Kategori: Betraktaren

…. och jag som jobbat så hårt på att skaffa tomteskägg, men det blev inte längre än 2mm… nåja jag rakar väl av mig det… eller torkar mig med frottéhanduken,
Nu kryper den närmre, Julen…. utan skägg då förvisso, men med Zeunerts Julmust och ett 1000-bitars pussel med Moster som professionell pusselbyggare vid min sida.

Julhandeln är totalt ignorerad av mig, jag är en olydig medborgare som inte helt och hållet gått upp i årets stora fest i kommersialismens heliga namn.
Fy på mig !
Men grönfärgen lyser inte lika hätskt i min nuna längre

Jag tittar mer fascinerat på i julstressen och hysterin, och låter folk få fira sin kapitalisthögtid…. ja menar utan den skulle ännu fler få slå igen sina butiker … det är en märklig värld vi lever i.

Men jag lyssnar gärna på lite julsånger… ni vet dom som handlar om kristi födelse o det…

va ? … jo det är det Julen handlar om !!
Va sa du ?…. näe det är inte Jultomten som är kristus !

Och jag ser gärna på lite julfilmer, sådana som handlar om mirakel, vilket egentligen är vanlig medmänsklighet…. kul att folk vill va medmänsklig åtminstone en dag om året… jallafall medmänsklig med handlarna
Jag gillar ”It’s a wonderful life” med James Stewart och ”Karl-Bertil Jonnsons Julafton”

Får jag då bara min julmust, och ett pussel så är det tillräckligt…
ja osså min tradition av att ta tvättstugan på Julafton

…
Generositet tycks vara relaterad till egenrelaterade svårigheter, och girighet starkt relaterat till egen framgång. Detta ger en både hopp och misströstan på samma gång. Ty så länge det existerar ”karriärer, tävlan, profit, och framgång” så kommer det generera girighet, men å andra sidan vågskålen så kommer detta i sin tur generera lidande hos andra människor, vilket gör dessa ödmjuka och generösa….

En kille jag känner jobbar minst 10 timmar varje dag, 6-7 dagar i veckan, och det mesta av sin lön skickar han hem till sin krigsdrabbade familj.
Och utöver det är han mån om att bjuda mig på kaffe då och då, för han tycker jag är snäll och så…..
Men jag känner oxå släktingar som ”gör karriär”, satsar på sig själva, lever ett ”obegränsat liv” , genomgår självförverkligande etc etc
Många av dessa personer har inte längre tid att vara min vän, eller nån annans för den delen heller, ej heller tid med sin omedelbara släkt och familj, som de tidigare stod nära.

Vad är det då att vara generös ?
… och vad är det att ”vara en god människa” ?

Ja givetvis differentierar åsikterna kring detta, och ganska ofta utifrån vad som passar en själv bäst för stunden.
Den allmänna politiska korrekta definitionen på att ”vara en god människa” idag, begränsas alltmer till att du ska ha ett jobb och bidra till samhället rent skatteintäktsmässigt, och för att kunna göra detta måste du ju vara frisk.

Min egen värdering kring att ”vara en god människa” har absolut ingenting med detta att göra. För mig handlar det om att bidra på olika sätt efter egen förmåga, och då pratar jag inte alls nödvändigtvis om förmågan att jobba. Jag pratar om hur stort hjärta man har, hur villig man är att hjälpa andra i nöd, eller bara i vardagen, pratar om omtanke…. vilket betyder att man tänker på andra människor, tar hänsyn ….

Jo …. jag vet det är väl antagligen förlegade värderingar idag, under Alliansen vingar.

Generositet – är också ett ord man kan fundera kring.
Om en man som äger 50 miljarder, donerar 10 miljoner om året till ”välgörande ändamål” så kan det väl i första anblicken te sig generöst, och kanske med dagens mått mätt våldsamt mycket mer generöst än om en man med 10.000 i månade skänker 500 kr…..

Om man nu bara ser till den procentuella delen, eller den faktiska summan, så skulle man lätt kunna göra misstaget att dra slutsatsen att den andre mannen är näst intill snål. Men även rent ekonomiskt krasst, så gör denne låginkomsttagare en större uppoffring i sin privatekonomi .

Men nu handlar inte generositet enbart om kronor och ören. Det vhandlar om att ge av sig själv, att tänka på andra OCH sig själv…
Det handlar om att bjuda på sig själv vid tillfällen då man ”gör bort sig”. Det handlar om att inte göra saker på andras bekostnad varken humormässigt, ekonomiskt eller tjänstmässigt…”
Det handlar om att ge komplimanger dagligen, det handlar om att inte räkna kronor och ören, väga skålen exakt. Om du bjuder på något så betyder det att man bjuder, och inte räknar in en mottjänst i framtiden….

Faktum är att jag har ett bra exempel på egen generositet oxå. Vill bara tillägga att generositet har inget att göra med att man måste leva efter jantelagen. Man får tala om saker som är bra med en själv oxå … tycker jag.
Nåja…. Jag och en släkting var ute på stan och shoppade… nja hon shoppade, och jag följde med bara, jag hade inte råd att shoppa så mycket, och var iofs nöjd med detta. Då fick hon för sig att hon skulle bjuda mig på mat ute på restaurang, men det visade sig att det inte var hon som skulle betala det, utan hennes man…. som såg minst sagt ogillande ut över hennes utfall….

Givetvis var det av gott hjärta hon ville bjuda mig som hade sämre ställt, men han var inte med på det. Och till saken hör att de lever ett väldigt gott ekonomiskt liv, han jobbar mycket och tjänar bra, och är duktig på affärer (vilket ofta innebär att bevaka sina intressen hårt, och inte alltid faller samman med att ge efter, skänka bort, minska på priset vid inköp osv)

Nu blev det så att jag åt på restaurangen ändå för 100 kr, som hon ville betala. Sedan trallade vi vidare i köpcentret, och efter ett tag kom jag och hennes man lite på sidan om , så min släkting inte såg oss….
Varpå jag lade en hundring i min hand, dolt, och gjorde en handskakning ”tjenare grabben” …och lät hundringen glida över i hans hand.

Nå det generösa i detta exempel från min sida var inte att jag betalade tillbaka naturligtvis, utan att jag lät min släkting fortfarande tro att hon bjudit mig… samtidigt som pengarna återgäldades….

är det förmätet av mig att berätta om detta …. njä jag tycker inte det

… nå så ser jag på dessa världsliga ting

….
Under min långa, långa resa, har dessa fötter trampat oräkneliga steg, med krökt rygg, med bly i fötterna, med bultande hjärta.
Trots att det känns långt bort i tid sedan jag besökte dimmornas rike, så kan jag beträda det igen, med ett endaste steg…. inget är säkert.

Under min långa, långa resa, har världen förändrats, och jag med den.
Jag längtar ofta till tystnaden, men har inte ro att finna den.
Vänner som nära på svor evig vänskap, tynar nu bort i periferin, och försvinner med tiden. Det var bara ord, då betydde de allt, idag betyder de ingenting.
Våra vägar korsas helt enkelt inte längre…. inga ord kan ändra detta.
Det är vad det är.

I början av min långa, långa resa, så fanns där gestalter som man med stor välvilja skulle kunna kalla för familj. Jo visst är det mitt kött o blod, min släkt, mitt ursprung… men ”familj” kanske har lite djupare innebörd än så…. det kanske inkluderar ett hav av engagemang, en ocean av kärlek, och 2 decennier närvaro.
Era ansikten suddas sakta ut när ni försvinner bort från mig, och kommer aldrig åter…. ni är i ett annat rike…..

Under min långa, långa resa, går själar över till andra sidan, …. som om de gick upp i rök. Nyss var dom här, sedan försvann de …. och är borta för alltid.
Men som ett mirakel dyker det upp nya liv, poppar upp som svampar ur marken, och innan du vet ordet av det så har även dessa rena själar tappat sin oskuldsfullhet, och har börjat sin egen långa resa….. och lämnar oss bakom sig.

Så småningom gör vi vår sista resa….

…
Som små, små bomullstussar faller de ner från himmelen,
som en välsignelse för ögat, de första snöflingorna.
De lyser upp vägar, fält, skogar, hustak, allt som nyss var grått, mörkt och kargt har lagts under ett vitt omhuldande, upplyftande ljustäcke.
Temperaturen har letat sig ner till -15, vilket normalt sett inte är så kallt, men på den här sidan nyåret är huden känsligare för snålblåsten i minusgrader.
Det knarrar under fötterna, och ett leende på mina läppar kan inte stoppas, trots saknad och ett stänk av ensamhet.

Men mörkret är ännu kvar, om än inte lika allenarådande och dominant.
Det är nästan som om mörkret och vintern tillåter oss vila, falla i träda, gå i känslomässigt ide ,…. för att sedan blomma upp igen till vårvintern, då solen börjar värma i det gnistrande djupa snöriket.
Människorna blir svårare och svårare att känna igen nu, under alla täckjackor, eskimåmössor…. om de ens vågar sig ut.
Barnen trotsar alla minusgrader, för att undersöka det vita undret, snön, den nya lekkamraten….. Pulkor, och stjärtlappar, snögubbar och snöbollskrig.
Barnen älskar snön…. nästan lika mycket som sin Iphone och laptop.

Snön var min vän som liten, när jag var utan …..
I timtal, hela dagar kunde jag vara ute, ibland blå om fingrar och läppar.
Jag var Thomas Wassberg, Sven-Åke Lundbeck, jag var Ingemar Stenmark och Stig Strand….. på riktigt. För barn är fantasin verklig och verkligheten fantasi.
Vi lekte i snöhögar som blivit av snöplogning, byggde tunnlar och kojor i dem…
… idag skulle jag aldrig våga mig in i en tunnel i en snöhög, och totalförbjuda dylikt för mina barn om jag hade några…..

För hur skulle barn överleva själsligt utan fantasin, jag hade aldrig gjort det. Utan min livliga fantasi, eller utan Astrid Lindgren, hade jag varit i ett annat land nu….
Nangiala eller Nangilima kanske….

Den levande ljusstrålen från en anonym bil som svänger in på gården, lever ett eget liv, och förändrar gården för varje liten sekund, lyser upp och försvinner…. och sedan är den borta, och mörkret lägger sig över hus och gård igen.
Luften är så pass kall att man piggnar till av den. När snöandet upphör och molnen skingras… så öppnar sig en stjärnhimmel mitt i vinternatten.
Jag blir upprymd av stjärnhimlens oändlighet och dess skönhet, och återigen spricker mitt ansikte upp i ett leende ….

…trots längtan efter de mina, och saknaden efter det enda som egentligen betyder nåt… kärleken

…
Kylan biter mot min kind, och höstmörkret har nu tagit över nästan helt, och gått över till vintermörker, fast utan snö som lyser upp….och jag gillar det.
Avgaser strömmar in i min näsa från bilar, som körs av människor som är på väg hem från jobbet i sina stressade ekorrhjul…. och jag trivs i tempot, rörelsen och den gråa vardagen. För att jag känner mig för ett ögonblick som en del av ekorrhjulet, trots att jag allt som oftast känner mig som en betydelselös betraktare….

En familj går förbi mig på gatan, mamman skrattar och håller om sin dotter, som ler med hela själen. Det gör mig innerligt glad, trots att jag gråter inombords….
Jag möter en medelålders man, som allt av döma är på väg hem från jobbet, blicken är isolerad och fokuserad…. en vardagsblick, en blick av plikt.

Kvinnan som alltid ser ner i marken, vars hår börjat gråna för många år sedan, trots att hon är yngre än mig……går sin vanliga runda. en gång var hon en attraktiv blomma som lyste upp himlen omkring.

Han med slips och struken skjorta ler ett vänligt affärsinnehavarleende mot mig, trots att han vet med stor säkerhet att det inte kommer leda till inköp i mitt fall….
Inombords lyser en irritation och ett dolt förakt igenom leendet….
Jag skulle inte vilja veta vad han anser om mig, fast jag anar…

Han på gruppboendet hejar däremot i vanlig ordning glatt på mig. Han ser mig som en människa, hans glada hälsning är ärlig, utan baktankar och konstlat smicker, eller bittra klagomål…. Han ser mig…. mig !

Avgaserna fortsätter strömma ut, och jag känner mig hemma i det, som det asfaltsbarn jag blev uppväxt som. Det är något tryggt, igenkännande i den kalla giftiga röken från bilarna, pulsen av trafik som strömmar förbi med stressade tomma blickar hos förarna….

Jag fantiserar nyfiket kring dessa människors liv, med en lätt avundsjuka om hur trygga, rika och bra liv de lever…. eller hur själsligt fattiga många är ….och ensamma …innerst inne…. som jag.

…..
Det smyger in svarta moln över min stad, över mitt land, förklädd i vitt.
Det går omkring människor som utger sig för att vara goda, på våra gator….
Människor som har makt att ta liv…. människor som har makt att stjäla en själ, människor som ingen ifrågasätter…

Det sitter människor, stora som små, på trappan till kyrkan och pekar ut manliga häxor i vår tid, i vår stad, i vårt land. Bålet brinner, och folket ser på….. ingen säger nåt, fast alla vet, att de äro medskyldiga. …. ingen säger nåt, tystnaden gräver ned sanningen i en djup grav, tills någon snubblar på sanningen många år senare, då lågorna flammat ut, och allt glömts bort, och de skall finna aska. Och när sanningen fäller de som kallat sig rättfärdiga, så faller de hårt som i cement.

Aldrig mer skall vi glömma, hur alla blundade, fast de såg på med öppna ögon.
Aldrig mer skall det få ske….. Askan, vilsna själar som inte hittar hem. Skuld, synd,….
Aldrig mer, och ändå är vi där igen.
men ingen ånger…. och änglarna gråter.

Kanske tar de min själ…. igen…
Jag är inte osårbar, jag har inget skydd mot lågorna, jag har inget skydd mot förgiftade ord och trångsynthet…. de kan slå undan benen för mig när som helst. Och jag kommer stå maktlös.

Molnen viskar, molnen stryker omkring, molnen skvallrar, molnen ljuger….
Jag hoppas de drar förbi…. för mitt paraply skyddar inte mot dess regn, mot dess kalla vindar, mot dess mörker… jag hoppas de drar förbi…. för jag är rädd om min själ.

Ett enda pekfinger som pekar åt fel håll, kan sätta eld på bålet….
En enda lögn, kan fälla ett renhjärta…
Orden borrar sig djupt in i hjärtat på den renhjärtade, …. Lögnen från en rättfärdig, blir till sanning i den räddhågsnes öron, i den godtrogne följeslagarens ögon, i den som är redo att offra en medmänniska för att själv skippa undan den makt som utövas av rättfärdiga ….

Hinner änglarna fram i tid ?…. eller får vi anledning att gråta och skämmas ?
Änglar skynda er.

Ja nu kan man ligga i sängen o skriva på sin blogg via mobilen….. Det är ju bra eftersom datorn är hela 2 meter härifrån

….
Imorgon flyr vi mot horisonten.
Ta min hand och följ mig bort, innan åren tagit vår lust.
Lämnar alla ting som bundit oss fast, alla falska hopp
den falska tryggheten.

Under stjärnorna blir vårt hem.
Sprakande, knastrande värmer elden den sida av min kropp,
som inte värms av din kropp.
Inget är säkert, utom stjärnornas lyster.

Vi vaknar hungriga men lyckliga, fattiga men fria.
Vi vaknar levande…. och andas luft i våra lungor igen.
Vi vaknar som utslagna, men inte ensamma
kom ta min hand och följ mig på min sista resa.

Kom innan benen slutar bära, innan hjärtat slutat brinna.
Gå med mig sätt eld på mitt hjärta.
Se på mig med varma ögon, rör vid mig.
Säg mig ditt namn !

Imorgon går vi mot horisonten

…..
Och jorden snurrar allt fortare… fortare och fortare. Vi ska leva så intensivt och göra så mycket, bli så mycket…. att vi inte hinner ta del av våra egna liv på ett vis.
Det ska resas på utlandssemestrar, helst jorden runt, och då skall vi som blir kvar hemma bli avis är det tänkt… det nästan liksom hör till att man ska säga så, för att på nåt underligt vis framhäva de som kommit iväg… äh ja vet inte ja

För mig räcker det rätt långt att åka till Långselebadet på sommaren, och fika på stans spanarfik. ta långa promenader i vår vackra natur, och om jag slår på stort, åka ut till höga kusten.

Man behöver kanske inte fara jorden runt och bota cancer, för att vara en lyckad människa. Man behöver kanske inte ha jobbat som volontärarbetare i ett Afrikanskt land, för att vara solidarisk….. det kanske räcker med att plocka bär i våra skogar, koka sylt och ge till granntanten som inte längre tar sig uti skogen pga av ålder ?

Och man ska gå kurser, förverkliga sig själv, och man ska utbilda sig hit och dit, och man ska komma framåt i karriären, och man ska öka på sin lön, och man ska handla mer o mer o mer o mer o mer o fortare o fortare o fortare, o dyrare o dyrare..

puuuhh !!!….

”Ja just det, det var så här det var att andas frisk luft och se på havet”
kläcker den sönderstressade ”lyckade” människan ur sig i 60-års ålder ??!!

För mig är det underbart att få hjälpa vänner, eller tom bekanta eller äldre att flytta… eller laga nåt åt dem… typ liksom … ba !
Visst måste vi alla arbeta och bidra på något sätt, utifrån vår förmåga… men måste allt gå så fort, och allt vara så ”effektivt”,
måste vi ha allt och uppleva allt på en gång ?

Är det inte ganska fint att sitta och titta på en brasa, och se på stjärnorna en mörk höstkväll i Ådalen ?

Det finns jättemycket duktiga människor, som sliter aschlet av sig på jobb och fritid….. men ska det va så ?… vill vi ha det så … kan vi påverka det ? …ändra det ?

Jag jalla fall, jag…jag trivs bättre här, under min kork-ek, och lukta på blommorna

”Alla män är brottsbenägna”

Att vara man i Sverige idag är det samma som att vara kroniskt brottsmisstänkt.
Jag har en vän som om han är ute och går, inte vågar gå 20 meter bakom tex en eller två kvinnor, eftersom det då i bästa fall, per automatik medför blickar som säger ”varning för våldtäktsman”och i värsta fall medför en anmälan om förföljelse….. eller än värre rättslig prövning.
Han väljer då att snabbt ta en längre omväg för att slippa det obehaget.

Och vad gäller rättsliga prövningar samt anklagelser av den sorten,
så kan jag tänka mig att de aldrig riktigt går att tvätta bort,
hur oskyldig personen/mannen än är.

Vårt skenande rättsväsende närmar sig häxbränning

Vi har oxå sett exempel i vårt rättsväsende, att när det kommer till den typen av anklagelser, så har rättegångar spårat ur, och rättssäkerheten satts ur spel, för att enögda tokfeministiska rättshaverister har ”bestämt sig att sätta dit dem” oavsett hur, och påverkar vittnen innan rättegång, går ut i media med osanna och oprövade uppgifter och sätter på så sätt rättssäkerheten ur spel
Tito Beltran, Billy Butt, Julian Assange, är tre rättegångar som under alla omständigheter aldrig kan räknas som rättegångar som gått rätt till, oavsett den faktiska skuldfrågan, där vederbörande eg var dömda innan rättegång.

I likhet med häxjakten på 1600-talet där barn satt och pekade ut vilka som var häxor, varpå följden blev att de utsattes för ett häxtest som gick ut på att om man bakband dem och släppte ner dem i vatten, sjönk dom så var de inte häxor, och blev benådade med döden, flöt dom så var de häxor, och skulle brännas på bål…..
Rätt dåliga odds då …..

Jag trodde att vin kommit en bit sedan 1600-talet på den fronten…. men inte är det långt.

Det ryktas…. och plötsligt är det ett polisärende

Jag har sett exempel på att kvinnor går ut på sociala medier
och varnar för någon som de upplevt förföljt dem. Och drevet
var igång, varpå en annan kvinna skrev i mediet att hon tyckte det
”var otäckt”, och hoppades att polisen fick fast honom ”innan nånting
hemskt händer” Varpå jag undrade försynt vari i brottsrubriken låg,
vilket jag inte fick svar på.

Vem tittar på vem ?

En kvinna/tjej i stan som vid flera tillfällen storstirrat på mig,
och jag råkade höra en gång att HON tyckte att jag stirrade ut henne.

1. Om vi nu ponerar att det skulle vara sant att jag tittar på
henne, låt oss säga i form av attraktion, åtminstone ursprungligen….
Hur skulle hon då veta hur mycket jag då skulle titta på henne,
om inte hon tittar exakt lika mycket på mig ?

Så jag skulle ned samma motivering kunnat hävda att det är HON som stirrar på mig….och gå i land med det som om det vore en sanning…. om det inte vore för det faktum att JAG är man.

Hon har jallafall duktigt överdriven tro om att allting handlar
om en själv, och att jorden kretsar kring henne.

Skrika ”VARG !”

Jag vet om fall i vår lilla stad, flera fall där unga tjejer
”skrikit VARG !” … för att sedan få krypa till korset och erkänna
att det inte alls rört sig om några oegentligheter av någon
som helst karaktär, vad gäller de unga killarr de i första
läget anklagat.

Vart ska man ta vägen ?

Jag vet av tillfällen då föräldrar låter sina lite äldre
tonårsdöttrar gå i extremt utmanande kläder, samt helt
hämningslöst gå lös och exponera sina nyvunna attribut.
Och när en man då reagerar på det, genom att bara se på dem, så är det han som får det varnande pekfingret.

Det ”farliga nätet”

Jag har en släkting som reagerade väldigt aggressivt när jag berättade för henne att hon var med på en släktbild 30 år gammal bild. Jag åkte upp till denna kvinnliga släkting, full av förväntan och glad och stolt över att jag lyckats scanna bilden och lagt på Facebook. Jag trodde hon skulle bli jätteglad.
Istället fick jag mig närmast en utskällning av henne, hon ville minsann inte vara på Facebook. Och hennes dotter som är polis, höll med henne, och antydde att man får skylla sig själv om man lägger ut bilder på nätet/Facebook…. Detta var alltså ett familjefoto på 4 genrerationer, som var 30år gammalt….

Själv har jag haft en hemsida vars enda syfte var att sprida bilder och glädje, från vår underbart vackra landskap, samt stad. Det var verkligen att sticka ut hakan fick jag lära mig. Förvisso utgick jag från att göra detta gratis pga att det fanns väldigt lite bilder dokumenterat från vackra Sollefteå…. men vad jag INTE väntad mig var hur motsträviga delar av kommunen skulle vara, och icke samarbetsvilliga. Och jag hade inte räknat med att även om jag till allra största delen lade ut natur och statsbilder…. att jag skulle få antydningar om att ha ett helt annat syfte med bilder där personer förekom….

Till slut ledsnade jag… gick hem och raderade hemsidan med 9000 fantastiskt fina bilder på, och nu ligger sidan kvar, nedbantad till ingenting, och inaktiv…

”Jag ska anmäla dig”

Idag går många barn omkring och slentrianmässigt säger ”Jag ska anmäla dig” till både jämnåriga och vuxna, och i deras professioner i likhet med lärare…. för att de vet att de kan. De har upptäckt att vuxenvärlden då viker ner sig, och att makten då är deras att göra vad de vill….. det finns således ingen vuxenvärld som sätter gränser.... Och felet är inte bara ungdomarnas….. de gör vad ungdomar ska göra, testa gränser, men vi vuxna gör inte vad vi ska: sätta gränser

Osså undra man varför…..

Och så funderar vissa varför män inte ”tar sitt ansvar”
i förhållanden som pappa, eller tar traditionella kvinnliga
yrken som dagispersonal etc ??… strange ??!!