…
(Skrivna först med penna på papper)
Lördag morgon, 04.10.
Nån form av obehaglig ”mardröm”, kommer inte riktigt ihåg den. Jag tror ju att det inte alltid är nödvändigt med nån ”analys”. Det sköter kropp och sinne ganska bra själv.
Men däremot bortsett från dröm, kan jag skriva mer direkt och ärligt, än om jag skriver direkt på bloggen, skriva vad jag känner och tänker, utan att fundera över om jag upprepar mig, eller om läsaren tar illa upp och blir kränkt.
Nå hur mår jag? Det är väldigt mycket som är bra. Sen finns det samtidigt sorg, oro. ilska och frustration. Rädsla vet jag inte … jo den är väl i form av oro. Visst kan jag ibland känna mig ensam i den här världen. På flera vis. Ett av dessa vis är för att jag inte känner att jag i rötterna tillhör någon familj. Och ett annat är att jag inte tillhör någon egen familj, med kvinna och barn. Jag kan bli direkt avundsjuk när Mohammed på lotterna har familjeträff vid borden efter Ingrid Thulins stig efter älven, och de pratar i mun på varann, skrattar … jag erkänner det.
En annan sorts ensamhet, är den att inte kunna prata med folk om vad som sker i den totala omgörningen av världen, med minskad demokrati och yttrandefrihet… och personlig frihet, för att de inte orkar, vill eller är kapabla rent psykologiskt (rädsla) eller inte ens intellektuellt, eller informationsmässigt (för att de lyder, och därmed aldrig tillåter sig till sina sinnen, släppa in någon annan information än tillåten ”information”.
Och då blir det som nån slags ”delvis-charad” att umgås med människor som om det som sker i världen inte sker. En slags parallell värld, i verklighet folk inte vill uppleva. Bara prata samma inövade haranger för att undvika det som jag ändå tycker borde stå högt upp på listan för vad som berör en, och angår oss människor ur alla aspekter. För det som sker nu, som de flesta vill blunda inför, påverkar ALLA ur väldigt många aspekter.
I en annan del av verkligheten, kan jag känna att man lever.
Medvetandet
Jag känner ingen speciell stolthet över att vara mer medveten om dessa saker, över att ha ett bredare informations-input, än majoriteten, angående den eskalerande globaliseringen, den nya världsordningen , med global censur, indragning av mänskliga rättigheter både för de lydiga, och oss olydiga. Och de flesta tycks inte förstå det, det verkar tänka att om de INTE reagerar och agerar mot de icke demokratiskt valda makthavarna, så drabbar deras diktatur inte dem. En del till och med accepterar eller välkomnar detta nya som absolut nödvändigt. Jag har hört bekanta uttrycka att de tyckte det var bra att makten undanhöll information för oss om baksidorna med vaccineringen.
… nä jag känner som sagt var ingen slags mallighet, överlägsenhet i detta mitt högre medvetande… bara sorg och saknad av ett sunt, relevant samtal med mina vänner och mina medmänniskor. Bara sorg och saknad över det mänskliga i mina medmänniskor.
Trots denna klyfta mellan mig, plus en ganska numerärt stor minoritet,… till en större procentuell majoritet, så går livet vidare. Och jag har bara det här liret, i den här tiden, i den här världen att leva. Och trots allt detta, finns det mycket som är på pluskontot, framförallt för mig personligen. Och framförallt i min egen utveckling som människa. Men som jag skrev, på några sätt , emellertid, rätt så ensamt, fast jag är mycket med och ibland folk.
Informationsmässigt. känns det som det finns för mycket information, och för lite tid. Och en följdfråga dyker då upp för mig. Till vilken nytta? När de flesta tycks välkomna den nya formen av mentalt och kroppsligt slaveri.
Ur ett ego-perspektiv, vad har jag för nytta av denna min utökade medvetenhet, när jag ändå inte anser mig vara förmer? Det finns väl fördelar med medvetenhet, men även frustration.
Jag borde kanske inte vara så förvånad över hur lätt styrda människor är och faktiskt länge har varit i sin vardag. Vilka snäva ”regler” och gränser de låtit sig bindas fast vid. En slags styrdhet som sedan med hjälp av en global rädsle-kampanj sätter igång en redan inövat lydande. i den vilseledande tron av att lydandet är solidariskt. Jag tänker på hon som skämdes så över att jag hade tagit med cykelväska till en golftävling, istället för ryggsäck eller dylikt. Eller hon som skämdes så över att jag hade ett reseväckarur i fickan (innan mobilens tid). Jag tänker på hon som var så engagerad i vilka färger jag EGENTLIGEN passade i, när jag köpt en ny blårandig T-shirt jag tyckte om. (Hon hade läst nånstans om såna där färgskalor, och därför visste hon bättre än mig vad jag passade i för färger) Och jag tänker på han som med avsmak och negativ förundran konstaterade att jag hade en ”undertröja” på mig som vanlig tröja, bara för att det var sömmar på den, och för att det stod ”undertröja” på paketet jag köpte den i.
Men om jag i det senare exemplet, när det gäller ”modebranschen”, en del av den kapitalistiska hjärntvätten för att få sälja varor vi inte behöver till oss… om de bestämmer att det där jag nyss nämnde är mode, då hade inte personen jag pratade med opponerat sig över min klädsel. Elle låt oss säga… om man nu kan föreställa sig nåt så galet som att klädfirman själva innan försäljning, klipper sönder hela jeans, och tar mer betalt för det… om det är mode, ja då är det normalt beteende. Eller om någon slags könslös propagandarörelse, stödd av all media, alla regeringar inklusive globalisterna, får för sig att det är normalt och normen för män, att springa omkring i glittriga regnbågsfärgade underkläder på stan hela sommaren, och BH… jag då är man konstig om man inte gillar det.
Nu är ju jag i motsats till Ola Salo faktiskt the worrying kind. Dock tyvärr kanske inte the marrying kind. Men jag har ändå lyckats i någon utsträckning bemästra och avdramatisera rädslan och oron bättre på senare år. Oroshärdar för mig har t ex varit hälsa, framtida inkomst, och faktiskt en global systemkollaps. Även om systemet i sig, för moder jords skull, behöver och inom sin tid kommer att kollapsa på sin egen orimlighet, så kommer det ju även drabba folk som tror sig vara mer medvetna än den tystade, fogliga majoriteten.
Det regnar ute nu, när klockan närmar sig 6 på morgonen. Och det ska regna hela dagen. Det funkar för mig. Undrar om det är ett inferno-monster-hyper-dyper-lågtryck till följd av ”klimathotet”? Eller om det är det som vi förr kallade för ”en regnig dag”, eller ”svensk sommar?
