Kategori: Djupt rött hjärta

…
Utan sorg, ingen glädje

Utan sorg, ingen glädje,
utan glädje ingen sorg.
Utan saknad, ingen längtan,
utan längtan finns ingen mening.

Hade allt gått utan hinder,
skulle jag inte lärt känna smärta.
Och utan vetskap om smärta,
hade jag ej besuttit förmågan,
att känna empati.

Och utan empati hade jag
i större utsträckning,
orsakat folk smärta.

Dimman

När dimman sjunker ned över bergen, och över spegelblankt vatten.
När den gömmer allt det vackra, men även allt jobbigt och vedervärdigt.
Då får minst ett av mina sinnen vila i vakenhet. Då får minst ett av mina sinnens nakenhet, skyddas av dimman. Den skyddande dimman är min vän.
Men jag säger till mig själv att inte försjunka i den trygghet du ger, då det är lätt att gå vilse i dimman, och får svårt att hitta ut. Jag har ju en gång vandrat där i den grå luftmassan som skymt mina ögon för ljuset.

Livet och döden

Dimman är vacker i sin färglöshet, när den bäddar in stad och vatten, i ett mjukt svalt täcke som lyfts bort vid gryningen, då Solen återigen kastar lus över den vackra, men under stundom grymma värld vi kallar vårt hem. Utan sorg, ingen glädje, utan natt, ingen dag, utan död inget liv.

Andetagen ger liv.
Liv, detta outgrundligt, mysteriösa liv vi fått, utan att förstå varför, och utan att alltid veta vad vi ska göra med det. Och rätt som det är har våra lånade dagar tagit slut, och ingenting om vad som kommer efter slutet, om det kommer något efter slutet, vet vi något om.

Jag lever, för att jag dansar, jag dansar för att det gör mig levande.
Nån gång då och då vänds tillvaron uppochned, och det tar olika tid att landa på fötter igen. Jag andas djupt ner i mina lungor, för att livet skall bli syresatt, och hjärtat slå i takt igen. Jag sjunger för de som förstår vad min röst och mitt bröst gör med de ord som vibrerar fram genom min mun, ur mina lungor, ut i den nyckfulla svenska sommaren.

Det blir nog bättre

– ”Har du ingen fru?”

…frågade den Etiopiske mannen idag, när jag hjälpt honom att få på cykeldäcket på sin begagnade mountainbike. Den frågan får jag oftare från män med ursprung från Afrika och Mellanöstern, än från svenska män eller kvinnor. Och när jag säger ”nej” ser de ofta förvånat på mig. Och jag försöker inbilla både den artige Afrikanske mannen och mig själv att det finns fördelar med att vara själv. Och även om jag vet att det är sant ur ett perspektiv, så hoppar mitt hjärta till och protesterar när jag säger det.

Han försökte på rätt knackig svenska berätta något dråpligt och roligt angående Etiopiska namn, och till slut gick det upp för mig vad han berättade. Med reservation för stavningen på de namnen.

Hans namn var Semere, men uttalades tydligen ”semre”, vilket han påpekade inte var så lyckat att heta i Sverige, eftersom det i princip gick att förväxlas med det svenska adjektivet ”sämre”. Till ex:

– Vad heter du då ?

– Jag heter Semere

– Jaha… men det blir nog bättre

Han berättade även om ett annat Etiopiskt namn som inte fungerade så bra i Sverige, men inte fick liknande associationer i Etiopien. Namnet var Bayas… och jag behöver väl inte för det svenska folket, med väl utvecklat sinne för runda ord och underbälteshumor förklara vilka pinsamma missförstånd det namnet kan bringa i försvenskad tolkning ?

Med dessa djupa, dimmiga och till slut lätt humoristiska betänkligheter, ämnar jag att titta in i huvudet en stund och slå igen de små korpgluggarna… hoppas det inte är allt för dimmigt där inne.

Förresten så betyder namnet Semere: ”farmare/bonde/lantbrukare”
ba’satt ni vet ! Och tänk va mycket man får veta om man närmar sig människor från främmande kulturer istället för fjärmar sig från dem… och vad roligt vi kan ha tillsammans !

…
Det tog mig hårt ….
Jag ville inte ens höra det först, ville inte tänka på det.
Ju längre tiden gick, förstod jag att detta inte kunde sluta lyckligt.
Det tog mig hårt, trots att jag inte kände henne alls.
Hon var så ung, herre Gud, bara 17 år ….
jag förstår ingenting. Varför ?

Jag tappar emellanåt tron på mänskligheten,
Detta är ett sådant tillfälle då uppgivenhet och förtvivlan griper tag i mig.
Hittills har jag alltid rest mig och slagits vidare igen.
Men en dag är min tid ute. Men inte än, inte än.
Men Lisa Holms tid skulle inte varit ute,
jag förstår ingenting, varför ?

De som gjort detta … hur fungerar de?
Finns några som helst mänskliga drag kvar i dem ?
Jag förstår ingenting… varför ?

Jag ville inte tänka på det när nyheterna
började prata om spår i området.
Jag bad inombords att hon skulle hittas vid liv.
Hon måste hittas vid liv..
tänkte jag och trängde undan det jag befarade.

Jag kände henne inte alls,
Men det kändes ändå som någon tog något ifrån mig…
ifrån oss, utöver det oersättliga i en ung människas liv.
De tog en bit av vårt hopp, en bit av vår tro.
De tog en ung människa bort från vår jord.

Jag förstår ingenting… varför ?

…
Smutsiga vitgula höghusfasader, i ett lummigt grönt Stockholm.
70-talet hade just börjat, och den fria uppfostran hade vunnit mark.
ABBA och KISS var banden du hade att välja på i min klass i mellanstadiet, jag valde The Boppers, och var utan grupptillhörighet redan där.
Jag läste Buster, Kalle Anka, Tintin och Fantomen. På rasterna spelade vi landhockey och fotboll.

Pappa var nästan aldrig hemma, och mamma kom hem sent på kvällen efter att ha jobbat sent. Ibland fick jag mat hos Farmor, vi var alltid välkomna där. Men spriten var ofta gäst hos farmor och farfar, och sedermera hos några av deras barn, när de blev vuxna. 4 av 6 är nu borta.

Jag gick, och gick, och gick, i Stockholms förorter, i Storstockholms skogar, en evig vandring bland betong och rullstensåsar, inbäddat bland sjöar, och skär.
Det var som jag gick för att hitta hem, och jag hittade inte hem, fast jag alltid återvände till den plats vi bodde. Jag, våra Tibetanska Terriers, våran papegoja och min ofta så deprimerade mor. Jag bar hennes tunga själ på mina axlar, och tog det som min uppgift att hålla henne vid liv. Ty självmordspratet, och självmordshoten var vanliga.

Om jag inte gick, så sprang jag, för att inte få stryk av andra förortsungar. Mycket kaloriförbrukning och lite kaloriintag resulterade i ett vandrande skelett med lite skinn på benens och senorna.

En dag tågade hela Albyskolan till Botkyrka kyrka, för att hedra Magnus i vår klass. Han blev knivstucken, mördad, bara 14 år gammal. Han hade ingen krona att ge till den jämnårige som tydligen inte värderade människoliv speciellt högt.

– ”Jag vill inte dö …hjälp mig, hjälp mig. jag vill inte dö”

Men folket på tunnelbanestationen bara såg på.

Hemma pratade återigen mor med en vän om att ta livet av sig eller fortsätta leva. De trodde de pratade i koder så jag inte skulle förstå. Men att dra en rak hand över halsen som tecken eller forma handen till pistol mot tinningen, är lite för enkelt för en 14-åringen att snappa upp. i 18 år pratades det hemma om vilka svin män är. Det gav en inte allt för stark självbild när jag sedan skulle växa upp och bli man. Ett självförakt planterades i mitt inre, som tagit mer än halva livet att få bukt med något så när.

Stockholmstrafiken rullade på med outtröttlig frenesi, oavsett övergivna ungar, självmordshot, fylla och förortsmord. Och likt gröna ringlande ormar med guldgrävande lycksökare i sina ”magar” ringlade sig tunnelbanetågen fram, mekaniskt, sterilt, hjärtlöst. ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”
”Nästa Alby, nästa Alby”

Och jag gick, och jag gick, och jag sökte, sökte, sökte bland betong och tunnelbanor. Jag sökte efter min familj, som inte fanns. Min familj, som inte fanns.
Frånvarande far till en början, deprimerad mor, och skilsmässa när jag var sex år gammal. Under skilsmässoperioden var jag ofta sjuk och febrig. Mor köpte saker som kompensation för fysisk och själslig frånvaro och tomhet. Jag lärde mig tidigt vad ångest var. Och jag gick, och jag gick.

När sedan allting rasade … när det inte fanns något kvar i mig. Så blev den frånvarande familjen, än mer frånvarande. Ingen av dem, utom far, har någonsin varit hem till mig varken i Stockholm eller Sollefteå. Och när så min far dog i Juli 2007, var min kontakt med min biologiska familj helt slut.

Så jag har förlorat min familj, långsamt genom hela livet. Och jag har ingen egen familj som vuxen. Men jag lever, jag lever ännu. Jag dansar om sommar och vinter. Jag låter mina ord vittna om glädje och sorg, om orättvisor och humor. Och min gitarr tystnar aldrig. Jag lever ännu. Och jag dansar bra, mina orda är vassa, vackra och sanna, och min musik är innerlig och stark… och jag dansar passionerat och vitalt

Jag lever ännu

…
När jag nu varit hos min underbara Kusin Carola,
som kommer från liknande tuffa uppväxtförhållanden.
Så har hjärtat fyllts av sorg och lycka.

Lycka över att för några dagar få varit del av en underbar
5-barnsfamiljs helg och vardag. Fem fantastiska ungar
mellan fyra och sexton år.

Sorg över vad jag gått miste om. Ibland ignoreras och
förminskas mäns känslor utifrån urgamla sociala traditioner,
både av oss män själva, och av de kvinnor vi älskar.
Det är lätt för oss att hålla om en kvinna i sorg.
Kanske inte alltid lika lätt att hålla om en sorgsen man.
Ändå har vi precis lika mycket känslor, sorg, ilska och skratt.

När Il signore Björn Afzelius, skrev denna musik till sin
dotter Rebecka, hade han bara 2 veckor kvar att leva.
När toner och texten nådde mina öron,
grep den tag i mitt bröst, och slet ut mitt hjärta
som det vore mitt liv han sjöng om.

Hur månne detta komma sig jag som är barnlös,
inte upplevt det underbara, och det förkrossande
i att vara förälder?

Jo med katolska mått mätt har jag blivit far 2 gånger,
men pga av omständigheter som jag ej styrde över,
fick de aldrig se dagens ljus.

Och jag stod där sorgsen och tom,
istället livgivande och stolt.
Och vården kastade sig över kvinnan
för omhändertagande, med råd, tröst och tid.
Medan mannen inte beräknas kännas något.
Trots att han av naturliga skäl inte har något att
säga till om i det svåra beslutet.

Och en osynlig sorg som är med mig tog form,
och lämnar mig aldrig helt. Tack Björn Afzelius
för alla vackra ord och toner. Jag lånar dem här,
och justerar aningen texten, till den sorg och
saknad som bor i mig:

Du skulle varit nitton år;
Kan nå’n förstå hur tiden går?
Jag ville ha dig intill mitt bröst,
Va din pappa fått ge dej tröst.
Du skulle varit nitton år

Jag drömt om stunder vi kunde haft
av sorg och glädje, gråt och skratt.
Att få göra flätor i ditt hår
Och att få kyssa bort en tår.
Om du idag vart nitton år.

Jag hade velat lära dig
Allt som livet måst lära mig
Kanhända det att jag älskat dej,
långt mer än jag nå’nsin älskat mej;
Under försvunna 19 år

Jag kommer alltid minnas de dom sa
Och ja skulle aldrig mer vara gla’
Jag blir helt tom uti min själ
Jag blir ej ens riktigt hel
När det nu, har gått hela nitton år.

Så flyg, min älskling, flyg med gud.
Han ska klä dig i din änglaskrud
Flyg högt till evigt ljus
När jag nu besöker herrens hus
Har jag gråtit tyst i nitton år

(ska spela in den när rösten återvänder efter hostan)

…
Av mig blev det en stor, trasig, intellektuell, klok kärleksfull man.
Men varför fryser jag ännu inombords ?
Jag kan förstå och lyssna på mina vänner vid behov
Men varför fryser jag ännu inombords ?

Jag kan förstå det förflutna, och förlåta brister.
Men varför fryser jag inombords ?
Jag har förmågan att känna med andra människor,
Men varför fryser jag ännu inombords ?

Jag kan ta i folk, och ge dem kramar, och leenden
men varför minns jag inte dina kramar ?

Jag känner ingen glädje eller tillfredsställelse över att kvinnan som slog ihjäl denna plågade lilla tjej, fick livstids fängelse. Jag känner ingen ilska över att maken ”bara” fick 6 års fängelse.

Jag frossar inte i hämndliknande känslor över att ”rättvisa” skipats.
Visst är domen nödvändig i ett rättssamhälle, men rättvisa gentemot Yara hade endast kunnat uppnås med att någon hörde henne och agerade innan det var försent. ”Jag vill inte gå hem” hade hon sagt samma dag som hon blev ihjälslagen med en brödkavel.

Nu kanske vore en bra tidpunkt att prata om varför sådant här sker, istället för att fokusera på hudfärg eller kön som orsaker till våldshandlingar, om nu någon hade vart intresserad av något annat än egna hämndkänslor.

Jag känner ingen rättvisa för Yara, jag känner ingen upprättelse, jag känner bara en djup, djup sorg över att hon bragts om livet, samt att hon under det korta liv hon hade gick omkring och var ensam och rädd. Detta i ett land till vilket hon blev skickad för att få trygghet.

…
Reflektionen lyder kort och gott, föreställ er nu att hon är en Syriansk, eller Somalisk flykting som utvandrar från sitt land.

…
I ett hjärta tomt, ekar frågan i evinnerlighet
Älskade du mig inte ? brydde du dig inte om mig ?
I en evig natt vandrar den med det brustna hjärtat
För alltid vilse i en värld som inte går att förstå,
utan vetskapen att vara önskad.

Den enda trösten är stjärnorna på en klar vinternatt,
Via det gråtande ögat, kan man se evigheten i dem.
Jag tänker mig att det regn som faller som tårar från himlen,
är från min faders kinder ner över mig.

En moder står ute på gården, med ett tomt värkande hjärta,
full av saknad och längtan efter sin försvunne son.
Hon lyfter blicken mot horisonten, som om hon kände något,
Som så många gånger förr, anade hon hans återkomst,
Men dimman för hennes ögon, var även dimman i hennes bröst.

Hon tyckte sig höra en röst bortom vägen nere vid bron.
Och ur dimman träder en gestalt sakta fram.
vågar hon hoppas ? … kan det vara ?
Nej det kan inte vara ?….

När dimman skingras ser hon sin bortgångne mans ögon,
i en ung pojkes ansikte, hon släpper allt hon har,
och börjar stappla fram, medan tårarna från åratal av saknad
trillar ner för kinderna, och hennes frågor får svar
Den unga pojken springer så fort han kan
Hon skriker hans namn, och han ropar efter mor.
När de till slut finner varandras famnar.

Hon ber honom på sina bara knän om förlåtelse.
Hon säger att hon alltid älskat honom,
Och inte en dag, en timme gått förbi,
utan att hon tänkt på honom.
Och tårarna säger att hon talar sant.

Men pojken var inte jag, och modern var inte du.
Jag tittar upp mot stjärnorna igen, och blir förundrad över hur stort allt är
och hur långt borta stjärnorna är, som små prickar.
Och ändå tycks de närmare än den som skulle varit mig närmast.

Så jag fortsätter gå. Jag ger allt vad jag har att ge, till dem som vill ha det jag kan ge. Och jag tar vad än kärlek jag kan få, till mitt bottenlöst törstande, omättliga hjärta tills jag vandrat färdigt.

…
Jag…..som älskar alla årstider, som älskar alla väder, så länge det blir omväxling.
Till och med jag, finner nu bristen på ljus och snö, i kombination med min situation i livet, som prövande och mörk. Men i ärlighetens namn är det inte det yttre mörkret som är mest påtagligt.

Finns det ljus i hjärtat, så lyser det genom vintermörkret.
Finns det hopp i själen, så ser den längre än ögonen.
Och finns det någon vid ens sida, får sorgen gå i exil.

Orosmolnen skymmer nu min sol, och långtidsprognosen är inte att lita på.
Jag känner mig ensam. Det är inte så konstigt, jag är ju ensam. Jag kommer ibland till stunder i livet, då det inte räcker att ge av mig själv, göra gott för andra, om än det är en av livets stora gåvor, att få ge. På sommaren är jag viktig, på vintern är jag ingen alls. Och ibland känns det som jag bara är viktig när jag hjälper andra människor. Varför är jag här på jorden ? Visst skulle några själar sakna mig om jag blev borttagen från denna vackra och grymma värld.

Men saknar någon mig just nu ?

Jag oroar mig för en närstående nu, som inte har hälsan.
Men jag har även en egen oro, inuti mig …
för mig själv, min framtid, min längtan
efter kärlek och bekräftelse.

God Natt nu, alla ensamma, längtande systrar och bröder.

…..
Jag är en människa,
en högst sårbar människa.
Och jag är rädd

Rädd för vad ord kan göra, när de kastas på mig.
Ord som inte går bort när de väl kastats,
hur mycket än man försöker.
Det har hänt för många gånger.

Jag är stark, men inte hur stark som helst.
Blotta misstanken, är nog för många.
Inga belägg behövs då, blotta misstanken räcker.
Jag är människa, sårbar och dödlig.