Kategori: Djupt rött hjärta

…
”I’m not worth it, I’m not worth it, I’m not worth it”

…ropade kvinnan på TV när jag tittade på något till synes ytligt Amerikanskt makeoverprogram. Kvinnan var kort och överviktig. Jag brukar avsky att se på program där människors problem och avvikelser fläks ut i TV . Förnedrings-TV.

Men av någon anledning fastnade jag några minuter i detta program.
Jag tänkte ”Vad säger människan ?”
Hon var under hårt träningsprogram springandes upp för trappor, ivrigt ”påhejad”, pressad, peppad av programledaren med den perfekta kroppen, och det förenklade synsättet. När plötsligt en grupp människor, turister applåderade, och hejade på henne, då hon sa orden

”I’m not worth it, I’m not worth it, I’m not worth it”

Det skar i hjärtat på mig…för jag insåg att hon sa orden jag kände, men aldrig sagt.
Och har känt i större delen av mitt liv, mer eller mindre.

Det självklara är ju att hon visst var värd påhejningarna och uppskattningen. Det var ju självklart för mig. Varför säger hon så ? vad säger människan ?
Hon sa vad jag kände och känt…
Och det uppenbara borde ju då vara att även jag är värd uppskattning, liv, kärlek.
Men inte lätt. Men jag tackar henne för att gjort mig uppmärksam, satt ord på det.
Först då kan man förändra.

Ibland, när man har slut på ord,
När det som nu känns tröstlöst och hopplöst
kan andras ord ge lite tröst
Är less,less, less

Chiquitita, tell me what’s wrong
You’re enchained by your own sorrow
In your eyes there is no hope for tomorrow
How I hate to see you like this
There is no way you can deny it
I can see that you’re oh so sad, so quiet

Chiquitita, tell me the truth
I’m a shoulder you can cry on
Your best friend, I’m the one you must rely on
You were always sure of yourself
Now I see you’ve broken a feather
I hope we can patch it up together

Chiquitita, you and I know
How the heartaches come and they go and the scars they’re leaving
You’ll be dancing once again and the pain will end
You will have no time for grieving
Chiquitita, you and I cry
But the sun is still in the sky and shining above you
Let me hear you sing once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita
Try once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita

So the walls came tumbling down
And your love’s a blown out candle
All is gone and it seems too hard to handle
Chiquitita, tell me the truth
There is no way you can deny it
I see that you’re oh so sad, so quiet

Här finns ett hopp jag längtar efter

…
Det må hända att de är överbetalda stjärnor med hysteriska, absurda löner, i ett ruttet orättvist globalt kapitalistiskt system….

… men när hjärtat och äkta medmänsklighet visas från barns idoler och förebilder, så älskar jag ändå sport och dess företrädare.

…FANTASTISKT ….loving it. Jag blir rörd.

…
Jag saknar att höra hemma någonstans,
Inte en arbetsplats, inte ett yrke
Jag saknar någonstans där jag är självklar.
Där jag är hemma.

Höra hemma någonstans
Finna mening med dagen.
Känna sig hemma.
Komma hem.

Den utan flock vandrar,
vandrar, vandrar, vandrar
under hela sitt liv
Tills han hittar sin flock,

Slutar aldrig gå, finner hopp,
där inget hopp finns
Finner ljus, där inget
ljus kan tränga in

Ingen kan ta ifrån den längtan
från den som är skapt,
för att leva i flock

…
Haleluja – det regnar,
Nu vilar solen väl unt bakom molnen,
medan regnet ger liv åt åkrar,
bär, djur och fruktträd.

Jorden vi lever på är paradiset,
existerar inte bara i efterlivet.
Gröna ängar, levande skogar,
Bär, fjärilar, svalor, örnar.

Sollefteå är ett paradis.
Djupa dalar, framkarvade av
den vackra Ångermanälvens idoga
forsande genom skog och mark.
De höga skogbeklädda bergen,
Niporna, sjöarna, människorna.

Helvetet bär vi ibland med oss, inuti
Helvetet är skapat av människor,
inte av gudar, inte av naturen.
Ondska är ingen egen kraft.
Ondska är bara frånvaro av kärlek.
Mörker, är bara frånvaro av ljus
Det finns andra krafter i oss människor

Vi människor bär oxå kärleken,
tron och hoppet med oss.
Vi människor kan visa mest godhet,
när vi lider som mest.
Från det fattigaste hemmet,
kan de mest generösa gåvor komma.

Mörker, är bara frånvaro av ljus,
Och ett omtänksamt välmenande
leende lyser mer än något annat.
Så jag ler, efter bästa förmåga
välmenande, från djupet av mitt hjärta,
när regnet äntligen trummar
mot fönsterblecket.

Haleluja – det regnar

http://www.etc.se/kronika/jag-sluter-mina-ogon-och-reser

…
Jag har brukat dagdrömma om att få rädda någon människa,
utfört ett hjältedåd, endast då skulle jag kunnat känt mig värdefull.
Endast då skulle någon sett mig, endast då skulle jag funnits till.
Jag har föreställt mig knuffat undan nån person, nåt barn så de inte blivit påkörda av nån bil. Endast då….

Men jag tänker att jag har nog räddat fler än jag kan ana,
bara genom mitt sätt att vara. Bara genom min godhet, min omtanke.
Bara genom goda osjälviska handlingar, bara genom de ord jag gett människor när de behövt det. Så jag behöver inte kasta mig självuppoffrande framför en bil, inte ens i mina dagdrömmar, för att förstå att jag är värdefull på så många sätt, inte bara mitt egentligen självklara människovärde, eller för den delen det jag gör bra och presterar… utan framförallt för den person jag är, en genomvarm god människa. Något jag inte lyckats känna på sistone… egentligen aldrig känt faktiskt.

I vintras, och även delvis ännu, har jag känt mig så enormt ensam och övergiven. Men några personer, vek inte undan sin blick. Några personer lät mig inte gå in i mörkret ensam. De var mina änglar då i vintras när det gjorde som ondast och andra kanske skulle gett upp, En dag som många, kämpade jag mig ut, för att bara få lite luft. Men jag fick vända och gå hem, Jag tittade ner i marken så ingen skulle se att jag grät, jag grät öppet i skymningen, genom parken. Jag försökte undvika folks blickar och tittade bort, då en röst sa:

– Tomas, … Tomas, hur är det ?

Och vände sig mot mig, släppte inte förbi mig, och var en av de några som räddade mig i vintras, där jag grät i hennes famn. Jag glömmer det aldrig. Ej heller glömmer jag de andra få som tog sig tid, tog emot mina tårar…. aldrig glömmer jag det, och mitt hjärta är ert, när helst ni behöver mig. Jag har oxå varit en ängel för några, eller kanske rätt många, vid tillfällen de behövt mig. Jag behöver nog komma ihåg det. Men nu behövde jag bli räddad för en gång skull.

Nej jag är inte alls igenom tunneln än, jag är ännu sargad och rädd. Men jag börjar skymta ljuset, jag börjar ana liv i slutet av tunneln…. och utan mänsklig värme, finns inget liv, jag tackar gud för dessa änglar, och hoppas att han låter mig ånyo vara ängel åt andra.

…
Samtidigt som min inre fortfarande är lite ut och in, och uppochned, så förundras man fortfarande över folks verklighetsuppfattning och slutsatser. Jag försöker att i allt större utsträckning inte lägga jättemycket energi på händelser i världen och politik, utan istället fokusera på det som är vackert i livet, naturen, motion, god mat, vila och boule. Men samtidigt är ju jag/vi en del av detta land, en del av denna värld, så det får bli en Balanserad kompromiss då.

Häromdagen köpte jag svenska jordgubbar på gågatan, av en utländsk kille för 25 kr litern. Det var goda jordgubbar, inte urvattnade och sura som vissa importerade jordgubbar kan vara, för att de ärt för hårt drivna och för få soltimmar. Det finns enligt mitt sätt att se det många anledningar att köpa svenskt när det kommer till produkter som går att framställa i Sverige. En sak är att stimulera svensk ekonomi och företagande. En orsak är att vi än så länge har tuffare regler för ett hållbart, giftfritt odlande, och högre krav på skötsel av djur, och vad man föder djur med. En tredje viktig orsak är miljön, det otroooligt korkade i att importera bröd från Frankrike och vatten från Grekland när vi tillhör ett av de mest vattenrika länderna i världen, och bröd gå¨r att baka på orten. Men just när det kommer till jordgubbar finns ytterligare en faktor till, och det är just antalet soltimmar, med ljusa nätter och i bästa fall lite eller inga kemikalier.

Då till min lilla ”spaning”. Två bekanta och jag råkade träffas alldeles bredvid Detta jordgubbsstånd, och småpratade lite. Och jag nämnde att jag köpt goda svenska jordgubbar där, varpå den ena opponerade sig och misstänkte att det inte var svenska jordgubbar. Och hade det varit pga att man inte litar på att marknaden och företagare inte alltid är de mest uppriktiga av människor, så hade jag väl förstått misstanken. Men jag fick fort klart för mig att så inte var fallet, utan att det berodde på misstänksamhet av ett helt annat slag. För när jag sedan ”lättade mitt hjärta” över att jag nu inte längre anser mig ha råd att ge pengar till tiggare, så var det som att öppna en kran hos denne. Jag har räknat ut att jag har ca 155 kr om dan att leva på, eller ca 5000 kr och att en tiggare säkerligen får ihop mer än detta. Därav tar jag det personliga beslutet att inte ge till tiggare för närvarande.
Jag har gett då och då under många år, men nu har min situation förändrats.

Men en ”lågavlönad” arbetare har ca 500 kr om dagen att leva på, och högre betalda upp till 1000 kr om dan och mer. Att de inte skulle ha råd, är löja. Om de däremot inte vill är en annan sak, och det är upp till dem att redogöra av vilken anledning de inte vill. Men jag efterlyser att folk slutar hitta på hur ”folkgrupper är”
Och ”organiserat” tiggeri. Sluta hitta på att ni blir fysiskt attackerade av tiggare om ni inte blir det. Hur det känns är en annan sak. Och de som tigger här nu i Sverige, lär knappast komma hit och förnedra sig med tiggeri om de inte varit av nöden tvungen.

Det som stör mig är att folk dra fel slutsatser av att människor som jag, har fått det sämre ekonomiskt. Istället för att lägga orsaken där den hör hemma, hos en utsugande överklass, ovillig att betala skatt trots att de har det svenska skattesystemet att tacka sin rikedom för, så lägger man skulden på tiggare, flyktingar och sjukskrivna.

Man undrar när folk ska förstå att svenska jordgubbar är bättre för miljön och smaken, INTE för att de blivit odlade av en ”överlägsen ras”.

…
Dimman är tät och ogenomtränglig,
för det kärleksfulla ögat.
Men alldeles utanför väntar livet,
alldeles utanför väntar kärleken.
Ibland tränger en stråle in i dimman,
för någon minut.

Det är omöjligt, tänker jag.
Vem skulle kunna älska mig ? tänker jag.
Jag vågar knappt drömma drömmen längre,
Men hur ska jag kunna sluta drömma ?

Dansen var mina drömmar
Dansen var min glädje, mitt hopp.
Man kan inte dansa utan bultande hjärta,’
inte dansa utan tro på kärleken.

Mitt hjärta är verkligen i tusen bitar
Men jag vill ändå känna mig älskad.
Mina tankar är som ett tilltrasslat garnnystan
Men jag vill ändå vara efterlängtad.

Min lilla pojke i mig känner
att om han gick ifrån alla,
skulle ingen sakna honom,
Alla vill vara älskade,
åtminstone lite,,…
åtminstone för en stund.

ge mig hopp, osynliga ängel,’
ge mig tro, ge mig kärlek,
för jag vill leva.

…
Så länge det finns liv….

Ibland…. för vissa av oss, när det blir för mycket att hantera,
När det gör alldeles för ont, så ont att det är outhärdligt på riktigt.
Då slutar vi leva, vi slutar känna… men vi fortsätter att existera.
Vi överlever i kropp och även själ, även om det inte känns så,
och den senare stängs av, i det närmaste helt,
för att överleva, för att kunna väckas till liv igen, och leva.

Mamma och pappa har lämnat mig…. igen. De är döda nu.
Denna gång kan inte ens hoppet lura en övergiven son.
Allt jag har nu är mig själv….

Jag kan aldrig få det jag som barn hade rätt till.
Och jag kommer alltid sörja detta, även om jag lär mig leva med det.
Och det är okej för mig, att sörja. Men inte lätt.

Svårast är ändå att bli en känslomässigt fungerande man och människa.
Det är inte utifrån att jag tycker synd om mig jag skriver så, och vill absolut inte att någon enda människa ska tycka synd om mig, visa ”sympati”.
Jag är inte ens ute efter empati, som är ett betydligt varmare ord än sympati.
Allt jag vill ha av någon enstaka vän, är hjälp att ta mitt parti, gå vid min sida då och då. Ta mig i försvar någon enstaka gång, istället för att förklara och försvara andras dåliga beteenden mot mig. Jag tror inte det är mycket begärt. Jag har en livstid empatiserat med så många, tagit så många i försvar, förklarat, haft överseende etc etc. Jag tycker inte att det är mycket begärt, att då och då bli tagen i försvar, tom om jag skulle ”gjort fel” i nån situation. För solen kan inte nå fram till en frostskadad själ, om den inte kommer utifrån.

Jag tänker på en fotbollsspelare i PSG,tror jag det var. Som uttryckte sig väldigt olämpligt, egentligen ej försvarbart om en annan människa. Och fick i princip hela fotbollsvärlden emot sig. Och ingen tyckte nog nåt annat nästan, det blev ett drev, välförtjänt eller överdrivet.

Men någon dag senare stod det att läsa i tidningen, att hans bror, tagit honom i försvar, trots det han sagt och gjort. Jag läste inte i detalj vad brodern sa.

För mig räckte det… att brodern tagit honom i försvar, när ingen annan ville. Det handlade inte om rätt och fel. Det handlade om att han STOD VID HANS SIDA. Jag blev oerhört rörd.

Vi överlever i kropp och även själ, även om det inte känns så,
och den senare stängs av, i det närmaste helt,
för att överleva, för att kunna väckas till liv igen, och leva.

Så länge jag är vid liv, tänker jag inte ge upp