Kategori: Att resa sig upp

Ett personligt nederlag, kändes det som igår, när jag tog mod till mig och for på Urkult, och fick brutal huvudvärk redan vid 21, pga stress av situationen.
Det gick hyfsat bra ett tag… 6 timmar, tack vare trevligt sällskap, Micke o Ewis.

Jag började dagen med riktigt bra frukost, kornmjölsgröt o lingonsylt,
med hembakt grovt ”tvångsbröd” (man lägger ingredienser i blöt så man
blir tvungen att ta i tu med det o baka) Förberedd med kost och dryck,
bra klädd. Men mentalt kunde jag inte annat än att ”kasta mig ut o
prova”. Det går liksom inte att ”gå lite grann på Urkultsfestival”. Fick huvudmassage av Görans Lisbeth, lättade trycket lite.

Dagen efter, blev typ en ”dagen efter”, helt utan vingel-drycker. Både humör, trötthet, spänt huvud och ängslighet. Men lite sällskap på golfen av G, en kopp kaffe på Lilla caféet hos genomtrevlige Rooney gjorde eftermiddagen bättre. Gjorde slag i saken o borrade nytt hål i taket för ljuslyktan,(bild ovan) så att den hamnade närmre bordsskivan, och centralt ovanför köksbordet. Och när Ulf bjöd på pizza på kvällen, blev det riktigt hyfsat.

Härom dagen gjorde jag min livs första egna saft, på bär jag plockat själv. Och nu ikväll min livs första rabarberkräm. Det blir nog frukost i morrn 🙂

Nej, det var inget personligt nederlag, det var snarare en seger, att våga flytta fram målen, höja ribban, spänna bågen,….
Sen att det blev för jobbigt ett tag, det är helt i sin ordning, när man som jag åter är på väg att resa sig upp.

…

Jag förtrollades av ljudet av regn mot mitt fönsterbleck. Stängde av TVn för att lyssna, tände ljus i lyktan ovan köksbordet. Jag känner mig tillfreds med vad jag gjort idag, hur jag agerar, låter bli att agera, under stundom bara försöker vara. Som nu sent på kvällen, när jag lyssnar och njuter av regnet

Var inte utsövd när jag vaknade i morse, är sällan utsövd, har drömt obehagliga drömmar i natt. Men kliver upp, stökar på lite, diskar efter saftkokning igår, blötlägger ingredienser för brödbak. Tar mig en löptur, i skönt duggregn, och en andra dusch för dagen. Somnar en stund på sena eftermiddagen, och mitt humör blir lättare. Sätter igång med baket, vilket det blir mycket disk av, disk som jag tar reda på. Skurar golvet, och lutar mig en stund igen.

…
Kan man förändra något utan insikt om utgångspunkten ? …..utan medvetenhet om vart i skedet man är ? ….utan kunskap om vart man vill ?

Jag tror inte det faktiskt. Jag skriver ibland om värderingar, ibland om roliga episoder, ibland om sorg och saknad. Det är nog en mycket bra blandning för mig. Att jag återkommande, med mer eller mindre jämna mellanrum, skriver om min uppväxt, om saknad, sorg och ilska över saker som varit och inte går att ändra på, är inget som stör en majoritet av de som läser min blogg. Vissa tom uppskattar på det sätt jag har förmågan att med hjälp av ord måla upp och beskriva känslor. Några tolkar det, tvärtemot mig, som självömkan att skriva om känslor som präglat ens själva väsen.
Det är inget att bry sig om, de utgår från sin livsfilosofi, eller livslögn, och jag utgår från mina tankar, känslor, slutsatser.

En ny insikt för mig är, att jag VET egentligen INGENTING om vad folk egentligen tänker på, så det är helt onödigt att gå omkring och spekulera kring det. När jag oroar mig över vad andra tycker och tänker om mig, talar jag ibland om för mig själv lite arg i mitt sinne:

”Ge fan i andras tankar Tomas !!! du har ändå inte en aning om vad de tänker och vad de känner, har inte med det att göra, och vise versa”

Men jag tillåter mig ändå ibland att känna sorg, även sådan sorg och saknad som kommer följa en livet ut. Det är inget onaturligt, det är tvärtom sunt, att gå in och ut i sorger som finns. Likaså att gå in och ut i tristessen, lyckan, glädjen mm mm. Jag VILL ha ett liv som går upp och ner, annars är det inget liv. Men små svängningar är bättre än för stora.

Jag såg kort på 2 TV-program idag på fm, innan det blev stadsbesök, bärplockning, bortbjuden på middag, saftkokning. Det ena fick mig att gråta goda tårar, det andra gav mig en metafor för hur det är att som jag komma från en dysfunktionell familj. Och kan man sätta ord på saker, är det lättare att förstå och gå vidare. Det första programmet var ”spårlöst England”, och handlade om återförening av familj, jag grät glädjetårar när de 60-70-åriga syskonen återförenades och kramades efter olycklig bort-adoption av ett av de tre syskonen. Och genast kände jag mig lättad inombords och kunde gå ut och möta dagen.

Det andra programmet, var ”Orangutangens sista chans” om orangutanger som blivit föräldralösa, och tagits om hand av människor för att överleva, och sedan förhoppningsvis återigen återföras till sitt naturliga miljö, skogen i norra Borneo.
Och nej jag är ingen Orangutang, Går-illa däremot gör jag av träningsvärk 😉 – Men vi pratar metaforer här, liknelser i syfte att jämföra och förstå.

Orangutangungar lär sig tydligen de första 8 månaderna i sitt liv av sina föräldrar, mycket viktig information om vad de ska äta, vart faror lurar, etc etc. De lär sig genom efterapning, precis som människobarn. Och liknelsen med skilsmässobarn från dysfunktionella familjer är att i likhet med de föräldralösa orangutangerna, när de släpps ut i en ny främmande miljö, så har de inga lärdomar, naturligt beteende för att klara sig i naturen. De måste lära sig på instinkt, och try and error.

there you are,,… nu har ni självklart förstått den solklara metaforen, jämförelsen i förståelsesyfte. Det går att lära sig, men inte från samma förutsättningar som barn som växt upp i trygg familj. Det går att lära sig leva i djungeln för föräldralösa orangutanger, men inte utifrån samma förutsättningar som de som lärt sig varje steg från början i den rätta miljön.

…

Ovan: En oftast skinande ren diskbänk, den belamras max under en dag
med bråte och för-sköljd disk. En stor förändring som började för några
månader sedan.
Och jag ”snålar” på ”CIF” (hette ”VIM” när jag var liten) Jag bara vänder uppochned på flaskan över diskbänken utan att klämma på den, endast nån droppe kommer ut, och räcker mer än väl. Den kommer att räcka tills jag blir 140 år gammal 🙂

Ovan: Musikmönstrade tyget gjorde sig fint på kökssoffan, bredvid nyslipat och nylackat köksbord.

Och har man nylackat bord, vill man skydda utan när man rensar färgande blåbär.

Omstrukturerat ALLA skåp i lägenheten, men denna förändring /inringat med rött, datumet skrivet med tusch, på kortsidan förpackningen), gjort i kväll, ska förhoppningsvis hjälpa mig att använda torrvaror INNAN datumet gått ut. Vilket varit ett stort ”slösproblem” för mig förut.

Hylla ovanför köksdörren i köket, för att få undan olika städmedel… (compact living)

Det här blev bara snyggt 🙂

Min djungel, som jag förvisso for fram med en machete nyligt och röjde så man såg ut genom, nyputsade fönster… ja just det, första gången på flera år jag gjort det åt mig själv 😉

Musikavdelningen

Min afrikanska sambo, går genom ”djungeln”

Eftersom man ofta äter vid datorn eller TVn (samma skärm för mig) så blev det vaxduk där så det gick att hålla rent

Nytillskottet att frysa bär i

Gaaaaaahhh !!!!!!

Vetekudde att värma eller kyla, bra för kropp och själ.

Allt detta inom 35 kvadratmeter

…

Fick punktering på cykeln härom dagen. Fixade den idag.
Och nyss fick jag ”punktering” i humöret. Men jag får göra med punkteringen på humöret, som med punkteringen på cykeldäcket. Jag får kolla vart det läcker, täta det och fylla med luft. Det vill säga metaforiskt för att andas djupa andetag, fylla lungorna med luft. Sen är det bara att ”cykla” vidare. Det kommer alltid finnas vassa stenar och höga kanter att punktera däck, likaväl som humör. Men de e bara att laga och pumpa ny luft !

…
I am better than they are – I really am !

Först när jag började skriva ned stödord på anteckningar, på mobilen
till detta blogginlägg, så hamnade jag i ”inte-fällan”, eller
”noll-fällan”: Jag ska utveckla vad jag menar med det. Till en början
kanske första underrubriken låter väl kaxig, eller självglorifierande. Och det är
meningen också…. och jag ska utveckla vad jag menar med det också.

I am better than they are – I really am !
Jag tänker att i vissa fall är det faktiskt på det viset. Det händer ibland att människor dömer andra människor utifrån rykten. Jag gör faktiskt inte det. Helt fördomsfri är ingen, inte jag heller, men från att ha vissa fördomar, till att i tal göra dem till verklighet, och dessutom agera på fördomarna, är det stor skillnad. Som en del i ”the rise of Kai-Tomas”, så ställer jag mig över sådant beteende, jag ställer mig över den typen av människor. Ergo… I am better than they are – I really am !
När man gör något bra, skall man erkänna sig ”skyldig” till det 🙂

Som kategorin antyder: ”Att resa sig” jobbar jag på att just resa mig, från absoluta botten. Och jag har kommit långt, men likt alla andra kommer man aldrig ända fram, man blir aldrig riktigt färdig….. och det är liksom meningen att det ska vara så.

Jag började som sagt var först inlägget med ”inte-fällan”, men kom genast på bättre tankar och skriver kreativt, förändrande, bejakande ord, istället för att beskriva det som varit, hur jag varit, hur jag gjort, och på så sätt cementera det. Eftersom hjärnan inte klara av ”icke-information”. Hjärnan är som en dator på det viset, med ettor och nollor. Ström på, eller ström av, lite förenklat.

Ett exempel på ”inte-fällan” är om du spelar minigolf, och haft en tendens att på en viss bana missa åt vänster, och tänker ”slå inte bollen till vänster” så kan jag garantera att en absolut majoritet av slagen kommer att hamna till just vänster. För hjärnan fungerar inte icke-information, hjärna hör bara ordet ”vänster”. Alltså är det bättre att föreställa sig hur bollen ska gå, se linjen framför sig, och mata informationen till hjärna om hur bollen ska gå. Dvs typ, ”ström på” eller ”1:or”
Man måste alltså säga hur bollen ska slås, inte hur den inte ska slås.

Och så är det nog lite med livet faktiskt.

Just nu agerar jag mer egoistiskt, på så vis att jag utgår från att se till mina grundbehov, min vilja i mitt liv, något som kan låta främmande för många, för att de gör det per automatik, utan att tänka på det. Som exempel städar jag aldrig hemma för att det ska vara fint när nån kommer hit, om nån kommer hit. Jag gör det av respekt till mig själv.Precis som alla andra, bara det att det går per automatik för många. Återigen, vetskapen om min egen vilja, och rätten att följa den,ÄR min största insikt. Nu kan ju viljan ibland gagna andra. Men jag inser att jag ALLTID har ett val, att både välja och välja bort. Ganska basic för många… men för mig är det en liten inre revolution, på ett bra sätt.

Mitt i all detta på papperet egoistiska förhållningssätt, kan jag fortfarande vara lika hjärtlig. Men nu är det ”sustainable/hållbart” … minskar kraschrisken.

The rise of Kai-Tomas !!

…
Jag sprang igen ikväll. Så sent som 23.30 på kvällen. Jag sprang nu när allergiperioden sinar ut, och jag kan andas fritt. Det är underbart. Jag tackar gudarna för varje gång jag får möjlighet att vara så pass frisk att jag kan springa.
Vattnet på Hågestaön rinner bredvid löpspåret, fåglar låter även så sent på kvällen, Skogen far förbi, pulsen ökar, andningen får jobba hårdare, syre når hjärnan.

Två ggr idag har humöret dippat, känt mig arg och frustrerad. Första gången i morse bestämde jag mig för att ändå diska ifall jag skulle kunna laga mat och äta, sen dammsög jag, slängde min gamla vissnade monstera, torkade golv, gjorde rent bakom spisen. Det var bra beslut. Sen tänkte jag att jag skulle gå på stan en sväng och socialisera. Inget fel på det beslutet heller, men det var fullt på caféet där jag ville ta en kopp kaffe, och jag började känna mig hungrig, och jag tänkte att ekonomin inte tillät en utemiddag nu när jag köpt frys o allt. Och ingen jag kände kom i min väg, bara massor av okända människor som tog upp caféplatser. Frustrationen växte, och efteråt kom jag på att en stor del var trötthet och hunger. För jag somnade till lite efter att ätit lite billigare hemma. Och gick senare på stan igen, och träffade som hastigast några människor jag blev glad att se. Bland annat snälla Anna från Sthlm fd Sollefteå. Grannen Rolf med syster och Marie och Ulf. Och genast var det lite bättre igen.

Jag är ensam…..

….det är så det är, inte hela tiden. Men jag är ensam.
Det är sorgligt, lätt ångestfyllt men också befriande att konstatera.
Jag bor och lever ensam, på gott och ont.
Men om jag som nu konstaterar att jag ÄR ensam,
behöver jag inte längre oroa mig och vara rädd för att BLI ensam.
Det har länge varit mitt livs största skräck.
Lite fobi över det hela, så till vida att ett trauma eller flera har gjort att den rädslan styrt mitt liv i mångt och mycket. Precis som med vilken fobi som helst, spindlar, öppna platser, trånga platser, broar etc. Den goda nyheten är att fobier är hanterbara. Och jag tror att konstaterandet över ensamheten, är detsamma som att långsamt jobba bort tex spindelfobi, genom exponering av det ”läskiga”.

Jag har ofta känt frustration över situationer jag inte kan påverka. Speciellt i samband med kriser, och efterdyningarna av dem. Och de flesta har i grund och botten styrts av min rädsla att bli lämnad ensam, övergiven… det är barnet i mig som varit rädd. Och jag vet varför, och det vet många av mina bloggläsare oxå.
Ofta har jag låtit mig bli frustrerad och arg när människor betet sig hjärtlöst och jag känt att det påverkat mig eller närstående. Men i det ögonblicket jag känt så, har jag överlåtit makten till andra. De har ingen makt över mig, om inte jag ger dem den makten. Man kan tex ge dem den makten genom att intala sig själv att man behöver dem. Att man behöver dem till den grad att man går med på i princip vad som helst… bara jag inte blir ensam, bara jag inte blir ensam.

Vad är det värsta som kan hända om jag väljer min vilja ? att de lämnar mig är det invanda svaret i ryggmärgen. Men det finns fler människor, massor av människor, det finns miljarder. Och man behöver inte mer än en handfull människor omkring sig som bryr sig om en till en viss grad. Människor kommer alltid, precis som tidigare antingen gilla mig, tycka illa om mig, eller det vanligaste, inte tycka nånting egentligen ang mig. Så är det. Och jag ÄR ensam… men inte hela tiden, och det är rätt OK.

Så nu är det bara att öva, öva och återigen öva på alla insikter.

Den viktigaste insikten är viljan, min vilja. Jag har en vilja, och jag kan följa den utan att vara en dålig människa. Jag kan följa den utan att bli övergiven…
och jag är ju redan ensam så. Jag kan följa den även om jag blir övergiven, det finns trots allt miljarder människor.

…
Vi svenskar lider av en humörs-hämmande sjukdom.
Vi får inte bli arga, och jag har varit de ”ilske-hämmades ordförande”
Och jag må hända ha blivit av med ”ordförandeposten”, men sitter fortfarande i ”styrelsen”. Nästa steg blir att avgå från styrelsen, innan jag slutligen förhoppningsvis kan gå ur ”föreningen” helt.

Men det är en stoooooor förening, där de flesta svenskar är mer ellrer mindre medlemmar. Och man/jag kommer måsta bryta mot mönster, både mina egna, och det ”svenska menlösa kynnet”.

Jag tror att vi svenskar blandar ihop ilska med att vara dum mot den man blir arg på. Okej det har sina fördelar att vara ett folk med jämnmod, men det kommer till ett pris. Och priset betalas själslig och fysisk sjukdom pga förtryckt undanstoppad ilska. I sydligare länder, med mer vardags-explosivt temperament, lagras inga vulkanutbrott. Skillnaden mellan normal samtalston (vilket för en svensk kan låta som en smärre utskällning) och irritation och utskällning i dessa kulturer, är inte så stor. När de höjer rösten, så höjer objektet för den höjda rösten, oxå sin röst och gestikulerar vilt, och sen är det bra med det.

Sedan är det givet att klimat, väder, långa vintrar och glesbygd är faktorer som hjälp till och skapat detta jämnmod. … men va f-n, enough is enough !!!! ¤###¤/%)&

Jag har blivit bättre på att vilja saker, och att uttrycka min vilja, sätta gränser mm. Men att träna på att bli arg, höja rösten är en högskolekurs på 40p för hämmade svenskar som mig.

but what the fuck … det skaaaa gååå !!

…
OJ!

Huvudet och själen spann visst vidare på diverse klokheter, intelligenta funderingar och insikter, från inlägget alldeles nyss. (Jo man man får tycka att man själv är intelligent. Det innebär inte att man ser ner på andra)

I samband med nattsamtal med vän, tillika intelligent både tekniskt, politiskt och emotionellt, kom jag till nya insikter alldeles på egen hand som biprodukt av ord-bollandet oss emellan.

Än idag så brukar jag titta på film, för att kunna somna. Och jag har nu förstått varför jag gör det, även om jag denna gång inte lägger ut hela analysen till varför, på bloggen. Men det handlar om trygghet. Och insikten jag har kommit fram till, är att först kommer insikten, sedan kommer acceptansen, dvs jag accepterar att jag gör så och har förståelse för varför, och då kommer automatiskt en avdramatisering som gör att man lämnar det bakom sig.

Lite grann som när Cesar Millan uppmanar hussar och Mattar att inte hålla kopplet till sina hundar för spänt, då det triggar hunden att dra. När de slappnar av, försvinner motståndet, och anledningen för hunden att dra.

…
Att springa i skog och mark, nära vatten, är för mig en återvunnen meditation. Mer meditation, än motion, även om motion följer med som en positiv biverkning. Arbetet med sig själv, för oss alla, fortgår hela livet. Det är en viktig del av resan, där resan är allt och målet är ingenting. Eller rättare sagt, jag har inte återvunnit en meditation, jag har förvandlat en tidigare ”flykt” till meditation och egentid. När jag var yngre sprang jag ifrån något, nu springer jag med mig själv,
hör mina andetag och är i nuet.

Ett annat mycket viktigt verktyg jag nyligt blivit medveten om är min vilja.
Jag börjar landa i att jag får säga nej till saker, och personer och kontakt med människor utan att behöva motivera det, och försvara mitt beslut, min vilja.
”Jag vill” och ”jag vill inte” är på ett sätt nyvunna fraser för mig. Till en början var det förknippat med stark ångest, (och kan fortfarande ibland så vara) när jag började träna på att sätta gränser, och uttrycka min vilja.

Det var för mig förknippad med fara, att markera min vilja, och på så sätt riskera ensamhet. Nu vill jag stanna upp, i min ensamhet när den kommer, och låta rädslan, sorgen , tristessen få finnas en liten stund, innan jag hastar vidare.
Rädslan att bli/vara ensam har styrt allt för mycket förut, nu försöker jag efter bästa förmåga att i större utsträckning lyssna till mitt inre, min vilja, vad jag vill, vilka jag vill umgås med och på vilket plan, bekantskap, vänskap eller nära vänskap. Nu vill jag stanna upp, även i samvaro, och bara vara, utan att prestera, utan att synas och höras hela tiden, men för den skull fortfarande ta plats…. min plats !

Att resa sig upp är den viktigaste funktion som givits människan, ty utan den hade vi dött. Det gäller både när det kommer till att resa sig rent fysiskt, och att resa sig upp själsligen. Eller för en fisk, ”fortsätt simma, fortsätt simma” (Rädda Nemo, en av de roligaste tecknade filmerna)

Jag har på sistone, slipat och lackat om mitt egenhändigt tillverkade köksbord. Jag har funnit ro i att diska, istället för att se det som nåt jag måste. Nu handlar det om att jag är värd att ha ett rent kök, städat och fint. Jag har tom putsat fönster hemma för första gången på flera år. Jag har iofs putsat fönster åt många andra, men inte åt mig själv. Det handlar inte för mig om graden av prydlighet och dammfrånvaro. Det handlar för mig om graden av självrespekt och nutidsnärvaro.
Att diska är en del av livet, lika bra att vara i den stunden oxå.

Jag såg på ”Spårlöst” ikväll. Det är oxå en slags terapi för mig. Jag gråter glädjetårar med dem som får återförenas med sina föräldrar. Och när jag gråtit känner jag det som murar rivs i mitt hjärta, som jag kan andas bättre, som jag kan tänka friare, som jag kan älska och förlåta. Det kommer jag fortsätta se ibland, eftersom jag mår bra av det, så är det med det !