Jag skäms


Det finns så många historier,
så många kloka citat genom århundradena.
Men de tycks gå in genom ena örat,
och ut genom andra för människan.
De blir nån slags alibi för att fortsätta mot ravinen.

Likt Alan 3 år som sköljdes upp på en strand i Europa,
och Europa grät en vecka,
innan man snart därpå beslutade sig för att inte ta emot fler som Alan,
stänga gränserna för ”frihetsprojektet” EU.
Jag har aldrig varit för EU, eftersom det är ett elitprojekt,
för inbördes beundran,
Men nu… numera skäms jag rent utav över EU,
över Sverige, över människan.

Ett annat citat som grep mig,
nådde mig först härom dagen, trots att det är från 1884.

”No, he’s not heavy; he’s my brother”

En flicka som bar på sin lillebror,
och någon såg henne kämpa och slita,
och frågade om det inte var jobbigt, och fick svaret

”Han är inte tung, han är min bror”

Mig säger det mer än någon religion, mer än
någon politisk riktning, mer än någon karriärsmässig
prestation … mer än någon glittrig popstjärna.
…mer än obegränsade summor pengar.

Längre och längre ifrån varandra- Räck upp handen alla ni som…

….
Ja vet inte…
egentligen är det ju ingen mening.
Folk skiter i det mesta nu för tiden.
Det finns ingen hjärtlighet,
Det finns ingen tid för nåt, för någon.

Varenda cell i samhället, varenda människa
är inriktade på pengar, pengar och mer pengar.
Och utifrån hur mycket de har skapar de sina
”värderingar”

Det känns som vi ganska fort glider in i mörkret,
mörkret av okänslighet. Och vi ska rusa allt snabbare,
för vi ”måste ha tillväxt”

Varför måste vi det ?
Varför måste vi ligga etta på rikedomslistor ?
Vem har bestämt det ?
Ni skulle inte tro det om jag sa det.
Men det har faktiskt indirekt VI gjort.

Och vart för det oss ?
Pengar är orsaken till att masskjutningen i
Las Vegas är möjlig. Pengar är orsaken till att
man medvetet först avvecklar, skär ner på
och till sist lägger ner ett tidigare fullt fungerande sjukhus.
Pengar är orsaken till att FK kräver ett intyg från en
cancerpatient, på när denne ska dö.
Pengar, pengar till Sveriges och andra länders vapenindustri,
är den primära orsaken till att vi har krig i Mellanöstern
och Syrien.Och pengar hörrni…pengar är orsaken till att vi vill
förbjuda fattiga människor att vistas på våra gator,
hur involverade än vi må vara i deras fattigdom.

En efter en faller vi in i egoismens förlorade land.
En efter en blir vi snart en majoritet som ljuger för att
slippa hjälpa en människa i nöd.
För att vi vill ha så dyr bil som möjligt,
För att vi vill ha en ny mobil ….till !
För att vi vill ha sommarstuga,
för att vi helst vill slippa se fattigdom. för nära oss..

Armod och elände prisas och hyllas,
om det är i litteratur, och på teater.
Då är det fint på nåt vis,
Lars Norén och Ingemar Bergman.
Men på gatan utanför Konsum och Ica, får det inte synas.
får de inte finnas de förvandlas i folkmun till brottslingar,
och allt fler blir det som likt Mattias Karlsson i SD,
sedan i bästa fall ursäktar sina villfarelser med ett:

– ”Jag gjorde ett antagande”

Nä det är nog ingen mening längre,
folk bryr sig inte.
Vi kommer allt längre ifrån varandra,
vi människor i väst.

För i vägen står pengar,
i vägen står fördomar och rasism,
i vägen står feminism och liberalism,
i vägen står marknaden, och i vägen står
….alla våra prylar

”Räck upp handen”
alla ni som planerat i ett års tid att få ett möte med en vän!

”Räck upp handen” alla vi som under personlig
kris behandlas som spetälska

”Räck upp handen” alla som har merdelen av sitt umgänge
reducerat till gilla-knappen på Facebook.

”Räck upp handen” alla ni som sitter och runkar i ensamhet,
i uppgivenhet inför tvåsamhet

”Räck upp handen” alla ni som arbetar ihjäl er för att få
en fin gravsten

”Räck upp handen” alla ni som tröstäter er till övervikt
och fetma, alla ni som fnyser åt A-lagarna i parken,
går och köper 2 kartor öl, och skyller otroheten på spriten,
eller för att ni inte kan rå för hur ni känner.

Rika ???… njä tror inte det !

http://www.news55.se/kronikor/iskylan-sprider-sig-i-landet-jag-varit-sa-stolt-over/?utm_source=news55&utm_medium=Facebook&utm_campaign=kronikor%2Fiskylan-sprider-sig-i-landet-jag-varit-sa-stolt-over%2F

Det tycker jag var fantastiskt


I kölvattnet av att en vän under svåra plågor,
efter mycket om och men, visat sig ha prostatacancer,
Med kateter, smärta, mediciner etc.
Så fick jag den tydligen befängda tanken att jag vill kolla upp
både ett födelsemärke som kliar
och ligger alldeles intill det stora ärr där jag tog bort
Malignt melanom. Som jag fick övertala läkaren om att det var,
samt det faktum att jag får gå upp o kissa på natten.

Jo rå satt …
Jag blev uppringd av en läkare med samma ”dialekt”
som han som för några år sedan la ner mer tid på att
övertala mig att inte ta bort födelsemärket som hade
alla tecken på malignt melanom …
och dessutom var malign melanom.

Och jag fick nu fick veta att PSA-provet såg bra ut,

Det tycker jag var fantastiskt,
med tanke på att jag inte gjort provet än,
eftersom jag väntade på telefonsamtal/grönt ljus
att få ta provet.

Han ringde alltså upp mig och meddelade mig att
PSA-prov jag tog för flera år sedan såg bra ut,
vilket de faktiskt meddelade mig för flera år sedan.
vänligt av honom would’nt you say ?

Sen ägnade han 10 minuter åt att tala om för mig,
att man inte tog PSA-prov längre, bara på män som
har det i släkten. Och att det var socialstyrelsens direktiv.

Jag får faktiskt känslan av att om du inte har bröst,
att ha cancer i, eller fullt utvecklad och därmed mer
svårbehandlad prostatacancer,
så uppmanas du att inte söka hjälp.
Och ändå har jag faktiskt hört att ju tidigare den upptäcks,
desto lättare är den att bota.

…så tokigt av mig hörrni.

Sedan slår jag på tv:n och uppmanas via reklam att stödja
bröstcancerforskningen med pengar :O

…o hörrni …. prostatacancer är vanligare än bröstcancer,
det måste vara därför inte samhället och vården tar så
allvarligt på den.
smiley

Nu får vi se hur det går för dem att avfärda mitt födelsemärke,
önska dem lycka till vettja !

Ibland orkar man inte bemöta folks inaktiva hjärnor !


– Jaha du lapar i dig solen du o ?

…sa jag glatt till en mötande kvinna,
när jag kom med kameran i högsta hugg,
för att ta höstbilder när regnet pausat några timmar

– Nu skulle du haft kameran , en neger kom med en jätte-lax där borta !

…. svarade hon.

Men vad ska man säga ?
Jag blir bara så j-a trött på den här idiotin.
Man blir alldeles paff och svarslös,
det finns liksom ingenting att säga som skulle bita
på denna ignorans …trött, trött, trött på skiten.
Ibland orkar man inte bemöta folks inaktiva hjärnor !

Ty dagen låter sig inte fångas kära levnadskonstnärer


En kopp varm kamomillte med honung,
passar bra efter nattpromenad i oktober.
Jag var rastlös i kropp och själ,
och höstregnet smattrade enträget på,
mot gator och torg, i min sovande och
av urbaniseringen och landstingspolitiker
hårt utsatta lilla hemstad.

Det är inte höstens fel, de toner i mitt bröst,
som spelar melankoliskt, och utan takt.
Det är i dagsläget ingens fel.
Det är bara en del av livet.
Jämförandes, är det ändå som ett paradis
mot för förra och förrförra hösten.
Jämförandes, så är jag nästan trygg när jag
går i mörkret, inte jagad av rädslor lika mycket,
inte uppäten av ilska, lika mycket.

Men jag tar inga stora avvikande krumsprång,
uti det äventyrliga, och jag undviker till största möjliga
mån att ”fånga dagen”, ty den låter sig inte fångas,
bättre att typ ordna en trivsam vardag kan jag tycka.

Jag behöver inte konsumera,
inte resa eller gå nån sjangdobel utbildning,
eller ha nån stroppig arbetstitel för att må bra.
Jag behöver inte LCHF eller 5 – 2 metoden, eller
reklamens alla möjliga och omöjliga träningsredskap.

Jag behöver bara lite hyfsat krubb, lagom promenader,
lite musikalisk meditation, lite vänner…
lite vila och sömn, lite drömmar, lite hjälp, lite kärlek,
OCH en kopp kaffe om da’n…

… i princip tyyp

Livat i kuvösen


Det regnar ute.
Jag har just tagit mig en kopp kaffe,
med mörk chokladbit till,
efter att ha sett på ”Arvinge okänd”

Jag fäller några tårar, när William träffar sin fattiga mor
i Moçambique, samt sin syster.
Jag har för evigt gråten inom mig,
över min förlorade familj.
Och man tänker ibland desperat och bakvänt,
för att dämpa sin sorg och saknad,
för att försöka förklara det för hjärtat oförklarliga,
hur en förälder överger sina barn.

Längtan

Jag kan önska att jag hade nå’n fattig familj i Afrika,
Asien eller Sydamerika som pga fattigdom var tvungna
att adoptera bort mig…
På så sätt skulle det inte bero på att jag var oönskad, oälskad,
av min egen mor, och i långa perioder övergiven av min far,
som jag älskade av hela mitt hjärta

Jag är nog rätt lik min far till sättet.
Och hade jag vart en fader,
kan hända att jag varit lika varm och skämtsam
far som min far, men kanske också lika frånvarande.

Kaffet och chokladen var jättegott.
Jag grundade med havregryn och hemkokt lingonsylt
Det är småmulet ute, och regnet har upphört

Det som varit är inte oviktigt

Jag har ofta känt mig rotlös, oönskad, utanför.
Rädd för ensamhet, rädd för döden, rädd för livet.
rädd.

Och jag kan varken förändra det som hänt o inte hänt,
eller att det lämnat blödande sår i mitt hjärta.
Jag har bara att leva med det, plåstra om mitt hjärta med
balsamerande tårar, de gånger inte skratten kluckar
hjärtligt från diafragman i livet.

Den viktiga gråa vardagen

Idag, en grå septemberdag, utan planer för dagen.
Disken avklarad, ingen fullspäckad kalender,
inga tusenlappar att sätta sprätt på,
ingen familjemiddag eller desperat kryssning för att
övertyga mig själv om hur lycklig jag är,
och hur väl jag ”fångar dagen”

Jag tänker att jag inte skall försöka tvinga fram lycka
genom att vara eftertraktad var sekund, eller genom att
visa alla på Facebook hur duktig, lycklig och positiv jag är.
Jag tänker att rätt som det är, så springer lyckan förbi en stund,
genom ett barns leende, en gamlings visdom,
eller en främlings vänlighet.
Och kanske till och med genom
att vara förnöjd över mig själv en stund, och hur jag är,
hur jag gör.
Jag får helt enkelt lyda ett råd som vissa föräldrar ger till
sina barn, men många gånger vuxna själva är dåliga att följa:

– Men ha tråkigt då !!

Då brukar barn hitta på nåt inom bara några minuter.
Kanske tar lite längre tid för oss vuxna,*
men tråkighet föder nog ändå kreativitet i slutändan.
Och många i världen skulle varit väldigt avundsjuka
över min trista gråa vardag… ja eller lördag då.

Ur askan …

ur tråkiga stunder, och avvecklande skeden i livet,
föds också humoristiskt sätt att se på livet.
Min 85-åriga moster som numer valt att bo på
servicehus i Domsjö, närmare yngsta dottern på 60 bast,
vittnar ibland om detta.

Det går ju inte fort fram för varken moster eller
hennes grannar i servicehuset, men en lång, lång
inomhus-korridor som binder samman huset,
har av åldringshumorn döpts till: ”E4-an”

Och en inglasad balkong, där många av dem sitter
och surrar till mat eller kaffe har de döpt om till ”Kuvösen”
Men man behöver i alla fall inte göra det så tråkigt för sig
så att man tittar på centerpartiets partistämma i 16 timmar,
som visas i helgen,
nån j-a måtta får det vara
smiley

Tänk på det polarn, tänk på det !


Jag har funnit att jag nog inte är den typiske
svenske mannen, på flera vis. Ändå är jag ju svensk,
och jag är man. Jag har kanske inte fastnat lika mycket
i könsrollspelet som många svenska män och kvinnor har.

Nu kom det till min vetskap att en som varit/är en av
mina närmaste vänner, de senaste 15 åren, inte längre
var älskvärd.
Denne man som likt oss övriga människor ha sina sidor,
men är en av de snällaste människor jag träffat på.
Så snäll och självuppoffrande att man nästan får lust
att klappa till honom, mest ur uppvaknande-aspekt.

Att människor skiljs åt är jag den siste att vara fördömande över.
Jag som har svårt att förstå hur människor klarar av att bo ihop,
leva ihop, ha sex, laga mat, etc etc mer än ett år.
Varenda par som lyckas längre än så ser jag som
magicians, trollkarlar och feer, och är imponerad, förtrollad och
står häpen med vidöppen mun.

Däremot… så tycker jag väl att en partner som den andra
partnern träffat en längre tid, förtjänar ärlighet.
Kalla mig tokig om ni vill, men så tycker jag.
Så ibland känner jag mig som från en
annan planet kring den typen av moralfrågor.

I alla fall, hur som helst,jag har själv oftast pratat med
kvinnor när jag varit som mest nere i skosulorna,
eller ska jag säga, gråtit ut hos kvinnliga vänner.
För jag pratar även med män under
själslig ”lågkonjunktur”.

Nu såg jag en vän i nöd.
En man som inte jag lärt känna som den sentimentale,
känslosamme gråt-samtalaren.
Och jag tänker att kanske, om man vill hjälpa den typiske
Karla-karln med själslig balsam, så ska man erbjuda tjänster
för praktiska göromål, inte ringa upp för gråtsamtal, som ofta
varit ett av mina verktyg. Sen öppnar man en dörr för polaren
att ventilera, medan man hjälps åt med det praktiska,
som för de flesta män är den enda godtagbara ursäkten för att
höras av och umgås.

Kanske skulle min polare sagt som en kompis kompis
som blev ratad i unga år av sin tjej, och jag beklagade att hon gjort slut.
Då sa han bara

– ”Ja hon trodde väl hon kunde få nån bättre”

…tänk på det polarn, tänk på det !

Så vackert att det ”stockar” sig i halsen på en


Det var vackert vindstilla väder.
Den lågt stående solen,
förvandlade den Ångermanländska och jämtska hösten
till ett levande konstverk, som förändras varje minut.
Guldgula lövträds höstlöv insprängd i gallrad tallskog,
där de låga solstrålarna sipprade igenom trädkronorna,
och målade lövträden med guldpensel.
Skuggorna från trädstammarna gjorde den levande tavlan
än mer levande och tredimensionell.
Och allt detta oemotståndliga dubblerades uppochned
i klarblanka sjöar och tjärn, med en himmel blå,
där molnen var få, små och vita som bomull.

Ingen högteknologisk kamera,
ingen död eller nu levande konstnär skulle förmå att överträffa
den mest talangfulla konstnären av dem alla, moder natur.
Därav publicerar jag inte de färglösa mobilkamerakort jag i
naiv förhoppning om dess resultat ändå tog.

Det var alltså mot Junsele, och även Rossön min resa tog fart,
redan klockan 6 på morgonen. Och hur mycket jag än planerar
för sådana tidiga avresor med buss,
så finner jag mig alltid i tidsnöd
… tror jag … och småjoggar därför för att inte missa en buss,
som jag i slutändan bredvid två resvana skolungdomar,
får stå och vänta på i 10 minuter,

Målet med resan var att hjälpa en vän med ved,
samt även med gott samvete som belöning för
mödan efter 10 timmars fysiskt arbete,
erhålla lite ved för höstiga brasor
vid älvkanten.

Det var ett fysiskt tungt arbete,
trots att jag ibland gillar att ta i med kroppen.
Då de flesta trädstammar var mellan 30-40 cm i diameter,
och tung furu, med täta årsringar.
Då jag är helt novis på motorsågsteknik, kapade ved-ägaren
upp stammarna som var tjockast, 80 cm långa bitar,
som jag sen skulle hiva upp på ställningen för sågklingan,
skjuta fram dem, kapa dem trots att klingan inte nådde igenom
hela stammen.

Det innebar att jag fick vrida på dem 1-2 gånger för
att komma igenom. Och givet var stammarna ju inte jämna,
utan knotiga och kvistiga så sågskåran inte kom mitt på när
man vred på stockbiten.
Jag har stor respekt för sågklingor och dylikt,
så jag försökte kontinuerligt hålla rent från färdig-kapade
”kubbar” runt fötterna, så att jag inte snubblar in i sågklingan.
Det skulle varit högst O-skönt !
Samt att hålla händer och armar långt ifrån klingan,
på rätt sida. Det lönade sig denna gång, då den enda
”skadan” jag erhöll, vad skrubbsår på bröstvårtan av
en kubb. På kvällen som till slut kom, ca 23 för mig,
kan man säga att jag ”sov som en stock”

Äntligen har jag fått korgen


Den där lilla korgen i mitten, med röd diskborste,
glädjer mig elefantligt mycket,
var gång jag ser den. Inget märkvärdigt kan tyckas.
Det är flera aspekter på det något ovanliga glädjeämnet.
Och för de flesta kanske en självklarhet,
som enbart går att vara sur över, om man är utan,
inte glad när man har den.

Jag köpte den på Jysk, för ett annat syfte,
att ha i badrummet för schampoflaskor och tvål.
Och i begynnelsen var det nå slags sugkoppar på den
som skulle sätta fast korgen på kaklet utan att borra.
Men antingen var jag ”klommrit” eller så var det dålig kvalitet.
För den gick sônt när jag skulle hä upp’an.

jag har genom åren varit bedrövligt dålig på att klaga på
inköpta defekta varor, samt begära återköp.
”Men nu jäääklar” svor jag så det nästan hördes.
Jo ru passa er noga 🙂
Den här gången ska jag minsann lämna tillbaks, tänkte jag
och knöt näven i fickan, och sparade kartong och kvitto.

Nä… ni gissade rätt, det blev inte av.
Det som glädjer mig ändå, är att jag hittade ett
användningsområde för den defekta varan,
och slapp var gnällig kund, o tjafsa med expediter,
vilket jag avskyyyyr. Och jag fick göra det med nyinköpta
verktyg, som dessutom var lätta att hitta åt
(har inte haft världens ordning)
Jag hade alla verktyg jag behövde, slapp tex låna.

I ca 30 år har jag inte ens reflekterat över behovet
att göra det praktiskt för mig själv med diskborste och diskpropp,
som jag tidigare, mycket ”omafalt och bänt”,
lagt på hushållspappershållaren ovan diskbänken.
O de har ramlat ner o klatrat o jäklats.

Och nu hörrni, har jag äntligen fått korgen.

Och det ligger faktiskt mer än så i det här till synes
världsliga glädjeämnet. Det handlar för MIG om en sak jag tidigare
aldrig ens reflekterat över, inte förstått att det finns..
… att ha en egen vilja. Att tänka lite på mig själv ibland oxå.

…på vad jag vill…

Den fantastiskt goda vegetariska pastan däremot,
fick jag på restaurang Gallegos/Thorell vid bruket.
Där även en halv kasse äpplen följde med mig hem.

En sån dag gör det inget om man inte är bäst på boulen.
smiley

Kanske Mikaela bara behöver en kram !?


Kanske det är dags att börja generalisera kvinnor ?

Jag har rätt länge varit noga med att inte skuldbelägga
grupper utifrån nedsättande, fördomsfulla generaliseringar.
Eller som det heter när man beter sig på det viset med ras,
religion eller etnicitet som grund:

”rasism”

Att jag har den inställningen har säkerligen sin grund i att
ha blivit utsatt för beteendet nedsättande generaliseringar
i överdos, eller bevittnat detsamma
för närstående och främlingar.
Jag har till och med funnit mig verbalt stå och försvara
människor jag tycker genuint illa om på personkemi-basis,
när jag funnit att det varit frågan om illasinnat obevisat
skvaller. Och kanske jag har den inställningen för att jag vid
ett flertal tillfällen råkat illa ut av just illasinnat, ogrundat,
skvaller som för vissa väger tyngre i bedömning av sina
medmänniskor än bevis, fakta och medmänsklighet

Språklig diplomatisk immunitet

Allt för många feministiska journalister jobbar uppenbarligen
hårt på att förändra debattklimatet och ge sig själva nån
slags språklig diplomatisk immunitet,
och fördelar utifrån vilket kön de har.

Och då har jag främst i åtanke när i första hand feminister
förbehåller sig rätten att generalisera över män,
utifrån vad en ändå förhållandevis liten procent av männen gör.
Och då inte bara förbehåller sig rätten, utan aggressivt,
gång på gång, med en anklagande tonläge i tidningar och sociala
medier, kräver att vi män skall sitta tyst och acceptera dessa
om oss nedlåtande generaliseringar.

Kopierar ärkefiendens tillvägagångssätt

Jag finner det inte bara skrämmande, utan även alarmerande
att stora delar av feminismen, den feminism som en gång gick
ut på gator och torg, och faktiskt var DEN betydligt mest
drivande faktorn för demokrati,
rösträtt och jämställdhet, nu istället valt att följa nationalismens
tillvägagångssätt.

Och i likhet med de högerextrema värderingarnas återtåg
i västvärlden, så fungerar det. acceptansen för generaliseringar ökar,
acceptansen för exkluderande, pga av feminism OCH nationalism,
ökar … sakta, sakta, så sakta att den historielösa massan
långsamt glider in i, och återupprepar historiens misstag,
som i förlängningen kan bli ett återupprepande av historiens fasor.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mikaela Nordlund, som skrev i DN (utdrag, länkat till hela art här)

….När ska ni män sluta skydda varandra så
förbaskat? Det är faktiskt så att det är fullt möjligt för en man att
erkänna att män beter sig som totala drägg, alldeles för ofta, utan att
han själv behöver specificera att det bara gäller andra män, inte alla
män, inte han själv. Ni kommer inte automatiskt implodera om ni pratar
om män i en generell term.

Alla som har en fungerande hjärna vet
redan att det inte är alla män, men vi har inte tid att specificera det
varje dag så att ni inte ska känna er kränkta, vi har nämligen fullt upp
med att försöka inte bli trakasserade samt att utbilda er på en och
samma gång om hur ni borde sluta trakassera oss.


När ska ni män sluta skydda varandra på
detta extrema vis och istället börja ta individuellt ansvar för att bli
bättre? Det känns som att det är dags.


Jag väntar spänt på era kommentarer om hur kränkta ni känner er av detta inlägg. …..

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Byt ut orden i fet stil ovan ”män” el ”man” mot ordet ”invandrare” i Mikaelas text, och föreställ er reaktionerna i media.
smiley

Sista raden där förresten är intressant, för jag uppfattar det som att Mikaela själv verkar vara just rätt så KRÄNKT
smiley

…och NEJ, jag tänker inte börja generalisera kvinnor,
på det sätt som allt för många feministiska journalister
gör med män. Dock har jag utifrån mina skrivelser på nätet
blivit ”anklagad” för att vara lika generaliserande själv,
dvs då lika generaliserande som vissa feministiska journalister
då är, allt detta enligt en manlig feminist och FB-vän.

Själv anser jag det iofs vara stor skillnad på att sakligt kritisera
tillvägagångssättet hos en politisk inriktning, som dessutom är
på väg att spåra ur, jämfört med att generalisera över halva
befolkningen utifrån om man sitter eller står och kissar.
Skillnaden är väsentlig.
Man väljer att vara feminist, men man väljer inte kön.
Vill man då stå upp för feminismens grundidé om jämställdhet,
så tycker jag att det är på sin plats att kritisera ledande feministers
nedlåtande generaliseringar, samt makthunger.

NEJ, jag tänker inte börja generalisera kvinnor,
men tanken är värd att väckas för att
belysa att det inte är jämställdhet dessa
journalister arbetar för.

Vad som skiljer mig och Mikaela är kanske att hon
i likhet med nationalisterna tänker för mycket i termer av
”vi och dom” utifrån kön, eller ras,
Medan jag kanske tänker mer utifrån vad folk
faktiskt säger och tycker.
För det Mikaela i grunden upprör sig över,
upprör sig även en absolut majoritet av Sveriges
befolkning över. … förena dig med oss, istället för att alienera
dig från oss Mikaela.

Kanske Mikaela bara behöver en kram !?