Kategori: Betraktaren

….
Att få ett ”ärligt” svar, på ställd fråga. är inte alltid så kul som det framställs.
Ibland kommer jag på mig själv att ”ställa frågor” där jag har förhoppningar om ett positivt svar, eller positivt utlåtande kring en prestation. Och sedan kan jag bli lessen och sårad när jag inte får det. Och jag tror inte jag är ensam om det. Det är nog högst mänskligt.

Varför jag sätter ”ärligt” inom citationstecken, är för att det handlar ju ofta om en värdering från den som får frågan, eller ska bedöma eventuell prestation. Dvs INTE en allenarådande ”sanning” Det en person tycker, är inte nödvändigt sant för en annan.
Men likt förbannat kan det vara känsligt för oss, när vi ställer frågan om den nya frisyren, om tavlan du målat, om sången du sjöng, om hur bra du är på att dansa, om nya skorna du köpt etc etc. Och jag är inget undantag.

I detta läge brukar en del Messerschmitts snabbt hoppa fram och säga:

”Men ställ inte frågan, om du inte vill veta svaret”

Jo det är ju den enkla TEORETISKA lösningen på ett lite mer komplicerat dilemma.
Och visst, man kan ju göra så om man vill, men på något sätt undkommer man inte den negativa tankespiralen ändå. Då står man där och funderar, eller ännu värre SJÄLV drar slutsatsen att de tycker ”skorna var fula”

Det är nog helt enkelt så att det är omöjligt att leva livet utan att bli sårad ibland. Det man möjligtvis kan jobba med, är vilka förväntningar man har. Men har man inga förväntningar, åstadkommer man inte heller lika mycket, så det är nog en balansgång skulle jag tro.

Ibland ställs man inför en fråga som skall värdera någonting eller någons färdigheter. Och svarar man ”ärligt” (ens egen värdering, ej nödvändigtvis allenarådande sanning) så riskerar man att såra. Nu har jag dansat i 28 år, och naturligtvis förkovrat mig. Och de flesta jag dansar med, är riktigt duktiga. Men ibland kommer det någon som är hyfsad, men egentligen inte speciellt spännande o dansa med. Och ytterst sällsynt, men det händer, får man tag på ett kylskåp som dansar linedance. Om man då får frågan om jag tycker de dansar bra, blir det svårt med ”ärligt svar”. Eller alternativt om de uttrycker verbalt att jag dansar som en gud, och sedan är det min tur att ”ge tillbaks beröm”

Det är naturligtvis detsamma, när folk ställs inför en liknande situation med mig. Tex angående musik och sång jag framför. Det är uppenbart, och fullt naturligt att det finns folk i min närmaste bekantskapskrets och vänner, som inte tycker jag spelar och sjunger bra. Men det är inte så konstigt egentligen, när man tänker efter att det finns folk som tycker världsartister sjunger dåligt, eller rätt och slätt bara ”är dåliga”. Många jämför mig med tex professionella sångare som Peter Jöback, Carola, Helen Sjöholm, och i deras ögon är allt som inte når upp till dessa ”dåligt”. O ja menar då är det frågan om det skulle vara min sång det är fel på, eller om det är värderingsskalan hos den som värderar.

Lika väl är det lika många som inte kan låta bli att ta in sina personliga känslor, och känslor för utseende för artisten i fråga, och faktiskt lägger väldigt lite vikt vid sången och musiken. Det är precis samma när man är på dans. En del väljer inte alls danspartners efter hur duktigt de är att dansa, utan mer för hur snygga de tycker de är, eller vilken pondus och självkänsla de har. Och till en viss grad är det samma med mig. Även om jag faktiskt väljer efter hur bra de är att dansa, och hur trevliga de är först, så spelar utseende och karaktär in. Jag tror att man ljuger för sig själv om man påstår sig stå över detta.

Så … det får väl helt enkelt vara så, att alla kan inte gilla allt man gör, och det ingår i livet att bli sårad ibland. Man kan nog inte ”låta bli att ställa frågan” hela livet, i tron om att man kan undvika bli ledsen…. that’s life.

Å jag som bara skulle skriva 5-6 meningar om detta, men jag har så många ord, som måste ut ju !

….
En del människor tycker att politik är en privatsak. Dvs vem och vilka man väljer att representera sina åsikter i riksdagen. Ja förvisso är det så att man inte kan tvinga någon att avslöja sina ståndpunkter. Själv har jag dock inga problem med att stå för vad jag tycker. Däremot kan jag vid vissa tillfällen välja att ta debatten en annan gång. Men i grund och botten är politik viktigast för de som vill förändra någonting. Men allra viktigast egentligen för de som är utan makt att förändra sin situation.

”Vi kommer aldrig att tycka likadant du och jag”

….sa en person till mig i en värderingsdebatt kring tiggare på facebook.
Det kan mycket väl vara så att hen har rätt i det. Folk tenderar skapa sig värderingar utifrån egna erfarenheter. Inget konstigt i det. Men för mig handlar det oxå om vilka slutsatser man drar av sina erfarenheter, och på vilka grunder man drar dem. En väldigt stor del av folks värderingar är baserade på hur bra man själv kan få det oavsett om det sker på andras bekostnad. Och en alldeles för stor del värderingar grundar sig på direkt felaktig information och rena lögner, eller saker man inte har en aning om. Och en ganska stor del värderingar grundar sig på tron att ”om jag klarar av det, kan andra oxå klara av det”

I de allra flesta fall kommer folk med höga inkomster, stor förmögenhet välja att rösta moderat, eftersom det ger dem själva mest i plånboken. Och i de allra flesta fall kommer både de som vill dela med sig av sig själva, samt de som behöver andras hjälp, tendera rösta vänsterut. Vandringen mellan just dessa två politiska poler sker väldigt sällan i några större kvantiteter.

Men sedan har vi ju så kallade ”klassresor”. I dagens samhälle anses det i de allra flesta fall vara ett odelat positivt ord. Ty vi har i stor utsträckning lämnat vår nordiska modell om gemensamhet och solidaritet, för den Amerikanska modellen, där man ofta framhäver att alla har en MÖJLIGHET att göra klassresan och bli ekonomiskt rik. När folk gör sådana resor, kan många lätt bli förförda av rikedomen, och lämna både sina politiska rötter och sina forna värderingar. Men det kan oxå ske att tex framgångsrika affärsmän, högutbildade, högavlönade, med borgerliga värderingar, faller igenom, blir sjuka, förlorar sin förmögenhet, och börjar förstå innebörden av den tänk-på-sig-själv-politik. de förut stått för, och börjar rösta vänster.

Så i frågan huruvida personen i fråga, och undertecknad kommer ”tycka likadant” handlar nog rätt mycket om antingen jag tappar mina rötter, och förlorar fotfästet i en eventuell klassresa uppåt. Eller om hen efter mycket om och men rasar ihop hälsomässigt, alternativt socialt, och blir utblottad och sjuk och utan makt att själv förändra sin egen situation i livet. Att jag utifrån vem jag är idag och alltid varit, skulle bli snuskigt rik, är högst osannolikt, eftersom jag inte eftersträvar överflödig personlig rikedom. Om jag mot förmodan skulle bli så rik, så är det ju lätt att sitta i dagsläget och säga att mina värderingar inte skulle förändras, och att jag inte skulle drabbas av snålhet och egoism…. men jag tror att ju längre man vistats i empatiska miljöer och insett att få ge är den största gåvan av alla, desto större är chansen att man inte trillar upp till egoismens rike.

I en annan debatt kring invandringsfrågor, empati och Jimmie Åkessons sjukskrivning. Kan jag dock lugnt påstå att jag aldrig kommer förändra mina åsikter. Några upprörs över Özz Nûjens twitter, när han drar paralleller kring Åkessons sjukskrivning och ett karma som försatt honom i den situationen. Jag önskar inte Åkesson elände och sjukdom, men när hela hans existens går ut på att minska och ta bort empatiska handlingar, blir det svårare att gå ut i media som Åkesson, och ropa efter empati.

Här är några ex på hur hans följeslagare resonerar kring tiggare:

– ”Nåväl, slutsatsen är: Ge inte pengar till zigenska tiggare! Vill du göra
en god gärna, donera till ditt lokala härbärge eller till en
nationalistisk organisation som arbetar för ditt folk.”

– ”Måste erkänna börja bli ganska trött på se dom över allt. Även där man köper lördsgodis.”

– ”Har sett många kvinnor som sitter tigger pengar som väntar barn hur tänkte dom då. Jag bara undrar?”

– ”Av mig får dom inte krona men hjärna en kondom”

Och JA ”debattören” stavade så i det tredje ordet från slutet i det sista citatet, samt det jag citerade honom för i rubriken

…
Jag reagerar också över lag, över hur humorn har vulgariserats under senaste 20 åren.
Under Hasse och Tages tid var humorn mer finstilt och intellektualiserad.
Nu var det ett tag se’n, men ”RAW” var ett ett sånt program som jag inte förstod ett dugg av varför man väljer att sända. Där mobbade man iofs varann på bästa sändningstid. Men därifrån till att kalla det för roligt, är steget långt för mig.

För mig kräver stor komik att man förmår bjuda på sig själv. Johan Glans är mästare på den punkten. Att hitta det komiska i sin egen otillräcklighet och sina missar. Då tycker jag oxå att man ges större moraliskt utrymme att driva med andra, och andra företeelser, än om man inte bjuder på sig.

Nu tillhör det förvisso en komikers jobb, att det är lätt att göra övertramp. Men det är intressant hur olika vi reagerar från folkets sida. Robert Gustavsson som länge ansetts vara Sveriges roligaste man, har aldrig fått den typen av kritik som Özz Nûjen nu får, och anses vara sååå elak. Robert Gustavsson drev alldeles ogenerat med Annika Sörenstam på ett fullständigt osmakligt sätt över hur tråkig hon var. Jag anser att det var ett värre påhopp, då Annika inte är en person som offentligt driver frågan att flyktingar är reducerade till ickemänniskor som kan offras, för svenskar som spelar bort en halv miljon på spel alldeles innan valrörelsen.

Özz Nûjens uttalande:

”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju…”

Tidigare hade Jimmie uttalat sig om troliga orsaker till sin utbrändhet:

”Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar,
mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och
extremisternas omåttliga hat är några exempel”, skriver han bland annat.

Jag tycker man ska ta och skärskåda Åkesson för vad han gör i detta uttalande, och många andra för den delen. Precis i likhet med Reinfeldt när det gjordes en karikatyrteckning på honom, och han grät ut i media, så gör även Åkesson det nu och då. Det är märkligt hur synd det ofta är om högerpolitiker. Sverigedemokraterna och Reinfeldt har varit mästare på att framställa sig själva som levande martyrer. SAMTIDIGT som de är vår tids mest grymma och hänsynslösa svenska politiker, som inte enbart arbetar för att fylla sina egna plånböcker, utan även arbetar hårt och medvetet för att krympa andras plånböcker, självkänsla och självförtroende med en politik som är allt annat än mänsklig och generös.

Ser ni ett tema här ? De som utan humor trampar på människor, tycker vissa synd om när de får ett vasst twitter emot sig. Ett Twitter som dessutom inte sade något om att de tyckte det var bra att Åkesson blev sjukskriven, bara att det kanske finns något som heter Karma.

När Håkan Juholt jagades i Media hakade 80 % av svenskarna på detta Mediadrev, mer eller mindre. Det var bara ca 20 % som hade förtroende för honom. Detta trots att han faktiskt enligt regelboken inte gjort något fel. Han ansökte om ett bidrag och fick igenom det. Reglerna var oklara, men Juholt hängdes i media. Likaså blandade Juholt ihop fakta ang försvarspolitiken vid ett tillfälle, och det var nådastöten för honom. Det i princip alla andra politiker gör var inte tillåtet för honom. Varför ? jo för att han var en socialdemokrat som ville föra vänsterpolitik, ist för högerpolitik som S partiledning… jo och för att han hade en kraftig mustasch…. det får man inte ha då ”blir det diktatur”

Här försvarar Özz sitt uttalande:

Länk

Så här anser Birro om Nûjens twitterinlägg

Länk

…
Ibland blir jag mer än lovligt trött på människor. Dagens övningar så långt har tagit luften ur mig. I sanningens namn, bör jag väl lägga till att det bara rör sig om vissa människor. För det kommer tider då ödet sammanför en med för många sådana under kort period. Och då kan luften liksom gå ur en…. som den gjort idag.

Och ibland när man går ut bland folk, kan man bli stärkt av energiboostar när man träffar goa, varma öppna generösa människor. På samma sätt blir det åt andra hållet, när man möter motsatsen.

Detta till trots är jag fullt medveten om att folk kan ha olika bra och dåliga dagar, och att missförstånd också kan vara upphov till att det gnisslar mellan människor, samt blir sårade eller som jag nu då less. Ingen är rakt igenom änglalik, och ingen är Hin-Håles hjälpreda…. men det finns mer och mindre av de båda ytterligheterna hos olika människor. Jag är OXÅ medveten om att man inte kan älska alla, och jag är medveten om att även mitt normalt sett öppna sätt att möta människor, min brutalt självutlämnande humor tydligen gör vissa människor illa berörda. Komplimanger jag ger kan uppfattas som ironiska, för att folk inte är vana att få komplimanger osv….

Men jag ÄR trött på rättfärdighet och uppblåsthet. Jag ÄR trött på roffa-åt-sig-pengar-på andras bekostnad-konceptet. Jag ÄR trött på att bli motarbetad i föreningslivssammanhang pga nån slags j-a hierarkitänkande och sandlådenivå på argumentation. Jag ÄR trött på begreppet ”livspussel”
Jag ÄR trött på borgerlig cynism, och jag ÄR trött på ekonomiskt och socialt snåla människor.

Jag har promenerat med en god vän idag, och träffade en kramig människa idag….Nu är det bara att hoppas att ödet kastar fram lite varma, generösa människor i min väg ett tag, så att jag får luft och energi igen….

…
Det är inte lätt att vara surtant bland glada lekfulla barn idag

Gud ske pris för invandringen, och alla glada lekfulla barn som berikar och ger liv åt Djupövägen och guldkusten. Här leker pojkar och flickor från alla nationaliteter med varann, och förstår inte annat än att de är lekkamrater. Det ger mig hopp att se två flickor med afrikansk ursprung, en med Afghanskt, och en Svensk flicka sitta i en ring och göra lekramsor.

Nu är det för visso så att liv, glädje och lek förstör tillvaron fullständigt för människor och grannar som blivit tilldelade stetoskop att lyssna i väggarna med, så att klagomål kan framföras till hyresvärd. Hyresvärd som alltför ofta tillgodoser gnällkärringar och gnällgubbar, utan att förvissa sig om hur verkligheten ter sig.

Samma gnälliga människor förser sig med allehanda bekvämligheter och renoveringar genom att helt enkelt trötta ut hyresvärd, som till slut tillmötesgår de gnälliga för att få tyst på dem. Men de blir inte tysta, och de blir aldrig nöjda. Den enda tillfredsställelse dessa tycks kunna få är att få se andra lida, och att få klaga, gnälla och skälla.

En hyresgäst lyckades som enda boende få tillstånd att plantera häck och göra en liten uteplats pga att fotbollsplanen låg ”nära” hennes balkong på nedre plan. Det rörde sig om ca 50 meter. Nu räckte ju naturligtvis inte detta, utan klagomål på att ungar spelade fotboll på en fotbollsplan resulterade till slut i det ”logiska” beslutet att ta bort hela fotbollsplanen. För vi kan ju inte ha det så att barn ska få motion och vara glada och ute i den friska luften ?

En annan antydde att hen inte kunde se på tv på kvällarna, för att det var sånt liv ute. Och då jag påpekade att man skulle kunna stänga balkongdörren, hävdade hen att hen inte skulle behöva göra detta för att få lugn o ro.
Naturligtvis, när barnen enligt förvirrade vuxnas logik, inte fick spela fotboll på en fotbollsplan som var gjord för detta. Ja då spelade man på gården i stället bland fönster. Förvirrade sura vuxnas motdrag mot detta var att via hotfulla lappar hota med polisinblandning om fotbollspelande skedde på gårdar till följd av att dessa tagit bort barnens fotbollsplan. Sen att vuxna inte lärt sig att ska man hota barn med bestraffning, bör man kunna följa upp hoten. Och jag ser det ju framför mig hur polisen kommer och arresterar 7-10åringar för det grava brottet fotbollsspelande.

Nu har man till och med byggt ett relativt högt trästaket på gräsmattan utanför där min moster bor. Jag misstänker att det är för att förhindra barnen som springer runt huset och leker kull från att göra detta, för glada barn kan vi ju inte tolerera ?

Hyresgäster och surtanter kan få sura och gnälla hur mycket de vill. De kan försöka med att ta bort fotbollsplaner, bygga staket, hota med polis osv. Men aldrig, aldrig , aldrig kommer vi kunna ta ifrån barn deras lekfullhet, och fantasi, och detta tackar jag gud för.

Men min moster stod på balkongen idag och beskådade livets och lekfullhetens seger över dumheten, precis när byggubbarna gjort färdigt staketet som skulle hindra barnen från lek och skoj.

Glada, och studsande kom grannbarnen hem från skolan, med ryggsäckar på ryggen, och sken över hela ansiktet och utbrast:

– Åhh kolla vi har fått ett staket !!!

…och klättrade genast över det nybyggda staketet

http://nyheter24.se/778534-15-fullstandigt-orimliga-reaktioner-pa-pippi
…
Nu är väldigt många svenskar fruktansvärt upprörda igen.
Kränkta och förnedrade, rasar de i sociala medier.

Svenskarnas identitet är snart utplånad hävdar dom. Nu sitter de och hamrar sönder tangentborden till sina laptops i ilska, och svär upprört inför sin äkta hälft. Svär över att inte längre få höra Pippi Långstrump uttrycka ordet n-e-g-e-r-kung i TVs version.
Vi har stött på dessa människors reaktioner förut. Då har de varit kränkta över att behöva säga chokladboll, ett uttryck som faktiskt bättre uttrycker vad det är du äter.
Troligtvis samma människor som är kränkta över att inte det ”djupt troende” (ironi) folket svenskarna, alltid firar skolavslutning i kyrkan. Något som inte alls varit tradition speciellt länge i Sverige, inte överallt. Hur många var kristna i Sverige nu igen ?

Menar de att Pippi inte längre är Pippi, om hon inte får uttrycka detta förlegade, och uppenbart rasistiska uttrycket ? Om detta vore fallet, måste jag säga att jag har svårt att förstå hur Pippi blivit världens populäraste sagofigur ?

Själv upprörs jag faktiskt av helt andra saker kan jag säga.

….
Nu är det alldeles svart ute, lyktorna på Risön speglas mot den lätt krusiga Ångermanälven och hösten har till slut helt bytt av sommaren. Ingen brittsommar att hoppas på längre för soldyrkande, väderklagande svenskar.

Men jag är vän med mörkret som kommer. Jag kurar ihop och går ned på välbehövlig sparlåga. Ibland tänder jag tom ett ljus eller två. Jag tycker om den kalla friska luften i mina lungor, de färggranna Lönnlöven som pryder både marken och trädkronorna i rött, gult och grönt.

Snart är bär och fruktskörden över, och vi som bemödat oss att sylta och safta, har under vintern sommaren konserverad i glas och plastbehållare. Och man kan ta fram sommaren ur frysen när som helst och tina upp dess färger, smaker och näringsämnen, utan utfyllnad, för mycket socker och E214, E378 osv…

Jag har haft en oändlig tur, trots alla bedrövelser, all oro, och alla sorger.
Jag har genom den fått förmågan att uppskatta och njuta av livet på ett sätt som en som är född med silversked glidandes fram på räkmacka aldrig kan.

Jag har under dagen umgåtts med en familj, som inte är min familj, men som jag kommit att tycka mycket om, bry mig mycket om. Äldsta dottern som fyllde 22 år, vacker som en dag, och vass och snabb i replikerna. Mellandottern som nyss blivit 18, lika fin, något mer laid back under stundom, och hennes ständigt pratande kille Robert. Han har bra humor, han skrattar nämligen åt mina skämt ofta. Familjens taxichaufför som kör, och kör och kör bil genom livet, med ett hjärta av guld.

Osså minstingen, som jag på något sätt känner igen mig i, från det jag var barn. Helt inne i sin leksaksvärld med lego och egenproducerade ljudeffekter. Ibland tar jag mig tid för honom och frågar intresserat vad hans legofigurer heter, och vad de har för egenskaper, bläddrar i leksakskatalogen med honom. Han tycks glädjas åt detta. Det är en halvt galen familj, precis my cup of tea, eftersom jag själv är lite halvgalen. Det blir sällan tråkigt och ointressant i alla fall, och ALDRIG tyst 🙂

Det satt en behövande fattig man med plastmugg utanför Birsta city oxå. De flesta materiella glidare i senaste mode, och shoppingblick gick oberört förbi som om han inte fanns där. Jag bar på minstingens nyinköpta 700-kronors Legopaket, som han köpt själv. Men det kändes märkligt och fel på något vis när en liten pojke gick förbi tiggaren med så dyra leksaker, samtidigt som andra måste tigga för att få det att gå ihop. Pojken brukar förvisso själv, på eget bevåg ge pengar ibland till de behövande, så han är mer givmild och empatisk än de flesta andra… men ändå, … en del har tur, och en del andra , ingen tur alls i livet. Själv handlade jag inget i Birsta denna gång … heller, men mannen med muggen fick en Selma Lagerlöf av mig.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/helenatrus/article19603941.ab

Om det är nån som funderar varför jag är socialist, men antifeminist, så demonstrerar Helena Trus med all tydlighet att feminismen inte är ute efter jämställdhet

Så här skriver Helena Trus i aftonbladet idag:

”Släpp in fler tjejer – de är ju överlägsna
Helena Trus om den ojämställda jämställdheten
Och så åkte en tjej ut …
I ”Idol” är jämställdhet bara ett hinder.
Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män.
Kvinnor är fortfarande mer hemma med sina barn än papporna.
Ja, ni fattar… jag kan fortsätta ge exempel på flera systemfel i vårt kära samhälle.
Och ”Idol” symboliserar det patriarkala samhället mer än vad vi tror.
TV4 gör visserligen ett tappert försök i att vara jämställda trots att tävlingen är allt annat än jämställd i slutändan.
I år har de slitit sitt hår (därför Bard och Bagge är flint?) för att försöka få in några killar som överhuvudtaget kan ta ton och som går igenom rutan.

Tjejerna är LÖJLIGT överlägsna i år.

I går kväll fick vi se en kille gå upp och sjunga så falskt så att marken skälvde på Mars. En annan skuttade runt och lekte karaokefredag till Jackson 5.
Resten av killarnas uppträdanden har jag glömt, eftersom de gav mig lika mycket smakupplevelse som ett osaltat ägg.
Kan inte tjejerna bara få glänsa i fred?
TV4 vet att tjejerna ryker snabbare än killarna. Det är ett statistiskt faktum. Majoriteten som röstar är unga tjejer, och de röstar inte på det egna könet.
I år har kanalen tagit bort kvoteringen, att det ska ­vara lika många killar som tjejer efter kvalveckan.Bra där!
Men, kanske är det dags att vara så crazy att låta fler av de fantastiskt duktiga tjejer som sökte i år att få vara kvar – i stället för att pliktskyldigt ha kvar ­vissa av killarna i slut­audition.
Tänk om det vore så crazy som att det i slut­ändan var, säg nio tjejer som tävlade mot tre killar?Galet, jag vet.
Problemet ligger alltså redan så tidigt som under auditionturnén, där jag som tv-tittare kan känna hetsen att de måste ta ut ungefär lika många av båda könen.
Jag kan önska att vi skulle försöka lika hårt i vardagen att med ljus och lykta hitta fler kvinnor i ledande positioner.
Och så till the grand finale i går.
Varför ska den som åker ut behöva sjunga?
Jag förstår tanken, hen ska få en sista chans att göra intryck.
Men att tvinga ­Twyla, som åkte ut, att avsluta sändningen med att sjunga ­samtidigt som hon gråt kändes inte så schyst.
Så sluta med det.”

Jämställdhet åt ett håll är väl inte jämställdhet ?

…
Jag är besviken på människorna.

Det sitter en kvinna i debattstudion på SVTs debatt och gråter.
orsaken till hennes tårar är att diskussionen handlar om hon har rätt att finnas eller inte.
Läste ni rätt ? Jag upprepar med större text:

”Diskussionen handlar om hon har rätt att finnas eller inte”

Vi övriga som kallar oss ”normala” är blinda, döva och utan känsel, vi är snart zombies som slutat tänka och ifrågasätta vad faaan vi håller på med. Jag svär inte ofta i mina blogginlägg, men nu är det tid att använda starka ord.

Kvinnan har Downs syndrom.
Nu har den ”fantastiska vetenskapen” kommit på ett sätt att ”säkert” diagnostisera Downs syndrom redan i fosterstadiet. Med följden att en majoritet gravida par, väljer bort dessa barn, tar bort dem innan de kommit ut till världen. Säkert för vem ? …Inte för fostret i alla fall som tas bort pga nuvarande groteska värderingar, och cyniska människosyn kring vad som är normalt och inte.

Nu sitter jag och gråter själv.

Jag gråter över människans tro att hon är skapelsens krona. Jag gråter för kvinnan i programmet vars hela existensberättigande har ifrågasatts.
Människan visar gång på gång att hon inte är moraliskt mogen de vetenskapliga ”framsteg” hon har gjort. Mediciner tillverkas inte för att bota sjuka, utan för att pengar skall göras på sjukas bekostnad.

Allt detta hör ihop, hur vi kan gå så långt att vi sitter i en debattstudio på 2000-talet i det vi förmätet kallar ”ett civiliserat samhälle”…och ifrågasätter en människans existensberättigande… det hör ihop med vår långa jakt på ”självförverkligande”.
Det hör ihop med vår frenetiska jakt på materiell rikedom på andras bekostnad.
Det är ingen slump att fler och fler tappar sin empatiska kompass och ställer frågor i debattprogram som faktiskt inte borde ställas. Det borde inte få vara uppe till debatt att cyniskt sortera bort människor utifrån vad pompösa självförhärligande egoister sätter som norm för vilka som är livsdugliga…. räknat i antalet kromosomer.

Det kan inte vara en ”rättighet” att välja bort människor utifrån utseende, osv. Har vi inte en gång för alla lagt ner det rasbiologiska institutet i Uppsala som Hitler var mycket bejakande till ?

Räckte det inte med förintelsen som lärdom, för att förstå hur fel det är att ifrågasätta människor utifrån någons norm för perfektion ?

Om inte ? …. vad krävs då för att vi skall lära oss ?…Nånting ännu värre ?

Här är ett annat inlägg jag gjort som tydliggör vad jag tänker kring detta:

http://nyabloggen.luddeskamera.se/#post68

…
Mitt under brinnande valspurt, där främlingsfientligheten tycks bli den stora vinnaren,
har jag varit på begravning i Stockholm.
Stockholm, det under stundom själsligt kylslagna, egoistiskt, ytliga Stockholm.
Det undersköna, vackra, sönderstressade Stockholm.
Det urbaniserade, fusionerande, landsbygds-resurs-slukande Stockholm.

På samma sätt som Stockholm alltid bjuder mig dessa paradoxer av skönhet, och utslagning, så bjuder en begravning av en nära och kär släkting oftast till massor av tårar, avsked och existentiella funderingar. Men det leder också till massor av släktkärlek, återföreningar och närhet, och hör och häpna ….skratt.

När jag och min moster lämnar Ådalens pärla, lämnar jag utanför Konsum, 20 kronor till en som kallas tiggare, bara för att han inte kan försörja sig själv. En företeelse vissa politiska krafter tycks tro försvinner om man förbjuder det. Genom södra Norrlands skogar far vi, förbi nästan färdigbyggd framtida avgiftsbelagd bro, förbi det kolossala köpcentret i Birsta, som nästan tömt staden Sundsvall på affärsverksamhet.

Vi hjälps åt att spana efter hastighetsskyltar och fartkameror för att minska resekostnaden, samt de facto vara lite mer laglig och hänsynsfull medtrafikant.
Vid Ångersjöns rastplats mellan Hudik och Söderhamn tar vi en kopp medtaget kaffe till den själaläkande vyn av en insjö, med vacker skog och små öar. Vi inser att magen behöver mer än så, när vi stannar vid, för Norrlandsresenären, traditionella Tönnebro, för att inmundiga Pannbiff med lök, sallad och köpesylt. Vid entrén sitter ännu en av dem, vars närvaro och existens, de blåa och bruna politiska krafterna vill förbjuda bort från jordens yta, pga av deras fattigdom.

Jag som med någorlunda begränsad ekonomi, samt mitt uppenbart begränsade intellekt, inte förstår hur man skall förbjuda bort hennes hunger, lämnar en tjuga till henne, och går till bilen för att hämta en mandarin utöver tjugan jag nyss gett. Kvinnan tar emot och säger tack, och börjar genast skala mandarinen, och stoppar hungrigt i sig.

Jag lämnar högt aktad moster i Östhammar, där hon umgicks med historieberättande, mysiga, varmhjärtade Maj som har diverse hälsodefekter, men hjärtat tycks bara bli varmare på henne. Detta med hjärtats värmeeskalering tycks inte så ofta vara fallet när plånboken och tillgångarna växer.

När jag sedan drar iväg på egen hand, navigerandes med hjälp av mitt lokalsinne och bra skyltning genom Roslagens storslagna natur, börjar trafiken hopa sig. Och när jag farit förbi Uppsala och närmar mig Haga, så tar det tvärstopp. Inte förrän Essingeöarna, 1 timme senare, efter körning mest på ettans växel, lättar trafiken, och jag kan anlända till ”Hotell Milton” Segeltorp, min underbara kusins och hennes familjs residens.