Kategori: Roliga funderingar

….
I julen som var, närmare bestämt Annandag Jul, agerade jag taxi åt min 82-åriga moster, och körde henne till Ö-vik, till Barn, barnbarn, och barnbarnsbarn.
Julklappar, matfrosseri och annan hysteri är då redan avklarat till min stora glädje och lättnad. Medan man sitter och bara ÄR, så betraktar man sin omgivning. En av barn-barns-barna, Elina 3 år, hade nog fått en mini-synt i julklapp, en sådan med diverse demo-låtar med urusel ljudkvalitet, och epilepsiframkallande haranger utan variation.
Vuxna och barn var utspridda mellan kök, hall och vardagsrum, och Elina hade små vallfärder emellan dessa rum. Elinas cool-lugna kusin Albin 11 år som inte ens ett smärre inbördeskrig kan påverka till oro, satt i vardagsrummet med batteri-morfar och mig när Elina 3 år, satte igång den mest enformiga av demolåtar som fanns på den lilla kapitalistiska djävulsmaskinen.

När 3-åringen sedan gjort vallfärd in i köket, passade jag på att stänga av oljudet, eftersom även TVn var på och lyssnades och tittades på. Så gick det någon minut innan det vandrande blöjpaketet kom vankandes in i vardagsrummet igen, och tittade förebrående på oss 3 generationer pojkar och män. Gick fram till misstaget till julklapp, och tryckte igång oljudet igen, demonstrativt med ögonen fästa på oss, och inte på on-knappen.

Den här proceduren upprepades åtminstone 4-5 gånger, hon slog på den, och vi stängde av den. Och under proceduren sa hon inte ett ord, bara blängde förebrående på oss, och lugnt och metodiskt satte igång synten igen. Synten skulle bara vara igång … så var det bara, tyckte Elina. Och till sist på väg ut därifrån, vände sig den lilla om, för att titta vem som hela tiden stängde av hennes ”rogivande” musik, när hon gick ut… och kastade ytterligare en förebrående blick till oss.

Och om man nu skulle velat ägna sig åt genetikforskning, beteendeforskning för att spåra detta beteende, så har jag fått tillfälle att se ett tydligt samband, med ovan nämnda tvåbenta blöjpaket, och hennes mormorsmor, som jag träffar dagligen i diverse hjälpaktioner och inmundigande av diverse tillagade näringsämnen , samt sockerbomber.

Det vanliga är att jag hjälper 190-år…. f’låt 82-årig moster med:
Skjuts till sjukhus, affär, bekanta, söndagsutflykter, etc etc, samt tvättar fönster, hämtar saker på höga hyllplan, handlar åt henne, hjälper med datorärenden, bär tunga saker, soptippskörning, snickerier, borrning etc etc etc …. och att moster, så länge hon har ork och lust stoppar i mig lite mat. En fungerande deal för båda, då det innebär att hon inte blir så ensam, samt att ingen av oss fuskar med maten.

Nåja. åter till likheterna över generationer, inom familjen. Ofta när middagen är instoppad i huvet, så blir moster kvar vid matbord, med kaffekopp och stickning. Klockan är då ca 17 på eftermiddagen. Sedan blir det skattebetalning på balkongen för hennes del (rökning). Och då har jag ofta fallit i nåt slags paltkoma, hamnat i soffan och zappat fram nån serie att slötitta på.. tex ”Greys Anatomy”, eller ”Big bang theory”.

Här kommer då liknelsen:

Moster har då vankat av och an, mellan kök och balkong, förbi TVn där jag slötittar. Stannar demonstrativt upp, nästan mitt framför TVn och tittar med en obetalbar ogillande, oförstående min, som säger: ”va e de där för skräpprogram, byt kanal”
Av och an,, gång på gång, stannar hon upp och blänger på Tvn med samma förebrående, ogillande min, och fågelholksmun. Och får ärade 82-årig moster tag på TV-dosan, så är det med ens ”fråga doktorn”, ”nyheterna” eller nåt gör-om-mig-program påslaget. Och då spelar det ingen roll om hon hört nyheterna 10 gånger på radion under dan, och sett 2-3 tv-nyheter, för det är på svenska och ”begripligt” När moster sedan bytt kanal, vankar hon ofta ut ur rummet, ini köket, eller ut på ”rökrutan” igen.

Härom dagen satt jag och tittade på ett avsnitt av Greys Anatomy, som var speciellt fångande. Och Moster hade vankat av och an, och blängt på TVn med öppen mun, och förebrående min, då jag kände hur det började bli akut dags för kisseriet.
Jag tog med mig dosan ut i hallen, annars hade det varit ”fråga doktorn” på när jag kom tillbaks. Varpå Moster lite lätt irriterat sa:

– ”Är du så jäkla rädd att jag ska ta dosan, att du tar med den på toaletten ?”

Varpå jag faktisk med glimten i ögat berättade i princip det jag skrivit ovan, och vi skrattade gott åt oss själva.

Skuldtyngd

”Ja förstånnt mä på N’KarlErik, Hä se från ene skulla ti’n anre !?”

(Jag förstår mig inte på Karl-Erik, tar på sig ena skulden efter den andra)

Osså var det sexbarnspappans funderingar kring varför de hade så många barn:

”A’Frida vâl bå’net om man kaste kallsångern ätter’a”

(Frida blev med barn, bara man kastade kalsongerna efter hon)

..
Jag vet inte om jag redan skrivit ned denna berättelse i någon tidigare blogg, men för säkerhets skull, och för bevarandet av allt som får människor att le, så….

När min älskade morfar gled in i demensens värld, uppstod både svårigheter för morfar’n själv och för omgivningen. Men även episoder av komiska skeenden.
Vid den här tiden bodde morfar’n på Solgårdens ålderdomshem, nära Ångermanälven i 5 minuter från centrum…. eller 25 minuter med rollator och pauser för medborgare som har dubbla livslängden.

Kärlek och förvirring

Ibland var det svårt för morfar’n att känna igen oss, eller placera oss i rätt fack. Men han var glad när vi kom, …ibland. Andra gånger svor han som en borstbindare. Han som aldrig innan det tagit ens en mild svordom i sin mun.
Nåja det föll så väl ut att en äldre kvinna, Fru Beckman, som var minst lika dement som morfar’n, om inte mer, fattade tycke för morfar’n, och vise versa. De sken som små solar i varandras närvaro.

Den försvunna rakapparaten

Vid ett tillfälle hade morfarns rakapparat försvunnit, och personal letade efter den i två veckor minst, utan framgång. Tills en dag personalen hittade morfarns rakapparat i fru Beckmans frysbox. Och sådana saker händer ju då och då i demensens värld.
Sedan gick det nå’n vecka och morfarns rakapparat försvann igen. Varpå personalen vid besök hos fru Beckman ville undersöka om de fanns i fruns frysbox.

– ”Vi vill bara titta så du inte har Tures rakapparat i frysen !”

Tanten tittade förnärmat upp, med skarp, hög röst och sa:

– ”RAKAPPARAT I FRYSEN ?????…. det har väl ingen vettig människa ?”

Flytt och återförening

Sedan flyttade tanten in på nytt demensboende med lås på dörrarna. Och morfarn, som vid 84 års ålder hade bättre fysik än många 70-åringar, kom efter ett tag till samma demensboende. Ibland hittade personalen på Solgården honom gåendes långt ner på Skedom (4-5 km, från Solgården) gåendes mot Undrom 3 mil bort, där dottern bodde. Så då fick det bli flytt från Solgården till annat slutet demensboende även för morfar’n.

Fru Beckman var redan installerad på stället. Så när min kära morfar anlände, utbrast fru Beckman med utsträckta armar:

– ”Men Ohhh …kommerrr du ?… vad glad jag blir !!!!”

Familjefoton

Fru Beckman visade morfarn och min moster (morfars dotter) sitt rum på boendet. Och det fanns väl åtminstone 30 fotografier. Tanten rabblade upp kusiner, tremänningar, mostrar, båna och bånbåna… tills det kom fram till ett stort porträttfoto vid sängbordet föreställandes hennes framlidne make. Och moster frågade Fru Beckman:

– ”Och vem är det då på det fotot ?”

varpå fru Beckman såg ut som ett frågetecken och sa korthugget:

– ”A de vette fan !”

…vände på klacken och gick vidare.

Råtter’n

Väl installerade på demensboendet, med förvirring som normalitet, blandat med tragisk uppgivenhet och humor så gick dagarna. Morfarn och fru Beckman satt med övriga dementa och personal i allrummet. Och mitt i allt svammel och mitt i demensvärlden glimrar det till i huvvet på gubben, som alltid varit en spjuver.
Morfarn sätter handen under bordet och skrapar med naglarna lite grann, varpå Fru Beckman hoppar till och säger:

– ”Tyst .. hö ni ?.. de e råtter’n !”

Personalen säger att det inte finns några råttor där. Morfan avger inte det minsta ansiktsuttryck som kunde avslöja honom, utom om man tittar gonom rakt i ögonen… där stod det att läsa jävelskap och bus. Morfar avvaktade nån minut igen, innan han ånyo skrapade med naglarna under bordet. Varpå tanten hoppade till igen

– ”SSCHHH !! … men hör ni inte .. de e ju råttern säj ja ju!!!”

Nu kan inte morfarn dölja lika bra, utöver busiga ögon, fladdrar öronen på honom, och ögonbrynen åker upp och ner.

…
Ursäktandet innan giftigheterna

Idag följde jag med Mostra o såg till att hon fick en tavla inramad på ”Bennys Bodega” Jag hjälper ju henne som bekant med i princip allt jag förmår hjälpa henne med. Och visst får jag igen ….
Men vi är oxå precis lika kärleksfullt råa med varann som vi är snälla, och högt till tak. Därför vet jag att jag kan skriva som jag gör här nedan…. allt är med humor och kärlek ska ni veta… från bägge håll. Och det mesta av det jag skriver här säger hon själv, om sig själv så… Nå nog med ursäkter nu… nu ska det skrivas.

Insikt och vishet, med verbala grymheter

Nu för tiden så har min Mostra uppnått den aktningsvärda åldern av 81, och kroppen är inte vad den varit naturligtvis. Men är det nåt tungt eller fysiskt, så har jag gett henne totalt lyft-och-stege-förbud… och sagt hon ska ringa mig… och det gör hon.

Nu har den allvetande Mostra iofs vishet nog att inse sina begränsningar, samt vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder. Tex så beställde hon högst frivilligt en rullator pga sin vinglighet… och det går inte fort. Men hon tar med sin rullator på promenad de allra flesta dagarna….är det längre sträckor så ringer hon undertecknad ”privatchaufför”.

Nu pinnade vi iväg i sakta mak från Djupön in mot gågatan och Benny B. Och när jag säger sakta, så menar jag sakta. Jag kan citera en av hennes arbetskamrater för mange herrarns år sen, i köket på Solgården, när en gammal dam mycket sakta gick förbi utanför fönstret till köket:

– ”Hörji jänter. koomm så få ji se. gå man nå saktigare än så dänn, … då stôlp man”

Från samma kök kläcktes kommentaren om en högst högfärdig och märkvärdig kvinnlig chef, som var allmänt stroppig och nedlåtande mot just kökspersonalen. Den kvinnliga lätt mulliga chefen liksom hade näsan i vädret och talade väldigt sävligt, och hjärnan kan inte alltid varit inkopplad med munnen. En morgon kom hon gåendes med små nätta steg och näsan i vädret, i ett par envånings träsandaletter. Varpå en av de äldre robusta kokerskorna i köket kläckte ur sig med barsk, bonnig röst:

– ”Jaha … här kommer hon trippandes som en ny-pippad sädesärla”

Oj … tillbaka till dagens stadstur

Nåja .. tillbaks till Mostras ultrarapida stadsfärd, med mig bredvid. Hon har dessutom kommit på att om hon startar långsamt, så går det bättre att öka lite sen…. annars kan hennes Marbouro-lungor strejka på en 10-delsekund.
Men när vi började närma oss Kommurn husä … så tog hon nog 10 meter i minuten.

Min moster har genom alla år visat din kärlek i handling, bestämdhet, och omtanke, men med lite barsk rivjärnsröst. Som när jag för 25 år sedan var en djupt deprimerad människospillra och sa att jag var så deppig att jag inte hade nån matlust, när hon lagat mat åt mig. Då kom rivjärnsrösten fram:

– ”JA INTE BLIRE BÄTTRE OM DU INTE ÄT !!”

…sa hon och putta in mig i köket. Sån är hon. Detta kan vara bra att ha i minne nu när jag berättar om den ferglada skjortan. Till en början är det ytterligare en berättelse från den allvetandes stora berättararkiv, när en äldre farbror i rullstol från Undrom skulle prova en skjorta på en affär, och hans bihang och smakråd hade plockat fram en grå rutig skjorta och visat för gubben, varpå han tittade misstänksamt på skjortan och med gnällig gubbröst sa:

– ”Ja tyche int nå omma, han e för feeerg-gla, att !”

Och menade väl förmodligen att den var för mycket mönster på.

Oj …provar igen, tillbaka till dagens stadstur

PÅ väg till Benny B, går vi förbi Dressman, och jag pekar på en skjorta som jag gått förbi många gånger och tyckt varit snygg, en riktig ”smällkaramell” som expediten uttryckte sig om den sedermera.

Genast när jag sagt att den var fin hörde jag och såg på mostra att hon inte höll med mig i sak. Så jag sa:

– ”Men du tycker den är gräslig ?”

– ”Ja-a-a”

Sa mostra med eftertryck
Nu hade vi fixat ärendet hos Benny B… och var på väg hem, och gick förbi Dressman igen på väg tillbaka. Då stannade mostra till framför Dressman och sa lite bestämt…

– ”Nå ska du inte gå in o köpa den där skjortan du ville ha nu då ?”

Varpå jag förklarade att jag hade tänkt gruva mig ett tag, för jag behövde den ju egentligen inte. Då tog Mostra på Stor-rö’-tant-börs’n sin, mä metallknäppning på myntfacke, la’n i hanna på mig och gav uttryckligen order, med rivjärnsrösten:

– ”Nu ta’ru n’hänn börsen o gå in o köpe skjorta !!”

…
Ja… den ytterst relevanta, och nu dagsaktuella frågan ställde ju sig en av skådespelarna i filmen med samma namn. Nu har dom iofs bytt ut lingon mot kramar.

För ett tag sedan gick man ut med på nyheterna att det skulle bli dåligt med lingon i år.
Så löd prognosen. Än så länge är 30 liter bär plockade och det mesta syltat redan. Med euforiska utlåtanden från tex Benny Borell som fick en burk hemkokt lingonsylt.

Jag säger ”än så länge” … för det är inte slut på lingon än.

Detta föranleder en ju att antingen börja tänka konspirationsteoretiskt, att sylttillverkare/bäruppköpare, inte vill ha massa självproducerande syltkokare och bärplockare i ”deras” skogar och hyggen. Så man ”köper” en negativ bärprognos.
Eller så är det bara så enkelt att det är samma trovärdighetsgrad på ”bärprognoserna” … som på 5-dygnsprognosen på väder… eller för den delen samma trovärdighetsgrad som på vallöften.

Men med tanke på att ingen bryr sig kan man fråga sig om det ”bär” sig.

…
Kommer att tänka på när min käre far hälsade på i sitt Norrland. Han flyttade ju ner till Hufvudstaden på 70-talet, och blev kvar där. Han längtade alltid hem till Norrland, och speciellt för bärplockning och fiske, samt snö på vintern.
Men så föll det sig så en gång att vi mötte upp en äldre herre i trappuppgången här, som hade 2 hinkar fulla med lingon. Och Far som i likhet med mig av naturen är både social och nyfiken frågade med vänlig röst:

– Oj va mycket bär !!! vart har du hittat dom där bären ?

Och gubben som var utrustad med allt vad som skulle kunna tänkas ha med bärplockning för ca 3 veckor, hinkar, kniv, stövlar, keps, vattenflaska, visselpipa, kaffetermos, plåster etc etc … tittade lurigt upp på far, från sin krumbukta position, flinade upp sig och sa med pipig gubbröst:

– I skogen !

Asså… om man fått filma fars ansiktsuttryck då.

Naturligtvis betydde ”i skogen” i detta fall: ”Du har inte att göra med vart jag har mitt bärställe, hitta ett eget Stockholmsjä…..”

Efterverkningar

Ja och i skogen var jag idag och hittade 12 liter lingon. Detta trots att jag haft ryggont nere vid svanken ett tag nu, och eg inte skulle utsätta mig för ”böjelser” på ryggen.
Men när min 80-åriga granntant berättade att hon plockat 20 liter Jordgubbar, 10 liter lingon, 4 liter blåbär… och lite hjortrån… så kände jag mig lite pjåmig med min rygg. Och jag beslutade mig för att pröva. Jag menar det är väl bara att sluta plocka om det gör ont… tänkte jag. Det gick skitfint hela tiden. 2 timmars bärplockning. Märkte inte av ryggen alls. 2 timmars bärrensning, kändes inte ett dugg.

MEN sen skull jag kliva upp och gå hem… och nu förstår jag vad dom pratar om som säger att det känns som knivar i ryggen. Fy sa-n i h-vete va ont det gör när jag rör på mig.

Osäker prognos

Men nu gick jag ju händelserna lite i förväg. Pga min vän Gs arbetssituation, samt ett kvarvarande lingonlager sen i fjol, har han inte haft tid ork och behov av att plocka än, så med hans tillåtelse (hans bärställe) for jag iväg, kom dit vi 13-tiden. Jag har ju hört på nyheterna att det skulle varas lite Lingon i år. Men har nu lärt mig att Lingonprognoser är lika tillförlitliga som Politiska löften eller 5-dygnsprognosen.

Det var ju smockfullt med lingon de första 10 meterna, på tuvor alldeles intill stigen.
Sen såg jag att mognadsgraden varierade kraftigt på olika ställen, skugga, sol osv.
Så jag tänkte för ett ögonblick när jag skrapat ihop 4 liter, att jag kunde kanske vänta nån vecka och komma tillbaks. Men … ”Jag fyller bara den här plockare” tänkte jag och travade ytterligare 40 meter. Och ser att det var lite mer moget där igen…. ’

Liten man

SAMTIDIGT dyker en liten man, (förslagsvis från Thailand) upp mitt framför ögonen på mig. Längre ner stod en minibuss, och nu sattes det igång ett tjatter som nästan var lika svårt att förstå som skånska. Det lät som bär-konkurrens-larmet gick. Den lille mannen tycktes vara nån sorts spejare, spanare, som dels kollade vart det var bäst med bär, och dels kollade konkurrensen

I det läget blev jag orolig, att det skulle vara länsat kommande dag. Misstänker att deras effektivitet är förödande jämfört med en annans. Motivation till att börja med, om de tjänar bra pengar i deras mått mätt, fattigdom dvs. Sedan är de organiserade och många…. och sist men inte minst… jo förresten: minst… de är ju små, och har nära till marken…. Kom igen när det blir äppelplockning !!!!

Nåja , jag kände ju inte av ryggen… DÅ… så jag tänkte ”jag fyller väl hinken”.
Plockade en kvart till, då det dök upp en till sån dör kort effektiv bärplockarscout bakom ryggen på mig, när jag just hittat en bra tuva och skalade den på Lingbära.
Jag sa ”hej” … på svenska. Och det hade han lärt sig. Så han hejade tillbaks på svenska. >Det är ju faktiskt vassare än vissa skåningar.

Sedan gick han rakt framn till min bärhink som nu innehöll 5-6 liter, och stirrade rätt ner i den. Undrar vad han tänkte ?

– Undrar om den gamle svensken hinner i kapp mig om jag tar hinken och gör ett snabbt ryck

– Hur i helvete plockar han som? … han har ju halva skogen med sig i hinken !

– Vart hittade han alla vita bär ?

Nå …. jag fick ihop 12 liter, och lite värk….. och det mesta av det är redan sylt. Och nu orkar jag inte skriva nåt mer om det.

va sa ? … vart jag plockade mina bär ?

I SKOOOGEN !

…
Jag har en underbart vacker utsikt från mitt panoramafönster mot Risö camping och Ångermanälven. Men den är aningen tråkig, ur ett händelseperspektiv.
Min moster Maggan har inte samma vackra utsikt, men desto mer händelserik, fönstret mot gården, eller rättare sagt balkongen mot gården. Och jag brukar fascinerat betrakta det liv och rörelse som är både på balkongerna och ute på gården.

Överst till vänster bor en familj som har sitt ursprung i Afrika nånstans, med tre små jäntor, och eventuellt en pojke. Överst till höger troligtvis en ensamkommande barn, invandrare från Eritrea eller Somalia. Under dem en äldre röd fryntlig herre som inte äger nån tröja sommartid, och har en fyllig ”airbag”

Under honom en snäll äldre tant, som jag inte sett så mycket av. Och bredvid dem nere på den nedersta balkongen en stor familj från Latinamerika, vars moder och barn aldrig någonsin skulle behöva Loreal, då deras hårkvalitet är som ur en reklamfilm på tv…även när de är nyvakna.

På just denna gården leker först och främst ett par jäntor. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser en blond svensk liten tjej med lockar i håret leka helt förbehållslöst med en flicka från Afrika och ännu en från Latinamerika… och ingen av dem tycks se hudfärg, utan bara kompisar. Man ser dem springa ut och in ur porten, med olika sysselsättningar var gång. Är det inte cykling, så är det en fotboll som är jättekul att sparka rakt upp i luften oförtrutet. Nästa gång ser jag dem ösa vatten från en vattenpöl i en hink. Varför vet bara barn.

Mannen med bar överkropp wobblar ut och vattnar sin minidjungel på balkongen, det ser ut som Humle. Mamman till den mörkaste av jäntorna går ut på balkongen och ger en av sina döttrar en reprimand, för att hon ogenerat står och sjunger nåt operaliknande i högan sky.

Nere på gården kommer fadern till sydamerikanska familjen hårfager hem. Den mannen tycks aldrig dra på munnen och le, har min moster och jag konstaterat. Kanske finns det orsaker till det oxå men …
Den enda gång vi sett honom le, är tillsammans med sin minsta dotter från familjen hårfager, när hon vill leka med pappa. Tom den tuffe, hårde tonårssonen har samma hårkvalitet.

På en av balkongerna har en kvinna byggt en papegojbur av hela balkongen, vilket ytterligare bidrar till en exotisk atmosfär. Måsskrik, och papegojtjatter blandas på vår gård, som dessutom huserar en del exotiska trädsorter. Ett regn faller. och den minsta av den mörka familjen, kastar sig ut i regnet och dansar obekymrad om att bli blöt.

Vilket paradis vi bor i !

Frakt av 81årig Moster

Moster Maggan, den allvetande, bad mig om assistens med skjuts till Midlanda flygplats, i förrgår. Och det den allvetande ber om, …. det gör man.

Kl 11.00 var avfärd bestämd, för att ha relativt gott om tid. och klockan 11.00 ringer den allvetande, och konstaterar att klockan är 11.00. Står då på tröskeln till trapphuset med packning i händerna. Och då menar jag att jag påbörjat själva resan och därför inte kan räknas som försenad.

Det var en hektisk förmiddag de två timmar jag hade på mig att göra mig redo. Och väldigt lite gick som det skulle. Jag låg ju naturligtvis nak…..vaken några timmar mitt i natten.

Lönngångar under parkeringsplatsen.

Väl framme vid Midlanda, kan jag säga att det där med parkeringsplats för snabb avlämning av 81-årigt gods, inte var nån barnlek. Skjutsade först den allvetande Mostern fram så nära entrén som möjligt, vilket jag tycker man ska göra med gamla mostrar. Snurrar till en början förvirrat omkring blad parkeringrutor som tycks tillhöra taxi. Sedan hittar jag en ruta 100 meter ifrån, där jag ställer mig… jag ska ju ändå bara bära resväskan till hon som snart är 100 år…
På den stunden har det från tomma intet tycks det som, dykt upp en kvinna med elektronisk bötesmaskin 2 bilar ifrån. Jag funderar om dom har bunkrar under parkeringsplatserna, lönngångar med larmklockor på, när helst en förvirrad bilist, med hjälpsamma ambitioner äntrar hennes domäner. Iom att det sköts elektroniskt, så har jag ingen aning om hon knappat in Min stackars Mosters registreringsnummer. Detta rörde sig inte om mer än 5 minuter.

Efter en kvick leverans av egenhändigt tillverkad bloggbok, samt med en detaljerad vägbeskrivning med bilder från Google earth, så bar det av mot Hälsingland. ”Far ända in i Hälsingland” brukar en del yttra när de blir förvånade …. och det gjorde jag. Jag for ända in i Hälsingland.

Varning för vägbulor

Inte en gång tvekade jag om hur jag skulle köra, …. ja bortsett från då att jag tänkte åka in på ett matställe som jag inte hittade åt, utan istället snabbt återvände till den trygga E4an, med hungrig mage, uttorkningssymptom och begynnande pannknack. Räddningen blev en liten lokal ICA-butik i Trönö, som var så välsorterad att de hade färska aprikoser…. det kändes exotiskt, tyckte jag och köpte några, tillsammans med kryddkorvar, kanelgifflar och 1 liter mineralvatten. Jo sen kom jag att tänka på att de jag ämnade visitera bodde på sitt sommarställe under sommarhalvåret, och skulle säkert uppskatta 2 dagstidningar.

Härstammandes från Västernorrlands län, som troligtvis har Sveriges sämsta och ojämna vägar, så hajade jag till när en skylt med varning för vägbulor dök upp någonstans efter Boillnäs. Saktade ner farten och blev orolig för ett stort slukhål som skulle ta med hela bilen i underjorden, eller ett gupp så stort att man frontalkrockar med själva guppet.

50 meter från själva varningsskylten, krusade det till lite grann, ungefär i dignitet med vibrationen från mobiltelefonen… eller som jag numera kallar den efter att ha införskaffat ett helt nytt mobilbatteri som inte håller laddning en hel dag:

Mobiltele-fånen”

Jo den vibrationen visade sig vara det man varnar för. Och jag kände mig näst intill lite besviken, när jag väntat mig ett rejält gupp som fått bilen att beklaga sig.
Borde nästan gå som villseledande information det där.

Ja menar i Västernorrland om det hade varit den krusningen i vägbanan, hade man fått varna för tillfälligt SLÄT väg. Jag börjar fundera på om de vägansvariga i Västernorrlands län är så sluga att de inte gör nåt åt vägbulorna med vilje. På så sätt har dom ju liksom fixat naturliga ”fartsänkare” … sånna som man i stadskärnor och tätbebyggt områden bygger dit.

Dragspelskväll och underbara morgonstörningar

Väl framme hos Enar och Sonja, efter den traumatiska upplevelsen med ”vägbulan”, så blev jag välkomnad med öppna kärleksfulla armar, samt laktosinfiltrerad middag.
Enars dragspel åkte fram, och ”Jankens” fiol… osså jag på gura och vocals. Mycke sång o lite verkstad blev det, men onödigt roligt var det.

Somnade gott på övervåningen efter halvlöst korsord, och vaknade av det underbara ljudet från Enars och Sonjas morgonsysslor. Småprat mellan ett par som varit ihop sedan Erlander regerade Sverige. Klirret från porslinet till serverad frukost, kaffet som kokar upp etc etc. Detta förstår ni är som musik för öronen för en som inte växt upp med sämja mellan föräldrar, eller för del delen med gemensamma måltider.
Jag funderade om jag skulle ligga kvar och mysa och lyssna på de underbara ljuden som väckte mig…. men kom till slut fram till att jag får spela in dem i mitt analoga ljudminne (hjärnan) … och helt enkelt gå ner och vara social.

SMS med ”timing” och Hallonrike

klockan 10.40 erhöll jag ett sms, som jag naturligtvis under normala omständigheter skulle ha svarat omgående på, men just då var jag förhäxad, under förtrollning.
För en vecka sedan var jag upp på Österåsen och plockade hallon i mängder, det fanns hur mycket som helst. Både jag och Maria Karlsson var helt tagna…

Nu befann jag mig ända in i Hälsingland, 500 meter från Enars och Sonjas sommarstuga, 2 meter från vägkanten, dit Sonja så ofattbart generöst visat mig på deras hallonställe…. OCH VILKET HALLONSTÄLLE SEN …. WOOOOW !

De vilda hallonen var stora som trädgårdshallon på sina ställen, men söta och goda som vildhallon ska vara. och när man kom på en sån buske, fyllde man de små bärhinkarna fort. Jag var helt i trans, det räckte med att ”killa hallon-KLASARNA (ja ni läste rätt) lite underifrån så ramlade 7 stora mogna, mörkröda vildhallon i trädgårdshallonkostym, ner i handflatan på en. Hade jag lyft på grenen, som jag gjorde på Österåsens nu alltmer bleknande hallonställe… had jag lyft på grenen där i Hälsingskogarna, hade dessa 7-8 fullmogna hallon ramlat ner på backen.

Men sms-et då ?

…undrar ni…. jo det var Per-Åkes och min violinist som nedkommit med en dotter under natten, må hon förlåta mig 2 timmars fördröjning på mina gratulationer pga att jag befann mig i hallontrans.

Snabbvisit

24 timmer efter ankomst till Sjösveden och Sonja och Enar, nästan omgående efter hallonplockning och nedkomstgratulationer, så när som på en underbar middag och en snabb bastande med Enar, så bar det av hemåt mor det Ångermanländska skogarna, med hallon i bagageutrymmet, omsorgsfullt nedpackade av underbara goa Sonja !

Jag har på dessa 24 timmar tankat själen, och sedermera syltförrådet likväl…. på ett sätt som gör att jag känner mig glad och lite temporärt helad i mitt hjärta. Och på vägen hem till de Ångermanländska skogarna, så mellanlandade jag vid Gussjönoret, Norrlands vackraste dansställe.

Highligths med ”Highlights” på Gussjönoret.

Det var lite av en chansning från min sida, visste inte om nån av mina dansmöer skulle dyka upp, och bandet ”Highlights” var fram till kvällen i fråga ett oskrivet kort för min del. Men bara av att jag närmade mig detta undersköna dansställe beläget vid en sjö, till nyvakna solstrålar efter ett friskt sommarregn…. gjorde mig lycklig i själen.
Och när jag anlände 25 minuter före första dansen… så var vi ett tiotal bilar där.
Men jag tog på mig den enda tröjan jag tagit med mig, men sparat genom att haft enkom träningsoverallsjackan på i hallonskogen, tillika hade jag sparat mina kalsonger och dansshorts genom träningsoverallsbyxor utan kallingar under i hallonskogen, för att vara ren och fräsch på dansen …. (för mycket information? … blunda medan du läser då!) 🙂

Skymd sikt

Nåja väl på dansgolvet, uppfräschad, tvättad och ren, utan spår av hallonplockning på fingertopparna, tar jag för mig av en kvinna som såg sugen ut på mig. Hon visade sig vara fantastiskt duktig att dansa….hon oxå 😉
Med lena väldoftande kinder var det som att sätta kinderna mot en persika. Dock fick jag ta av mig mina glasögon pga hennes enorma, men vackra krulliga hår, eljest har dessa kunnat fastna i hennes hår så hon hade dansat med mina glasögon i håret resten av kvällen… och hur skulle det sett ut ? …. och hur skulle jag sett UT ?
Den dansen var en bra första dans, men jag såg bara med vänstra ögat, ty hennes hår-burr skymde sikten för det högra.

Hiawatas Ex

’Solblomma’ med långa håret påstod att hon nästan blev lite kär i mig igår kväll, för att jag dansade extra bra eller nå…. men kära du, jag får citera Gunde Svan ”nästan, räcker inte här på fortet”. Däremot blev det tre underbara danser med ’Solblomma’.
Svetten lackade nästan efter första dansen, trots regnet var det en varm sommarkväll, då fläktande brisar från sjön var en bristvara.

Värmeslag och kidnappning

Pga värmen tänkte jag att jag smiter ut, och låter sjöbrisarna svalka bort lite nyproducerad svett. Men ikväll gick denna taktik inte så bra …. tro det eller ej men vid 4 tillfällen kom dom ut från dansgolvet och släpade in mig igen …får man göra så ? 😉 (i själva verket sprack jag nästan av stolthet över det)

Även ’Mu’ från Näs blev det tre fantastiska danser med.

Men nu började Kai-Toooomas (som Linda-Marie kuulade) bli lite medtagen och trött så jag smet lite diskret iväg hem 20 minuter innan sista dansen…. så inte nå fler högg tag i mig och släpade upp mig på dansgolvet… eller ännu bättre … släpade mig hem till sig …

..skrev jag ”ännu bättre” förresten … vad menar jag med det6 ?

Highlights spelade och sjöng för övrig jäkligt bra

….
Förklaring till lekens uppkomst

Mina goda vänner Adam och Yildiz, och Rooney på Lilla cafet har ju dykt upp i min blogg nån gång då och då. Och framförallt Yildiz och Adams underbara ungar, Solin och Sam.

Sam föll för mig ganska omgående, och kastar sig hämningslöst i armarna på mig närhelst han ser mig… ja utom då när han är nyvaken. Men Solin fick jag ha stort tålamod med innan hon tinade upp, blev mildare i framtoningen och socialt lekfull.
Vi har ritat och målat på cafet, eller rättare sagt hon har beställt och jag har ritat.

Lilla fröken har temperament, och är rätt egensinnig, men fruktansvärt charmig och söt. Och ibland får man omvandla saker till lek, för att ungar ska finna förtroende, samt förstå varandras språk. Och vid ett tillfälle då hon trilskades och var obstinat när jag Yildiz och Rooney satt på cafeet, lyfte jag Solin över axeln och sa till Yildiz, med lekfull röstläge och dito blick:

– Nä nu tror jag att jag kastar Solin i soptunnan

Varpå Yildiz ”samtyckte” Och jag gick ut på trottoaren, till närmaste soptunna och ställde henne symboliskt bredvid soptunnan. Varpå Solin överförtjust ropade:

– Igen Tomas, kasta mig i soptunnan igen!

Och så har det varit när jag fikat hos dom det senaste året. Samma ”lek” lika rolig.
Sedermera lockades även Solins kompis Esrin av den ”roliga leken” som egentligen ingen annan än Solin uppskattade och förstod, men hon ville gärna vara med oxå på ett hörn. Så hon blev oxå överlycklig när jag tog henne på andra axeln och bar iväg henne till soptunnan – fantastisk lek det där


Den diplomatiska lilla fröken Lyann

Både Solin och Esrin är två fantasifulla temperamentsfulla yrväder. Deras tredje vän Lyann däremot är till karaktären fullständigt motsatt. Lugn sansad, trevlig, lydig, lillvuxen, glad, artig och stabil i humöret. Så när hon nästan lite avundsjukt stog och tittade på hur glada och skrattiga Esrin och Solin blev av denna lek, och jag en gång var på väg bort till soptunnan med Solin, så frågade jag av ren omtanke, och med lekfull röst och blick:

– Lyann, vill du oxå bli kastad i soptunnan ?

Och hennes svar roade med omåttligt mycket, då hon med EFTERTRYCK sade:

– Nej VERKLIGEN inte !

Jag kan ju förstå att erbjudandet att bli kastad i en soptunna inte låter så lockande, om man inte förstått att det är nån slags lek

Men även hon kände nog att hon gärna skull vilja tagit del av det roliga som hon inte förstod sig på. Så hon kom fram och funderade lite till:

– Men jag förstår inte riktigt vad det går ut på !??

och log med hela ansiktet.

Efter det kom i vanlig ordning Sam kutandes och kastade sig i armarna på mig, om jag inte fällt ut armarna och tagit emot hade han fallit med näsan i asfalten !

Visst äntom för fin småbåna ?

Mostra åt mäg, sått å ränse lingbära på’n vanlien bordsbricke, då en gammpôjk från Sjö i Dämsta, reste sig opp å slog ut mä bägge ärma sine å tâlte:

– Männ mänisch !!!…..Gå på Lo-bott’n å hämt kastmaskinssålle. Du förstå lingbära far ditti katrull’n, o lôgne rätt jôrning