Kategori: Djupt rött hjärta

Åhh … ursäkta jag måste springa i väg en snabbis…..

Här kutar jag som en skottspoling fram och tillbaks till toaletten, och klämmer ut några droppar varje gång. Som mest en gång i halvtimmen. Och känner mig inte speciellt fräsch, hur mycket än jag duschar….

Det kan ju va många saker som orsakar, men jag har sådana här gånger lätt att måla fan på väggen, innan jag vet.
Varför då ?.. kan optimisten undra… det är väl onödigt… nja nu var det väl just nödigt det var och lite för ofta….

Kanske det bara är något som går över med hjälp av medicin, … kanske är det betydligt värre än så… ingen har några garantier.

Sådana här gånger hade det varit gott att ha en hjärtevän…. när jag oroar mig, och ligger vaken om natten….. Jag hade mer än gärna pysslat om min hjärtevän om hon var sjuk.
….ooops nu var det dags igen….. det var bara några droppar till, som Dagny skulle sagt….

Jag tänker ibland på min mor, ibland drömmer jag oxå, mardrömmar faktiskt oftast.
Hon låter mig inte va ifred, hon respekterar inga gränser, hon ger mig inga gränser… gränslöst….. hon närmar sig med ett hånflin, …. och sen vaknar jag upp och kallsvettas med ångest i bröstet, innan jag kvicknar till så pass att jag inser att det var en dröm. Då slår jag igång DVDn mitt i natten för att somna till andra tankar, så inte mardrömmen tar vid igen, där den slutade….

Men imorgon ska jag till doktorn….. kanske får jag ett finger upp i rövven, och frågan om det känns som något inte är som det ska där bak….
…ja och vad svarar man på det när man har ett finger i rövven?
Eller så blir det pinkprov, blodprov….. etc etc… ingen av dom sakerna berör mig illa…. bara ett eventuellt tråkigt besked…. Det märkliga är att jag då hellre, om det är nödvändigt låter en kvinnlig doktor ”leta bajs” än en manlig… dels har de mindre fingrar I guess… och dels är jag rädd för är det något fundamentalt motbjudande att ligga i fosterställning och få en mans tjockfinger rektalt…. kalla mig homofob om ni vill, men mitt ställningstagande står fast…

Det är nästan roligare att tom gå till tandläkaren då…. vilket jag oxå kommer behöva göra snart, och bli rånad på nån tusenlapp helt säkert ….

Livet leker… eller kanske snarare ”liket lever”…. nä nu vill jag att det här ska gå bra, så att jag åtminstone kan drömma om lite mer ”tjohhooo” i mitt liv igen…. för nu är det inge vidare kamrater !

……

Paradiset och helvetet

Min far är i himlen….Jag tror han har det bra där, men det är nog inte som vi föreställer oss, att de goda hamnar i himlen, och de onda i helvetet, för det finns inga onda, eller goda människor….Jag tänker mer på himlen som en evig vila, en frid, en fullkomlighet.

Vårt paradis och vårt helvete har vi här på jorden, allt annat är bara gamla kristna sätt att skrämma folk över till deras religion, dvs människans eviga strävan efter att ha makt över andra.

Döden

Alla ska vi dö. Men vi människor har svårt att förlika oss med detta faktum, det är en motsägelse, eftersom vår natur är att försöka överleva.
Är jag rädd för döden ?…… Jo på ett vis är jag väl det, så till vida att det är det okända, och det är lite ångestladdad när jag tänker på det….. men jag tänker inte på döden så ofta….

Livet

Allas liv är inte lika långa…. och långt ifrån alla får samma kärlek och trygghet.
Jag tänker inte stå här och ljuga, och påstå att mitt liv varit fullt av kärlek, trygghet och bra standard…. även om allt är relativt, och man kan jämföra sig med människor som haft det sämre….

Men … som tankeexperiment, så hade jag inte velat ha det på något annat vis, då det inneburit att jag inte varit den jag är. Och trots all trasighet och brister, så hade jag aldrig utvecklat så mycket empati, välvilja, djup och analysförmåga om jag inte gått igenom det jag gjort… om jag inte blivit utan allt det jag önskade mig som barn….

De allra vackraste stunderna

Däremot drömmer jag om framtiden, både möjliga och omöjliga drömmar. Det är dessa som får mig att leva….. att fortsätta.
Och de allra vackraste stunderna i mitt liv, har varit de stunder då jag har fått ge av mig själv, och gjort skillnad till det bättre… när jag betytt något speciellt för en annan människa, och allra mest när jag gjort skillnad för barn…. inget på denna jord gör mig lyckligare…. ingen miljonvinst går upp mot detta, ingen kärleksakt, inga materiella ting….

Jag satt och grät till ABBAS svenska text på ”slipping through my fingers” som handlar om kärleken till sitt barn… och den ofrånkomliga separationen..
Jag har som vänsterpartist ofta blivit anklagad från höger, att jag rent politiskt och materiellt skulle vara avundsjuk på de som har stora inkomster och likvida rikedomar….

men de har så otroligt fel …

Är det något jag däremot faktiskt kan erkänna att det bränner i bröstet på mig, så är det alla er som har haft lyckan att bli föräldrar….. trots att jag gläds med er, så finns det ett litet avund där…. tänk att få vara förälder, …. blessed are all parents !

….
”Du är bra på att skriva lappar på vad du skall göra, men inte lika bra på att få det gjort”

Min mors ord, när jag var pojke. Det är klart att det fanns en viss sanning i det då, …. och om man vill finna det, även nu. Men det beror helt och hållet på hur man väljer att se på det. När det gäller alla människor, men i synnerhet barn, tror jag att det kan löna sig att berätta det positiva med vad en annan människa kan, utan att genast ta ifrån det positiva med ett ”men”

Ännu ett exempel från tidiga år ”Bra gjort Tomas, det trodde jag inte om dig”

Idag skriver jag inte så mycket ”göra-listor” …. men det finns ändå kvar ett drag av samma personlighet i vissa situationer. Jag är fortfarande bra på ord.
Detta är min poäng med det hela, att det hade kunnat bli en renodlad positiv, och livsbejakande upplevelse, som stärkte både mitt självförtroende och min självkänsla. Istället blev det ett negativt minne, och präglar mig som människa, i min process att utvecklas från pojke till man.

Hade det varit någon enstaka gång, och vägts upp av andra kärleksfulla och positiva omdömen, så hade det inte behövts påverka i sådan traumatiserande riktning……

Nu !

Idag gör jag som alla andra, kämpar med mig själv i en understundom inte alltför förlåtande värld. Fast vi har alla helt olika förutsättningar, och helt olika verktygslådor att använda oss av i den kampen.
Idag blir man inte förlåten av omvärlden, om man inte har samma kapacitet att producera, leverera vad världen kräver av dig. Även om du gjort underverk i att ta dig dit du redan kommit, UTAN speciellt mycket hjälp från varken föräldrar eller samhälle….. så räknas det inte.
De kvalitéer du har räknas inte, om du inte är produktiv, och det är inte jag ur en marknadsliberal synvinkel.

I en annan tid, en annan miljö hade mina egenskaper kanske kommit bättre till hands … och de inom ett marknadssamhälle så produktiva aktörerna, inte alls så lyckade…

Kompenserar

De uppmuntrande ord jag aldrig hörde, är förvisso en sorg, och inte att förringa, men framförallt är den en tomhet i människobygget Tomas.
För detta har jag kommit på mig själv ”kompensera min tomhet” på det området, genom att strö ärligt menade komplimanger omkring mig varje tillfälle jag får, och har utrymme för utan att tillintetgöra mig själv i processen.
Men jag säger bara de ord jag menar…. väljer att se de positiva egenskaperna hos folk, och lägga tonvikt på dem….

”typ vad duktig du är med ord” … eller nåt

Men jag gör det också för att det är otroligt berikande att få ge och bidra för en annan människa.

Jag är inte bitter !

Nej jag är inte bitter över detta, men ibland finns där sorg. Och nej jag ältar det inte, men gömmer det inte heller.
Jag klargör blott det faktum att beröm, närhet och kärleksfulla ord har en avgörande betydelse för vilken ”verktygslåda” vi alla får med oss ut i livet, när vi ska hantera den oförlåtande omvärlden….

Jag är !

Jag ?…. jag är kanske inte så produktiv, och det är möjligt att vissa inte kan förlåta mig detta

… men jag är bra på ord, jag är en konstnärssjäl, och jag är en generös människa,
…. kanske inte så illa ändå, givet den verktygslåda jag fick med mig ut i livet.

Jag tror på kärleksfullhet, på beröring, på att hjälpa varandra… och på att ta vara på vad vi KAN, istället för att fokusera på vad vi inte kan

Tack för ordet !

…
Det omöjliga ….. det mest underbara, det självklara.
Ljuset i fjärran, som drar mig framåt, framtiden.
Svävar ovanför livet, bortom min kärna, på flykt, ständigt på flykt.

Längtan, trängtan…. vilja att leva, rädd att leva, liva gör ont, det blöder.
Han med lien tar mig till slut, men inte än, ännu andas jag.
För mycket ogjort, ….. för få hjärtslag slagna, ta mig inte än !

Låt anden tala innan sista resan.
Gör luffaren till kung, förena hans hjärta till ett annat.
Låt honom förlora sig i henne , för att finna sig själv.

Då …. kanske kan de omöjliga ske, det mest underbara, självklara.
….. att föra livet vidare

Låt luffaren bli kung.

….
Du kan inte gå omkring med öppna sår i hela sitt liv, timme ut och timme in…..
De så som aldrig riktigt läker, måste du skydda från att bli infekterade… och någon gång ibland måste du få vila från allt …. bara för en stund…..

Jag har mina sätt att överleva, det har vi alla.
Kanske inte alla har likadana sår dock, kanske en del sår läker, och kanske inte alla är lika djupa…..

Jag har mitt sätt att överleva, det är inte fulländat, fullt med glamour och inte någon Amerikansk framgångssaga med karriär…..
Nej min saga är en bitterljuv Svensk överlevnadssaga…..
En vacker saga, en mörk saga, med ljusglimtar.

Jag är ingen lyckad människa per nyliberal definition…..
Men jag är unik, och jag urstark i mörkret, seg och tjurig…. vägrar ge upp, trots ett hav av uppgivna känslor och stängda dörrar….

”Offerkofta”…. brukar en del säga när jag uttrycker mitt inre, mina känslor, mina tankar…. när jag vårdar mina sår…..
Det är väl en nyliberal synvinkel kan jag tänka….

Nej jag tystas inte….. så länge jag lever !

Alla människor vill bli älskade, och älska…..
…. så även jag….

Men ärlighet, ömhet, omtanke står sig inte högt jämfört med villa och bil….
Kärlek, vänskap, konstnärlighet står sig inte högt jämfört med ett yrke och pengar.
Så är det bara …. när människan räknas som produktionsenheter, och att köpa saker ger mer tillfredsställelse för folk än en osjälvisk handling eller en smekning genom den käras hår…..

…..
Livet är sorg och ilska, livet är lycka ….livet är underbart.
Livet är en vandring i skärselden, livet är en dans….

Men är livet kärlek ?

Ja visst är det kärlek, även för oss ensamma, utan jobb och pengar, visst är det utan tvivel kärlek. Kärleken från en vän som håller upp dörren åt en när man har händerna fulla. Kärleken från en vän som kommer med allehanda ätbara gåvor av kärlek. Kärleken från en vän som är villig att ta emot mina gåvor, och på ett sätt fullbordar mig….

Är det då förmätet att önska sig kärlek och förälskelse mellan kvinna och man ?… Är jag en narr som hoppas på och längtar efter detta trots att jag är ett underbart människovrak, trots att jag är en rik fattiglapp, trots att jag är en gråtande clown som får dig att skratta, och som behöver din famn….

… eller är kärlek bara till för de framgångsrika, trygga, lyckliga arbetande medborgarna ?

….
Sargad …. sårad… trasig… för alltid.

Min feber tar mitt sinne tillbaks till ställen jag var, som jag ville glömma.
Det tåras i ögonen …och rinner som bäckar ner över kinderna.
Men jag gråter inte när jag tänker på hur det var… utan när jag tänker på hur det kunde varit……

Min far kommer hem från jobbet och skiner upp i ansiktet när han ser mig och min bror.
Jag ser framför mig hur far går och kramar om mor och hjälper henne i köket.
Vi sätter oss vid matbordet allihopa, skrattar och ler, pratar om hur vi haft det under dagen.
Pappa lovar mig att hjälpa mig med cykeln efter maten….
Mamma säger att hon älskar oss mer än något i hela världen….
Sedan stoppar de om oss och säger godnatt var för sig …. och jag känner mig trygg och älskad. På morgonen vaknar jag upp och ler över en ny dag…..
Jag kommer hem från skolan och har blivit dåligt behandlad av några i klassen….
Och pappa ser med en gång att något är fel, och kommer till mig och frågar hur det är…. Kramar om mig och säger att det kommer att ordna sig ….
Att allt kommer bli bra… och jag gråter ut i hanses famn …..

Men så var det inte …
Det var ingen som frågade …. Far och mor kramade inte om varann….
Och det var aldrig några gemensamma middagar
Det var tomhet, det var sorg som inte känns … det var sorg som inte känns.

Det var hot och det var skrik, det var ensamhet, …. det var ensamhet.

Jag kan mer relatera till någon som mist sina föräldrar som små, än hur det är att ha haft en familj.
Jag har lättare att förstå och känna samhörighet med en nykter alkoholist, än en tvåbarnspappa med arbete… för jag har inget att relatera till……. inget att relatera till.

Jag äter mina middagar ensam än idag…. det är nog ingen slump.

Och jag kommer för alltid bära med denna tomhet…. för alltid

…
Väggarna tycks närma sig på ett hotfullt sätt. Med stora hemska, mörka krumelurer på väggarna som om de blivit till liv och ville skada mig…..
Jag kryper ner under täcket med en ficklampa och täpper till alla hål… och hoppas att att jag inte syns….
Jag hade hög feber, och var borta från skolan i tre månader…. jag var 8 år gammal.

Kläderna på stolen förvandlades till ett hemskt monster. Jag vågade inte titta.
Det ringde på dörren, jag var ensam hemma.
Jag började gråta hysteriskt av skräck då en man sade genom brevlådan att det var ”Läby” Om och om igen sade rösten att det var ”Läby” … och jag skrek av panik.
Till slut i feberyran hörde jag att mannens röst sade Larry, och inte Läby”…
Det var min mors alkoholiserade granne och vän….. så jag öppnade tillslut.
Han vände om och gick då inte mamma var hemma.

Jag tände alla ljus som fanns i lägenheten, och satte på radion och tv:n ….och kröp ner i ett hörn med massa filtar i kring mig, tills mor kom hem sent på natten … från jobbet. Hon var avdelningschef på sitt jobb, och jobbade ofta extra.

Kunde inte skilja mellan mardröm och feberyra. Mor hade kanske nog med sitt, hon låg och grät på sitt rum. Det gjorde mig ännu mer rädd. För jag hade hört henne prata med David White härom kvällen om att ta livet av sig. Hon trodde inte jag förstod, när hon använde engelska och teckenspråk…..

På morgonen var hon borta igen, jag gick och tog mig en macka.
Satte in mitt hårt använda kassettband med Emil i Lönneberga… och försvann från febern och sjukdomen in i fantasins underbara värd om den älskade men missförstådda Emils hyss, som nästan alltid haft goda andemeningar.

Mor köpte ofta saker till mig när jag var sjuk…. när hon nästan aldrig var närvarande så var det hennes sätt att visa ömhet…. då hon inte visste hur på annat sätt. Det resulterade i att de enda gångerna det kärlekssvultna barnet fick någon form av uppmärksamhet, var när jag blev sjuk. Kanske inte så konstigt då att jag hade feber i 3 månader…. kroppen klarade av feber och snuva för att själen skulle få sig en smula uppmärksamhet.

En kväll när mor hade gråtit oavbrutet och pratat om döden i hotfulla ordalag till musiken av Beethovens 5:a … ödesymfonin, så lade jag mig att dö.
Jag bäddade ner mig under två täcken, och flera filtar, prydligt bäddade helt släta och väntade in döden…….
Men den kom inte …. jag vaknade upp som vanlig nästa morgon, och mor hade åkt på jobbet……
Solen sken ute, och även om jag inte kunde gå ut pga febern… så fortsatte jag att existera utan egentligt hopp om förändring …… men outsinlig längtan efter att bli synlig…..

Nu var det bara en vecka kvar tills jag skulle fylla 9 år…. och få massa saker.

….
En underbar dag på många sätt och vis, var den jag fick uppleva idag.
Då kanske man tänker sig att något extraordinärt inträffat idag, att jag vunnit pengar varit på resande fot… eller roat mig på någe vis …..

Men så är det inte…

Det underbara har bestått i att inte bara äta mig mätt och ha tak över huvudet, vilket iofs är nog fantastiskt. Det har också bestått i att jag gjort mat i massor, .. god mat.
Saker jag förut inte trott mig kunna …. är nu tom roligt….
Köttgryta, äppelsylt, lingonsylt, äppelpaj med hallon…. och så har jag en bröddegspad i kylen…. och det blir riktigt gott.

Ändå när jag sitter här och skriver detta, strömmar vemod genom min kropp och mitt sinne…. något bitterljuvt.

Blogginlägg med olika vyer

Mina blogginlägg varierar stort i ämne och utförande från gång till gång, men de är mina, och de är ärliga…… och kärnfulla
Jag blir full av beundran när jag t ex läser Jonna Jintons blogg ….
Så ung talangfull, vacker och oftast .. ja eller bara positiva inlägg.
JJ är ett litet skogsrå….. med magisk känsla för bild och utformande. En riktig konstnär. Men när man är ung har man allt framför sig, man är odödlig och allt är möjligt…… detta är att vara ung… och det är som det ska.

Efter all syltning och matlagning idag känner jag mig ändå tillfreds med mig själv.
Jag är stolt och nöjd…… och tände mina nyinköpta ljuslyktor, och mådde gott i höstmörkret…. kurandes inne i värmen.

Men även……

Men en sorg fuktar mina ögon, och en saknad griper tag i min själ.
När jag satt och rensade lingon onsdag och torsdag…. så gjorde jag det själv.
Mitt hjärta önskade att det satt en käraste på andra sidan bordet, att prata, skratta och gråta med…..

… men det är nog bara en dröm…. bara en dröm

…….
Regnet slår mot fönsterbläcket, annars är det tyst.
Det är nattsvart ute nu om nätterna, så man behöver inte längre dra för persiennerna för att kunna sova.
Världen rullar på i sitt hektiska, hysteriska tempo, och människorna vill inget annat än att ha mer av allt… till vilket pris som helst kan tyckas.

Jag landar i mig själv ikväll, och träffar den del av mig som inte får plats i detta hysteriska tempo, den del som är full av frågor och längtan.
Inga skämt, inga masker….och inget på låtsas….

Jag är ledsen men harmonisk i detta….

Känslan är solid men ändå mångfacetterad. Små fragment av det förflutna hälsar på, och små bitar av det som jag önskade vore min framtid….. åker med i samma stund.
Minnen av min mor,…… sorgen och saknaden, om vad som aldrig varit och aldrig någonsin kommer att bli.
Längtan efter det enda jag egentligen lever för, men inte tycks kunna få….

Regndropparna smattrar harmoniskt. Hösten närmar sig, och vemodet efter en sommar. Antiklimax efter en fullspäckad sommar…. och allt lägger sig, går tillbaka till vardag. Sista dansen för sommaren går på lördag……

Jag kryper in i min koja…. in i mitt vinteride. Får tid att reflektera, känna efter och landa…. Sorgen sipprar ut i mitt bröst. Den plågsamma livsviktiga sorgen….
Mina vänner tårarna stannar i ögonvrån denna gång…..

Moder Jord plundras gråter invärtes…… människor mördar skövlar och roffar åt sig.
Semestertider är slut, skolorna börjar igen….
Men inne i min koja är tyst, … bara jag och mina maskiner.