Kategori: Betraktaren

….

Ett stort brett jul-leende har applicerats i mitt ansikte, men nu ska ni inte tro för den skull att jag är en Julfirande, mysig liten tomte som springer omkring och sprider julstämning med flit …. skinnet blir alltid lite ”ljusgrönt” lagom till Jul 😉

Ganska mycket består mitt leende av en sorts avundsjuk skadeglädje och humoristiskt betraktande av ”firandet av Kristi födelse”…. samt ett tillbakalutat iakttagande utav människornas tolkning kring detta, samt nyliberalismens grepp om Jesusbarnet. ….
men ett leende är alltid ett leende 🙂

Som bekant smyger sig den kommersiella Julen på oss redan i oktober nu mera, men accelererar så här dagarna innan jul….. då nya rekord skall slås i julhandeln, och skuldsättningen hos hushållen öka ytterligare…
Jag kom i närkontakt med ”Julen” eller snarare dess allvarliga biverkningar igår, vid en resa till Birsta City…

Parentes i dubbelmoralens tecken

Jo jag vet JAG HAAAR gnällt en del på att människor inte är köptrogna i Sollefteå…
Min tafatta ursäkt till mitt något tvivelaktiga och dubbelmoraliska beteende, är att varan i fråga, en extern hårddisk, var dubbelt så dyr i Sollefteå… och där nånstans ger jag upp mina principer för en stund, det är inte bara konsumenten som har ett ansvar för att varorna inhandlas på lokal ort….. utan även prissättning av handlarna, nån hundring dyrare är OK… men dubbla priset då får principerna ge vika för den tunna plånboken…

”Julefrid” vid parkeringen

Nå hur
som helst väl framme i Birsta fanns knappt någon parkering att
tillgå, och det var vilt slagsmål om platserna som blev när nån åkte hem….
eller som min kära vän G skulle uttryckt det:

” VA FAAAN SKA ALL JÄVLA
IDIOTER UT O HANDLA JUST IDAG FÖR” ;

Lyckosam könsfördelning

Förvisso tog vi det för allas trevnad kloka beslutet att dela upp oss i kvinnor för sig, och män för sig, så större delen av dagen flöt på bra, och resten följde jag och Ronny efter som 2 små trogna hundvalpar, och protesterade inte ens när otydliga order tilldelats från ”matriarken” i sällskapet.

Kommunikationens begränsningar

Bilnycklar stoppades i min ficka, och ett par handtagskassar med ”kristi varor” (julklappar) stoppades i våra händer med orden: ”Det tar 10 minuter för oss” vilket för det första väldigt sällan brukar stämma tidsmässigt. Men vi lämnade snällt varorna i bilen gick till den punkt som förut var vår gemensamma samlingsplats, och meddelade via min närmaste vän ”Samsung Galaxy GT-I5510” vart vi befann oss. Efter några minuter kom ett lätt irriterat telefonsamtal från fru matriark :

– ”Va ääär ni nånstans ????… vars e biiiilen ???

Det visade sig att jag och den andra hundvalpen; Ronny skulle ha förstått genom tankeläsning, att vi skulle stannat kvar vid bilen och väntat.


Kaotisk hemresa, i normalt snöväder

Försenad redan vid återresans begynnelse, startade en inombords mycket stressad Ko-driver (hon har Mamma Mu som Allias på nätet).. fast hon egentligen faktiskt satt vid ratten.
Nu hade snön börjat falla, inga jättemängder, men tillräckligt för att julstressade mammondyrkande, nyliberalister ska hamna i svårigheter. E4an i södergående, hade det inträffat 3 st bilolyckor, vilket i sin tur gjorde att kön söderut blev flera km lång. Norrut dit vi var på väg, vart det inga köer, men vi fick hålla 60-90 km i timmen så det inte skulle bli olyckor på vår sida oxå…. och det vara bara ogjort några gånger, när ”bråttombilister körde om i 120 i snömodden precis innan 2 körfält övergick i ett….

….
Med en lätt stapplande gång, arm i arm, med grånat hår, och fårade ansikten promenerar de tillsammans, som tusen gånger förut, år efter år….
Hans blick är något tom, men ändå i djupet av den tomma blicken lyser hans kärlek till henne igenom, så jag kan se den…..
Min näthinna fångar den och bilden värmer mig ända in i ryggmärgen.
Något så äkta, något så solitt, något så självklart…

Fastän slutet kan tyckas nalkas runt krönet för någon av dem, så är det gågatans kungapar, och när jag ser dem förstår jag meningen med livet, långt bortom självförverkligande och karriärer, och dyra tingestar.
När jag ser dem vet jag vad jag vill ha, vet jag vart jag vill gå.

Kropparna gör ont, det går sakta, och de är rädda att ramla. Broddarna skär ner i den packade snön. Hon håller i hans arm med eftertryck och ler kärleksfullt. Han låtsas inte ge en min, men stoltheten lyser igenom hans karga hårda ansikte. Med kraftigt reducerad pension hankar de sig fram genom den sista färdsträckan, och har ändå alltid pengar över åt ”båna” och ”bånbåna”

I 40 år har de gått sida vid sida, stöttat varandra, gråtit ihop, och skrattat ihop, gnabbats, bråkat och älskat….
Hon, den gamla damen vänder sig mot mig, och ler den svenska tantens varma leende….

…. och då vet jag vad jag önskar mig i livet, då vet jag vad som är viktigt.

….
Vart är han på väg, han som länge irrat vilset omkring ?
Han går … han söker så länge benen bär, så länge den oregelbundna pulsen lever i hans kropp och själ.
Få vet varifrån han kommer, och få frågar om hans förflutna.
Kanske vill han ha det så.

I evigheten och oändligheten trampar han vatten, utan riktning.
Hoppas att ingen skall bedöma honom för hans oduglighet, hoppas att ingen skall märka att han bär på ett ensamt svart hål….. utan slut.
Varje vaket ögonblick försöker han göra gott, och inget han gör är tillräckligt.
Han har förlåtit alla utom sig själv….. inte ända riktigt inuti i alla fall.

En liten, liten flammande låga längst inuti, söker syre till att älska och att älskas, men det är en sparlåga….. och det finns ändå ingen som kan älska honom.

Det är som han vore i en krigszon, och gör sig så osynlig han bara kan, rör sig så lite han kan, och helst i mörkret, hans liv hänger på det … tror han.
Han är fången i sin roll, en osynlig själ, och intensiv kropp.
Han bär själv på nyckeln till sin frihet, men han vet inte om han vill bli fri, han vet inte om han förtjänar att bli fri…

Det är få som känner denne man, trots att många känner till honom.
Det är den trevlige, spontane mannen de känner, och kanske är det bäst så.
Han skriker i infrarött, ett skrik som bara hörs av dem med konstnärssjälar, som bara hörs av andra osynliga…..

På olika sätt låtsas mannen….. låtsas inte om hålet, gömmer det för andra.
Dövar, låtsas, skrattar, gömmer, undviker ljuset som han egentligen behöver, som han för alltid haft rätt till…. om bara nån kunde få honom att förstå det …

…. och jag som jobbat så hårt på att skaffa tomteskägg, men det blev inte längre än 2mm… nåja jag rakar väl av mig det… eller torkar mig med frottéhanduken,
Nu kryper den närmre, Julen…. utan skägg då förvisso, men med Zeunerts Julmust och ett 1000-bitars pussel med Moster som professionell pusselbyggare vid min sida.

Julhandeln är totalt ignorerad av mig, jag är en olydig medborgare som inte helt och hållet gått upp i årets stora fest i kommersialismens heliga namn.
Fy på mig !
Men grönfärgen lyser inte lika hätskt i min nuna längre

Jag tittar mer fascinerat på i julstressen och hysterin, och låter folk få fira sin kapitalisthögtid…. ja menar utan den skulle ännu fler få slå igen sina butiker … det är en märklig värld vi lever i.

Men jag lyssnar gärna på lite julsånger… ni vet dom som handlar om kristi födelse o det…

va ? … jo det är det Julen handlar om !!
Va sa du ?…. näe det är inte Jultomten som är kristus !

Och jag ser gärna på lite julfilmer, sådana som handlar om mirakel, vilket egentligen är vanlig medmänsklighet…. kul att folk vill va medmänsklig åtminstone en dag om året… jallafall medmänsklig med handlarna
Jag gillar ”It’s a wonderful life” med James Stewart och ”Karl-Bertil Jonnsons Julafton”

Får jag då bara min julmust, och ett pussel så är det tillräckligt…
ja osså min tradition av att ta tvättstugan på Julafton

…
Generositet tycks vara relaterad till egenrelaterade svårigheter, och girighet starkt relaterat till egen framgång. Detta ger en både hopp och misströstan på samma gång. Ty så länge det existerar ”karriärer, tävlan, profit, och framgång” så kommer det generera girighet, men å andra sidan vågskålen så kommer detta i sin tur generera lidande hos andra människor, vilket gör dessa ödmjuka och generösa….

En kille jag känner jobbar minst 10 timmar varje dag, 6-7 dagar i veckan, och det mesta av sin lön skickar han hem till sin krigsdrabbade familj.
Och utöver det är han mån om att bjuda mig på kaffe då och då, för han tycker jag är snäll och så…..
Men jag känner oxå släktingar som ”gör karriär”, satsar på sig själva, lever ett ”obegränsat liv” , genomgår självförverkligande etc etc
Många av dessa personer har inte längre tid att vara min vän, eller nån annans för den delen heller, ej heller tid med sin omedelbara släkt och familj, som de tidigare stod nära.

Vad är det då att vara generös ?
… och vad är det att ”vara en god människa” ?

Ja givetvis differentierar åsikterna kring detta, och ganska ofta utifrån vad som passar en själv bäst för stunden.
Den allmänna politiska korrekta definitionen på att ”vara en god människa” idag, begränsas alltmer till att du ska ha ett jobb och bidra till samhället rent skatteintäktsmässigt, och för att kunna göra detta måste du ju vara frisk.

Min egen värdering kring att ”vara en god människa” har absolut ingenting med detta att göra. För mig handlar det om att bidra på olika sätt efter egen förmåga, och då pratar jag inte alls nödvändigtvis om förmågan att jobba. Jag pratar om hur stort hjärta man har, hur villig man är att hjälpa andra i nöd, eller bara i vardagen, pratar om omtanke…. vilket betyder att man tänker på andra människor, tar hänsyn ….

Jo …. jag vet det är väl antagligen förlegade värderingar idag, under Alliansen vingar.

Generositet – är också ett ord man kan fundera kring.
Om en man som äger 50 miljarder, donerar 10 miljoner om året till ”välgörande ändamål” så kan det väl i första anblicken te sig generöst, och kanske med dagens mått mätt våldsamt mycket mer generöst än om en man med 10.000 i månade skänker 500 kr…..

Om man nu bara ser till den procentuella delen, eller den faktiska summan, så skulle man lätt kunna göra misstaget att dra slutsatsen att den andre mannen är näst intill snål. Men även rent ekonomiskt krasst, så gör denne låginkomsttagare en större uppoffring i sin privatekonomi .

Men nu handlar inte generositet enbart om kronor och ören. Det vhandlar om att ge av sig själv, att tänka på andra OCH sig själv…
Det handlar om att bjuda på sig själv vid tillfällen då man ”gör bort sig”. Det handlar om att inte göra saker på andras bekostnad varken humormässigt, ekonomiskt eller tjänstmässigt…”
Det handlar om att ge komplimanger dagligen, det handlar om att inte räkna kronor och ören, väga skålen exakt. Om du bjuder på något så betyder det att man bjuder, och inte räknar in en mottjänst i framtiden….

Faktum är att jag har ett bra exempel på egen generositet oxå. Vill bara tillägga att generositet har inget att göra med att man måste leva efter jantelagen. Man får tala om saker som är bra med en själv oxå … tycker jag.
Nåja…. Jag och en släkting var ute på stan och shoppade… nja hon shoppade, och jag följde med bara, jag hade inte råd att shoppa så mycket, och var iofs nöjd med detta. Då fick hon för sig att hon skulle bjuda mig på mat ute på restaurang, men det visade sig att det inte var hon som skulle betala det, utan hennes man…. som såg minst sagt ogillande ut över hennes utfall….

Givetvis var det av gott hjärta hon ville bjuda mig som hade sämre ställt, men han var inte med på det. Och till saken hör att de lever ett väldigt gott ekonomiskt liv, han jobbar mycket och tjänar bra, och är duktig på affärer (vilket ofta innebär att bevaka sina intressen hårt, och inte alltid faller samman med att ge efter, skänka bort, minska på priset vid inköp osv)

Nu blev det så att jag åt på restaurangen ändå för 100 kr, som hon ville betala. Sedan trallade vi vidare i köpcentret, och efter ett tag kom jag och hennes man lite på sidan om , så min släkting inte såg oss….
Varpå jag lade en hundring i min hand, dolt, och gjorde en handskakning ”tjenare grabben” …och lät hundringen glida över i hans hand.

Nå det generösa i detta exempel från min sida var inte att jag betalade tillbaka naturligtvis, utan att jag lät min släkting fortfarande tro att hon bjudit mig… samtidigt som pengarna återgäldades….

är det förmätet av mig att berätta om detta …. njä jag tycker inte det

… nå så ser jag på dessa världsliga ting

….
Under min långa, långa resa, har dessa fötter trampat oräkneliga steg, med krökt rygg, med bly i fötterna, med bultande hjärta.
Trots att det känns långt bort i tid sedan jag besökte dimmornas rike, så kan jag beträda det igen, med ett endaste steg…. inget är säkert.

Under min långa, långa resa, har världen förändrats, och jag med den.
Jag längtar ofta till tystnaden, men har inte ro att finna den.
Vänner som nära på svor evig vänskap, tynar nu bort i periferin, och försvinner med tiden. Det var bara ord, då betydde de allt, idag betyder de ingenting.
Våra vägar korsas helt enkelt inte längre…. inga ord kan ändra detta.
Det är vad det är.

I början av min långa, långa resa, så fanns där gestalter som man med stor välvilja skulle kunna kalla för familj. Jo visst är det mitt kött o blod, min släkt, mitt ursprung… men ”familj” kanske har lite djupare innebörd än så…. det kanske inkluderar ett hav av engagemang, en ocean av kärlek, och 2 decennier närvaro.
Era ansikten suddas sakta ut när ni försvinner bort från mig, och kommer aldrig åter…. ni är i ett annat rike…..

Under min långa, långa resa, går själar över till andra sidan, …. som om de gick upp i rök. Nyss var dom här, sedan försvann de …. och är borta för alltid.
Men som ett mirakel dyker det upp nya liv, poppar upp som svampar ur marken, och innan du vet ordet av det så har även dessa rena själar tappat sin oskuldsfullhet, och har börjat sin egen långa resa….. och lämnar oss bakom sig.

Så småningom gör vi vår sista resa….

…
Som små, små bomullstussar faller de ner från himmelen,
som en välsignelse för ögat, de första snöflingorna.
De lyser upp vägar, fält, skogar, hustak, allt som nyss var grått, mörkt och kargt har lagts under ett vitt omhuldande, upplyftande ljustäcke.
Temperaturen har letat sig ner till -15, vilket normalt sett inte är så kallt, men på den här sidan nyåret är huden känsligare för snålblåsten i minusgrader.
Det knarrar under fötterna, och ett leende på mina läppar kan inte stoppas, trots saknad och ett stänk av ensamhet.

Men mörkret är ännu kvar, om än inte lika allenarådande och dominant.
Det är nästan som om mörkret och vintern tillåter oss vila, falla i träda, gå i känslomässigt ide ,…. för att sedan blomma upp igen till vårvintern, då solen börjar värma i det gnistrande djupa snöriket.
Människorna blir svårare och svårare att känna igen nu, under alla täckjackor, eskimåmössor…. om de ens vågar sig ut.
Barnen trotsar alla minusgrader, för att undersöka det vita undret, snön, den nya lekkamraten….. Pulkor, och stjärtlappar, snögubbar och snöbollskrig.
Barnen älskar snön…. nästan lika mycket som sin Iphone och laptop.

Snön var min vän som liten, när jag var utan …..
I timtal, hela dagar kunde jag vara ute, ibland blå om fingrar och läppar.
Jag var Thomas Wassberg, Sven-Åke Lundbeck, jag var Ingemar Stenmark och Stig Strand….. på riktigt. För barn är fantasin verklig och verkligheten fantasi.
Vi lekte i snöhögar som blivit av snöplogning, byggde tunnlar och kojor i dem…
… idag skulle jag aldrig våga mig in i en tunnel i en snöhög, och totalförbjuda dylikt för mina barn om jag hade några…..

För hur skulle barn överleva själsligt utan fantasin, jag hade aldrig gjort det. Utan min livliga fantasi, eller utan Astrid Lindgren, hade jag varit i ett annat land nu….
Nangiala eller Nangilima kanske….

Den levande ljusstrålen från en anonym bil som svänger in på gården, lever ett eget liv, och förändrar gården för varje liten sekund, lyser upp och försvinner…. och sedan är den borta, och mörkret lägger sig över hus och gård igen.
Luften är så pass kall att man piggnar till av den. När snöandet upphör och molnen skingras… så öppnar sig en stjärnhimmel mitt i vinternatten.
Jag blir upprymd av stjärnhimlens oändlighet och dess skönhet, och återigen spricker mitt ansikte upp i ett leende ….

…trots längtan efter de mina, och saknaden efter det enda som egentligen betyder nåt… kärleken

…
Kylan biter mot min kind, och höstmörkret har nu tagit över nästan helt, och gått över till vintermörker, fast utan snö som lyser upp….och jag gillar det.
Avgaser strömmar in i min näsa från bilar, som körs av människor som är på väg hem från jobbet i sina stressade ekorrhjul…. och jag trivs i tempot, rörelsen och den gråa vardagen. För att jag känner mig för ett ögonblick som en del av ekorrhjulet, trots att jag allt som oftast känner mig som en betydelselös betraktare….

En familj går förbi mig på gatan, mamman skrattar och håller om sin dotter, som ler med hela själen. Det gör mig innerligt glad, trots att jag gråter inombords….
Jag möter en medelålders man, som allt av döma är på väg hem från jobbet, blicken är isolerad och fokuserad…. en vardagsblick, en blick av plikt.

Kvinnan som alltid ser ner i marken, vars hår börjat gråna för många år sedan, trots att hon är yngre än mig……går sin vanliga runda. en gång var hon en attraktiv blomma som lyste upp himlen omkring.

Han med slips och struken skjorta ler ett vänligt affärsinnehavarleende mot mig, trots att han vet med stor säkerhet att det inte kommer leda till inköp i mitt fall….
Inombords lyser en irritation och ett dolt förakt igenom leendet….
Jag skulle inte vilja veta vad han anser om mig, fast jag anar…

Han på gruppboendet hejar däremot i vanlig ordning glatt på mig. Han ser mig som en människa, hans glada hälsning är ärlig, utan baktankar och konstlat smicker, eller bittra klagomål…. Han ser mig…. mig !

Avgaserna fortsätter strömma ut, och jag känner mig hemma i det, som det asfaltsbarn jag blev uppväxt som. Det är något tryggt, igenkännande i den kalla giftiga röken från bilarna, pulsen av trafik som strömmar förbi med stressade tomma blickar hos förarna….

Jag fantiserar nyfiket kring dessa människors liv, med en lätt avundsjuka om hur trygga, rika och bra liv de lever…. eller hur själsligt fattiga många är ….och ensamma …innerst inne…. som jag.

…..
Det smyger in svarta moln över min stad, över mitt land, förklädd i vitt.
Det går omkring människor som utger sig för att vara goda, på våra gator….
Människor som har makt att ta liv…. människor som har makt att stjäla en själ, människor som ingen ifrågasätter…

Det sitter människor, stora som små, på trappan till kyrkan och pekar ut manliga häxor i vår tid, i vår stad, i vårt land. Bålet brinner, och folket ser på….. ingen säger nåt, fast alla vet, att de äro medskyldiga. …. ingen säger nåt, tystnaden gräver ned sanningen i en djup grav, tills någon snubblar på sanningen många år senare, då lågorna flammat ut, och allt glömts bort, och de skall finna aska. Och när sanningen fäller de som kallat sig rättfärdiga, så faller de hårt som i cement.

Aldrig mer skall vi glömma, hur alla blundade, fast de såg på med öppna ögon.
Aldrig mer skall det få ske….. Askan, vilsna själar som inte hittar hem. Skuld, synd,….
Aldrig mer, och ändå är vi där igen.
men ingen ånger…. och änglarna gråter.

Kanske tar de min själ…. igen…
Jag är inte osårbar, jag har inget skydd mot lågorna, jag har inget skydd mot förgiftade ord och trångsynthet…. de kan slå undan benen för mig när som helst. Och jag kommer stå maktlös.

Molnen viskar, molnen stryker omkring, molnen skvallrar, molnen ljuger….
Jag hoppas de drar förbi…. för mitt paraply skyddar inte mot dess regn, mot dess kalla vindar, mot dess mörker… jag hoppas de drar förbi…. för jag är rädd om min själ.

Ett enda pekfinger som pekar åt fel håll, kan sätta eld på bålet….
En enda lögn, kan fälla ett renhjärta…
Orden borrar sig djupt in i hjärtat på den renhjärtade, …. Lögnen från en rättfärdig, blir till sanning i den räddhågsnes öron, i den godtrogne följeslagarens ögon, i den som är redo att offra en medmänniska för att själv skippa undan den makt som utövas av rättfärdiga ….

Hinner änglarna fram i tid ?…. eller får vi anledning att gråta och skämmas ?
Änglar skynda er.

Ja nu kan man ligga i sängen o skriva på sin blogg via mobilen….. Det är ju bra eftersom datorn är hela 2 meter härifrån