Kategori: Betraktaren

…
Ja nu förändras ju iofs sånt här med livsrutiner hela tiden, ungefär som människor som möblerar om då och då och tänker varje gång att:

”NU har jag hittat hur jag vill ha det”

…osså två månader senare är de i gång igen. Nu blir det väl inte så stora förändringar på den fronten i en etta på 35 kvadrat med sovalkov och kokvrå.

Att ha en god kopp kaffe på morgonen är nytt, och en helt OK vana.
Och att diska enbart på morgonen, innan frukost och kaffe är bra. Men under dagen är all disk avsköljd, vilket känns bra. När jag gör mitt pressokaffe fyller jag vattenkokaren lite extra, och häller överflödet över disktrasa i ren diskho… och inbillar mig att disktrasan har mindre bakterier i sig då.

Jag tar inte längre papper när jag tar ur diskhon på matrester efter matlagning, utan tar plastredskap plus händer för det ändamålet. Spar på papper. Jag spär ut ”dubbeldusch” med massor av vatten, på så sätt åker inte den annars gelémassan genom händerna och direkt i avloppet. Har räknat ut att jag använder 1/10 av tidigare konsumtion. Delvis oxå då för att jag köpt barnängens barntvål i storpack och använder vitt kroppshygien ist för geleformad dubbeldusch, som jag bara har vid hårtvätt. Och storpacket från MM är 1/5 i pris mot för tex coop.

Baka bröd själv, koka sylt och saft själv, laga 90 % mat själv från grunden, hjälper nog ekonomin oxå.

Sen använder jag mycket mindre kemikalier i köket, ersatt med hett vatten till rengöring av diskbänk och spis.

Nåja så tänker jag om det sedan en tid tillbaka.
Jag har inte fått ett perfekt liv för det, men det bidrar åt rätt håll, då jag frigör lite pengar till annat i en med västerländska mått mätt rätt begränsad personekonomi.

…

Ja den var lite talande, och skojig.
Visst älskar vi alla, oavsett ålder, kön eller etnicitet,
när man på plats, och i samma stund,
får dräpa av någon som försöker trycka ned en.

Men vad gäller plantor, som symbolik,
så gällde väl denna som symbol för själva förhållandet,
och inte personen/mannen.

För annars så är det nog alldeles upp till en själv,
att ”vattna sina ´’egna’ blommor”

…
Jo rå s’att …

Det går nog framåt (även om farten känns lite sniglig emellanåt)

Jag försöker att använda ordval och språk när jag resonerar med mig själv, som ger mig utrymme, är förlåtande och ändå …eller kanske just därför är konstruktiva och kreativa. ”Nu har jag möjlighet att” ”Nu kan jag välja att göra”, ”Nu har jag nöjet att få….” . Väljer gärna nu och framöver, bort tankesätt/ord som ”måste” eller ”ska”

Och jag ämnar, om möjligt, vara tydlig, både mot andra, och blir då på köpet tydlig med mig själv oxå. Men man kan vara tydlig och samtidigt vänlig, och tom ge medmänniskor val, och på så sätt visa mig och andra respekt. Talar om vart jag står, men ber inte om ursäkt för det, eller börjar förklara. Dvs: ”Det finns eg inget förhandlingsutrymme på vart jag står i frågan om vad jag vill ge av mig själv denna gång, var vänlig respektera !” ska vara andemeningen, men inte ordvalet.

Sen finns det tillfällen då budskap på det hänsynsfylla viset, kanske inte riktigt går fram hos ”mottagaren” (i konversationen) Och då kan det vara befogat att vara skarpare ”Jag vill inte !” Utan att förklara varför.

Och går det inte fram ändå så finns ju möjligheten att tänka ”skit på’re då” Le och gå vidare.

Men kanske är det bra att det bra att det går snigligt framåt. För då hinner jag med.
Jag tror tom att jag ska göra det till en symbol för mig, att snigla mera. Den och krokodilen som jag nyss skrev om som symbol för att skrämma bort ”spöken”.

Så det är små steg jag tar, men det är rätt steg. Det ska jag verkligen ge mig, det ska jag ge mig kred för. Braaaavo Kai Tooooomas !

Nu ska jag väcka kroppen för kommande dag (stretching)

…
Jag kom på idén att photoshopa vad som egentligen är högsta vinsten

…
Jag har tänkt på det här med att vara sig själv närmast. Man kan nog lite till mans ha lite för litet av det i vissa fall. Det kan vara fördelaktigt att i grunden se om sig själv, innan man hjälper hela världen, grannarna, eller sin nästa.
Man kan i längden vara mer behjälplig också, om man tar hand om sig själv först. De basala behoven, mat, vila, sömn, motion, och kryddat med lite sund vardagsegoism. Dvs lyssna till vad man egentligen vill i nuet, i livet.

Sen finns det de som nog grundligt missuppfattat och gått över gränserna för vad som är hälsosamt för sig själv och sin omgivning, vad gäller ”vara sig själv närmast:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23621839.ab

Norrlands inlands näringsliv dör sakta av förd politik, och brist på förd politik.
Sjukhus som fungerar bra, och på vissa områden bäst i landet, läggs gradvis ned, pga regionala småpåve-fasoner och maktspel från de större städerna i regionen.
För någon snällare beskrivning av det som skett landstingsmässigt är svårt att göra.

Detta är borgerlig politiks kärna, och numer även Socialdemokratisk, att låta marknaden styra villkoren för hur samhället ska utforma sig. Dvs pengarna är enligt borgarna inte till för människor, utan människor är till för kapitalet. … eller rättare sagt de enstaka människor som äger mest.

Maud Olofsson, som artikellänken handlar om, råkar tillhöra en av de som äger mycket pengar. Hon har helt enkelt varit duktig på att se till att just hon snott åt sig vad hon kunnat. Men det är lite synd om Maud Olofsson och hennes gelikar ur ett humant perspektiv. Hon kommer aldrig få uppleva den glädje en mindre bemedlad medborgare gör när hen kan köpa en cykel som denne gått och sparat till. Den glädjen upplever aldrig de som kan köpa vad de vill, när de vill. Och hon kommer aldrig förstå vad det innebär att vara människa.

Så Maud tycker att TV är socialistisk, men kanske kanske kan man väl tycka att marknadens budskap kilar in i TV-programmen alldeles tillräckligt i form av reklam… jag tror tom vissa borgare, åtminstone medan de är TV-tittare håller med om det myckna reklambajseriet.

En sak är säker. Att nu förstår jag, efter Mauds Maccarthyistiska infall att det programmet ”Resten av Sverige” är ett program värt att se på.Och med stor sannolikhet tycka om. Tack för det Maud !

…
Jag åker på en lyxbåt genom livet.
Jag har bär i frysen, färska giftfria grönsaker i kylen.
Jag har kläder för alla tänkbara väder.
Jag har musikinstrument och musikalitet.
Jag har ord att beskriva mina känslor.
Jag kan baka mitt eget bröd.
Jag har vänner.

Och ändå tillhör jag de som har det sämst ställt ekonomiskt,
på lyxkryssaren Sverige

Och ändå har jag under vintern,
mått så dåligt att det knappt gått att genomlida.
Ändå har jag inte funnit någon egentlig mening,
med att kliva upp på morgonen.
Ändå har jag gråtit fler tårar än decimaler i talet PI,
Allt detta på lyxkryssaren Sverige.

För det var en sak jag saknade,
och det var jag, det var mig,
det var att tycka om mig för den jag är.
För det var en sak jag gick miste om,
och det var självrespekt och en egen vilja.

Nu ger jag mig själv detta efter bästa kunskap och förmåga,
Jag ger mig detta genom att säga nej, till sånt jag inte vill,
Genom att säga ja till det jag vill, och för första gången,
börja förstå skillnaden. Genom att behandla mig själv med respekt,
i mina ageranden. Genom att behandla mig själv med respekt,
då jag inte längre tillåter andra att behandla mig respektlöst.
…. på nedre däck i lyxkryssarens Sverige.

…
Löv som faller till marken,
efter att de färglagt hela hösten
En dimma över älven på morgonen,
lovar en soligt, frisk, höstdag.

Annars är löftena få, men hoppet levande.
Långt ini mitt bröst glöder kärlek,
Där törstar en längtan,
där reser sig den kuvade upp,
med knuten näve.

Visst faller regn, annars skulle inget leva..
Visst faller tårar, annars skulle ingen växa.
Och nog snubblar jag, men blir bättre att landa
visst är vägen krokig, men jag går framåt.

Nu är skymningen ivrigare,
Vi skyndar att lapa i oss dagsljus
Kaffe och kakor, till brinnande ljus.
Handskar och halsduk, värmer.

Ändå är det inte så långt kvar,
tills det vänder igen.
Ändå är ljuset bak hörnet,
välkommen när du återvänder.

…
Man hoppas på stordåd, när det gäller ett bättre och gladare, mer harmoniskt liv.
Men skutten framåt är många, idoga och små. Medan fallen nedåt kan vara branta ibland.

Det handlar för mig om ”plustänkande”, det handlar om att ignorera det opåverkbara. Det handlar om självrespekt. Det handlar om att ”stand your ground.” Det handlar om balans, men att ändå luta sig lätt framåt när man ”går”, det handlar om att försöka på nytt igen om man slinter eller halkar bakåt. Det handlar om att sätta gränser utåt och inåt, för sitt eget bästa, det handlar om att vara förlåtande, i synnerhet mot sig själv. Det handlar om att lära sig i möten med andra människor, speciellt de man irriterar sig på, eftersom jag då kan lära mig varför jag irriterar mig på den, vad hos mig triggar igång min reaktion. Det handlar om att erkänna, stå kvar handfast för att kunna lämna mer av det förflutna bakom sig. Men det handlar oxå om att leva medan man gör allt detta. För målet är ingenting, vägen är allt.

Men plustänkande är inte det samma som att ”tänka positivt” för mig. Plustänkande är den klassiska att inte använda inte, i sina föresatser. Utan fokusera på målet ist för det man försöker undvika, eftersom hjärnan inte klarar av ickeinformation. Plustänkande är att tänka hur man ska slå bollen i minigolf, ist för att fokusera på vad man inte ska hamna. Plustänkande är att titta på vägen vid bilmöte med helljus i mörker, ist för att reta sig på helljuset när man tittar rätt in i det. Lätt ? Det är bara att göra plus eller minus.
(plustänkande)
Och ”stand your ground” innebär inte nödvändigtvis konflikt med andra för att hålla sin ground. Bara att ta sin plats helt enkelt, varken mer eller mindre. Sen försöker jag att inte tänka ”måste” utan hellre ”jag strävar åt att” … detta för att ta bort onödig press.

Men sen ska man få ihop alla dessa tåtar till en enhet oxå
… jäklar va man kommer snubbla o skrapa sig, och få stötar i trådkopplandet.
Men ack så ”spännande.” Att ”tänka positivt” däremot, utan att ta hänsyn till egna jobbiga känslor, tror jag kan vara, och ÄR nog ofta förödande, och leder inte framåt. Att däremot bejaka och acceptera sitt förflutna, kan vara porten in i nuet och framtiden.

Att uppmana andra till att ”tänka positivt” som nån slags ”lösning” på nedstämdhet. depression, eller andra saker, ”är som att måla direkt på rost” (det kommer att lossna fort)

Sluta vara rädd hela tiden…är en strävan

…
Då och då råkar man träffa personer med i min mening besynnerlig uppfattning om omvärlden. Under veckan som var, kom en person fram och pratade med mig och en bekant till mig. Han hade bakåtkammat tunt hår, nån tatuering, och stärkta hälar på strumporna i sandaler. Men såg rätt sympatisk ut ändå, var i alla fall min uppfattning. Han sa ( i kursivt)

– Asså man tycker ju att Sollefteå är ett riktigt skithål, men när man har varit borta ett tag, så känner man att det är riktigt bra här ändå… eller hur ?

– Ja har du varit bortrest länge då ?

– Ja en vecke nu !

– Vart har du varit …. utomlands eller i Stockholm ?

– Nä i Bollsta !

Var på jag och kompisen skrattar till

”Ja men de e tragiskt o se hur de e i Bollsta, dom river mer o mer, de blir ingenting kvar”

– Nä det är ju så, Sollefteå går ju också nedåt, men är inte riktigt så långt gånget.

Sen hade han faktiskt en poäng, när han började prata om Kramfors, och att det också var en trist håla, men påpekade att:

– Men dom gör faktiskt en sak rätt i Kramfors, när man flyttar de stora affärerna in till centrum, inte som i Sollefteå.

Sen var han tillbaks i Bollsta och funderade kring de ”jävla invandrarna”

– Ja men dom här jävla invandrarna o flyktingarna, dom har de ju mycket bättre än oss

Sa han och drog upp en tom ficka, som om nån har sina pengar där längre.

”Nä men, sa kompisen Dom nyanlända flyktingarna har ju inte så bra, det är i så fall de som varit här ett tag och jobbat !

– Nä rå, de e säkert, jag vet en familj som har en splitter ny bil, och dom har bara varit här några månader. Så dom är ju rika när de kommer. Osså får de 28.000 i månaden när de kommer hit.

– Det finns säkert nån som har pengar, som kommer hit oxå, men de flesta har fått sina tillgångar och hus och familjer förstörda. Och även om nån enstaka person har pengar, så innebär det ju inte att de ska behöva förvisas tillbaka till krig och ruiner

– Men dom e ju överallt, det är ju bara invandrare där i Bollsta.

– Men det ser ut som de är fler än de är också, eftersom de flyktingar som ännu ej fått jobb, kanske oftare är på byn … som du och jag nu.

Det är märkligt att jag aldrig stött på dessa rika flyktingar. Jag som bott i invandrartäta områden långa perioder i mitt liv. Jag har iofs mött framgångsrika småföretagare som jobbar 12-14 timmar om dagen 6-7 dagar i veckan. Och om inte dessa skulle få tillåtelse av ”Bollsta-bon”att äga en fin bil, medan han och jag som är arbetslösa, inte har det, ja då vet jag inte när det ska vara motiverat att ha en ny fin bil ??

Jag är ganska säker på hur såna här resonemang uppstår dock. Den allra största orsaken är nog att dessa typer av människor klumpar ihop alla invandrare, medan de ser svenskar som personer. En annan orsak är att denna typen av människor nästan alltid tar ”information” som stämmer med den bild de VILL HA, för given och aldrig ens för en tiondels sekund ifrågasätter den. Och många gånger skarvar de vilt och rakt av hittar på hur det är i ”verkligheten”

En annan myt som dessa strömningar gärna sprider, för att visa på hur ”dåliga människor de där flyktingarna är” det är att ”Det kommer ju mest bara män, sen lämnar de sina kvinnor och barn kvar i kriget”

Förvisso är det sant att det kommer fler män procentuellt, även om det är överdrivet återberättat att det bara skulle vara män. Men orsaken är inte att de som flyr kriget är sämre människor. Orsaken är att männen, som i sin kultur, sitt område oftare än i Sverige är den som är ”familjeförsörjare”. Och sen är nästan alltid tanken med att mannen åker och inte familjen med en gång, att han ska skaffa sig försörjning, och sedan sända efter familjen. För vissa flyktingmän är väl så ”barbariska” att de vill att hans familj ska slippa flyendets farligheter, och bli skickade efter under bättre förhållanden, utan smuggling och farliga småbåtar etc. Sedan är det ju så att en starkt invandringsfientlig opinion har drivit fram att man skall strypa anhöriginvandring. Så man kan väl på ett sätt säga att vi svenskar, åtminstone en stor del av oss, är starkast bidragande till att det är fler män som kommer.

Så det kan löna sig att kolla upp saker ibland innan man sprider saker vidare. Det går tex alldeles utmärkt att prata med invandrarna/flyktingarna själva, så många invandrare som möjligt, eftersom de är väldigt olika personer, har olika åsikter, olika kultur, olika värderingar precis som vi svenskar.

Men det är väl ganska extremt att tycka som jag, i Sverige idag, när en
majoritet tycker att fattigdom ska förbjudas ((tiggeriförbud). Tiggeri, däremot inte är förbjudet för svenskar, kristna eller försäljare förståss

Och killen med ursprung från Bollsta… nä jag tycker inte illa om honom, jag delar bara inte hans verklighetsbeskrivning.

…
Jag sitter här i sensommarens underbara tid, lyssnar till änderna vid älven, och en grästrimmers frenetiska motorljud. Det är Torsdag, och regnet de lovat har inte kommit än, kanske till eftermiddan.

Jag snabbtittade nyss på slutet av veckans gäst, i TV4s nyhetsmorgon, Stina Wollter just när ett videoklipp där hon dansar i baddräkt, glatt och uppsluppet.

http://www.expressen.se/tv/nyheter/stina-wollter-bjuder-pa-harlig-dans/

Jag tycker om mycket av det hon sa var bra, en jordnära uppfattning om människan, livet, kroppen och marknadens inverkan på våra kroppsideal. Själv har jag nog alltid haft en ganska bra syn på min kropp. min vikt hela livet, trots att den delen av självbilden ofta lite nedlåtande, men med en uns av allvar, ifrågasatts i vardagen av kommentarer från bekanta och vänner. Jag har både blivit kallad för ben-get och tjock, det senare ett par gånger senast nu i sommar, trots att vikten har varit ganska konstant genom livet. Nå ja … när jag var barn var jag rät mager. Men i vuxen ålder i alla fall. Jag brukar väga mellan 80-86 kilo, och är 1.83 lång.

När Soraya Lavasani – för övrigt den programledare i TV4 som tyckte det vore bra med omvänd bevisbörda vid våldtäktsmål – skulle försöka förstå Stinas resonemang, kläckte Soraya ur sig, mindre genomtänkt, nåt om att ”älska sin kropp”
Så svarade Stina så genialt; ”njä… inte nödvändigtvis älska, bara få finnas som jag är, ska man älska sin kropp byggs utifrån, som sedan blir inre krav på att man ska älska sin kropp oxå”

Jag blir så glad av människor som Stina, som kan ha denna typ av tankar, sunda jordnära, med inslag av humanism, socialism, och feminism så som den borde vara, inkluderande, jämställd, naturlig, vacker. Raka rör, tydligt språk, inge ”känsloterrorism”, inget splittrande, inget segregerande. Tack Stina.

Jag tror att vi skulle må bättre både kvinnor och män, av att bara få vara som vi är. Rättframhet och tydlighet, behöver vi mer av. Det feministiska skyttegravskriget mellan könen, ger ingen markvinning varken för vanliga hyggliga män eller vanliga hyggliga kvinnor eller för den delen, skyttegravsfeminister. Det skapar bara offer bland kvinnor och män, könssegregerar, polariserar. Enda sättet att närma sig jämställdhet för kvinnor, är att inkludera männen, och ta tillbaka våra liv som stulits av nyliberalismens/kapitalismens, globaliseringens snikenhet. Under första världskriget uppstod i det meningslösa skyttegravskriget något som kallas för Julfreden, där soldaterna själva spontant upphörde skjuta på varann. Skulle vart mumma med ett totalt eldupphör.

*Känsloterrorism ~ eget ord för när man använder sina känslor för att styra andra människors agerande, manipulera med hjälp av känslor, ge andra dåligt samvete över saker som egentligen inte är deras ansvar etc.