Glädje och strid, för en inre frid


Det stora glädjeämnet nu för tiden, är mina frysar. Eller rättare sagt innehållet i dem. Till i morgon har jag hittat soppa på Bondbönor och grönkål, samt ett grekisk gratäng. Och sen lite frysta blåbär med grädde till ev? Annars är det snålt med glädjeämnen. Jo jag känner mig väl för närvarande rätt så frisk, det är värt allt, nästan allt iaf. Idag svartavinbärs smoothie några ggr under dagen, utan sötning helt. Tagit en tomatsoppa, och gjort en omelett, och tre koppar espresso under dagen. Matmässigt och hälsomässigt blir det inte mycket bättre än så.

Jag gör vad jag kan för att hitta sätt att orientera mig fram i livet och världen, där jag både kan ta del av och njuta av livet, och vara en riktig man, och stå upp mot de orättvisor de allra flesta idag ignorerar och låter ske. Astrid Lindgren lät Jonatan Lejonhjärta säga:

Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Något att ha i åtanke när man väljer att göra ingenting, när väljer att säga ingenting, och ibland till och med hjälpa de som tar mänskligheten in to the dark ages again.
Jag skäms inte när jag ser mig i spegeln

Det är en svår balansgång, en del av det måste ske i huvudet. Välja mina strider. Förstå världen jag lever i. Jag letar glädjen i livet, och samtidigt är rakryggad nog att ta den skit jag får ta av den absoluta majoritet som tystar oss, och hjälper de auktoritära. Jag blundar inte… jag tittar ondskan in i ögonen. Vad gör ni?

Inget hopp


Jag tror inte längre att människan kommer klara sig som art. Det skrämmer mig lite grann, för jag har haft rätt lite för ofta för att det ska kännas bra att jag tror det. Men de som tänker positivt när de blir erbjudna injicering av oprövade vaccin, 15-minutersstäder, drönare som övervakar oss, folk som sakta förvandlas till drönare och datachipp i hjärnan, enligt agenda 2030 … de kommer nog överleva som trans human.

Nä det är bara för mycket galenskaper varje dag, och 98 % av alla jag känner blundar för dem och tänker positivt. De har lärt sig att det är högerextremistiskt att protestera mot totalitära förslag, och läser därför och lyssnar därför inte på kritisk media. Vad sägs om att polis i England idag har listor på folk som tänker fel, ”wrong thinking”? man definierar det som en ”non crime hate incedent”
Dvs även om inte ett brott begåtts så ansågs det nödvändigt att registrera hat, utifall att dessa känslor i framtiden skulle mynna ut i ett brott. – Det är bara för dumt…. jag orkar snart inte med att 98 % av de jag känner bara går med på allt detta utan att opponera sig på något vis. Som förslaget från liberal riksdagsledamot om ”artificiella livmödrar”. Eller World economic s prat om datachipp i hjärnan, eller om Kanadas presidents beundran av Kinas odemokratiska effektivitet. Eller hur en ökning världen över i överdödlighet inte resulterar i undersökning om varför? Eller varför politiker som är valda av folket reser sig upp mangrant och lämnar parlamentet när kritiska frågor ställs och uppmaning till debatt kring totalitär WHO-mandat uppfordras. Eller varför man går med på att kalla långtidssjuka vaccinerade för långtidscovid, utan att fundera ytterligare kring det? …. det finns outtömligt med exempel på liknande galenskaper som nästan ingen längre reflekterar över, inte minst regnbågsrörelsens alla absurditeter.

Borgarna i Stockholm vill införa ansiktsigenkänning på gatorna. Deras motiv är att bekämpa brottslighet. De glömde lite lägligt att brottslingar troligtvis gärna döljer sina ansikten på olika vis. Vilket gör att de i alla fall ´kommer kunna komma till användning mot folk som inte bär mask, inte lyder utegångsförbud, eller rent utav är så brottsliga så att de inte är registrerade som vaccinerade.

Nä vi överlever inte som art, och det är nog bäst det, för moder jord.

When will you ever learn?

Man störtar inte diktaturer genom att tänka positivt, inga massmord upphör genom att lita på de som mördar

2024


Läste att ensamhet är större faktor för fysisk sjukdom, och död, än det mesta. I så fall är det väl kört för mig då?
Jag tror att det mer handlar om huruvida ensamheten är ´val, och om man trivs med den. Och sen är det ju så klart en fråga om hur man definierar ensamhet, så som med alla stora ord som de flesta inte längre lägger ner en sekund på att fundera över dess innebörd, hur olika vi tolkar dem, hur de manipuleras.

Om jag inte har nå problem med att va ensam på jul, så tycks det som, jag måste inbilla mig att det är okej att va ensam på nyårsafton. Jag lyckas inte bra. Jag tar mig igenom, men det är en stund jag känner av ensamheten negativt… nyårsafton. Det är samma känsla som att bli vald sist på gympan i klass ett, när man väljer lag, efter tjocka Berta, och sen bli nobbad av Tjocka Berta på gympa-dansen, den påtvingade

Nu när jag härom dagen gjorde svensk text, till ABBAs ”Happy new year” tyckte jag den var lite briljant. När jag tycker att jag lyckats med en musiktext, är när jag inte blir övertydlig, men kan hitta olika lager. Det var en uppriktig önskan om ett gott nytt år, men samtidigt fick jag med djupa känslor, människan, och en släng av hur illa det är ställt. Ni förstår, det dåliga försvinner inte för att man låtsas att det inte finns. Det dåliga försvinner när man gör nåt åt det, vare sig det är hela vår framtid som fria människor som står på spel, eller sitta ensam på nyårsafton.

Ja sitta o sitta, jag drog på mig vinterskruden o gick en sväng mitt i natten. Önskade två främmande killar med utländskt ursprung gott nytt år, och gick hem och svor över smällare o raketer. Och låtsades inför mig själv att det var för hundarnas skull jag var upprörd.

När man har nåt vettigt att göra, känner man sig mindre ensam, även när man är fysiskt ensam. Som på lotterna, där känner jag mig inte ensam, när jag traskar runt med gräsklippare, skottkärra, eller står dubbelvikt o plockar kålmask.

Nä men jag frågade tjocka Berta om nyårsafton, men hon sa att hon kanske skulle få besök av illaluktande Krille, så hon kunde inte ta emot besök. Jag misstänkte att hon ljög. Krille sa han hade duschat.

Nä det blir nog inget gott nytt år. Om det blir bättre än det förra beror inte på om vi önskar det till varann, utan hur vi beter oss mot varann. Det beror inte på om vi önskar fred, genom dekaler på Facebook, det beror på om vi tar ställning mot det globalistiska maktövertagandet eller inte. Annars blir det samma skit-år som det förra, eller värre. Lite upp till oss faktiskt, och upp till tjocka Berta.

Kalla fakta – Charlotte och Tomas i varsina liv

Sorgen faller över mig.

Jag orkar inte varje minut av varje dag finna harmoni och kraft. Det gör ingen. Jag som har så lätt att finna ord i så mycket så ofta, hamnar även jag i stunder då orden inte riktigt klär känslorna. Är det för att jag censurerar mig inför läsaren? Är det för att jag tappat kontakten med vad jag innerst inne känner? Jag vet inte säkert.

Kanske livet bara är sådant? Jag vet inte.

Stunder där jag funderar varför man strävar vidare i livet.

Vad vill jag? Jag vet inte längre.

Hur ska jag leva mitt liv? Jag vet inte

Så många borta ut mitt liv, många har dött, många har valt sig själva, andra har valt andra, och några har valt varandra. Men ingen är rakt igenom lycklig, eller harmonisk. En del hävdar det, men … jag tror inte på dem. Jag känner inte att en jävla massa pengar skulle göra mitt liv bättre.. .. ja kanske då för att kunna köpa ett torp, och odla, ha lite höns. Det är förstås. Men inte i övrigt. Att jag saknar många som inte längre finns för mig, innebär inte heller att om de fanns kvar vore allt bra… så klart inte! Men saknar gör man ändå.

Varför stretar man på? Varför lever man? Jag vet inte. Men stretar på gör man, och lever.

Idag knallade jag in på Caféet lite senare än vanligt. Där satt en alldeles gudomligt vacker kvinna i halvlångt page, med glasögon, och var bara onödigt vacker. Men jag vet hur det är, med mig. Det är till 90 % längtan efter kärlek, jag blir attraherad av. Hon får ju va hur vacker hon vill, ovch det var hon, men det gör ju inte mig lycklig vare sig om jag tittar på henne, eller om det skulle fallit sig så att vi var i lag. Hon satt med en blond väninna och pratade om saker jag ansträngde mig för att inte höra. Dök ner i min bok, och låtsades vara obrydd. Det gick sådär. Dumt av henne att vara så där vacker just där och då tycker jag. Undrar om nån kallade henne Tesssan… kan ha hört fel. Ähh… hon verkade vara inne i ekorrhjulet hon också, och har inget annat val troligtvis. jag är utanför ekorrhjulet, och skulle jag in i nån annans ekorrhjul så kommer jag troligtvis slungas ut ur det fort… och göra illa själen igen. Hon kan fanemej gå o vara vacker någon annanstans. Hrrrmfff fresta gamla gubbjävlar på det där viset ??? Näääruuu !!! Den går jag inte på !!! … tror jag – Kom inte här o va underbar!!!!!

Drar i vanlig ordning iväg på promenad upp på Hallstaberget. Har gjort så nu i tre veckor varannan dag. Jag hade inte promenadkängorna, utan lite mer otympliga. Och jeans. Jeans är dåliga promenadkläder. Stramar och går trögare. Själv tyckte jag det gick rätt bra uppför. Och skryter då och då över min fysik. En del låtsas bli imponerade, andra inte. Jag tyckte det gick bra ändå. Men det tyckte inte alla. 2 gånger, vid varsitt tillfälle stannade två unga killar och undrade om jag ville ha skjuts. Såg jag så jäkla mossig ut? Eller hoppades de på fler julklappar av jultomten, om de gjorde en god gärning till en äldre man? Är jag en äldre man förresten ? Nä … jag föredrar ”gubbjävel”. Det är mera rejält på nåt vis.

Läser Charlotte Kallas bok, ”Skam den som ger sig”
Förstår inte varför hon inte gav den undertiteln ”Kalla fakta”? Hon hade ju kunnat hört av sig till mig bara så hade jag bjudit på den. Hon har inte heller hon glidit in på en räkmacka. Slagits med inre demoner som försökt hålla henne tillbaka. Hon som många kändisar, hade stundvis svårt att hantera det runtomkring åkningen. Men det är det de får betalt för, genom sponsorer. Bilden jag hade av henne innan jag läst boken, var så klart helt fel Det är den alltid om människor man inte känner det minsta. Man målar upp bild av personer som passar en själv för stunden. Lika bra att erkänna. Och sen får man väl omvärdera bilden när ny kunskap tillkommer, om den tillkommer.

Skrivandet av min egen bok, blir svårare mot slutet, när man ska liksom binda ihop storyn, och avsluta den. Vad har jag skrivit egentligen? Upprepar jag mig? Har jag glömt nåt? Jag vet inte.

2023 infaller vintersolståndet fredagen 22 december klockan 04:27 svensk tid. 2024 infaller vintersolståndet lördagen 21 december klockan 10:19 svensk tid. 2025 infaller vintersolståndet söndagen 21 december klockan 16:02 svensk tid. Det där är antar jag för att ett år inte är exakt 365 dagar, och man måste justera med skottdag var fjärde år.

Fuktiga ögon


Nu närmar det sig Tomas-dagen, och dagen efter det är det vintersolstånd. Och efter det vänder det mycket, mycket sakta och bli ljusare igen. Men ändå en bra hållpunkt att se fram emot, samt när det bara blir några minuter ljusare per dag i början, så vet man ändå om det, och det blir en psykologisk effekt. Även om det dröjer innan det blir märkbart ljusare. För några år sedan i januari, var jag så ljus-törstig, när det kändes som jag inte sett solen på en månad, att jag skyndade mig ut, gick över på solsidan om älven, och fick se skymten av solen ett litet tag, jagade den runt stan typ.

Det är ofrånkomligt att mörkret påverkar oss nordbor mer eller mindre. Nu för tiden mindre för egen del, så det blir hanterbart, men ändå lite småtungt och enahanda. Kvällen börjar vid tretiden. Och iom att jag inte tittar på TV så mycket längre, så blir det långa kvällar. Och nu för tiden sänder nästan alla kanaler riktigt usla julfilmer dagarna och kvällarna i ända. Handlar inte ens om jul. Handlar om fotomodellers struliga kärleksliv allt som oftast. Just nu blir det pussel, läsa böcker. Inte så mycket korsord dock. Går i vågor det där.

Men även bokskrivandet tar tid. Har skrivit 135 sidor så långt. En bok som inte kommer bli så poppis. Skulle tro det blir lågt intresse. Men den måste skrivas känner jag. Vissa saker får inte glömmas och gömmas från världen och människorna. Och jag själv behöver det svart på vitt, vad som sagts och gjorts under de senaste åren. Men det kostar på, det är ganska jobbigt.

Jag har på senaste tiden blivit väldigt blödig, känner tårarna är på väg ofta, utan att jag börjar gråta och hulka. Vid musik, vissa filmer… sorgligt, kärleksfullt och vackert. Barn som säger roliga saker, vuxna som uppskattar en, ja det händer faktiskt att vuxna säger sånt, men det är tyvärr inte vanligt. Senast idag var till Lalehs låt Minnet av ett hav.

”Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Ja, det var här som jag blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv, åh”Och det var här som jag blev jag
Det var här som jag blev fri
Ja, det var här som jag blev jag och ingen annan
Det var så här jag levde mitt liv, åh

Och vi säger det var meningen (det var meningen)
Men kan man kalla det så?
När det finns de som aldrig kom fram
Ja, vi säger det var meningen (det var meningen)
Ja, vi kallar det så
Alla vi som står här på land”

Men jag är innerligt trött på alla offentliga globala lögner, och än mer trött på människors likgiltighet inför det hela.

Det blir en del enahanda just nu. Bekantskapskretsen har minskat. Delvis mitt val, delvis andra som inte har tid, inte vill träffas. Jag vet att det är många som aldrig kom ut till livet igen efter regeringens och globalisternas nedstängning av samhället och splittring av medborgarna. Jag vet att många föll i djup depression iom att de blev skuldbelagda som ovaccinerade. Jag vet att nästan ingen gråter över Julian Assange. Men jag har fällt en och annan tår över det ödet, efter att ha läst boken om dem rättsskandal som sverige, USA, Storbritannien, och Ecuador är medskyldiga till. För jag, även om det bara följt mig hela mitt liv utan att blivit fysiskt frihetsberövad, vet hur det känns att bli falskt anklagad.

Jag kan bli rörd över en god kopp espresson jag gjort hemma, eller tanken på de få gånger jag minns att människor har stått upp för mig mot andra. Det är i min mening något av det mest sällsynta formen av kärlek i vår likgiltiga värld, med likgiltiga människor. Jag tänker på Patrik, H, på Carola, på hon som vi kallade Blomman, som alltid visslade. Jag tänker på Millan, Jag tänker Mikko, jag tänker på Rolf, och jag tänker på Maggan. Och jag tänker på Stellan Winterqvist

Nu börjar jag smått sukta efter frön och odling igen. Men det är några månader dit. Mitten av mars kanske.

Varför gråter den inte?


Varför gråter jag inte ?
Jag känner mig ledsen… vet inte varför.

Mentalt utmattad kanske, bara genom att försöka förstå
den värld jag lever i, för att kunna vara en av de myror i myrstacken
som räddar den

Men det är nåt mer…
Varför kommer inte gråten?
Jag sitter här ensam, som så ofta.
Är det därför?

Nej, de gånger jag varit tvåsam, har jag ju rasat ända ner
i botten, och knappt tagit mig upp. Vrak !

”Måsta gifta!” – ”Tåmass, ensam, inte braa”
Säger Mohammed på caféet. Han har så rätt,
och han har så fel.

Eller är jag sorgsen bara för att jag landar i mig själv
då och då, och behöver få vara ledsen?
Jag vet inte… jag vet ingenting,
ju mer jag lär mig, vet jag ingenting.
De som inte försöker lära sig, vet allt

Skriver bok nu, om allt galet som sker, när och fjärran,
där jag försöker förstå. 110 sidor nu.
Jag förstår ingenting,
men skriver ner det jag inte förstår

Varför gråter den inte ?

Nu gråter den…

Varför gråter den?

Ingen vet

Kanske ändå saknar någon?

Älskade regnbögspropaganda


Inte ens mitt tidigare favoritprogram, ”Allt för Sverige”, kan jag titta på med samma naiva ögon som tidigare. Jag har inte förändrats mycket, men min förståelse för omvärlden och människorna. Min förståelse för det vi matas med dagligen, som kallas för ”information”, när det är saker de som har makten, vill att vi ska tro på. Och desinformation, när de inte vill att vi ska tro på det, eller ens veta om det, när det är sanning.

Jag har lärt mig mer om människorna… och den lärdomen, får mig att känna mig desillusionerad allt oftare. Utan hopp, utan förväntningar, utan framtidstro… och framförallt, tyvärr, utan tillit. För i slutändan, landar mycket av livets olika verkligheter om tillit. Kärleken… Politiken … vänskapen … och INFORMATION.

Utbildning? De flestas smak för det ordet är att det är något nödvändigt, något utvecklande, något som gör dig smartare, något som gör dig upplyst, och något som ger dig jobb, som i sin tur ger dig pengar, som i sin tur ger dig makt, över din livssituation, och åtminstone illusionen av makt över andra, för de flesta. Men blir det tillräckligt stora summor enstaka människor förskansar sig, så börjar de äga de närmaste Kunga-rövslickarna, som i sin tur gladeligen för rätt summa pengar eller tjänster, förtrycker folk via de lagar som var tänkt skulle skydda medborgarna, vänder sig mot både vänner, bekanta, och sina forna värderingar. Och utbildning, blir likt information, ett verktyg att desinformera massorna, och ett verktyg att undvika BRED informationsbas.

Allt för Sverige svalde jag tidigare år med hull och hår, som utbildande underhållning. Och ”Sömnlös i Seattle” Mamma Mia 1 och 2, som romantiska komedier… utan att ha något dolt budskap. Så är det ju inte så klart. Det finns ingenting som är objektivt, och det kan jag inte bara leva med, utan till och med bejaka som ett faktum. Det är när det blir för mycket av ett enda budskap, och det dessutom är bortom all biologisk natur, sans och vett, som min kropp och själ nu för tiden våndas, vredgas och lider. Så som feminism, regnbågsrörelsen, proxykrig och inte minst vaccinism, vilka alla tycks nåt slags symptom på, eller verktyg för ett globalt tyranniskt styre.

Och när dessa mer eller mindre påtvingande , snedvridna budskap, dagligen, i alla former av medier, kulturyttringar, sportevenemang, politiska tal… ofrånkomligt bedrövar en med sin dystopiska undergångssträvan… ja då blir det föör mycket.

I Mamma Mia, finns männen mer eller mindre som omoraliska statister som genom sin blotta existens kränker och bedrar kvinnor. Även om det i det här fallet var huvudrollsinnehaverskan som strulat runt med tre män på kort tid, så att den blivande avkomman inte visste vem fadern var. Vems fel ? Jo de tre männen. En av hennes klagerskor, den kåta med pagefrisyr, yppar även orden ”Be still my beating vagina” när hon kommer i kontakt med en äldre enligt henne stilig herre. Heller inget jag egentligen skulle haft någonting som helst att invända mot, hade det inte varit för att jag vet hur reaktionen skulle varit om en man uttryckt liknande om en sexig kvinna. Hur mycket olämplig objektivering hade det då inte pratats om, äckliga karlar som bara tänker på en enda sak, att utnyttja kvinnor sexuellt. Sånna är vi!!! Se upp kvinnor, när som helst kan vi yppa ”Min kuk pulserar av upphetsning vid din uppenbarelse” och sedan är det bara att boka advokat.

I min tidigare favoritkärlekskomedi ”Sömnlös i Seattle” så flirtade huvudrollsinnehaverskan med en annan man, medan hon fortfarande var i stånd … nä inte stånd ,… hade för avsikt att gifta sig med Walter. Ingens fel, men när kvinnor är veliga i romantik, är det romantiskt, annars är det tölpaktigt. Sådan är vår tid.

Och som sagt var inte ens i Alltför Sverige, vars historiska skildringar kunnat intressera mig tidigare, går man fri från regnbögspropaganda, kryddat med en stor portion svensk-jante-lag, om hur dåliga vi svenskar är.

Handduk


Denzel Washington, har påverkat en detalj i mina diskningsvanor, efter jag såg en våldsfilm, med honom i huvudrollen. Jag ser sällan på hela filmer nu för tiden, utom på bio. Igår såg jag The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes, på bio. Den gav ingenting nästan. annars kan filmer innehålla scener/avsnitt som träffar mig i hjärtat, och i hjärnan, som jag vill ska bli en riktlinje, eller ett måtto.

PÅ kvällarna, när jag ska komma till ro, ser jag filmer jag köpt på DVD, som har sådana sekvenser. Som en godnattsaga, utan transor ungefär. Jag undviker således skräckfilm. Filmen med Denzel, är första delen i filmserien Equalizer. När ja först såg den, var jag irriterad på det lugna vardagstempot i första tredjedelen av filmen. Han diskar, rakar sig, gör smoothie, åker tåg till jobbet, går på sitt favorithak, o läser böcker. Filmen går långsamt, upprepande, upprepande… hände inget alls … fast det gjorde ju det ändå. NU är det min favoritdel av filmen, som sen övergår i våld och död, när han försöker befria en prostituerad ung tjej från ryska gangsters klor som hallicks.

Det är kontrasten… hans val att leva det lugna, gråa trista livet, i ensamhet, och ha kapaciteten till att döda, när det är nödvändigt, för egen överlevnad, eller andras, som i det här fallet den unga prostituerade, som blir misshandlad av de ryska gangstrarna så hon blir inlagd på sjukhus. Det är väl på ett vis en klassisk de goda mo´t de onda, som ibland kan va utmattande att se på, utifrån förenkling av vilka som är goda och vilka som är onda. Så skillnaden blir den första tredjedelen av filmen, som definitivt fyller sin roll. I en scen, har han gjort sina morgonbestyr, och viker ihop diskhanduken, och hänger upp den. Och det är den lilla detaljen jag anammat. Förut har jag bara skrynklat ihop den, eller hängt på krok. Men jag tyckte det var lite tilltalande med ihopvikt diskhanduk. För närvarande diskar jag två ggr om dagen t o m. Och torkar disken, så det är helt färdigt att laga till nåt när helst ändan faller på.

Hopp


Luften går ur mig, ännu en gång. Jag känner sorg för mänskligheten, och vrede….rädsla…. men ingen glädje. Jag känner sorg för egen del, över krossade drömmar om kärlek och ett harmoniskt liv. Är det ett val, att bekämpa tyranni, att kämpa för frihet, din och min, och andras? Ja men så klart, är det ett val, precis som det är ett val att sakta låta alla våra mänskliga rättigheter försvinna.

Men…. men jag önskar att jag slapp göra det valet, eller att jag åtminstone inte kände mig så ensam i det valet, i den kampen. Människor bryr sig inte om nånting verkar det… inte om någon, verkar det. Varför skulle jag kämpa för de som inte bryr sig om något eller någon, inte ens sig själva tycks det… varför?

Frodo: ”I wish the Ring had never come to me. I wish none of this had happened.”
Gandalf: ”So do all who live to see such times, but that is not for them to decide.

All we have to decide is what to do with the time that is given to us.

Jag hade velat annat med mitt liv, inte mer, i form av kvantitet och pengar, men mer i kvalitet, harmoni och kärlek. Kärlek? Ordet ekar tomt på mina läppar, och det känns som jag berättar sagor, när jag yppar ordet. Jag är måhända desillusionerad…. och det är inte gott att vara.

Mörkret tar mig ikväll, tränger in i porerna, och knackar på det oskyldiga hjärtat, som inte förstår ondska. Släpper jag in den… så är jag inte längre kärlek, släpper jag in den, utan motstånd, är jag inte längre vid liv, och inte heller död. Det finns ingen vila, ingen ro.

”So tired of the straight line
And everywhere you turn
There’s vultures and thieves at your back
And the storm keeps on twisting
You keep on building the lies
That you make up for all that you lack
It don’t make no difference
Escaping one last time”

Om ändå ….om ändå det fanns kärlek, om ändå det fanns hopp. Om ändå en kvinna gick vid min sida, och stöttade mig när jag tappar ork, om ändå jag fick gå vid hennes sida, när hon tappade tro… Om ändå jag fick vara hennes hopp, om ändå….

Jag vet vart jag kommer ifrån, men jag vet inte vart jag är på väg, jag vet inte vad det ska bli av mig? Men vem vet sånt? Det hade varit lite lättare att kämpa i livet, med lite stöd. Det hade varit lite lättare med äkta vänner. Jag vet inte längre vem jag kan lita på? Och jag vet inte längre vad jag kan lita på. Det finns hopp, det finns alltid hopp, sa min engelska lärarinna till mig på högskolan, innan jag dök ner i ett mörker jag var nära att fastna i.. det finns alltid hopp…. men jag känner inte alltid hopp…. jag får lita på hennes ord… men inte på henne. Hur ska jag våga lita på någon enda människa, efter vad människorna gjort mig,… efter de övergivit mig, när jag behövt dem som mest?

Andy Dufresne: [in letter to Red] ”Remember Red, hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies.

Klimakterie-förnekelse, Snopp-bärare


Jag var just ute i den globala uppvärmningen, (minus 18,5 gr)som i sin tur beror på klimakterieförändringar hos kvinnor… eller jag menar förståss livmoderbärare. Oj… jag glömde inkludera de som inte utvecklar en livmoder på biologisk väg, förlåt, jag menar förståss även individer som ämnar ha en artificiell livmoder. Oj, sa jag klimakterieförändringar? Jag menar så klart: Klimat-flytningar!

Jag som snopp-bärare, och inkluderad och genom födsel till pojke och sedermera man, involverad i det patriarkala förtrycket mot livmoderbärare och icke binära som finner det orättvist att de blir tilltalade som kvinna eller man som de är födda till, … jag och min snopp, känner oss avsnoppade från våra mänskliga rättigheter (som om vi hade några )… när vi inte längre har rätt till vår egen kropp. Det är ju naturligtvis inte lika allvarligt om en man, en kvinna ELLER en hen, på olika vis blir mer eller mindre tvingade till att injicera vaccin, som om en kvinna UPPLEVER det som att någon kränkte henne genom hur en man tittade på henne, tilltalade henne, eller vidrörde henne. Men ändå… det känns som om vi ändå skulle haft rätt att bestämma över våra kroppar, trots att vi är män, jag menar identifierar oss som män.

Elsa Widding, som troligtvis var född till kvinna, har ställt för vår demokrati avgörande frågor till minister Gunnar Strömmer, angående västvärldens regeringars, och tycks det, även oppositioners önskemål om att avsäga sig sin nationella suveränitet i det som EN man bedömer vara globala hälsofrågor. Jag kan inte skriva ner dessa funderingar bättre än Elsa, och om det finns minsta lilla önskan hos er att ha något enda gnutta självbestämmande, föreslår jag att ni klickar på länken ovan. Om ni inte vill veta när er och era barnbarns framtid tas ifrån er och dem, är det bäst att ni inte tar reda på hur saker ligger till. Åtminstone för stunden… sen blir det andra bullar, det kan jag garantera.