Kategori: Djupt rött hjärta

..
Väntar… väntar… väntar
livet är i träda….
Ögonen avslöjar troligtvis att jag inte är lycklig.
Jag kämpar ändå på, låter inte de viktiga sakerna förfalla helt.

Jo jag har lite stökigt hemma, och diskbänken är inte alltid ren..
Men blommorna lever, jag har nyss tvättat, jag äter någorlunda bra, jag hjälper fortfarande min gamla moster med det hon behöver hjälp med, jag åkte iväg till Stockholm trots det långa ansiktet.
Jag tränar med Åsa och Per-Åke, och skall spela på Åsa dop…
Skrev musiktext till deras dotter.,..

Jag gör allt det där… men jag är långt ifrån glad, och att en tand gick sönder är trots allt ett litet bekymmer när man ser till det större perspektivet..

känner mig rätt billig och maktlös… och rätt ledsen

..
Far ….vad är det för mening…
Jag har gått genom skärseld, och tillbaka till livet

… för vad ?

Kanske är det mitt fel, jag vet inte.
Jag ser inte ljuset nu, jag ser inte kärlek, var är den ?

Far … du tror inte chiefen kan hjälpa till lite ?
Det är mer än bara det tre orden far…. det är bekymmer.

…snälla far, hjälp mig… hör med chiefen

….
Jag gjorde ett tappert försök …
Leendet stelnar, och skrattet fastnar i halsen.
Mina fina dansöser bjöd upp ändå, trots hängläpp.
Det berörde mig…. var grinfärdig, och lämnade dansgolvet tidigt.

…
Ansikten kan bara hålla masken ett tag.
Sedan faller maskerna och ansiktsmusklerna orkar inte hålla uppe skrattet.
Jag är orolig. Och jag är ledsen… först blev jag arg, men nu…
Tankarna har fastnat i oron …

Jag är maktlös… kan ingenting göra, väntar…. väntar.
Tårar hjälper inte … men de kommer ändå…
Finns här kraft nog att hämta?…
Jag vill ju tro det….

Tänkte att jag skulle hålla huvudet högre, …längre
Kanske jag oroar mig i onödan, men jag är inte starkare än att jag ändå blir ledsen.

….
Ett par jeans på golvet, i en hög med strumpor, och kalsonger, och en skrövlig skjorta. Det är odiskat, räkningarna betalda, men papperna i oordning. Håglösheten är på besök i mitt hem, i min själ och kropp. Innan jag kastat ut honom igen, så sköter jag mina åtaganden och löften utåt… men …inåt … får ta ett steg åt sidan,. eller två.
Blommorna är vattnade, gräsmattan på golfen nyklippt, Moster har det bra…
… endera da’n får jag ta itu med mitt.

På andra sidan älven flammar lågorna från marschaller i natten, gatuljusen reflekterar sig i det brådskande vattnet i älven. Inom en vecka kan det ha invaderat delar av Risön.
Melankoli grabbar tag i mitt bröst och ögonen fuktas. Jag känner mig trött, i kropp och själ ikväll. Pappa Benny i himlen ser ner på mig, tror jag, lägger sin hand om mig och ber mig att kämpa vidare…. tids nog kommer lycka, tids nog kommer närhet… tids nog får du vila… tänker jag mig att hans omfamning säger mig.

Kanske knäcker den här världen mig till slut, kanske överlever jag än i många, många år, tror inte ens chiefen vet det säkert. Men medan jag vandrar här, ger jag allt jag kan ge, och njuter av all godhet som kommer i min väg. Härom da’n fick jag ett presentkort av en vän, … kanske för att hon i sin tur uppskattar mig, för den jag är…
Det gladde mig innerligt hur som helst.

Nu ska jag umgås med kudden några timmar

….
Regnet fortsätter strila ner utan uppehåll… och jag tycker om det. Det har regnat i flera dagar nu. Men slutet av Augusti och början av September var ovanligt varmt och torrt, så jag gläds med trummande regndroppar, jag gläds med porlande bäckar och forsar, jag gläds med regnvåta glasögon och genomdränk frisyr.

Livet är kort… jag är medveten om dess förgänglighet. Det gör mig både förtröstansfull, melankolisk och lätt orolig. Jag vill ju leva, så är det.
Jag har i princip inte pratat med min mor sedan 1997 nu. Vi träffades på min fars begravning, vad hon nu hade för ärende dit. Hon tilltalade mig, och jag svarade kort i tonen. Min bror har jag oxå bara pratat med på begravningen, och min yngre bror har aldrig hört av sig någon gång, någonsin. De har kan man säga bränt sina broar. Ingen av dem har någon gång under min vuxna ålder gjort en antydan till att vilja ha någon kontakt, hälsa på eller höra av sig. Till slut tröttnade jag på envägskommunikation, känslokyla och ointresse. Ingenting förändrades av det, utom att jag inte varje dag år in och år ut fick utså känslan av att vara ratad. Innebär det att jag inte saknar dem ? Ja det gör det, men det innebär inte att jag inte saknar en bror och en mor.

Till alla er som räddat mitt liv, med små men livsviktiga gester och handlingar, tackar jag genom att med mitt liv, min empati, mitt hjärta betytt något litet, eller jättemycket för någon annan i min tur.

Du kvinna som när jag var inne i ett bottenklöst mörker, sträckte ut din arm mot mig, och med baksidan av dina fingrar smekte min kind, där jag satt stel och livrädd. Du vet säkert inte om det, men du räddade livet på mig då.

Min moster och morbror som under många år tagit mig till sig, slitit ut det onda, gett mig trygghet och kärlek jag aldrig tidigare hade upplevt.

Till Patrik Hertzberg, som är den enda i mitt trasiga liv, som gått emellan och varit redo försvara mig med nävar

Till er som stått och kommer att stå vid min sida, när ingen annan vill, vågar eller orkar.

Regnet porlar, det är näst intill becksvart ute… och jag tycker det är mysigt och tryggt. Det får gärna regna nån dag till för min del… tids nog kommer sol.
Jag tackar för en bra dag, med korsordande med moster, lunch med Göran, fika med ko, kvällsfika hos Anneli …. blir morgondagen lika bra eller i närheten blir jag mer än nöjd,

Gonatt alla Ådalingar, vart än ni må vara.

….
Min tumme och mitt pekfinger är blåa, men inte av blåbärsplockning, eller nåt annat färgande, utan blåmärke efter äppelskalning, klyftning och kokning.
Moster har varit behjälplig i syltandet, gott sällskap, och bra krut i gumman.

Jag har plockat rätt på mig själv rent fysiologiskt och praktiskt nu i kväll, efter att en längre tid mer eller mindre existerat för att tillfredsställa andras behov….
Och att ta itu med det praktiska är en bra början till att ta itu med hjärtat, mina känslor, min längtan, mina sorger och min rädsla.

Det är en del orosmoln på den Kai-Tomiska himlen, oro för att andra skall såra mig. Oro för att bli sjuk,… eller värre än så. Man vet aldrig, och ingen är ju förskonad.
Men jag vill ju leva, ett långt, kärleksfullt liv, innan jag vandrar vidare.

Kärleksfullt liv ja … suck…
Jag är paniskt rädd för det jag längtar mest efter. Rädd att bli utnyttjad, hånad, trampad på, som då för länge sedan. Vilka tärande, eviga sår det skapade.
Visst vill jag tro att det finns nån som ser mig…. som SER mig… accepterar mig, som jag är, i min icke allt för perfekta skepnad och själ…

Jag saknar en mor och far…
Saknar min far enormt mycket just nu. Jag önskar han vore här. Även om han var lika trasig och operfekt som jag i mångt. Bara han vore här … min far.
Men det är han ju inte, han är ju inte här.
Vi ses väl senare far ? mycket senare ?… visst är det så det funkar ?

Blånaden på tummen och pekfingret är snart borta, jag märkte det knappt. Men andra delar läker inte lika bra.

…
Jag ska gå dit nu, dit där det gör ondast, där det är mörkast och kallast.
Jag ska gå. Måste gå ensam, jag vill inte gå, jag vill gå åt andra hållet, mot värme mot er. Jag borde vara stolt, men jag kan inte känna det i mitt hjärta. Jag borde vara stolt över vad jag åstadkommit hittills, stolt över vem jag är… men jag kan inte känna det i mitt hjärta….

Ni sa det aldrig till mig… ni visade mig det aldrig. Jag förstod inte då. Jag förstod inte i min lilla värld.Och jag förstår inte idag… inte med hjärtat. Älskade ni mig ? Ni sa det aldrig.

Jag vet vad kärlek är, men jag vet inte hur det känns bara, jag vet inte hur det känns.

….
Musklerna värker, och själen är orolig.
Det har hänt förr , som en blixt från klar himmel.
Jag vet inte om den här själen tål en jättesmäll till.
Det finns de som skulle må jättegott, av att se mig fara illa.
… som vill det så mycket att de är beredda att frångå sanning och moral.
Mot sådant är jag helt utan försvar….

…. snälla, snälla, snälla, lämna mig i fred.

Ibland är Regnet mer välkommet än solen. Ändå gapar vi och skriker så fort det kommer en droppe regn. Så gör vi i livet också, Jagar lyckan så desperat att vi vill köpa den, att vi vill ta piller för den, att vi vill överge, sälja våra nära och kära för den, och i samma andetag rasera vår enda källa och chans till lycka….

Vi ratar och räds tårarna, som är själens ventil, som är kroppens regn. Ett regn som hindrar landskap från att bli öken, tårar som hindrar själen från att torka ut. Tårar som gör oss till människor och inte zombies. Utan regn finns inget liv, utan tårar är vi inte människor.

Just nu står jag i regnet och låter det falla över mig, öppnar famnen, blundar och låter det blöta ner mitt hår, låter det skölja mitt ansikte, Regnet är kallt och rent, regnet är mina tårar.

När min sång blir stum dör jag lite inombords, när mina danssteg tystnar letar jag efter mening. När jag tystnar och gömmer mig, behöver jag någon som rör vid mig, behöver jag någon som ser mig, behöver jag någon som går efter mig.

Lämna mig inte …. stanna hos mig. Här är så ensamt och kallt. Jag är människa, jag tänker…. jag känner…..