Vädjan


Jag behöver en cello
vars toner sliter tag i mitt hjärta,
och väcker det till liv igen.

Jag behöver ett barns befriande skratt
som påminner mig om livet,
påminner om den ärligaste av glädje,

Låt regnet komma till mig
med bäckar och floder
och skölja bort all grumlig lera

Låt ett pianos spröda toner
hela det som inte går att hela
glömma det som inte går att glömma.

Jag behöver höra en sångröst,
vars toner menar, och tror på
vart ord hon sjunger

Låt den hand som helar
stryka över själ och hud
tills jag ler ända inifrån igen

tills mitt hjärta ler

Håller fortfarande på att så…..


Nu när jag inte länkar mina blogginlägg till Facebook, så är det ju inte
endast ett musklick för vänner och bekanta. Så det är nog inte så många
som läser längre.
Men de har väl sina fördelar det oxzå.

Jag fortsätter så gott jag kan på inslagen väg, med att ta hand om mig själv. Lär mig säga ”nej” till saker jag inte vill. Lär mig ta mig tid att fundera ut vad jag vill om jag inte vet det på en gång, eller försöker jallafall.
Jag inser ju att detta inte passar alla, att jag skaffar mig en egen vilja.
”Han som var så snäll förut” skulle kunna vara en reaktion på den förändring jag försöker genomföra i mitt liv. Men som sagt var ”get the fuck out of my life” om inte Tomas får plats i era planer.

Men det är ändå inte lätt att förändra sig, bryta ovanor och destruktiva beteenden. Belöningssystemen och flyktbeteendena är mäktiga ”motståndare”
Men jag gör en del framsteg, I try to stick with the plan. Jag förser mig med mina basala behov, som sömn, mat, städning, umgänge även på mina villkor, och offrar dem inte som förut i varje situation för andras behov. Bara det att kontinuerligt visa mig själv den respekten, är att respektera mig själv, och visa andra att de måste respektera mig. Och det gör nog i längden saker med självkänslan.

2-minutersregeln (Allt som tar mindre än två minuter att göra, kan man lika gärna göra direkt) har jag anammat efter nuvarande förmåga, men ända upp till 5 minuter.
På så sätt blir bördan över vad man ”måste göra” mindre, eftersom mer blir gjort.

Men det är ingen ”stor-skörd” än på mina förändringar. Håller fortfarande på att så frön, och ”ge näring åt växterna” Känner mig fortfarande långt ifrån mina känslor ganska ofta. Har fortfarande underliggande ilska jag bearbetar, samt sätt att hantera det. Och många sociala situationer är fortfarande rätt svårhanterliga för mig, som jag förut upplevde lättare, när jag var alla till lags.

Men jag önskar att en låttext som denna, var något jag kunde tro på, känna, uppleva:

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.


…..för jag känner mig oerhört ensam…
och det känns ljusår till det
Jag vill bli en man, en människa…
leva, älska, känna sorg, känna glädje,
vara efterlängtad och saknad,
skratta och dansa

Tomma ord och smärtsamma skratt


Så nu har jag varit utan Facebook några dagar.
Just nu är det bäst för mig. Innan jag kraschade i höstas,
så skulle jag kunna säga att jag mådde bra. Jag hade dans,
jag hade många sysselsättningar, musik, fika-umgänge,
en viktig person i föreningslivet, och drömmen om kärlek levde inombords,
om än med mycket osäkerhet och tvivel inombords.
På ett sätt kände jag mig nära mina känslor då,
mina ord på blogginläggen kom från hjärtat.

Men det var ett korthus,
ett korthus som rasade när det blev tydligt för mig
att min självkänsla var i botten. Och att vissa självdestruktiva
tankar och känslor, sakta åt upp mig inifrån.
Uppförstorade av min osäkerhet, och av några enstaka idioter,
som gjorde vad de kunde för att skada mig.
Samt svek från oväntat håll.

Nu kan jag påstå att det inte är riktigt lika instabilt som i vintras
och i höstas. Efter ett rejält magplask, jättekris, där ”kranarna” inte
gick att stänga av nästan, så behöver jag väl pausen från det över-
svämmade förtvivlade gråten, för att hinna återhämta mig.
Men jag känner mig inte nära mina känslor, orden i bloggen
blir mindre kärnfulla, och tunnare.
Men det är inte skådespel när jag nu skämtar och skrattar.
Det är medveten strategi att programmera in goda, glada tankar.
Men det räcker inte att bara tänka positivt och skämta.
Jag måste återvända till hjärtat och den delen av själen som värker.
Den del av själen som sörjer.
Och återvända igen till snälla-mot-Tomas-handligar,
och igen till skratt och skämt.

Men just nu känns det tomt, och mina skratt ekar smärtsamt.
Mina ord är inte lika giftiga i värderingsfrågor, mina skämt får inte samma djup, Jag är inte tillräckligt glad för att bearbeta sorg med att sjunga mollstämda låtar.
Och ingen dansglädje i mitt hjärta, och total atomvinter i tron på romans, kärlek och intimitet.

Älskad


Intellektet jobbar för högtryck.
Men känslorna är lika viktiga, och kan inte försummas.

Idag, just nu är mina känslor sorg.
Jag har pratat med min älskade moster,som tog hand om mig i vuxen ålder.
Nu är hon gammal och sjuk, och skall flytta till en annan stad, närmare sin dotter.
Jag känner mig tom och ledsen. Delvis för att jag inte orkar ”bära henne”.
Så jag känner det lite som ett misslyckande från mig.

Hennes man, min manliga förebild Rolf, försvann in i demens, och gick bort för ett år sedan. Min far hann knappt uppleva pension innan han gick bort i sömnen. Och nu i somras gick min mor bort, min mor som aldrig älskade mig. Och under sista året så vid flera tillfällen var min moster så sjuk att hon kunde lämnat oss…
Jag ramlade ihop som ett korthus när förälskelse, passion och längtan drabbade mig i höstas. Men jag kände inte den kärlek som kan ha funnits där. Jag kände bara krav i mitt liv, krav på perfektion, ta hand om andra. Och när utomstående svartsjuka missunnade mig eventuell kärlek. Och när moster blev sämre, och jag inte längre fick sömn.
Ja då rasade Tomas ihop …..

Det känns ibland som att jag inte var välkommen till den här värden.
Ibland när jag ser på program som ”Spårlöst”, så kan jag känna mig som de beskriver det. Den stora frågan, varför de blev bortlämnade. ”Älskade inte deras mor och far dem” undrar de. Detta trots att de många gånger växt upp med kärleksfulla Adoptivföräldrar… till skillnad från mig.

Och så känner jag det ibland. Som om jag inte var önskad. Och då kan det kännas i det ögonblicket, som om jag inte lever, som om mitt hjärta är dött. Det har ibland känts som om jag inte varit värd att älskas. Jag har med högt hållet huvud, glatt skämtsamt lynne och näst intill självdestruktiv empati för andra burit detta med mig i mitt liv….. tills ryggsäcken får benen att vika.

Det är så svårt att förstå för mig, med mitt hjärta.
Hur kunde hon inte älska mig ?

Kanske är det ”svaret på min tidigare fråga: ”Varför har det varit så svårt att tycka om mig själv, när det är så uppenbart hur fin jag är?”

Allt kommer att bli bra min son

Tunga
andetag nu ….
Mina reaktioner är så starka,
Mer än förut är jag i kontakt med min forna övergivenhetskänsla.
Men jag klarar av det nu, det känns oerhört övermäktigt ibland dock..

Jag vet ju var grunden av övergivenhetskänslan kommer ifrån.
Inget mer med det. Gränserna är en sak. Dem sätter jag bättre och bättre.
Men att jag känner mig övergiven ibland… är förvisso historia.
Men jag vill inte förneka varken känslan, eller det faktum att jag faktiskt
blev övergiven av vuxenvärlden, av dig mamma, ja även pappa faktiskt, min fina
varma pappa.
Jag har sällan vidrört den sorgen över att du övergav mig far. För att jag
älskat dig så mycket.
Du var inte iskall och beräknande far, som mor var. Men du övergav mig ändå,
för att du inte kunde bättre. Jag älskade dig far…. Av hela mitt hjärta. Men du
fanns inte för mig under större delen av min uppväxt…
Varför pappa ? varför räddade du mig
inte från mammas kyla. Jag älskade dig pappa. Men du var inte där när jag
behövde dig som mest. Du var inte där när mamma hotade ta sitt liv…
Då hade jag behövt din famn pappa, din trygga famn. Jag är säker på att du
älskade mig pappa. Du hade bara svårt att visa det. Och du var fast i din egen
förtvivlan. Men jag kände mig ändå övergiven av dig pappa.. Jag hade ju velat
att du tog mig i din famn, och talat om för mig hur mycket du älskade mig, och
att allt kommer bli bra ….

Men jag hör dig säga det nu pappa … jag hör dig nu

Lillan diggade i mormors famn – och jag driver bort spöken


Nu är mörkret kompakt utomhus i mitt kära Ådalen.
Det ådalen som omfamnade mig, när jag behövde det så innerligt.
Nu är mitt Ångermanland klätt i höstskrud, med tusende vackra färger.
Lillan, bara nåt år gammal, myste och diggade i ”mormors” famn, hemma hos Åsa, när ”morfar” sjöng stämmor tillsammans med mig och Åsa.
Jag föreställer mig att liknande kärleksfulla trygga stunder sker världen över just idag, ikväll. Om inte överallt, hela tiden, så på många, många ställen.

För jag vet om skuggorna, och spökena. De besöker även mig, under stundom.
Och jag kanske inte ännu vunnit kampen helt. Men jag möter dem nu, ansikte mot ansikte…. och jag har för avsikt att driva ut dem ur mitt liv, ut ur mitt bröst. Och jag är inte ensam i det. Jag vet att de kommer tillbaka, och jag vet att det inte blir nån ängspromenad på blommig äng. Men jag vet vilka ni är, och vad jag behöver göra. Så egentligen borde ni ge upp faktiskt…. you’re not welcome here, you never were !

Upprättelse….
Jag har länge frustrerat och argt letat efter upprättelse, jag aldrig kom att få utifrån.
Nu får jag ge mig den …alldeles själv.

Och ensamheten känns inte lika svår

Hjärtat slår ännu


Hjärtat slår ännu ….. da-dam, dadam, da-dam…
En självsäker dansgud, en ensam osäker man.
Likt norrskenet på natthimlen, rastlöst, vackert ängsligt, magiskt.
Alla vänners clown, som gör allt för er uppmärksamhet.
Se mig, se mig !

En liten flicka kramad av mor och far samtidigt.
Och jag ser, jag ser genom mina tårar, ser jag kärlek.
Och mitt bröst skulle att explodera, om inte tårarna föll.
Flickan klamrar sig fast, som det vore det enda självklara,
att hennes mor och far älskade henne över allt annat i världen.

Natten kommer igen…. och det är en trygghet i mörkret.
Jag syns inte, och behöver inte ses…
Stjärnorna ser på mig objektivt, dömer mig ej
men sörjer ej med mig heller.

Frågan kommer alltid stå obesvarad ..
varför ? Och vad än svaret blir, hur sant och logiskt
det än ter sig, så kommer jag aldrig förstå…
varför ? varför ni aldrig kramade om mig,
varför ni aldrig sa att ni älskade mig.
Varför ni inte pratade med mig när jag var ledsen.

Och varför ni lät mig gå …. varför lät ni mig gå?

Flickan ler inte, hon bara suger åt sig av det självklara
närheten, tryggheten, Dom kan göra många misstag
under hennes uppväxt
men hon har kvar den kärleken, den beröringen,
den tryggheten för alltid.

Jag är en vuxen man, men kommer alltid att då och då
få ta hand om barnet inuti mig, barnet ni glömde.
Förlåta ? självklart förlåter jag, att man inte förmår
mer än man förmår.
Men förstå varför ? ….
inte mitt hjärta i alla fall.

Nu har jag gråtit en stund igen. Nu återgår jag till att
vara barmhärtig samarit, clown och dansgud.
Och bär med mig pojken som inte blev kramad.

En ordlös melodi, för jag har inget mer att säga

Tillägnad en nybliven ung änkling,
och pojken som inte får se sin mor igen:

Förvänta dig inte att jag kliver upp nästa morgon.
Natten är evig nu, dagen gryr ej mer.
Säg mig inte att det blir bra, muntra inte upp mig.
Nu när du är borta, när du togs ifrån mig,

När vår lilla son just lärt sig ordet du lyssnar till.
Varför måste solen skina idag ? varför är du inte här hos mig
Varför får du aldrig höra honom säga det igen.
jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte.

Jag bryr mig inte om varför det skedde.
Mitt hjärta har slitits ut ur min kropp.
Det bultar någon annanstans nu.

Men i spjälsängen bredvid ropar vår son ”Ma-ma”
och du är inte här och kan ta upp honom.
Så jag fortsätter, jag tar upp honom.
och kan inget säga, nynnar en ordlös melodi
utan ord… för jag har inget mer att säga

han tog dig ifrån oss
du kommer aldrig mer hem
Det går inte in i mig
Låt mig vara nu
men snart behöver jag er

Har de ”onda tyskarna” blivit goda ?

(kortversionen för er som inte orkar läsa: Tyskar har blivit goda , och Israel onda) köper ni inte det får ni läsa färdigt hela resonemanget

Hörni … jag har tänkt på en sak.

För inte så länge sedan ur ett historiskt perspektiv, ansågs Tyskland och Tyskarna vara jordens avskum av väldigt många världsmedborgare. Nu har vi ju blivit ganska bombarderade av hur goda Amerikanarna var under världskriget, och hur onda tyskarna var. Nu är det väl inget tvivel om att Hitler Personifierade ondskan, medan de krafter som bestred honom naturligtvis kom att betraktas som goda. Det är naturligt. Däremot kan vi vara säkra på att Amerikanarna eller för den delen inte någon annan nationalitet var rakt igenom änglalika, tex napalm och Atombomber. Krig är krig, och får de godaste människor att göra fruktansvärda saker, men oxå de svagaste att göra stordåd ur mänskligt perspektiv.

Svenskar ser kanske på sin egen krigshistoria som oskyldigt vit. Men faktum är att alla partier i en samlingsregering, utom dåtidens vänster, såg till att släppa igenom Hitlers trupper via järnväg, genom Sverige.

Judarna var de erkänt mest utsatta, eftersom de systematiskt blev förföljda och mördade. Judarna har emellertid fått det bekräftat av omvärlden, det ohyggliga brott som Nazityskland begick, mot mänskligheten, och Judarna. Medan Romerna var minst lika utsatta, men de förföljs än idag.

Nu bör vi ju ha i åtanke att inte alla tyskar var onda då, att många förföljdes och fick sätta livet till. Kanske de allra flesta var goda… jag vet inte faktiskt, jag levde inte då. Men klart är att om man har att välja på att bli soldat eller bli skjuten, så kan det hända att även jag skulle valt soldatyrket. Men återigen, det är hypoteser. Hur som helst skulle jag nog dött rätt omgående, för om de inte arkebuserat mig för desertering, så hade jag nog varit en lika potentiellt usel soldat, som jag skulle varit pote3ntiekkt usel företagare (man måste kunna ta betalt som företagare, man måste mörda som soldat)

Så då och där var allt tydligt o klart, ur ett historiskt perspektiv, Amerikanarna och Engelsmännen var de goda hjältarna, Judarna offren och Tyskarna de onde. Det har man ju sett på AMERIKANSKA krigsdokumentärer. Så det måste ju vara sant.

Lika självklart var det med Ryssland att de var skurkar. Och jo Stalin var ju en kolossalt grym diktator i klass med Hitler, det är bortom allt tvivel, inget ifrågasättande där inte. Skillnaden var att Hitler besegrades, det gjorde inte Stalin. utan Stalin hade inte Hitler besegrats av västmakterna allena, det råder inget tvivel om detta, men nämns sälla i de Amerikanska krigsdokumentärerna, för att han de facto var en lika grym diktator, och kunde ju inte föräras. Och dessutom avslöjades ju grymheterna i Tyskland på ett mer uppenbart sätt jämfört med Sovjet. Och det har resulterat i två saker, dels att det inte finns några faktiska sanna siffror över hur många Stalin mördat, och det i sin tur i att det blivit fritt fram för högern i västvärlden, och även brunhögern att spekulera vilt. Och då menar jag vilt. Och detta i syfte att smutskasta dagens politiska vänsterkrafter. Va va sa jag just ? Finns det folk som menar att Sveriges vänsterrörelse är skyldiga till miljoner döda i Sovjetunionen ? Ja det finns faktiskt så imbecilla människor. Och det gör mig mörkrädd för framtiden.

Efter kriget gavs området i mellersta östern bort till Judarna att bilda en egen stat, Israel, samtidigt som Britterna lovat De araber som hjälpt till att vinna det områdena, att bilda en arabisk stat. Ja tänkte bara om det är nån som undrar varför det är konflikter i området.

Israel, Judarnas land, bildat av nationslösa Judar som strömmade från hela världen, släktingar och ättlingar till offren under världskrigen. Nu tänker man sig kanske att här måste bildas en av världens mest sympatiska och empatiska nationer, och folk, utifrån vad de varit med om. Men istället utifrån militär utsatthet, skapat av Nationernas förbunds och britternas ”gåva” så har det bildat en av de mest hårdföra militärmakterna i världen, med systematiska bosättningar i Palestina, sabotage av Palestiniers odlingar etc, med stridsvagnar mot stenkastare. Med bomber förklädda till leksaker.

Samtidigt ser vi Tyskland, som dessutom blivit en av Europas starkaste ekonomier, trots den utblottning kriget och krigsnederlaget gjort mot dem. Samtidigt ser vi nu Tyskland vara det land som öppnar upp för flyktingarna från Syrien, nu när flyktingkatastrofen är som störst. Tyskland som ”nyss” var ”jordens avskum”, och Judarna som nyss var offren ???? Och i Sverige, Sverige som skickade de vita bussarna, Sverige som tog emot Estländare och finnar från krigets hemskheter. Vi som sett på oss själva som goda neutrala fredsälskande solidariska människor, här ÖKAR främlingsfientligheten och hatet mot det okända ????

Återigen, nu som då, är inte allt svart och vitt. Judarna är inte det samma som Israel, Israel är en stat styrda av politiker, och även om politikerna plus militär gör vissa saker, så är det inte hela folkets vilja. Och Tyskarna som nu är så generösa i flyktingmottagning, utan ironi, är samtidigt det politiska Tyskland som delvis varit med och skapat Greklandskrisen pga sitt Euro-projekt, och rädda-bankerna-framför stater och människor. Och Ryssland har återigen efter perestrojka och frihet, blivit en diktatur, med stormaktpolitisk agenda och politiskt förtryck. USA… ”världens samvete”, dödar massor av oskyldiga människor i främmande lände med bombningar och marktrupper, och blir förvånade över att ”oskyldiga ”Amerika” blir utsatt för terror 9/11. USA har tortyrläger, och världen ser på, för ingen vågar sätta sig upp mot USA, för dess ekonomiska och militära muskler… så vi blundar istället… och lyssnar på mer lättsam propaganda om tiggare och flyktingar, Putin och Nordkorea.

Och så Sverige … Amerikas lydigaste lydstat, med en Marionett till statsminister, nu så väl som under Alliansen. Och om nån sticker ut, som Juholt, så avsätts han/hon illa kvickt via media.

Hörrni världen är inte svart och vit, och vi är nog inte de goda per definition

…går inför landning


Allt som flyger, alla som flyger måste någon gång landa.
Om man inte landar frivilligt, gör man det ofrivilligt.
Jag har flugit oavbrutet i en månads tid nu. Musiken gav mig energi,
dansen gav mig självlysande själ. Men till slut blir jag tvungen att landa.

Jag tror jag hann upptäcka i tid att bränslet höll på att ta slut.
Och gick in för kontrollerad nödlandning. Jag ställde in kompishandräckning,
avsade mig ideellt arbete i några dagar, och ställde in en dans.
Detta var min nödlandning, och nu åker jag in i hangaren en dag, sedan chillar jag mig igenom något som kan bli Ur-kult ….

Jag har tänkt på en sak, angående dansen som är så rolig just nu.
Och hur lätt allt tycks gå för mig där. Jag blir ju naturligtvis jätteglad för det.
Men jag tänker på vem/vilka som ”bjuder upp mig” när den självlysande själen knappt lyser, när energin är slut, när alla vitsar är slut, och läppen hänger. När jag gömmer mig och hukar med ryggen. Vem letar då upp mig i mitt hörn ? Vem ser mig då ? Jag pratar givetvis både om dansen i sig, och om livet i stort när jag gör den liknelsen.

Jag har lyst så här förut, av självförtroende och livsenergi. Och dragit till mig kvinnor, och det har ofta slutat i en släckt själ, som kravlar sig ur rännstenen. Och allt svärmande runt om försvann med ens, när vingarna inte längre bar, när omgivningen sugit ut den näring som fanns, och jag gett mer av mig själv än jag hade att ge.

Nej jag har inte kraschlandat ännu, och jag har inte slocknat ännu. Men sommarens energi med dans och musik, ifrån en så många gånger plågad själ, börjar nå sitt slut. Och ännu ett antiklimax kommer att uppstå när hösten med sysslolöshet gör sig gällande. Och jag måste gå in för landning nu.

Efter allt dansande, och dansbloggande med glimten i ögat, så vet jag ändå trots mitt positiva ironiserande om mig själv som ”dansgud”, att det endast är på lånad tid. Jag vet om att jag är människa och att det räcker bra långt. Men för den skull är jag riktigt bra på att dansa ….
Och jag vet om att det som far uppåt. måste komma ner.

Jo jag har nog några fler sommardanser i kroppen, men jag har fällt ut landningsstället och förbereder landning inför hösten. Och jag hoppas att nån, någon gång letar upp mig i ett hörn, om jag sitter där med hopkurade dansvingar och vintermörkret och vardagen dolt min skepnad, och danssjälens ljus lyser på sparlåga.