Kategori: Betraktaren

….
Idag läste jag i Mosters trappuppgång, en lapp. Där stod det att läsa att:

”naturligtvis är fotbollsspelande mot väggar och fönster förbjudet, och polis kallas in om så görs”

Det är inte att undra på om vissa barn far illa, och vissa blir rebelliska, och andra dum i huvudet som vuxna, när dagens vuxenvärld ger dessa budskap. För ett tag sedan tog fastighetsbyrån bort målen och staketet från dåvarande fotbollsplan, och förbjöd ungarna att spela fotboll på kvarvarande gräsplan. Detta pga av att nån enstaka hyresgäst klagat …..

På vaddå ?????

Glada barn som rör på sig ????

Var det nu så svårt för de nötter som klagade på fotbollsspelandet, och de nötter som kom på att de skulle ta bort fotbollsplanen, att det skulle spelas fotboll på gårdarna istället ???

I sådana fall har de förbrukat sin rätt att kalla sig för vuxna förebilder, samt diskvalificerat sig själva som en bra och sund hyresvärd.

Maken till dumhet får man leta efter.

…
Jag och min vän Rooney på Lilla cafet i Sollefteå brukar fråga varandra: ”hur många procent idag?” Det är en utveckling av en protest mot den ganska vanliga frågeställningen: ”Är allt bra?”. Nej det är i princip aldrig, som ALLT är bra, men det är likaledes så att det är i princip aldrig så heller att allt är dåligt.

Således har vi utvecklat en procentsystem, hur många procent man mår, typ, liksom.
Ett tag i vintras var jag inge vidare uppåt, och låg på 4-5 %. Nu sedan i våras, har jag konstant legat över 50% och oftast på 80-90%. Och sedan beror det lite på hur mycket man har i ”buffert” så att säga, man tål mer, om man har ”buffert”. Just nu är det några saker som tar energi av mig, först och främst, söndertuggad tand (1300kr) tropikvärme, i kombination med gräspollenallergi, och troligtvis nåt förkylningsliknande, samt en hel del saker jag hjälper till med. Men ändå ligger jag nog över 65%, upp till 90% typ.

Anledningar ?

* När jag allt som oftast, på dansgolvet, är rätt eftertraktad nu för tiden, och blir uppbjuden av både klassiska dansgudinnor, och nya bubblare, som mycket väl kan ta sig in på klassikerlistan. Och detta vid en mellannorrländsk liten dansloge, vid en sjö, när solen går ner över en blank vattenspegel.

* När en sagolikt vacker och jordnära norsk tandsköterska, med azurblå ögon ler och småpratar på smått exotiskt Trøndelagmål, medan bedövningen ska tillta, på ett sätt som får en ung Liv Ullman att se stel och okarismatisk ut.

* Och sist….och faktiskt ”minst”, när jag går genom parken på trollskoj, då små trollungar kommer och kastar sig i min famn. Först Solin, Lyann och Esrin, sedan Sam och en liten till, vars namn jag inte minns, som oxå hemskt gärna ville ”flyga upp i luften”.
Sådana stunder finns det rätt lite att klaga på, och mitt hjärta har fått påfyllning för minst en vecka framåt.

Och om Rooney hade frågat ”hur många % ?” just precisa i det ögonblicket, de små kastar sig i famn på mej, så är det helt klart 100%, lyckligare än så blir jag aldrig tror jag. Möjligtvis då när jag får hjälpa andra människor, och nå fram till deras själ.

….och dagarna tillika sommaren rusar fram med en rasande fart.

Sommardanser gläder kroppen, och sätter ett stort smile på mitt ansikte. I övrigt ägnar jag stora delar av min tillvaro med att hjälpa andra människor på olika sätt. Få saker ger mig så mycket sinnesro och värde, som att ge av mig själv, och hjälpa människor som är goda föredömen, samt i behov av min hjälp. När dessutom lilla Solin på Lilla caféet skiner upp som hennes namn förpliktigar, vid mitt anländande för en espresso macchiato och en strass, då är livet gott. Ibland vid ett fåtal tillfällen har jag numera även valt bort andras önskemål/krav och de facto ägnat mig åt något jag själv vill, tex dans.

Sommaren och vädret så här långt har varit underbar om ni frågar mig. Jag välkomnade öppenhjärtigt den åskskur som idag välsignade oss med det så livsviktiga vattnet vi är helt beroende av… vilket många glömmer när de ”recenserar” semestervädret. Allt det vackra gröna vi har runt om oss på sommaren, skulle ej vara grönt och vackert utan regn. Men det är faktiskt viktigare än så, utan regn skulle vi till slut inte ha vatten att dricka och grödor att äta. Ja högsommarvärmen kring 30 grader har än så länge uteblivit… och jag tror mig ha förstått att det är den alla längtar efter. Det märkliga är att när den efterlängtade värmen kommer tillbringar semestersvensken tiden med att gnälla på att det – ja just det – ”är för varmt ”

Min vän Konstnärinnan har min förståelse ang vädret, blogginlägget till trots.

…
Jag och min vän Göran spatserar i godan ro, i stadens kvarter och på dess gator… eh f’låt menar i singularis, stadens gata. Vi nyttjar stadens centrala urinoar vid två tillfällen, och tvingas även göra en ”nödlandning” på toan på Risön.
Det är alldeles som personalen i kroppen, inte då Magnus Härenstams: ”verkmästarn i magen” utan de lite längre ut i systemet, själva slutstationen på matresan i kroppen…. det är alldeles som om de är omplacerade från nån vattenkraftverk, alternativt bäver från bäverhydda.

De fördämmer och fördämmer, och rätt vad det är så måste man tömma slangen tre ggr på en timme.

– ”Hallå… nu släpper vi på igen !!!… han dricker ju vätska som en uttorkad Gnu”

– ”Okej … vi larmar hjärnan då, så gubben hinner fram i tid !!!”

Nåja, när de värsta behovsprövningarna stillat sig, så kan man ju börja fylla på igen, och stänga ”dammluckorna”. En kopp kaffe skulle ju va gott tänker man, trots inträdet i prostataåldern. Så vi knatar i lite lätt ofärdig gångstil, in på café Mong… eller … Mango kanske det hette. införskaffar oss en kopp kaffe och kaka till. Och sedan sätter vi oss ned och sätter upp vår alldeles privata teater med biostuk. Vi visualiserar nämligen, tillika artikulerar, och illustrerar våra samtal och tankegångar, och våra samtal liknar ofta teatraliska revyer.

Mitt under våra djupt genomtänkta dialoger, börjar en unge hysteriskt skrika, på gatan nedanför den balkong vi sitter på vid Mango café. Föräldern ser ut att försöka resonera med ungen. Ja men hallå eller ??!!… resonera med ett hysteriskt barn har aldrig gått. Det är ungefär som med byns mer och mindre alkoholiserade, eller alla rättfärdiga helgfyllon (vilket inkluderar en större andel av befolkningen)… under fyllan är det ingen större ide att resonera med dem, och under barns hysteriutbrott funkar det heller inge bra. Ta bort ungen från det offentliga rummet, låt hysterin lägga sig, och SEDAN resonera om det behövs. Förstår dom inte att det kan sitta prostatagubbar på en balkong ovan, och nära på kissa på sig av det ovälkomna ljudet deras hysteriska unge frambringar? Nu ligger ju apoteket bara en våning ner, om vi skulle behöva vuxenblöjor, men då kan det ju redan vara försent. Och inte regnade det just då, så man hade kunnat skylla på regnet för de potentiellt framtida nedskvätta byxorna. Nåja det gick bra den här gången, och ungen tystnade efter tjugo minuter.

Men precis då ungen tystnade satte dragspelaren nedanför igång igen…
Är det harmoni och idyll det ? .. nä tyche int dä ja’nte !
Men så småningom har vi gruffat färdigt likt Statler och Waldorf på balkongen i the muppet show, och drar vidare, bjuder en av stadens småföretagare på kaffe och fralla inköpta på det lilla cafét.

Motoriken

På golfen, där majoriteten är nyktra, oftast i alla fall, upphör en hel del basala motorikfunktioner när de kommer innanför grindarna på golfen. De flesta klara inte längre att stå för egen kraft, utan hänger på hyrd klubba, med följden att gummihandtaget går sönder och glider ner på järnskaftet. Och förmodligen är det samma kategori, som sedan klagar över att klubban inte är hel, nästa gång de hyr klubba och golfvarv.

Andra är troligen paniskt rädda för småkryp eller något, då de väljer att stå och balansera på klubbladet, vilket gör att gummit på klubban lossnar, och även detta upprör sedan kunder, när klubborna är trasiga. Samma kategori människor, med markskräck, står ofta och balanserar på sargen till golfbanorna, så gulfärgen nöts bort i förtid.

Den plötsligt och akut trytande personliga ekonomin

En annan fascinerande företeelse som kan anknytas till just bangolf, – eller minigolf, som många med all rätt föredrar att kalla det för – är att i sekunden de kliver innanför grindarna på golfanläggningen, får de helt plötsligt så dålig personlig ekonomi, att de ”tvingas” ta till diverse, enligt min mening självförnedrande åtgärder. Tonårsflickor som tror att de får spela gratis om de blinkar tindrande med ögonen, putar ut med A-kupebrösten, och säger med den lenaste rösten:

– ”Snäääääälla”.

Varpå jag korthugget och kallt svarar:

– ”Nej!!!”

och får svaret:

– FY FAAN VA DU E TASKIG !!!!

…drar igen jackan för brösten, får taggtrådsröst, och svarta bitchiga ögon.

Familjefäder, och familjemödrar som vill ha grupprabatt när de kommer till kassan, trots att de sitter på bilar i halvmiljonklassen, husbil, husvagnar i långtradarlängd.
Pensionärer som anser att de ska helst få betalt för att de spelar. Vuxna människor som år efter år ser på prislistan och kallar sig ungdom, alternativt pensionär, för att komma billigare undan. Ungdomar , som när jag frågar hur gamla de är, tittar på prislistan med ett lååååångt:

– ”ehhhhh”

Som om det stod på prislistan hur gamla de är ?

Den mest självförnedrande formen av snik

Men den mest underhållande och självförnedrande proceduren på en minigolfanläggning, torde ändå vara den när vuxna människor försöker snika sig till att få spela 5 st på en klubba. Det är så fantastiskt underhållande att se dem när de kommer. En eller två st ställer sig i bakgrunden, och tror på något sätt att jag inte ska se dem, skickar fram den tredje personen, som säger:

– Ja en klubba då

Och kastar då och då blickar mot de två ”osynliga” medspelarna. De två andra går i cirklar, tittar upp mot himlen, går undan ut ur mitt synfält när jag tittar frågande på dem. Sen går den betalande in på anläggningen, och de två ”osynliga” försöker smita förbi en stund efteråt, i tron att jag inte skall se dem. De står vid bana ett och tittar oroligt omkring sig i ca fem minuter, då knallar det in ytterligare två personer och ansluter till gänget, och de försöker se till så att den betalande är den som slår, när jag tittar ut över anläggningen. Sedan går de och har dåligt samvete, och skruvar på sig, tittar sig oroligt omkring, och tittar upp i himlen i ca en timme.

Numer, om det är en sådan uppenbar ”bluff, att fyra försöker spela gratis, och en betalar, säger jag naturligtvis till dem att de måste betala…. när de spelat ett par tre banor. Jag vill ju se dem skruva på sig en stund och titta upp mot himlen.
Men när det inte är lika tydligt, om de är tre betalande, och en fjärde kommer in på ett bananskal, så brukar jag nöja mig med att ställa mig på verandan eller gå ut på anläggningen, och helt enkelt titta på dem utan att säga till. Och de tittar gång på gång tillbaks oroligt, surt, och skyldigt… hela varvet. Och när de tre lämnar tillbaka klubborna och den fjärde försöker göra sig osynlig på väg ut, frågar jag med ett leende på läpparna, om de haft kul… 😉

Fyra gratis på badhuset ?

Ja men hallå nå’n !

Jag ser det framför mig, i min lilla hjärn-bio, hur människor går på badhuset, en går fram och betalar, och fyra st försöker göra sig osynliga, smygandes lite hukandes förbi kassörskan och hoppas att de inte ska se dem. En av dem hyr ett par badbyxor, och de andra fyra turas om att gå in och ut och låna dessa badbyxor. Sker inte … eller hur, absurd tanke på ett badhus ? .. JA ” … på en bangolfanläggning ??? hmmmm

Eller fem st som tänker gå på bio, en betalar, och fyra st förvandlas till hukande pygméer, med flackande skyldig blick, och hoppas kunna se på bio på en biljett.

Unga testosteron-bangolfare

Om tonårstjejerna försöker styra sin omgivning med tindrande ögonblinkningar, och utputande bröst i för liten topp, så är killarna lustiga på ett annat vis.
Det fullkomligt dryper testosteronutsöndring av många killar mellan 15-30. De kommer in på anläggningen, och här handlar det oftast inte om att komma undan billigt… här är det viktigt tom att visa att man har pengar. Det bästa är om de kan slänga fram femhundringar. Att betala med mynt, är inte att tänka på för en testosterondrypande ung homo-sapienshane. Ett drygt hånflin är obligatoriskt, om de kommer i gäng. Samtliga försöker så gott de kan ge intryck av att de egentligen är för tuffa för att spela minigolf. Det haglar av gliringar, och konkurrensanda mellan dem, redan vid inträdet. Alla skrattar så manligt de baa kan, kontrar och försöker se oberörd ut. Det är nämligen så, överlag, att i Sverige, och kanske i synnerhet Norrland, är det ett måste, att se oberörd ut om man skall kunna för evigt räkna sig till de manliga. Om du skrattar öppet, eller på något sätt bjuder på dig själv, riskerar du av ”tuffingarna” betraktas som tönt eller homosexuell…. och gud förbjude. Men det finns säkert nå’n präst som kan bota det (ironi).

När de unga utmanarna till Alfarollen sedan kommer ut på anläggningen, så kommer oftast en kommentar som ingen i gänget vågar ifrågasätta, för att även ett sådant ifrågasättande av spelformen, skulle kunna rubba deras testosteron-image.

– Vi spelar väl på svåra hinder va ?

Hälften av dem kanske inser dilemmat, och innerst inne vet att de inte är några stjärnor på precisionssporter, men testosteron-koden förbjuder dem att opponera sig.
Till en början har dessa unga herrar ett dilemma i att i vaket tillstånd går ca 70 % av deras totala energitillgångar, åt till att vara oberörd och ”hård”.
Så nu börjar drabbningen, och testosteronet går upp till farliga nivåer, och hånen och gliringarna, och hånskratten sinsemellan sätter deras humör på omänskliga prov.
Ju ilsknare den som missar blir, och ju mer han missar desto mer hånskrattar ”kamraterna”. Naturligtvis kan det ju inte bero på bristande förmåga när de missar, och den självklara slutsatsen måste då bli för testosteronhannar mellan 15-30 att utbrista:

– jävla bögsport !!!!

Om jag vid tillfället står och tittar på, vilket ofta sker med denna, för golfklubbornas och golfbanornas största riskgrupp ungtuppar…. så brukar vederbörande uppretad ”ungtjur” veva med klubban i luften, och skrika ovannämnda. Annars kan hända att banorna eller klubban få ta emot smällen till den grad att den demoleras… går sönder.

Att jag utifrån dessa risker, samt kostnaderna och arbetet reparationer innebär, har satt upp en ny prislista, har retat vissa till vanvett:

Bangolfrunda per person och varv: 40 kr

Bangolfrunda per person och varv samt sönderslagen klubba: 540 kr

Bangolfrunda per person och varv samt sönderslagen bana: 10.040 kr

De allra flesta golfkunder är dock tacksamma glada och nöjda kunder.

…
Graderna kämpar förtvivlat för att komma över 10-graders-sträcket, och lyckas med nöd och näppe. Ändå är jag helt fascinerat nöjd och glad över vädret vi har nu, och med det undersköna Ådalen, mitt Sollefteå, min lilla stad, , som med rätt ”glasögon” på, måste betecknas som paradiset på jorden. Jag hör ofta klagomål denna midsommar, över kyla och regn, och är helt ärligt, totalt oförstående till dessa ”bekymmer”. Nog finns det väl sämre väder runt om i världen ? …och nog finns det väl värre ”bekymmer”.

I många städer likt vår, är det folktomt i centrum, när det är storhelg. Ja visst delvis för att mycket är stängt, men oxå för att de flesta söker sig till campingar, eller ut på landet, och umgås med beska droppar och mygg. Borde inte mygghonorna bli på fyllan en sån här helg, med så många promille i blodet på sin ”mat” ? Lilla caféet var öppet i alla fall, mitt på da’n. När de närmade sig stängningsdags, gick jag ner på golfen, och njöt av all grönska och blomster på vägen ner. Jag lät unga killen som satt där gå hem 1½ timme tidigare.
Roade mig med att skrapa, slipa och måla bangolfhinder gula. Och helt traditionsenligt, men ändock inte förväntat, dök 2 stycken välgörare upp, och gav mig korgen. Och i korgen fanns rabarberpaj, jordgubbar och vaniljsås…. men nubben hade de nog tagit på vägen ned till mig.

””Stackars pojke”, sa hans ömma moder, ”ska han arbeta och slita på själva julafton också.” ”Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma”,
Ja nu har jag väl inte direkt några starkare belägg för att ha en öm moder, om hon inte ramlat förståss. Det är ju ”kabelbrott” på den ledningen. Och det rör sig om midsommarafton, och inte Julafton. Men det är alls inte synd om, varken Karl-Bertil Jonsson, Eller Kai-Tomas Lundin, och jag jobbar ju på sätt och vis inte. Jag får vara på ett underbart fint område full av glada barn, och smålulliga föräldrar, som har roligt på min… f’låt, våra banor. Sanningen är nog att jag trivs bättre där denna dag, än bland mygg och beska droppar. Min kusin och hustru, kom dessutom ner på beställning med växel, och mosters matlåda, kokad potatis i folie, lax, och nån midsommar-smeta-röra.

”Hur underbart var det, underbart var inte det?”

…. för att citera en av mina absoluta favoritartister: Laleh

Och imorrn är det dans på Sveriges vackraste loge Gussjönoret. Hoppas bara jag får dansa igen, trots att jag var surgubbe andra halvlek förra gången. Nåja … om inte är det ju våldsamt vackert där.

….
Vi lever i en tid då ”jaget” tar allt mer plats, då tidigare generösa och solidariska människor går på kurs för att bli mer egoistiska, och då högervindarna blåst orkanstyrka alldeles för länge. Klyftorna ökar lavinartat i köpkraft och disponibel inkomst. Allt fler blir det Moderaterna kallar ”individer” istället för en del av något gemensamt, där alla bidrar efter egen förmåga. Föreningar lägger ner pga bristfälligt ideellt arbete, och tynande ekonomi.

Och vad är orsaken till detta tror jag…. tror ni ?
Själv tror jag att det sitter i förmågan att känna empati, och den förmågan är i större utsträckning bristande hos människor som är uppväxta av curlingföräldrar, samt människor som klättrat i karriärstegen, och trappstegen består av andra människor. Och det i sin tur kan delvis bero på att det solidariska tänkadet i politiken och vardagen skapat ett välstånd som sedan övergår i egoism paradoxalt nog. Detta i samarbete med att en politisk högerkraft inbillat folk att icke arbetande, sjuka, och gamla, inte är lika mycket värda som arbetande människor, eller icke arbetande som har pengar.

Är allt svart och vitt när man nu pratar om empati kontra egoism då ? Nej givetvis inte, det finns hela skalan från egoistisk sociopat till helt självuppoffrande, självutlämnande dörrmatta. Och någon stans där i mitten torde det finnas en balans – mellan att ha tillräckligt mycket jag-känsla för att inte bli nertrampad av egoismens legosoldater, och dess härförare – och att faktiskt ge tillbaka lite till behövande människor och andra medmänniskor. Själv uppfattar jag mig ändock trots allt nånstans i mitten på den skalan, eller något närmare självuppoffrandet. Men ej längre låter jag mig trampas ned av arméerna av pengasamlare, och egentidsälskare. Detta innebär inte per automatik att jag är en genomgod människa utan brister, tvärtom har jag en del brister. Men min strävan är åt rätt håll, vilket inte alla människor kan hävda i dagens högerstyrda Sverige, ända ner till gräsrotsnivå.

Allt oftare lyder konversationer som följer:

– Skulle du kunna hjälpa till här ?

– ”Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, !!!!!”

– Men du kanske får tid lite senare ?

– ”Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag,
Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag,
Jag, !!!!!”

– Men säg till om du får tid då ?

– ”Ja …jag, jag, jag !”

– Ha det bra då !

– ”Ja ….Jag !”

….
Dom finns i alla samhällsklasser, båda könen, och alla nationaliteter, är min erfarenhet.
Kan va något överrepresenterade i den sk ”överklassen”, där egot är stort, och varje vaken sekund går ut på att bygga upp sin förmögenhet, utan att begrunda vad man ska ha den förmögenheten till, och vad det kostar dem själva och deras ”medmänniskor” i medmänsklighet och empatisk förmåga.

Men man möter dem även på Konsum och ICA, när de tränger sig fram till kampanjvaror, när de går två varv runt butiken för att få flera gratisprov av ett nytt bröd eller pålägg. Man möter dem där olika evenemangsansvariga lockar med gratis kaffe, där nyckelordet är ”gratis”… och det inte egentligen spelar nån större roll om de behöver det som är gratis eller inte. Man möter den armbågandes fram på utförsäljningar av affärer som gått i konkurs.

Och man finner dem framförallt som snyltgäster i föreningslivet. Ett föreningsliv där allt färre får ta allt mer ansvar, och praktiskt arbete tills de inte längre mäktar med uppgiften, och de som inte lägger ett finger i kors för att bidra, oxå är de som kräver,kritiserar, gnäller och ”skô ha”.

Idag fick jag mig en dos vettlöst, intelligensbefriat gnäll av en papiljott-tant, med siktet inställt på oförtruten service utan att behöva bidra själv, och utan att för en sekund tänka på hur hon beter sig. Mitt svar blev ”gör det själv” när hon beklagade sig över att jag inte gjorde tre saker samtidigt, för att serva henne, medan hon roade sig näst intill gratis i våran fina förening. Jag påpekade även att antalet ideella timmar från oss som bidrar till föreningen, kanske är något hon borde ta i beaktande innan hon påstår att vi inte gör nåt. Ett ord som börjar på ”kärring” och slutar på en synonym till Hin Håle, dök upp i hjärnkontoret för en stund, men förblev outtalat. Hoppas hon trasslar in sig i papiljotterna nästa gång hon går till frissan !

….
En för tillfället lätt desillusionerad herre i yngre medelåldern, sitter här på Djupövägen och producerar nya gråa hårstrån som resultat av vissa bekantas brist på respekt för andras tid samt värde som människa, i detta fall undertecknads tid och människovärde.

Personligen har denne på många sätt eminente tillika under stundom aningen bristfällige herre, som kan betecknas som jag själv, relativt stor förståelse för att Homo Sapiens av alla de sorter ej kan fullgöra var enda av sina plikter och åtaganden felfritt. Men vissa exemplar av denna art har under längre perioder, vissa under hela sin levnadstid, i de flesta tänkbara situationer centrerat tillvaron kring sin eget, och negligerat övrigas tid och önskemål. Detta föranleder en medelålders herre att utveckla en viss invärtes irritation av det starkare slaget.

….
Alltså ….. det är mycket jag inte förstår här i livet. Ju längre jag lever, och ju mer jag lär, inser jag att det är mer och mer jag inte förstår. Kvinnor tex… Jag älskar dem, attraheras av dem… men ack så dumt av mig. Får de inte uppskattning för sin kvinnlighet och utseende, så kan de bli arga och kränkta, och nästa gång kan de bli arga och kränkta för att de faktiskt får blickar och uppskattning…och ingen nu levande forskare har några som helst svar. En del klär sig till ex i kraftigt urringade tröjor och blusar och blir upprörda över att män inte tittar dem i ansiktet. En del byter ogenerat om framför näsan på en, och uttrycker mindre smickrande ordval om äldre mäns slem-grad, när blicken råkar registrera det inträffade.

Det finns en film, med Mel Gibson, som heter: ”Vad kvinnor vill ha”. Och givetvis är det ren Science fiction, det är ingen som vet detta, inte ens kvinnorna själva. Och då är det ju svårt för män att veta det, skulle jag tro. Jag har tom vagt hört talas om gifta kvinnor, som halvt om halvt talar om för förmodat attraktiva män, utanför hennes äktenskap, att det kommer inträffa känslomässiga, vänskapliga indragningar i vänskapsrelationen, i fall denne man behagar träffa en egen kvinna.

Och kommunikationen med dessa underbart lockande varelser som vi kallar kvinnor, är en rent av en omöjlighet. Man skall inte lyssna på vad de säger utan vad de tänker, så vida de inte ger en direkt order, då kan det hända de blir arga för att man inte lyssnat på vad de sagt, till skillnad från när man ska läsa mellan rader och förstå utan att de sagt vad de vill ha sagt. Huruvida en man skall lyssna ordagrant eller läsa mellan raderna på kvinnans ord, tycks i efterhand till synes helt slumpmässig utvärderas och avgöras av kvinnan i fråga retroaktivt.

Och kvinnor i grupp kan vara ytterst förbryllande. Det är inte bara en gång det hänt, att kvinnor man träffat på tu man hand, som varit trevliga pratsamma, bytt blickar och meningsutbyten, sedan förvandlats till något annat, när man sitter som ensam man i en tajt grupp av kvinnor. Luften bara vimlar av kodade budskap, exkluderande internskämt, grov vokabulär, och ett oförtrutet tillika för män, obegripligt fnitter. Och man känner sig lite ”ET phone home” i dessa ögonblick, lite lätt utanför.

Naturligtvis kan jag inte skylla min singelstatus och mitt oförstående, enbart på hur kvinnor är. Det ligger mycket hos mig som person oxå. Det finns miljontals gifta par där ute som får vardagen att fungera, och kanske till och med med kärlek och omtanke. Skillnaden mellan dessa gifta män och mig är kanske att de inte har ambitionen att förstå gåtan kvinnan….plus att de har jobb, hus och bil kanske.