Kategori: Djupt rött hjärta

…
Smaka på orden ”Jag lever”
När känner du så ?…
när känner du verkligen så ?

Livet är svårt ibland,
för att jag ska förstå när det är underbart.
Och ibland rinner tårarna ner för mina kinder
för att jag skall skratta från hjärtat.
Regnet faller på oss och allt levande
för att vi skall växa.

Jag lever.

Jag behöver inte vara framgångsrik.
För jag lever…..nu. Jag har , när allt kommer omkring,
i skuggan av allt ont, allt mörker
haft en sagolik tur.

När jag är död, rullar allt vidare.
Världen på det stora hela,
märker inte att jag varit här,
än mindre att jag försvunnit.

Några kommer sakna mig.
För några betyder jag mycket.
Det är en underbar tanke att tänka
när jag känner mig liten och svag.

Men nu lever jag, i litet och smått.
Jag sjunger och tar, jag dansar och ger,
Jag spelar och far, jag ber inte om mycket mer.
Jag sliter och går, Jag äter och mår.

Ett litet leende.
En stund när du ger min din tid
En sekund när jag får luft i mina lungor.
En annan människas kroppsvärme till mig.

Jag lever.

….
Jag vaknar upp i skräck, mitt i natten…även nu för tiden.

Jag fick aldrig någon upprättelse.
Det var helt legitimt att sparka på mig, fast jag redan låg ned.
Jag grät, och grät, jag var förstörd som människa.
Men ändå fortsatte man sparka nedåt med anklagande röst och ord.
Det var kvinnor och män med laglig rätt att förnedra, rätt att pissa på mig, kasta skit på mig. Människor i min omgivning. Det var människor som har som yrke att hjälpa folk, att stå på den utsattes sida, som nu alla stod och sparkade, pissade och dömde utan grund, och utan någon som helst moralisk rätt, eller någon uns av sanning som grund. Då var jag paralyserad, och fick ta emot varenda själslig smäll, kunde inget göra, hade inget försvar, gick rätt in i de innersta skrymslena av min själ. Det många får hemifrån, som gör att du försvarar dig själv, står upp för dig själv, fanns inte hos mig…. sparkarna fortsatte komma.

Många hade aldrig överlevt mentalt, är jag övertygad om.
Många hade bara gett efter, gett upp, och på ett eller annat sätt slutat leva.
Jag kröp, och kravlade. Jag hukade mig, jag bad om ursäkt för min existens. Jag levde utan ord, utan tillit till andra människor. Och INGEN fanns för mig då, INGEN.
Många hade bara gett efter, gett upp. Jag reste mig igen, och blev sparkad ned, och reste mig igen, och igen och igen.

Jag fick aldrig någon upprättelse.
Men deras falska, upprepade, ryktesbaserade ord,
satte sig djupt, djupt i min själ, och har aldrig helt lämnat.
Och jag har aldrig i mitt liv känt mig riktigt trygg, aldrig.
Att bära osynliga bojor, gör mig stark, men även sliten.
Jag har slutat prata med folk om det jag råkade ut för, jag har ingen tillit.
Folk är i allmänhet för rädda för att kunna höra, eller för fördomsfulla för att betros med de ord som sitter fast i ett mörker inuti.

Jag har aldrig läkt, jag har aldrig känt trygghet.
Det lämnar alltid spår efter sig.

Så kära medmänniskor och medborgare. innan ni sätter er på någon, pissar och sparkar på någon, innan ni går ryktesvägen till att förstöra någons liv…
…beakta dessa ord ovan.

Men än lever jag !… så det så !

…
Om jag minns rätt var jag klädd i blåa gabardinbyxor med pressveck, rosa skjorta, och rosa strumpor i sandaler. Min faster skulle gifta sig.
Och min farbror Kjell kammade mig så försiktigt, och jag mådde så gott av uppmärksamheten.
Min farbror Kjell, älskade att berätta roliga historier, och var bra på det. För Kjells skratt, smittade av sig på alla i rummet, även om poängen i historien skulle missas.

Kjell var en mjuk och fin människa ända in i hjärteroten, även om han levde ett hårt liv i perioder…. till slut blev det för tufft för dig älskade Kjell.
Jag vet att du var älskad av många Kjell….
men jag vet inte om du visste om det….om du kände det.

Jag kan inte ens låtsas förstå, varken handling eller de djupaste skrymslen av din själ, kära farbror, men att du hade sorger du inte mäktade med, har alltid stått klart för mig.
Men du är med Farmor och farfar nu, men min farbror Åke, min farbror Sture…. och du är med min far Benny. Dom tar hand om dig nu. Nu får du vila ut och släppa alla bekymmer.

Tack för allt fint du gjort , tack för att du fanns med oss, och tack för ditt stora varma hjärta, kära farbror Kjell…..

Nu står min far och tar emot dig med öppna armar

….
Jag vänder mig mot mörkret, och går in.
Jag är rädd och svag.

Där är jag alltid ensam.
Där sitter en liten pojke och gråter.
Han är alltid där, men ibland ser jag honom inte.
Och inte alltid gråter han.

Nu när jag ser honom, lägger jag min hand på hans axel.
Jag känner för honom, jag känner med honom.
Jag känner honom.
Vi är ett han och jag. Och jag är inte alltid ensam där.
Inte heller han.

”Det är okej, jag är oxå rädd ibland”, säger jag åt honom.
”Man får vara rädd. För jag ser du är rädd”
Han ser storögt på mig med lättnad.
och förstå att det kommer ordna sig.

Och imorgon gryr en ny dag

….
Rätt vad det är så stannar tiden upp,
Även om sekundvisaren fortsätter runt, runt,
i tron att den går framåt.

Rätt som det är, finner jag tomhet i mitt bröst,
trots alla nöjen och bekvämligheter.
Den har kommit ifatt mig igen,
vill påminna mig om vem jag är.

Allt som oftast försöker jag springa ifrån den igen.
Och allt som oftast lyckas jag,
bara för att ånyo bli jagad, och upphunnen.

Så springer jag och går genom livet.
Jag jagar lycka och lust.
Och när jag nått det, känns allt tomt.
Då stannar jag tillfälligt upp.
Och funderar på vad allt kommer ifrån,
Vart jag kommer ifrån,
och vart jag är på väg.

Mitt blod och mitt arv, är borta.
Det har aldrig funnits.
De mina har aldrig varit mina.
Och i ensamhetens kaos,
famlar jag och letar efter,
det jag aldrig upplevt.

…
Min far var en stor liten man, skämtsam och lättsam, bräcklig men varm, modig och rädd, plikttrogen och väldigt, väldigt sorgsen långt, långt in i hjärtat.
Kan hända att pappas och mitt sista telefonsamtal bestod delvis av sentimentalt Öl-prat från hans sida, och ett längtansfullt barnhjärta, och överseende från min sida. Men vi pratade, och han svarade alltid när jag ringde… dvs i vuxen ålder.

Det hände någon enstaka gång ibland att hans tunna, slitna, utarbetade kropp, inte tålde så mycket av rusdrycker som han hade tänkt. Men det är han väl inte ensam om i detta land. Jag älskade min far av hela mitt hjärta, även då jag blev besviken och då han var frånvarande. Ty han var väldigt mycket människa, och hade ett hjärta av guld, under all trasighet och sorg och tillkortakommanden.

Ganska mycket likt mig själv faktiskt. Jo, jag vet att man i Sverige nu för tiden värderar människor utifrån inkomst och arbetskapacitet, och på den punkten var far en hjälte… en working class hero. Det är inte jag. Jag är med Moderata mått inte värd någonting alls, och förtjänar inte lika bra sjukvård som dom, inte lika bra skola som dom, eller lika bra äldrevård som dom, om jag lever så länge. Men jag har nog i likhet med min far, ett hjärta av guld, även om dom som är mycket ”duktigare” än mig kanske inte håller med.

Min far var Socialdemokrat i likhet med sin far. Han satt inte och lusläste tidningar, engagerade sig inte i politiskt arbete, debatterade inte vilt och hetsigt som jag, men hans hjärta var till vänster, på den tiden som Socialdemokratin var en vänsterorienterad politisk rörelse. Född i Kramfors, väl medveten om historien kring de fem omkomna i Lunde-kravallerna. Och stolt över sina Ångermanländska rötter.

Efter många öl, hände det att far berättade om sorgen och saknaden av kontakt med sin far, det var väl inte så vanligt att män skulle vara känslosamma och ömsinta på den tiden antar jag. Men framförallt drabbade en olycka famlijen, när min far var barn, då hans ena bror drunknade vid Kajen. Farfar dök i efter honom, men det var för sent. Då fans det ingen terapi att tillgå, inga kuratorer, ingen krishjälp att få. Så det mesta stannade inombords, och tärde på bröder och föräldrar. Min far var älsta barnet, och tog på sig en skuldbörda som barn, som aldrig lämnade honom som vuxen. Men nu har han återförenats med sin lilla bror.

Större delen av min barndom var han, min far, frånvarande, delvis pga skilsmässa mellan honom och mor. Jag var ganska ofta sjuk när jag var liten, febrig och dan i långa perioder, en gång var jag borta från skolan i 2 månader. Det var i tvåan tror jag. Vissa av de perioderna var jag hos far och yrade, har jag något minne av. Jag hörde honom spela gitarr, och bas från sovrummet, i lägenheten, i ett halvschabbigt förortsområde, med underbar natur runtomkring. Han spelade ofta ”Balladen om den kaxiga myran” av Stefan Demert.

Musiken blev sedan i vuxen ålder vår kontaktpunkt, vårt gemensamma kommunicerande, och vår stolthet. Att sitta en kväll innan ölen tagit överhanden, och plocka ut ackord och leta bas-slingor blev vårt sätt att umgås, att respektera varandra. Far lärde mig några ackord, och Ulf Melander hjälpte mig på senare år ytterligare att utvecklas i självförtroende och gitarrteknik…. men det mesta är självlärt. Far var nog också självlärd till största delen.

Jag älskade att se far spela bas till dragspelsmusik och fiol i vuxen ålder, på spelmansstämmor, då min lilla tunna far växte till en trygg och harmonisk man, och alla hans sorger och bedrövelser från sin barndom, var som bortblåsta för tillfället.
Några låtar spelade vi tillsammans på dessa stämmor. Det är förresten högst troligt att jag återvänder dit till Hälsingland, till min fars vänner i sommar, med några av de människor jag håller av mest… min moster, mina spelkamrater Åsa och Per-Åke, om allt går väl . Ja …. man får väl drömma om det jallafall… och far reser då med oss i våra hjärtan.

…
Jag är en man med många språkliga nyanser, speciellt när det rör känsloliv, sorg och glädje. Men nu vet jag inte vilka ord som gör någon skillnad. Mycket elände, våld och död når inte till ens hjärterötter, för att en människa klarar inte av att sörja varje tragiskt människoöde som inträffar….

… men ibland går det rätt in i hjärteroten. Jag känner sorg, utan att ha känt flickan Yara, som bragts om livet med all säkerhet. Men jag vet varför just hon nådde mitt hjärta. Det är delvis att media satt ett ansikte på henne, en person, ett ungt liv har släckts, men framförallt berättelserna kring flickan som får mitt hjärta att brista i tusen bitar, och tårarna att falla. Hur hon har snattat på matvarubutiken, men inte godis eller leksaker, utan något att äta, riskakor. Hur hon fått tvätta sina kläder själv, burit ut soppåsen osv….

De som känner mig vet vem, vad jag påminns om och känner igen.
Att veta att detta unga barn vars drömmar knappt börjat, dessutom fått leva under dessa förhållanden, träffar mig rätt i hjärteroten, och jag storgråter när jag tänker på hur fruktansvärt tragiskt många barn har haft det, och har det….

Jag ber Gud att ta väl hand om denna oskyldiga lilla ängel, ta henne i sin famn och välkomna henne hem till den trygghet och det hem hon aldrig fick på jorden.

Farväl okända barn !

…

Lilla flickan på TV-kampanjen för faddrar, som springer omkring barfota, ensam griper tag i mitt hjärta, formligen sliter det ur kroppen på mig. Hon är en ”syster” till mitt ensamma övergivna barn, som bor in min ensamma vuxna kropp. Min ensamma vuxna kropp fylld av barnets längtan efter närhet. Mitt kloka vuxna huvud som försöker trösta mitt inre sårade barn, de gånger det tränger på och behöver uppmärksamhet. Den uppmärksamhet och kärlek som för dryga fyrtio år sedan gick förlorad i en Stockholms förort, bland asfalt och skog av betong.

Kvinnan på ”Spårlöst” som får återse sin familj, som hon blev borttagen från som liten, kastar sig gråtande i armarna på dem, tårar, skratt, kramar, närhet…
Gråten i mina ögon forsar som vårfloden i en smältande glaciär, jag hulkar högt och gråter. Som vanligt själv i min lilla betongcell i mörka mellannorrland, mitt i vinterns mörker.

Jag har gett upp kärleken, den är inte för mig tror jag. Jag tycks vara lätt att tycka om, men svår att älska. Jag får nog resten av mitt liv nöja mig med smulor från de som är rika på kärlek. Idag fick jag en sådan smula från Åsas och Karls lilla dotter, som nu är i övergång mellan amning och fast föda. Åsa trodde hon ville ha mat medan vi hade träning med ”bandet”. Men hon ville vara med, och när jag sjöng min egen låt ”trouble seams to follow you around” för henne, så fästes hennes livsyrvakna blick på mig, och hon njöt uppenbart av musiken och sången. Hon släppte inte blicken från mig när jag sjöng, och hon log hela tiden.

Detta gladde mitt sorgsna hjärta i väntans tider.

…
Jag är mycket orolig under stundom, frustrerad och arg.
Jag har alltid sagt att man kan dö när som helst, och att det inte finns några garantier för någon. Men då var det bara ord, ett förståndsmässigt resonemang.
Det är som skillnaden mellan att se ett kort från Mount Everest, och att stå på toppen och hålla balansen.
Nu har orden fått innebörd, insikten hare sjunkit in… det har blivit en möjlig utgång redan nu, och jag är helt maktlös inför detta. Omvärlden har inget större intresse i utgången. Detta är fakta.

Men det finns gott här i världen oxå, även om jag skulle dö nu, utan att ha fått den vård som skulle kunna förhindra det. Jag har sett på ”Jills veranda” Och blev alldeles tårögd av kärleken mellan paret som levde i trailer, samt att Jill och Rickard for ut till dem och spelade deras favoritcountrysång….

Jag skrattade och grät om vartannat… underbara Jill Jonsson

För övrigt vill jag bara säga att Anne Ramberg verkar vara en skärpt kvinna med stor integritet, såg nåt program där hon intyervjuades

…
Barnen i våra liv, får gång på gång lära oss att leva, lära oss att vara i nuet. Barnen får oss att tro, ger oss mening. Även oss som inte har egna barn.
Barnen förstår inte begreppet död, för de lever i nuet. Det är av samma anledning vi som barn tyckte att sommarlovet när det inträffade skulle vara i evighet. När skolklockan ringde ut, var hjärnan och själen inställd på att det skulle vara för evigt. Och fast det till slut tog slut, varade det för evigt medan det varade.

De flesta vuxna i arbetslivet, klarar inte av att njuta av söndagen, utan börjar oroa sig och må dåligt över måndagen som innebär ny arbetsvecka. Barnen tänker inte så, de har en ledig dag på söndagen.

Men när vi på något mer eller mindre påtagligt sätt blir medvetna om att vi kommer dö… när den kommer närmre, eller vi blir sjuka, då förändras synen på både livet och döden för de flesta. De flesta räds döden, inklusive mig själv. Av olika anledningar dock. En orsak är att det är mot vår natur att föreställa sin egen död. Det är okänt territorium. Samt kan det vara så att vi inte levt vårt liv till fullo som vi önskat, att vi inte är klara här på jorden. Allt det här är svårt att förstå och sätta sig in i. Vi söker tröst i religion, och föreställer oss en fortsättning efter döden. Huruvida det enkom är sätt att hantera den, eller en faktisk verklighet, vet ju ingen, hur mycket än de påstår sig veta.

Ibland behöver vi små doser av barn i våra liv , för att bringa fram livet inom oss, och vara i det obekymrade nuet en stund. Och igår fick jag en sådan stund med mina vänner från caféet. Jag blev bjuden på mat, och så länge barnen var vakna, Så kom Solin i synnerhet till mig och pratade, frågade, undrade och ville busa och leka, medan vi alla satt i vardagsrummet. Sedan när de slocknat för kvällen pratade vi livet och politik, orättvisor och mänsklighet. En kväll i nuet …. då.