Kategori: Betraktaren

…
*Elefanten i rummet är ett bildligt uttryck för något som är påtagligt för alla människor i en grupp, men som man undviker att prata om. Orsaken till att man håller tyst om ”elefanten” kan vara att det skulle vara genant, förorsaka besvärliga diskussioner eller att ämnet är tabu.

Idag har främlingsfientligheten, rasismen blivit vardag,
den har blivit var mans åsikt, normaliserats.
Rasismens tusentals faktaresistenta fotsoldater
har lyckats hetsa ca 15 % av befolkningen.
Inte förrän de får reell makt, förstår folk vad de röstat på,
och då kan skadan vara skedd.

De ynkar och de gnäller, fotsoldaterna och svansen,
skriker på yttrandefrihet som de missbrukar,
åberopar demokrati, som deras ledare föraktar.
De spärrar kommentarsfält till kritiker.

Sen finns det en grupp till på sociala medier
och tom stora tidningsdrakar, som utan att se det
har anammat liknande beteendemönster.
En rosa grupp, som i likhet med rasisterna
vill stå oemotsagd, likt rasisterna bygger sin ideologi på fördomar och generaliseringar. Vill sedan att män ska visa känslor,
men när vi gör det bemöts vi som grupp så här bla (Lady dahmer):

”Du vill rikta fokus från kvinnors utsatthet till att handla om dig och dina sårade känslor över att bli generaliserad för du tycker att det är värre att män blir dragna över samma kan än över det faktum att kvinnor våldtas, misshandlas och mördas”.

Dvs när vi män reagerar på genusgeneraliseringar
som en gång startade den då livsnödvändiga feminismen,
den rättfärdiga feminismen, den frihetssökande feminismen,
då utmålas vi som mesiga gråtmilda självömkande ….svin.

Detta måste vara vår tids elefanten i rummet,
den rosa elefanten i rummet.
Ingen vågar bemöta hur feminister som Lady Dahmer
beter sig på nätet.
Om inte rosa elefant, så en helig ko,
en rosa helig ko.

Det finns ett enkelt sätt att vinna mark för sann
jämställdhet Lady Dahmer:
sluta generalisera, sluta hata män,
Vi män avskyr redan våldtäkter, ofredanden,
misshandel och mord, och vi slåss redan för utsatta kvinnor,
vi slåss redan för utsatta barn.
Det som stör dig Dahmer är när vi oxå slåss för utsatta män,
Då kraschar din bild av manligheten som roten till allt ont.

Men att du ska inse det,
Är lika sannolikt som att Donald Trump ska bli humanist.

Det är rätt olustigt att när män väl visar känslor,
så hånas detta av den här typen av feminister.

…
Hur är det Tomas ?

Det är en bra fråga.
Men vem vill egentligen veta ?
Verkligen veta ?

Drottningens hjärta

Det är också därför hon, den unga kvinnan
berörde mitt hjärta så, trots skillnaden
i ålder och livsfas.
Hennes ögon såg rakt ini hjärtat,
som hon hade en 80-årig dams visdom.
Men också hade det renaste
och mest oskuldsfulla av hjärtan.

Hon red iväg på en vit häst med sin unga prins.
precis som jag önskade att hon skulle.
Men hjärtat längtar efter hur det blev betraktat,
av denna unga drottning full av visdom.

”Hur är det ?”

…frågat från hjärtat, med intensiva ögon,
och lyssnande öron, är något alla vill uppleva.
Att få berätta precis som du känner och tänker,
och ändå få vara omtyckt och älskad,
eller kanske just därför.

Och eftersom det inte är så vanligt att någon frågar,
så låtsas jag att någon vill veta,
och berättar i alla fall lite här o nu:

Innerst inne längtar jag efter kärlek och passion

Innerst inne längtar jag efter kärlek och passion,
men tror mig inte vara ämnad för det,
ens om jag skulle lyckas tro lite, lite grann,
att jag skulle vara värd det.

Men jag klappar mig även på axeln,
över att återigen tagit mig upp,
från en avgrund så djup, och så mörk,
där andra fastnat och gett upp.
Jag känner mig även lite tillfreds med att
jag lyckats i handling och gränser,
stå upp för mig själv i större mån.
Även om det inte landat i hjärtat helt.

Borta med vinden !

När man till slut står upp för sig själv,
efter ett halvt liv i lismande kärlekstörstande,
röv-slickning i hopp om att bli accepterad och älskad.
Ja då försvinner en del människor omkring en,
som åtnjutit fördelar av ens svaghet.
Borta med vinden !
Man blir mer ensam kan det tyckas.
Men sanningen är att man är mer ensam,
bland falska vänner och hänsynslösa fiender.
Trots detta finns det ett hål efteråt.

Drömmen om prinsessan dog.
Den drömmen om att bli älskad lever i respirator,
kan jag uppleva det som.

Kvar är resten av mitt liv

Kvar är resten av mitt liv,
Och jag har inga stora drömmar om
ekonomisk rikedom, snabba bilar,
eller ens utlandsresor, vilket tycks vara
var och ens standardkrav idag.

Nej jag längtar bara efter harmoni,
längtar efter att äta mig mätt,
Behålla hälsan och några vänner som
undrar hur jag har det…

…och att få drömma den till synes icke nåbara, naiva
drömmen om att bli älskad, och att få älska,
utan att falla ner i mörkret i sökandet.

…
Det finns så många historier,
så många kloka citat genom århundradena.
Men de tycks gå in genom ena örat,
och ut genom andra för människan.
De blir nån slags alibi för att fortsätta mot ravinen.

Likt Alan 3 år som sköljdes upp på en strand i Europa,
och Europa grät en vecka,
innan man snart därpå beslutade sig för att inte ta emot fler som Alan,
stänga gränserna för ”frihetsprojektet” EU.
Jag har aldrig varit för EU, eftersom det är ett elitprojekt,
för inbördes beundran,
Men nu… numera skäms jag rent utav över EU,
över Sverige, över människan.

Ett annat citat som grep mig,
nådde mig först härom dagen, trots att det är från 1884.

”No, he’s not heavy; he’s my brother”

En flicka som bar på sin lillebror,
och någon såg henne kämpa och slita,
och frågade om det inte var jobbigt, och fick svaret

”Han är inte tung, han är min bror”

Mig säger det mer än någon religion, mer än
någon politisk riktning, mer än någon karriärsmässig
prestation … mer än någon glittrig popstjärna.
…mer än obegränsade summor pengar.

….
Ja vet inte…
egentligen är det ju ingen mening.
Folk skiter i det mesta nu för tiden.
Det finns ingen hjärtlighet,
Det finns ingen tid för nåt, för någon.

Varenda cell i samhället, varenda människa
är inriktade på pengar, pengar och mer pengar.
Och utifrån hur mycket de har skapar de sina
”värderingar”

Det känns som vi ganska fort glider in i mörkret,
mörkret av okänslighet. Och vi ska rusa allt snabbare,
för vi ”måste ha tillväxt”

Varför måste vi det ?
Varför måste vi ligga etta på rikedomslistor ?
Vem har bestämt det ?
Ni skulle inte tro det om jag sa det.
Men det har faktiskt indirekt VI gjort.

Och vart för det oss ?
Pengar är orsaken till att masskjutningen i
Las Vegas är möjlig. Pengar är orsaken till att
man medvetet först avvecklar, skär ner på
och till sist lägger ner ett tidigare fullt fungerande sjukhus.
Pengar är orsaken till att FK kräver ett intyg från en
cancerpatient, på när denne ska dö.
Pengar, pengar till Sveriges och andra länders vapenindustri,
är den primära orsaken till att vi har krig i Mellanöstern
och Syrien.Och pengar hörrni…pengar är orsaken till att vi vill
förbjuda fattiga människor att vistas på våra gator,
hur involverade än vi må vara i deras fattigdom.

En efter en faller vi in i egoismens förlorade land.
En efter en blir vi snart en majoritet som ljuger för att
slippa hjälpa en människa i nöd.
För att vi vill ha så dyr bil som möjligt,
För att vi vill ha en ny mobil ….till !
För att vi vill ha sommarstuga,
för att vi helst vill slippa se fattigdom. för nära oss..

Armod och elände prisas och hyllas,
om det är i litteratur, och på teater.
Då är det fint på nåt vis,
Lars Norén och Ingemar Bergman.
Men på gatan utanför Konsum och Ica, får det inte synas.
får de inte finnas de förvandlas i folkmun till brottslingar,
och allt fler blir det som likt Mattias Karlsson i SD,
sedan i bästa fall ursäktar sina villfarelser med ett:

– ”Jag gjorde ett antagande”

Nä det är nog ingen mening längre,
folk bryr sig inte.
Vi kommer allt längre ifrån varandra,
vi människor i väst.

För i vägen står pengar,
i vägen står fördomar och rasism,
i vägen står feminism och liberalism,
i vägen står marknaden, och i vägen står
….alla våra prylar

”Räck upp handen”
alla ni som planerat i ett års tid att få ett möte med en vän!

”Räck upp handen” alla vi som under personlig
kris behandlas som spetälska

”Räck upp handen” alla som har merdelen av sitt umgänge
reducerat till gilla-knappen på Facebook.

”Räck upp handen” alla ni som sitter och runkar i ensamhet,
i uppgivenhet inför tvåsamhet

”Räck upp handen” alla ni som arbetar ihjäl er för att få
en fin gravsten

”Räck upp handen” alla ni som tröstäter er till övervikt
och fetma, alla ni som fnyser åt A-lagarna i parken,
går och köper 2 kartor öl, och skyller otroheten på spriten,
eller för att ni inte kan rå för hur ni känner.

Rika ???… njä tror inte det !

http://www.news55.se/kronikor/iskylan-sprider-sig-i-landet-jag-varit-sa-stolt-over/?utm_source=news55&utm_medium=Facebook&utm_campaign=kronikor%2Fiskylan-sprider-sig-i-landet-jag-varit-sa-stolt-over%2F

…
I kölvattnet av att en vän under svåra plågor,
efter mycket om och men, visat sig ha prostatacancer,
Med kateter, smärta, mediciner etc.
Så fick jag den tydligen befängda tanken att jag vill kolla upp
både ett födelsemärke som kliar
och ligger alldeles intill det stora ärr där jag tog bort
Malignt melanom. Som jag fick övertala läkaren om att det var,
samt det faktum att jag får gå upp o kissa på natten.

Jo rå satt …
Jag blev uppringd av en läkare med samma ”dialekt”
som han som för några år sedan la ner mer tid på att
övertala mig att inte ta bort födelsemärket som hade
alla tecken på malignt melanom …
och dessutom var malign melanom.

Och jag fick nu fick veta att PSA-provet såg bra ut,

Det tycker jag var fantastiskt,
med tanke på att jag inte gjort provet än,
eftersom jag väntade på telefonsamtal/grönt ljus
att få ta provet.

Han ringde alltså upp mig och meddelade mig att
PSA-prov jag tog för flera år sedan såg bra ut,
vilket de faktiskt meddelade mig för flera år sedan.
vänligt av honom would’nt you say ?

Sen ägnade han 10 minuter åt att tala om för mig,
att man inte tog PSA-prov längre, bara på män som
har det i släkten. Och att det var socialstyrelsens direktiv.

Jag får faktiskt känslan av att om du inte har bröst,
att ha cancer i, eller fullt utvecklad och därmed mer
svårbehandlad prostatacancer,
så uppmanas du att inte söka hjälp.
Och ändå har jag faktiskt hört att ju tidigare den upptäcks,
desto lättare är den att bota.

…så tokigt av mig hörrni.

Sedan slår jag på tv:n och uppmanas via reklam att stödja
bröstcancerforskningen med pengar :O

…o hörrni …. prostatacancer är vanligare än bröstcancer,
det måste vara därför inte samhället och vården tar så
allvarligt på den.

Nu får vi se hur det går för dem att avfärda mitt födelsemärke,
önska dem lycka till vettja !

…
– Jaha du lapar i dig solen du o ?

…sa jag glatt till en mötande kvinna,
när jag kom med kameran i högsta hugg,
för att ta höstbilder när regnet pausat några timmar

– Nu skulle du haft kameran , en neger kom med en jätte-lax där borta !

…. svarade hon.

Men vad ska man säga ?
Jag blir bara så j-a trött på den här idiotin.
Man blir alldeles paff och svarslös,
det finns liksom ingenting att säga som skulle bita
på denna ignorans …trött, trött, trött på skiten.
Ibland orkar man inte bemöta folks inaktiva hjärnor !

…
En kopp varm kamomillte med honung,
passar bra efter nattpromenad i oktober.
Jag var rastlös i kropp och själ,
och höstregnet smattrade enträget på,
mot gator och torg, i min sovande och
av urbaniseringen och landstingspolitiker
hårt utsatta lilla hemstad.

Det är inte höstens fel, de toner i mitt bröst,
som spelar melankoliskt, och utan takt.
Det är i dagsläget ingens fel.
Det är bara en del av livet.
Jämförandes, är det ändå som ett paradis
mot för förra och förrförra hösten.
Jämförandes, så är jag nästan trygg när jag
går i mörkret, inte jagad av rädslor lika mycket,
inte uppäten av ilska, lika mycket.

Men jag tar inga stora avvikande krumsprång,
uti det äventyrliga, och jag undviker till största möjliga
mån att ”fånga dagen”, ty den låter sig inte fångas,
bättre att typ ordna en trivsam vardag kan jag tycka.

Jag behöver inte konsumera,
inte resa eller gå nån sjangdobel utbildning,
eller ha nån stroppig arbetstitel för att må bra.
Jag behöver inte LCHF eller 5 – 2 metoden, eller
reklamens alla möjliga och omöjliga träningsredskap.

Jag behöver bara lite hyfsat krubb, lagom promenader,
lite musikalisk meditation, lite vänner…
lite vila och sömn, lite drömmar, lite hjälp, lite kärlek,
OCH en kopp kaffe om da’n…

… i princip tyyp

…
Det regnar ute.
Jag har just tagit mig en kopp kaffe,
med mörk chokladbit till,
efter att ha sett på ”Arvinge okänd”

Jag fäller några tårar, när William träffar sin fattiga mor
i Moçambique, samt sin syster.
Jag har för evigt gråten inom mig,
över min förlorade familj.
Och man tänker ibland desperat och bakvänt,
för att dämpa sin sorg och saknad,
för att försöka förklara det för hjärtat oförklarliga,
hur en förälder överger sina barn.

Längtan

Jag kan önska att jag hade nå’n fattig familj i Afrika,
Asien eller Sydamerika som pga fattigdom var tvungna
att adoptera bort mig…
På så sätt skulle det inte bero på att jag var oönskad, oälskad,
av min egen mor, och i långa perioder övergiven av min far,
som jag älskade av hela mitt hjärta

Jag är nog rätt lik min far till sättet.
Och hade jag vart en fader,
kan hända att jag varit lika varm och skämtsam
far som min far, men kanske också lika frånvarande.

Kaffet och chokladen var jättegott.
Jag grundade med havregryn och hemkokt lingonsylt
Det är småmulet ute, och regnet har upphört

Det som varit är inte oviktigt

Jag har ofta känt mig rotlös, oönskad, utanför.
Rädd för ensamhet, rädd för döden, rädd för livet.
rädd.

Och jag kan varken förändra det som hänt o inte hänt,
eller att det lämnat blödande sår i mitt hjärta.
Jag har bara att leva med det, plåstra om mitt hjärta med
balsamerande tårar, de gånger inte skratten kluckar
hjärtligt från diafragman i livet.

Den viktiga gråa vardagen

Idag, en grå septemberdag, utan planer för dagen.
Disken avklarad, ingen fullspäckad kalender,
inga tusenlappar att sätta sprätt på,
ingen familjemiddag eller desperat kryssning för att
övertyga mig själv om hur lycklig jag är,
och hur väl jag ”fångar dagen”

Jag tänker att jag inte skall försöka tvinga fram lycka
genom att vara eftertraktad var sekund, eller genom att
visa alla på Facebook hur duktig, lycklig och positiv jag är.
Jag tänker att rätt som det är, så springer lyckan förbi en stund,
genom ett barns leende, en gamlings visdom,
eller en främlings vänlighet.
Och kanske till och med genom
att vara förnöjd över mig själv en stund, och hur jag är,
hur jag gör.
Jag får helt enkelt lyda ett råd som vissa föräldrar ger till
sina barn, men många gånger vuxna själva är dåliga att följa:

– Men ha tråkigt då !!

Då brukar barn hitta på nåt inom bara några minuter.
Kanske tar lite längre tid för oss vuxna,*
men tråkighet föder nog ändå kreativitet i slutändan.
Och många i världen skulle varit väldigt avundsjuka
över min trista gråa vardag… ja eller lördag då.

Ur askan …

ur tråkiga stunder, och avvecklande skeden i livet,
föds också humoristiskt sätt att se på livet.
Min 85-åriga moster som numer valt att bo på
servicehus i Domsjö, närmare yngsta dottern på 60 bast,
vittnar ibland om detta.

Det går ju inte fort fram för varken moster eller
hennes grannar i servicehuset, men en lång, lång
inomhus-korridor som binder samman huset,
har av åldringshumorn döpts till: ”E4-an”

Och en inglasad balkong, där många av dem sitter
och surrar till mat eller kaffe har de döpt om till ”Kuvösen”
Men man behöver i alla fall inte göra det så tråkigt för sig
så att man tittar på centerpartiets partistämma i 16 timmar,
som visas i helgen,
nån j-a måtta får det vara

…
Jag har funnit att jag nog inte är den typiske
svenske mannen, på flera vis. Ändå är jag ju svensk,
och jag är man. Jag har kanske inte fastnat lika mycket
i könsrollspelet som många svenska män och kvinnor har.

Nu kom det till min vetskap att en som varit/är en av
mina närmaste vänner, de senaste 15 åren, inte längre
var älskvärd.
Denne man som likt oss övriga människor ha sina sidor,
men är en av de snällaste människor jag träffat på.
Så snäll och självuppoffrande att man nästan får lust
att klappa till honom, mest ur uppvaknande-aspekt.

Att människor skiljs åt är jag den siste att vara fördömande över.
Jag som har svårt att förstå hur människor klarar av att bo ihop,
leva ihop, ha sex, laga mat, etc etc mer än ett år.
Varenda par som lyckas längre än så ser jag som
magicians, trollkarlar och feer, och är imponerad, förtrollad och
står häpen med vidöppen mun.

Däremot… så tycker jag väl att en partner som den andra
partnern träffat en längre tid, förtjänar ärlighet.
Kalla mig tokig om ni vill, men så tycker jag.
Så ibland känner jag mig som från en
annan planet kring den typen av moralfrågor.

I alla fall, hur som helst,jag har själv oftast pratat med
kvinnor när jag varit som mest nere i skosulorna,
eller ska jag säga, gråtit ut hos kvinnliga vänner.
För jag pratar även med män under
själslig ”lågkonjunktur”.

Nu såg jag en vän i nöd.
En man som inte jag lärt känna som den sentimentale,
känslosamme gråt-samtalaren.
Och jag tänker att kanske, om man vill hjälpa den typiske
Karla-karln med själslig balsam, så ska man erbjuda tjänster
för praktiska göromål, inte ringa upp för gråtsamtal, som ofta
varit ett av mina verktyg. Sen öppnar man en dörr för polaren
att ventilera, medan man hjälps åt med det praktiska,
som för de flesta män är den enda godtagbara ursäkten för att
höras av och umgås.

Kanske skulle min polare sagt som en kompis kompis
som blev ratad i unga år av sin tjej, och jag beklagade att hon gjort slut.
Då sa han bara

– ”Ja hon trodde väl hon kunde få nån bättre”

…tänk på det polarn, tänk på det !

…
Det var vackert vindstilla väder.
Den lågt stående solen,
förvandlade den Ångermanländska och jämtska hösten
till ett levande konstverk, som förändras varje minut.
Guldgula lövträds höstlöv insprängd i gallrad tallskog,
där de låga solstrålarna sipprade igenom trädkronorna,
och målade lövträden med guldpensel.
Skuggorna från trädstammarna gjorde den levande tavlan
än mer levande och tredimensionell.
Och allt detta oemotståndliga dubblerades uppochned
i klarblanka sjöar och tjärn, med en himmel blå,
där molnen var få, små och vita som bomull.

Ingen högteknologisk kamera,
ingen död eller nu levande konstnär skulle förmå att överträffa
den mest talangfulla konstnären av dem alla, moder natur.
Därav publicerar jag inte de färglösa mobilkamerakort jag i
naiv förhoppning om dess resultat ändå tog.

Det var alltså mot Junsele, och även Rossön min resa tog fart,
redan klockan 6 på morgonen. Och hur mycket jag än planerar
för sådana tidiga avresor med buss,
så finner jag mig alltid i tidsnöd
… tror jag … och småjoggar därför för att inte missa en buss,
som jag i slutändan bredvid två resvana skolungdomar,
får stå och vänta på i 10 minuter,

Målet med resan var att hjälpa en vän med ved,
samt även med gott samvete som belöning för
mödan efter 10 timmars fysiskt arbete,
erhålla lite ved för höstiga brasor
vid älvkanten.

Det var ett fysiskt tungt arbete,
trots att jag ibland gillar att ta i med kroppen.
Då de flesta trädstammar var mellan 30-40 cm i diameter,
och tung furu, med täta årsringar.
Då jag är helt novis på motorsågsteknik, kapade ved-ägaren
upp stammarna som var tjockast, 80 cm långa bitar,
som jag sen skulle hiva upp på ställningen för sågklingan,
skjuta fram dem, kapa dem trots att klingan inte nådde igenom
hela stammen.

Det innebar att jag fick vrida på dem 1-2 gånger för
att komma igenom. Och givet var stammarna ju inte jämna,
utan knotiga och kvistiga så sågskåran inte kom mitt på när
man vred på stockbiten.
Jag har stor respekt för sågklingor och dylikt,
så jag försökte kontinuerligt hålla rent från färdig-kapade
”kubbar” runt fötterna, så att jag inte snubblar in i sågklingan.
Det skulle varit högst O-skönt !
Samt att hålla händer och armar långt ifrån klingan,
på rätt sida. Det lönade sig denna gång, då den enda
”skadan” jag erhöll, vad skrubbsår på bröstvårtan av
en kubb. På kvällen som till slut kom, ca 23 för mig,
kan man säga att jag ”sov som en stock”