Kategori: Djupt rött hjärta

…
Jag börjar resignera… ge upp.

Jag har många som känner för mig, men ingen som slåss för mig. Och mina nävar är luftslag. Tiden går, och ingenting händer. Mitt ord betyder ingenting, man lyssnar inte på mig, man ”hoppas” att det ska gå bra, och man ”beklagar” att jag fått vänta så länge. Om jag inte blir friskförklarad, det sprider sig… så betyder inga ord nånting.

Tiden går… ingenting händer.

Det regnar kraftig utanför mitt fönster nu, och dropparnas ljud mot fönsterbläcket, är lite trösterik för själen, lite lugnande. För det är oroligt och mörkt i mitt huvud nu.
Världen rullar ju på som vanligt där ute, girighet och rasism frodas i Reinfeldts Sverige och nya ”tredje riket” EMU.

Idag har jag gått en promenad med en vän, jag har hälsat på min gamla moster och lagt pussel. Det skingrar mina tankar…. men tiden går och ingenting händer.

…
Det är svårt att hantera detta.
Oron är stor inombords… och jag lyckas bara fly den korta stunder.
Det var dans ikväll tydligen, men jag kunde inte ta med mig mitt förkrossade face dit och svänga runt. Delvis för att jag misstänker att det var hög medelålder, vilket innebär att det inte är så många att dansa med, men mycket för mitt bulldogansikte.

Endast Sam på Lilla cafeet (ägarnas lilla pojk) har lyckats med konststycket att få mig att skina upp för några minuter. Alla ”pauser” är välkomna.
Hade jag inte känt mig nödgad att hjälpa Moster Maggan då och då, vete tusan om jag gått ut nå många ggr per vecka.

….
Naken, utan hud landade jag utanför i det obarmhärtiga storstadsdjungeln, med kolossala själlösa betongblock i grått. Hjärtat hade slutat slå och spegelbilden bleknat bort…. mitt liv var slut. Ingen, ingen alls gick vid min sida, ingen, ingen alls hörde min röst, och ingen ingen alls visade mig vägen….

Huden skulle jag senare i livet få tillbaks, hjärtat skulle börja slå, om än i skräck och i otakt…. många, många år senare. Men aldrig, aldrig har såren läkt till ärr. Blödningarna är inuti.
Sedan dess har jag alltid sett mig om i oro, jag var ett villebråd. Det jag berättar om är en skräck, och övergrepp på övergrepp på övergrepp förintade mig och förstörde mig för all framtid. Mentala övergrepp, myndighetsövergrepp, föräldraövergrepp, och ännu mera myndighetsövergrepp…. och övergrepp ingen skulle tro händer en pojke, man

Jag dog den kvällen 18 år gammal… för första gången. Det fanns inget kvar i mig ingen kärlek, bara tomhet, mörker, påtvingad skam, och evig skräck. Jag var ingen.
De turades om att våldta min själ, en efter en med förebrående anklagande röster, hot och anklagelser. Inga ursäkter kom, ingen hjälp kom, ingen människa kom….

Som en trasa kastade de ut det som var kvar av mig på gatan. Jag grät öppet på tunnelbanevagnen, och folk runt om gömde sina blickar djupt i sina dagstidningar.
Sen kom mörkret över mig, med sin kalla omänskliga hand, drog den mig ner i ett djup utan slut….

Jag var inte värd något för någon, allra minst i mina egna ögon… jag hade lärt mig att jag var ingenting värd. Och jag var på en plats i livet där ingen såg mig, där ingen vågade stå upp för mig. Det var okej att spotta på mig … jag hade inte kraft att förhindra det, inte kraft att fly undan, inte kraft att fortsätta …

Jag kröp ihop i fosterställning och stängde av mig själv, jag fanns inte mer. Det var för jobbigt att vara Tomas…. Jag försvann den dagen. Jag har aldrig pratat om den dagen förrän nu …

Och de rättfärdiga,moralisterna som tror de är utan synd, som tror de står över lagen, som tror de kan komma undan med vad som helst De som beskyller andra, för att ge skugga åt sina egna synder …. stryker fortfarande omkring i samhället med giftpilar och obefogad makt… och ingen har någonsin stått till svars …

…
Ljuden tystnar för en stund, skriken byts ut av gråt som bottnar långt i hennes trasiga själ. Sen blir det helt tyst efter att dörren smälls igen, och du hör springande steg bort efter loftgången. Värden är oändlig och det är ångest du upplever, men du äger inte det ordet ännu. Du vågar inte ligga kvar i sängen i mörkret, går upp och tänder alla lampor, sätter igång TVn så högt att du inte ska höra om någon kommer, någon som kan göra dig illa, någon som kan …. ja du vet inte vad. Du tänker inte klart, kryper ihop under alla filtar du kan hitta, gömmer dig under dem. Det enda sättet du kan komma på …. du är ensam

Tro inte att jag inte ser dig lilla flicka, tro inte att jag inte förstår vart du är.
Med stora ögon ser du på världen, den stora obegripliga världen där mor och far skriker åt varandra, där pojkarna på gården slår dig och kallar dig för fula saker.
Du böjer ditt huvud och svarar inte på tilltal när den främmande tanten pratar med dig. Du drömmer dig bort till ett annat land, dit ingen får komma…utom den farbrorn med snälla rösten, han som aldrig skriker, aldrig gör dig illa, aldrig står och tittar ned på dig, utan ser på dig på samma nivå. Han som lyssnar på dig och inte pratar hela tiden om vad du gör fel. Han säger att du är snäll och rar.

Du träffade honom aldrig mer, när ni flyttat. Ni flyttar alltid. Din mor vill bort hela tiden, bort, bort bort. Men när allt är mörkt om natten ser du hans vänliga ansikte, hör hans vänliga röst säga att du är bra precis som du är….

Tro inte att jag inte ser dig lilla flicka, för din berättelse är min berättelse, och jag var en pojke som drog filtar över mig och tände lyset i hela huset …och nu är jag den som lyssnar… och ler.

…
I de mörkaste av stunder, så glädjer det mig när vänskapens och kärlekens träd blommar, när människor uppfattat mitt hjärta, min kärlek och godhet.
Jag åker bergochdalbana nu känslomässigt, oroar mig, kämpar med mig själv, och försöker le…. vissa tycker att jag ska låta bli att oroa mig, och vissa tycker att jag ska slåss mer för min rätt i vården.

Kanske båda har rätt, kanske inte….

Igår blev jag i alla fall bjuden …när jag var på väg att betala för pizzan, och frågade hur mycket det skulle kosta, och hon svarade som titeln på blogginlägget lyder.
Det var för att hon uppskattade mig som person, som jag blev glad… inte för att jag slapp betala.

… det värmde i mitt bekymrade hjärta.

Och sedan hade en annan vänlig själ bemödat sig att baka åt mig, för att visa att jag är uppskattad

… det värmde oxå i mitt bekymrade hjärta.

..
Det är svårt att leva ibland, även om man älskar livet.
Ibland är det svårt att skratta, även om bra saker händer runt om dig.
Och Ibland är det svårt att njuta av det vackra….

Många saker har lett mig dit jag är idag, och till den jag är på gott och ont.
Jag kan och vill inte önska något ogjort, inte ens de saker jag gjort fel, eftersom de format mig …till det bättre…. vill jag tro.

Men det innebär inte att jag inte känner sorg och saknad till följd av dessa skeenden, det innebär inte att jag önskar jag vore älskad, och att jag hade en kvinna att älska … och kanske tom det finaste livet kan ge … barn.

Det kanske är min största sorg i livet.

…
Det värsta är inte att som ikväll hosta tills jag kräks, att kräkas tills jag skakar i kroppen.
Sjukdom är hemskt alltid oavsett….
Det värsta är inte att jag gråter i rädsla och förtvivlan…och det värsta av det värsta är nog hemskt i sig…

… men att vara ensam genom alla dessa stadier i livet

Att kräkas ensam, att oroas ensam, att gråta ensam, att vara sjuk ensam, att slåss ensam…

Det suger.

…
Ingen ljusning i horisonten…
Mörkret tar tag i mig och drar i mig, sliter i mig
Alla dessa vackra människor omkring mig bara fortsätter gå.
Alla löften väger nu lätt, alla intentioner förblir intentioner.

Jag orkar inte ta mig ut så mycket.
Längtar inte ens till dans, som annars är mitt livselixir.
Tårarna är ofta nära även när jag är bland folk. Och jag försöker hålla huvudet högt, försöker skratta och njuta, Jag drömmer mardrömmar om döden. Den första känslan jag har på morgonen innan jag ens slagit upp ögonen är ångest. Och från den stunden gör jag allt för att slippa den för en stund, men ögonlocken hänger tungt.
Jag blir påmind överallt, har svårt att planera framåt.

– ”Mår du bra” ? hör jag någon säga, och jag hör mig själv svara ”aa”, och tittar bort med blicken, eller för över fokus på dem…
… vad ska jag säga.

Tystnaden infinner sig…. telefonen tystnar, cyberspace tystnar. Jag tystnar….
Det är ensamt här….

….
Kylan biter lite mot mitt ansikte när jag går ut.
Jag går helst inte ut så ofta nu, ibland måste jag.
Jag köper tröst på Konsums sötsaksavdelning… ler ansträngt mot eventuella bekanta, använder skämt för att undvika det ingen vill höra

Mina dansben, vill inte dansa, ögonlocken känns tunga, letar efter glimten…
Hittar den inte ….

Jag känner mig brutalt ensam just nu … och ledsen. Världen snurrar på där utanför.. för mig står allt still. Smärtan från tandläkarbesöket i morse, och räkningen som följde skulle normalt sett va nåt negativt…. men inte idag.

….
Jag fortsätter i moll… för just nu är det den tonart som speglar min melodi, och mina texter. Givetvis finns vill några som läser hellre läsa om dur, … men ingen så mycket som jag….. men just nu går den sanna melodin i moll, och jag måste vara sann mot mig själv.

Jo … jag låtsas en aning, inför andra…. jag behöver distraktion för att hålla huvudet ovan ytan.

Men jag känner mig ändå ensam och ledsen. Just nu skulle jag velat haft en hand på min axel. Masken rasar om kvällen ……