Kategori: Djupt rött hjärta

….
I början av Juni 2013 klev jag in på vårdcentralen i Sollefteå, för att få ta bort en leverfläck, vilken jag misstänkte kunde vara farlig. Men läkaren skakade på huvet och sa att det va inget farligt. Han studerade fläcken noga och länge. Så länge att på den tiden hade han hunnit ta bort den och låtit den skickas på provtagning.

Men det var stört omöjligt att få ta bort den, ”nu är det ju sommar” var motiveringen. Det var således inte medicinsk utvärdering och behov som avgjorde.
Efter flera förseningar under hösten, och utvidgad borttagning på 4 x 10 cm, så var det ”plötsligt julhelger, och på julhelger ska folk vara ledig, så det finns inte nån som kollar den borttagna biten. Det skulle ta 2-3 veckor sa läkaren som gjorde den utvidgade hudoperationen…

Man skulle kuinna tro att det varit helg från det att jag kom i början av Juni. För nu har det gått 7 månader sedan dess. Och 5 veckor sedan det senaste ingreppet… och inget resultat än. Det känns som man ska ha en jäkla tur om man överlever nuvarande vård.

En halv miljon svenskar har köpt privata sjukförsäkringar, och betalat privat vård, för att gå före i kön i cancervården. En del har fått ta lån på sitt hus, andra glider bara omkring på nyliberalistsamhällets räkmacka och skiter i om andra får vård i tid eller ej.
Och 6 av 8 partier i riksdagen, är fortfarande förespråkare för sänkta skatter och försämrad offentlig sektor….

Människor dör pga detta system… men de tillåter det fortsätta, de som stödjer denna politik…. den människosynen skrämmer mig. Hoppas ni sover gott om nätterna på den extra peng ni fått av Renfeldt i skattesänkning. Själv sover jag väldigt lite, och är orolig om nätterna för den osynliga fienden i mina celler… men det är ju klart, om jag nämner detta, så idkar jag väl ”offermentalitet”. Jag får väl givetvis ”skylla mig själv” som inte har råd med privat vård för att gå före i kön, ”skylla mig själv” som inte trampat på andra för att nå egen rikedom… ”jävla offermentalitet” … antagligen.

Jag har två nya svarta fula fläckar, som jag blivit lovad remiss för att kolla, men ingenting har hänt. Jag har ringt till dom och påmint, inget händer. Sju månader… man måste väl ge cancern en chans att sprida sig menar jag. Eller jag kanske skulle ha opererat mig själv och köpt ett mikroskåp, och lite cellgifter på blocket ?
Ja menar man måste ju göra lite själv oxå va ? o inte va ett sånt ”offer”

Det finns ett parti, vänsterpartiet, som vill satsa på den offentliga vården, men de marginaliseras av de kapitalistisk ägda Moderaterna, Centern, Socialdemokraterna samt det kapitalintresserade media…. Det anses ju vara ”diktatur, kommunism, och våldsbejakande” att ha en fungerande offentlig sektor som V vill ha. Och folk fortsätter att rösta fram den politik som raserar allt våra förfäder byggd upp, sälja ut och privatisera. Det viktiga är ju att folk ska ha rätt att bli rik…. eller hur ?

Men det blir väl bättre antar jag, om jag ”tänker positivt”

…
När jag befinner mig mitt i ett mörker, konstaterar jag med ord vart jag befinner mig. Men jag går inte längre in i mörkret. All energi jag har behöver jag då för att klösa mig fram, skrika med min röst, så den blir hörd, så jag inte tystnar och förtvinar och försvinner ut i det förflutna. Där är jag nu… jag klöser och skriker, men inte hela tiden. Det finns det inte möjlighet till. Jag har svårare att se det vackra runt omkring mig, när jag gör vad jag kan för att stänga av oron och ångesten, ledsamheten och ilskan.

Det vackra är fortfarande där ute, men jag ser det inte, ty mitt huvud är böjt.
Men jag ser hur snön lyser upp i vintern, och sprider aningens ljus i mitt sinne.
Jag tycker om att se på stjärnorna, speciellt under de perioder då jag har svårt att finna tröst, värme och hopp… som nu. Att se mot stjärnorna är att se in i evigheten, det förunderliga, vackra obegripliga.

Det är när när mitt liv är som mest hoppfullt, som jag förmår att skriva de mest uppriktiga kapitlen från mitt allra innersta. De sorgsnaste vrår, de mest brutala övergreppen mot mig, den mest obönhörliga vrede…. Då finns balansen och utrymmet för detta…

Nu handlar det om att ta sig fram, klara sig, leta små glädjeämnen.

…
Så kom det några välsignade snöflingor till slut, att lysa upp den väg jag vandrade på under kvällspromenad. Mörkret blir så kompakt utan Norrlands mirakulösa självlysande vita, kristallfrusna vatten i form av snö.
Normalt sett hade denna snö gjort mig rent lycklig, och jag hade gått lös med kameran för att föreviga alla konstverk som nu enkom etsar sig fast vid min näthinna.
Till exempel de kala träden på gågatan, helt beklädda med belysningsslingor, nu även klädda i vitt, bepudrade av Kung Bores magiska himlapulver, som kontrasterar sig mot natthimlen.

Men så blev inte fallet ikväll, det är tunga suckarnas kväll.
Sanningen tycks vara den att, folk hinns inte med, i det nyligen uppfunna ”livspusslet”, Sanningen tycks vara den att världen inte bryr sig, att vården inte bryr sig, att politikerna, läkarna, skiter i allt utom egen makt, egen lön, egna rikedomar.
Man går hem till fru och barn/Man och barn, lönen är viktigare. patienten/medborgaren är försumbar, och kan offras, offras för makten och härligheten, den egna plånboken, det egna egot.

Hur ska man annars tolka oviljan att satsa pengar i vården, medborgarens ovilja att betala skatt till densamma, den konstanta strömmen av medborgare som inte får vård i tid, i ett av världens rikaste länder. Hur ska man annars tolka att 4-5 gånger har mitt ärende blivit bortglömt, försenat och feldiagnostiserat. Hur ska jag annars tolka tystnaden och ensamheten ? Hur ska man annars tolka 7 månaders väntan ?…. det kanske löser sig med en positiv förmanande positivtänkande bild på facebook. ? Det kanske bara är att ”se positivt” på livet, så försvinner alla problem, och alla sjuka blir friska och hinns med helt plötsligt ?

Sockrade ord, lättvindigt givna löften, hysterisk optimism, artificiell vänskap, i förhoppning om att bli älskade med ”likes” och icke fysiska ”styrkekramar”.
Gulliga ord, … som är som placebotabletter för oss allihopa.

Jag hoppas snöflingorna ligger kvar och lyser upp det mörka dygnet nu.
Gonatt Sverige…. må du bli ett bättre, varmare land, efter höstens val.
Ett bättre varmare folk….

….
Jag är ingen sorgfri ytlig optimist, som rycker på axlarna åt oro och sorg.
Däremot är jag glad emellanåt, även om denna blogg inte är det ställe där detta lyser igenom. Detta är min ventil, när omvärlden inte hinner med, inte orkar, inte vill lyssna.
Och det är ganska ofta faktiskt. Men just nu ÄR jag inte glad, folk får lov att respektera detta.
Här kan jag skriva om vilka känslor som helst, dock inte i klartext, det är för privat, och för utelämnande. På det stora hela vet den som följt min blogg trots allt väldigt lite om mitt förflutna, och så kommer det förbli.

Just nu känns det som att stå nere på arenan på Colosseum, och vänta på tummen upp, eller tummen ner. Sanden efter striden mot en osynlig fiende, dammar ännu runt mina fötter. Och kampen för att få rätt vapen, i rätt tid mot denna osynliga fiende, är ytterligare en strid att utkämpas. Men dem skall jag inte slå ner, utan försöka få att strida på min sida, vilket kan vara nog så svårt i ett land då julledighet och sommarlov förhindrar undersökning och vård av tidsrelaterad potentiell sjukdom.

Jag är frustrerad, arg och ledsen. orolig och uppgiven, utan tillit, och med ett instabilt varierande hopp. Här hemma är det en röra, stökigt, och rätt skitigt, och jag har inte ork att ta itu med det. Jag är överkänslig för symptom, tills jag fått ett positivt besked.

….
En oändlig väg slingrar sig framför mina fötter, och bak min rygg.
Det finns avtagsvägar, men ingen av dem leder hem, och de är stängda för mig.
Jag sätter ena foten framför den andra, varje dag.
Hemma… jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Min lägenhet är det ställe på vilket jag sover om nätterna, och ibland äter mina måltider, och det är hemma, men inte ett ställe där jag känner mig hemma.

Hotet är verkligt, ett osynligt hot för omgivningen, men kan vara dödligt sårande om det blir verklighet. Och då pratar jag inte ens om de medicinska bekymmer jag oroat mig över det sista halvåret, och slagits mot. Folk förstår inte saker de inte varit med om, och vad värre är, att det inte förstår att de inte kan förstå det de inte varit med om.Så varför låtsas förstå, varför hävda att man vet bättre vad andra klarar av, har för förutsättningar, och vad de bör göra.

Jag har mer eller mindre slutat förklara. Tystnaden eller rättfärdigheten som uppstår hos mottagaren har fått mig att inse att det inte är lönt. Men det gör mig oxå ensam i den här världen, att min djupaste oro inte kan delas med någon enda själ, och inte känna samvaro fullt ut. Det har hindrat mig i min jakt på kärlek, det har hindrat min rehabilitering, hindrat mig från att gå vidare fullt ut, och bli fri, med samma rättigheter och samma möjligheter som andra. Jag har alltid känt det som att jag fått finnas till på nåder, om jag är mycket, mycket snällare, så kanske de tillåter mig leva, finnas.
Jag har aldrig känt mig älskad, aldrig någonsin…. fast jag vet att det finns folk som tycker om mig. Så kan det inte nå in i mig att känna mig älskad.

Och när detta gör mig mer ensam, är också döden mer skrämmande, att lämna denna världen och känna mig oälskad, inte hemma någonstans… gör mig djupt, djupt ledsen ända in i själen.

Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunnat tala om för de duktiga , de älskade, de rättfärdiga vart mina vägar burit mig, och vad det gjort med mig, Hur ofta har jag inte önskat förståelse, beundran över att jag klarat av att bli så pass bra människa som jag faktiskt har blivit. Vilken dröm, om bara en enda människa kunnat vandrat med mig på dessa förflutna stigar med mig… och bara vittnat om den väg jag gått, och sett hur de öppna sår jag ännu bär, uppstått… bara en enda människa, som vittnat om detta, sett och gett mig erkännande….

Jag känner mig ensam bland folk, även när jag ler, skrattar och pratar. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vilken väg jag skall gå, eller att jag klarar av bättre än så här. Jag vill ha sällskap i de ensammaste vrår, och ensliga stigar, nån enstaka gång…

…

Nattvak igen

Barnen i huset mitt emot min moster, är alldeles enastående på att sysselsätta sig själva utomhus, oavsett väder. Vi svenskar beklagar oss över dåligt väder, spelar ingen roll vilket väder det är så beklagas det väldigt.

Barnen mitt emot min moster bygger snögubbe om snön har fallit, när mina landsmän gnäller över att de måste skotta.

Barnen mitt emot min moster häller vatten i en hink när det regnat, och dansar med armarna i luften, när det ösregnar, när mina landsmän gnäller över vilket ”skitväder”.

Barnen mitt emot min moster kanske skulle blivit ledsna över att snön regnat bort, men i stället åker det kälke på den lilla is som finns kvar, när mina landsmän gnäller över att det är så halt ute.

Barnen mitt emot min moster skuttar glatt fram i tillvaron när det är soligt och varmt, på väg till badstranden, när mina landsmän gnäller över att det inte går att vara ute för att det är för varmt.

Barnen ger mig hopp, nu i tider då egoismen härskar igen. Vi har en stadsminister som talar sig varm och ”ansvar över statens finanser” Men vem och vad är de pengarna till för egentligen, och vilka skall staten existera för… ursprungsidén var nog att det var för folket… eller var det ursprungsidén ?
Sjukvården går på knäna, folk får inte hjälp, myndigheter skyller på varann, politiker skyller på varann, och medan de gör detta ökar deras löner lavinartat och kallar det för att ”ta ansvar”… vilken löja.

Vad är det för mening med goda statsfinanser, om det bara gynnar Reinfeldt och hans anhang ?…. nån gång måste folk vakna… men i den frågan hyser jag inget större hopp, eftersom Socialdemokraterna inte längre är ett alternativ, och folk tenderar rösta på dem i tron om att det ska bli förändring. Men i princip på alla frågor som privatiserat, utförsäljningar av folkets egendom, förföljelse och avlyssning av medborgarna har S rent retoriskt käftat emot Alliansen,. men sedan accepterat den nyliberala politik som de genomfört… och ÄNDÅ fortsätter folk som vill ha mindre klyftor och bättre vård rösta på S ? Är det nån som kan förklara detta för mig ?

Nä jag älskar livet, men då och då blir jag uppgiven. Men då går jag och sätter mig hemma hos min moster, och tittar på invandrarbarnens lek i vårt ”hemska svenska väder”…. och känner en strimma av hopp igen, när den minsta av de afrikanska barnen, dansar med armarna i luften i regnet och skrattar stort.

…
Ett oväntat leende från en ung expedit, tjej på affären, igår trängde nästan in i mitt hjärta.
Att leva i nuet är som svårast när framtiden är osäker, men samtidigt är det då det behövs. Jag har aldrig varit någon mästare på att hantera saker som står utanför min omedelbara påverkan. Jag har ofta dock, satt på mig en gladmask förr i tiden. Nu gör jag inte det längre, jag kan med viss balans försöka söka efter skratt, som ger energi. Men jag låtsas inte längre för andras skull…..

Jag gör mitt bästa nu, hela tiden…. jag hoppas att allt kommer gå bra.
Jag blev styrk och rörd av en vän som sa: ”Jag ska vänta MED dig” När jag beskrev oron och maktlösheten …. Hon sa även att jag är stark. Och hon har rätt, jag är stark. Både stark och svag. Tillåts jag inte vara svag, gör det mig svagare, påminns jag om min prestation, min styrka mitt värde, min betydelse…. gör det mig starkare.

Nu när jag skriver om det, landar expeditens leende i mitt hjärta, och jag tillåter mig känna, och tårar faller nu på min kind, och det är lika välkommet som skratt, när de kommer.

Men jag har svårt att hantera ovissheten, och den långa väntetiden.
Min historia gör att jag har svårt att bara låtsas som det regnar…. jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra….

Jag är Tomas….och jag älskar livet !…. Låt det älska mig tillbaks.

^Är jag oerhört ledsen.
Jag är oerhört rädd för ett negativt besked på provet.
Har inga fler ord nu

…
Sådana här stunder önskar jag att jag haft familj, ….

Jag känner lätt smärta i armen, vet inte om det är psykosomatiskt, man kan ju bara hoppas på det. Har försökt idag igen, o få tag på de som ska ha tagit emot remissen. Men i Sollefteå var ”samtalskvoten fylld” och i Umeå hade de ingen aning om vart remissen skulle skickats.

Så länge jag inte får hjälp, inte får veta, inte får grönt ljus, så hamnar mina tankar ofrånkomligen på att allt kan ta slut, och det gör mig oerhört sorgsen.

Idag har jag skjutsat Moster på sjukhuset för att träffa sin demente man. Hon är en enastående stark och fantastisk kvinna min moster. Men även hon har begränsningar, hon är trots allt 81 år gammal, allt går sakta för henne. Och hon har levt ett oerhört tufft liv emellanåt, hon också. Så i mesta möjliga mån, försöker jag att inte prata så mycket med henne om detta jag går igenom. Hon har nog ändå. Så jag hjälper henne med allt hon ber mig om, och lite till och vi äter ofta gemensamma måltider numera… det har blivit så. På så sätt slarvar ingen av oss med att få i oss näring. Jag skjutsade en äldre man från XL-bygg ner på Tjärnen, som hade köpt nåt otympligt.

Jag tog illa vid mig igår. Jag gör allt jag förmår, Jag umgås med folk, jag tar hand om min moster, jag hjälper folk, jag ser till att komma ut och fika etc, jag hjälper mig själv i kampen för att få rätt hjälp……. och jag får läsa att jag ska ”sluta se på mig själv som ett offer” och ”se positivt på saker” …

INGEN hjälper mig med det praktiska, i kontakten med vården, och det kanske är orimligt att begära, men att påpeka att jag behöver göra bättre ifrån mig, är något som inte hjälper mig ett uns..
Jag är alltså ledsen och väldigt ensam i själva kampen, och nu skall jag alltså inte kunna tala om att jag är ledsen ? För att jag då tar på mig offerrollen ?

Ringer ett ”offer” och kämpar för sin rätt ? hjälper ett ”offer” sin 81-åriga moster dagligen ? Går ett ”offer” ut och försöker vara social och prata med människor, fråga hur de mår, trots det som hänger över ? Ger ett ”offer” komplimanger åt folk när allt är jobbigt ? Jag tänker fortsätta skriva om hur jag mår, om jag är ledsen, arg, etc etc. Det är inget annat än mänskligt…. som sagt var , ”ingenting är omöjligt, för den som inte behöver göra det själv”

Jag får ofta höra vad jag inte klarar av, men få inser vad jag faktiskt redan klarat, saker, händelser och upplevelser som de flesta inte varit i närheten av i sina mardrömmar. Men det är väl bara att ”se positivt” på allt så försvinner alla inre sår, och hudcancern…

……
Många verkar mest oroliga över att jag är oroad…. undrar om man skulle oroat sig över oron, om de själva fått malignt melanom i provtagningen.

… men det är klart, om det går åt h-vete, kan man ju säga som läkaren efter att jag fått vänta i ett halvår:

”Jag kan bara beklaga”