Kategori: Att resa sig upp

…
Det är grymt svårt för överdrivet snälla människor att återta sina liv, och upphöra bli utnyttjade. Det kan jag konstatera sedan jag kommit till den punkten i livet där bägaren sedan länge är överfull. Situationer där jag blivit marginaliserad eller utnyttjad som jag förut låtit passera, väcker nu enorm ilska i mig, för att bägaren är full.

Det får bli ett slut på detta nu. Men det är inte så lätt, för folk kör över människor som låtit sig vara dörrmattor. Och värst är det när folk inte är ärliga, utan försöker lura in en i en situation där det blir svårt att säga nej, eller helt enkelt använder nåt annat som vilseledning, när det är nåt annat de vill ha ut av en. Ställ en rak fråga istället!

Och det är svårt att med ens identifiera vad det är för situation som väckt ilskan i mig, då reaktionen inte alltid kommer då situationen uppstår. Man förstår först efteråt att man känt sig utnyttjad.

…
Livet pågår, passerar och kommer.
Vi flyttade från Kramfors i slutet av 60-talet, till det nybyggda Stockholmsförorten Visättra. Samtidigt, märkligt nog, uppe i Ådalen, Sollefteå byggdes husen på Djupövägen, som senare skulle bli mitt hem, mitt geografiska hem. Mitt hjärtas hem letar jag ännu.

I Visättra fanns gårdskrig, med stenkastning. Där var jag barn i 9 år, eller skulle rättare sagt fått vara barn. Gul-vita, röda tegel, och grå betongklossar, 3-våningshus,
Jag levde där, eller rättare sagt överlevde där. Fast barn, även jag, har likt hundar en förmåga att leva i nuet, trots mörka omständigheter. Jag lekte jag oxå, som andra förortsbarn. Spelade landhockey, åkte miniskidor sena mörka vinterkvällar, ofta i min ensamhet, i en fantasivärld. Hemma drack mor vin, och pratade då och då om att ta livet av sig. Min far bodde en kilometer ifrån mig/oss. Han drack öl om kvällarna, blev sentimental, och ibland redlös. Jag har tagit hand om min far i fyllan ett antal gånger, och jag har burit det obönhörliga ansvaret över min mors liv och vilja att leva. Min farmor bodde mitt emellan, där kunde man få mat ibland. Men även där florerade sprit och redlöshet. Farbror K, oxå Visättrabo var gift med G, som var ännu längre ner i spritens träsk, och där hamnade även min farbror K.

Mamma träffade en ny man, jag minns mest bråk mellan dem, och två skilsmässor. Jag kunde vara arg på honom ibland. Barn brukar ibland skydda sina föräldrar, än hur dumma de är, ta dem i försvar, än hur illa de gör sina barn. I vuxen ålder, har jag insett, att de år han var med oss, vilade min mors depressiva, aggressiva, hotfulla manipulativa beteende på hans vuxna axlar, han fick ta bördan, och jag avlastades lite då. Men när skilsmässan kom, andra gången. Då landade allt på en nybliven tonåring, med en manipulativ, sjuklig mor, och en halvbror att ansvara för. Jag gjorde ju det, men jag orkade egentligen inte med det. min vilja mitt väsen, raderades nästan ut

På sommarlov och vinterlov, fick jag och min storebror åka upp till mormor o morfar i Kramfors. Det var både en befrielse och semester från helvetet i förorten. Morfar var en trygg gestalt, med tålamod och mysiga finurliga gubbögon, och varsam hantering av oss små. Mormor lagade god mat, det fanns ingen alkohol hos mormor o morfar. Men mormor var min mors mamma, och det märktes ofta i manipulering och att hon ofta spelade ut människor mot varann. Tex mig och min bror. Och där i Kramfors, skedde ett av de övergrepp mot mig som barn, som kom att göra mig så trasslig inombords. De andra skedde nere i Stockholmsförort, upprepande.

På så vis föddes mitt beteende att alltid ta hand om alla andra, utom mig själv. Ingen tog hand om Tomas då, och jag lärde mig aldrig ta hand om mig själv, försvara mig själv. Ingen försvarade ju mig, ingen såg mig då… så hur skulle jag kunna lärt mig.

Livet pågår, passerar och kommer. Alla svek, alla lögner, alla övergrepp, från barndomen, lämnar inte en harmonisk, lycklig man efter sig. Men imorgon är en ny dag, och jag fortsätter leva så gott jag kan. Kanske få jag så småningom återuppleva lyckan igen… jag kan i alla fall hoppas och längta..
Jag lever ju trots allt ännu.

…
Det är ingen enkel väg upp,
till ett roligare mer harmoniskt liv.
Ibland, som nyss, gör jag mig illa,
och tappar riktningen och tron.

Jag känner inte igen mina känslor,
jag känner framför allt inte igen ilskan,
som nästan tangerar till hat, när jag hamnar
i stationer jag känner mig överkörd eller maktlös.

Några av mina vänner,
tycks se samma Tomas som förut,
men själv känner jag inte igen mig utifrån den
jag kände mig som i fjol sommar.
Och några ”vänner” har tystnat.

…
Hur högt höll jag huvudet idag? hur djupt andades jag?
Hur bra satte jag mina gränser? hur väl följde jag min vilja?
Hur bra tog jag hand om mig själv?

Ganska bra faktiskt ! VG, G, VG, G. VG

Jag vaknade upp med post-deprtessions-morgon-nedstämdhet i morse. Men tänkte att jag sätter väl igång med dagen, och fixar lite rutiner, som gagnar Kai-Tomas kortsiktiga och långsiktiga mående. Djupandning och avslappning är under ”hårdträning”… dvs det är en utmaning, och jag glömmer av det i några stressituationer.

En god vän agerade lite vänskapliga påtryckningar för att hänga på honom på en grej. Förr har jag nog hakat på i all ”vänskaplighet” fast jag inte känt mig bekväm, el alternativt kanske hittat på ursäkter för varför jag inte ”kan”
Nu sa jag som det var, jag ville inte. Och förklarade inte varför, vilket ibland kan vara onödigt, oviktigt och sårande. Klara besked ”Nej det känner jag inte för”
Vi är helt enkelt på olika frekvens vad gäller detta hans önskemål.

Man bör oxå välja sina ”strider” i livet. Att tex försöka föra diskussion med människor som använder glåpord och nedvärderande öknamn som verktyg i det de kallar för ”debatt” men i själva verket är ett verktyg för att försöka bryta ned motståndaren. Att försöka resonera med dessa, är som att kasta bensin på elden.
Idag gjorde jag ett val att bara välja bort en desorienterad, faktaresistent mobbare. That’s the only way to handle such ignorans.

Min nya taktik att fästa blicken rakt fram, och i större utsträckning ignorera periferierna, genomförde jag hyfsat idag. Viljan, min egen vilja, förde mig till boulespel idag, med människor jag överlag trivs rätt gott med. Och där kände jag mig trygg nog att bry mig om andra utan att känna att jag blir utnyttjad… framsteg.

…
Nu är det slutet på maj månad,
och början på perioden mellan hägg och syren.
Regnet faller ner över Ådalen, och ger det livsviktiga
vattnet till den grönska vi älskar.
Ibland slinker varma solstrålar ner genom molnen,
och värmer våra solsuktande kroppar och sinnen.

Regnet fortsätter smattra på mitt fönsterbleck.
Det är ett härligt ljud när det varit torrt ett tag.
Bara det inte varar i veckor i sträck,
så är det underbart med regn.
Men så är det ju med sol och värme också.

Saknaden kommer alltid att finnas där, det är naturligt,
det är som det ska vara. Den som påstår något annat,
pratar om saker de intet vet.
Saknaden får man leva med.

Hur ska jag hitta hem ?
Det är många vägskyltar som pekar åt fel håll för mig.
Men det står inte ”rätt väg” och ”fel väg” på skyltarna.
Så hur ska jag hitta hem ?

Och ”hemma” , har jag hört, är den plats där man trivs bäst.
Men när man är vilse, fungerar inte alltid den inre kompass,
som med hjälp av vad som ”känns rätt” talar om var
man trivs bäst, vad som är rätt väg att gå,
… för att ”hitta hem”.

Hemma är …. där jag tycker om mig själv.

…
Nu när solen lagt sig bortom horisonten i väst, och neonljusen speglas
underbart vackert mot Ångermanälven, så tar jag några djupa andetag, och
reflekterar över framsteg, barriärer, insikter, det underbara livet,
förtvivlan, kärleken och ensamhet.
Idag har jag haft den äran att
över en kopp kaffe på lila cafét, prata med en man vid namn Omar från
Syrien. Och bjudit en fotograf på smörgås från Westerlunds. Suttit på
inglasad veranda på Övergård med två livs levande styrdandans-ikoner och
druckit kaffe och mumsat hembakat.
Jag lyssnar på Harrison Craig när han sjunger ”Broken vow” och blir berörd ini hjärtat av orden och passionen i en ren och klar röst. Någonstans där inne glöder ännu en eld jag trodde var släkt för alltid, och musiken påminner mig om varför jag lever. Jag drar in mer luft i mina lungor, och nynnar med, sjunger med luft från magen, och kraft från hjärtat. Jag har kommit långt… och jag har långt att gå.

Det går knappt att tänka tanken på att älska, och bli älskad.
Det är helt otänkbart, jag tror inte det går, jag vågar inte, det vore förödande, hotfullt, omöjligt…..
Men likt förb… så vill jag, längtar jag, och hoppas.
Hur envist får ett hjärta vara ?

”Det kommer flera” sa min far till mig förtröstansfullt, när det nyss tog slut en gång för länge sedan. Mmm far, jag älskar dig för det, men jag vill inte att ”det kommer flera”. Det räcker med en…. men det är omöjligt, otänkbart, jag kan inte, jag vågar inte…

Jag har kommit långt… och jag har långt att gå….
Nu är det små steg i rätt riktning. Och jag tar dem. Jag lyssnar till mitt hjärta nu i mina små beslut. Jag drömmer om dans igen. Jag drömmer om att virvla fram på dansgolvet med ett brett leende på mina läppar, och på den jag dansar med. Att känna rytmen i musiken omvandlas till oförutsägbara danssteg, en dans, ett samtal utan ord. Det bor i mig…. det lever i mig, men jag är inte där än…

Det gör fortfarande ont, och jag skyddar mig fortfarande med ett pansar runt mitt hjärta. Och jag saknar mina danskamrater väldigt mycket. Jag saknar lyckan efter en danskväll … men det kommer väl, det kommer… ett steg i taget Kai T.

Nu hör jag regnet mot fönsterblecket, ett rogivande ljud som nu får trumma in sömnen i mitt sinne, go natt !

…
Jag har åstadkommit en hel del på sistone.
Brutit igenom osynliga barriärer, satt gränser för mig själv.
Jag börjar förstå så smått, jag har en egen vilja, får ha en egen vilja och att den är en av grundbultarna för mitt fortsatta liv och hälsa.
Detta är snudd på mindblowing för mig.

Andra saker som är under träning, är tex att vara kvar i mig själv, leva mitt liv, och inte andras liv. Med det menar jag att jag sakta lär mig ta hänsyn till mig själv i större utsträckning. Sakta, sakta lär mig se på mina ”misstag” med förlåtande ögon. Små, små detaljer och val kan vara viktiga, så väl i relationer och gränser till andra människor, som att stanna upp i vardagen, och inse att även diska är en del av livet, och att jag ska vara i det momentet oxå, och njuta av det, inte se det som ett steg som ska stressas igenom på väg till nåt annat. Att laga mat och äta mat, duscha, etc … har tidigare för mig varit stressmoment, för att jag inte varit i de momenten, utan de har bara varit ett steg på väg till nåt annat. Oftast då har det varit någon annans önskemål, än mina egna. Men jag får träna, och träna och träna på detta varje dag, varje timme och minut. Det faller inte på plats bara för att jag kommit till vissa insikter, och tagit små steg i rätt riktning. Det kan vara VÄLDIGT lätt om man inte är uppmärksam och målmedveten, att falla tillbaks i gamla mönster och belöningssystem igen, även om de på lång sikt har varit självdestruktiva.

En annan sak som är under träning är att inte gräva ner mig över negativa, skräckinjagande händelser som tidigare inträffat i mitt liv, i rädsla att de ska inträffa igen. Återigen, detta är en bra insikt, och självklar för många ”rosa elefanter, och ”optimistjollar” och det är med mycket träning möjligt att bli bättre på det… men det är inte ”barra” inte. Och man blir aldrig ”färdig” inte i sådant, och inte som människa. Livet är en resa, och en skola, inte ett mål, och inte ett facit. Men hur som helst vore det bra att i större utsträckning ”släppa det” som jag inte kan påverka.

När man inte från början får med sig grundläggande redskap och erfarenheter för en bra självkänsla, och erfarenheter och verktyg för att fungera i relationer, än vilken sorts relationer det må vara, då bygger vi alla upp system för att överleva, för att ”ersätta” dessa ”brister”. Det är de facto rena överlevnadsstrategier. Och vanligt är nog, att man som jag, inom vissa områden byggt upp ett relativt starkt självförtroende. Så som inom sång och musik, så som mitt idoga engagemang inom Sollefteå bangolf, så som min mot mig själv hänsynslösa självuppoffring i strävan att hjälpa andra jämt, i chimären, synvillan och hoppet att bli älskad för det. Så som mina färdigheter inom styrdans, och mitt något humoristiska, men ändå medvetna ”skryt” över att jag faktiskt är duktig på styrdans, och med glimten i ögat kallat mig själv för ”dansgud”. Och iofs i ärlighetens namn, var det inte jag som började med det epitetet, utan jag fick höra det några gånger innan jag med humor och allvar drev det vidare i blogginlägg etc.

Alla dessa färdigheter, självförtroende-boostar har som sagt var hjälpt mig att överleva, men har inte hjälpt min självkänsla, inte hjälpt mitt egenvärde. Utan har varit ett substitut. Jag ångrar således inte att jag byggt självförtroende utifrån prestationer, och peppat mig själv på så vis. Men nu är jag i färd med att lära mig att tycka om mig själv ”trots att” jag är en dansgud, trots att jag är musikalisk etc. Eller Som Ulf Palmer så träffande uttryckte det när jag som hemuppgift från KBT-terapin skulle fråga tre vänner varför de tyckte om mig. Jag frågade flera, och de flesta öste över mig alla saker jag är bra på, och att jag var snäll och hjälpsam med mera. Men när Ulf fick frågan, sa han att han såg det inte på det på det viset, han sa att han tyckte om mig för att jag var Tomas, och kunde helt enkelt inte börja räkna upp några egenskaper som orsak till vänskapen.

Självkänslan är som fundamentet och grunden i ett husbygge. Medan självförtroendet är som vackra ornament, tjusiga fasader, bärande väggar, men något veka, och tak som skyddar mot regn,men inte mot storm. Utan egen förskyllan utrustades jag med kvicksand som husgrund, på vilket jag byggt mitt hus med hjälp av självförtroende. Så självförtroendet har tjänat mig väl, och skall även framledes tjäna mig och ge vackra ornament. Nu jobbar jag på att stötta upp det rangliga huset, flytta det lite sidledes till fast mark, och förhoppningsvis få dit lite armeringsjärn och betong till grunden. Så att ”huset” tål stormar så som förälskelser, attacker på min person, utnyttjande-försök, etc etc. Några saker som ger mig bättre självkänsla är att jag vänligt men bestämt visar vad jag vill, och lär mig säga ”nej”, men även ”ja”. Att ta mig tid för egna vardagssysslor som gör att jag mår bra, dvs sköta om mitt yttre, och mitt inre, sömn, vila, motion, mat, näring, glädje… och meningsfull sysselsättning men mer utifrån mina villkor och min kapacitet. En kapacitet som jag iofs i förlängningen tror är långt större än jag nu kan tänka mig.

Medan arbetet på husgrunden pågår, sjunger jag ur ABBAs Chiquitita:

Chiquitita, you and I know
How the heartaches come and they go and the scars they’re leaving
You’ll be dancing once again and the pain will end
You will have no time for grieving
Chiquitita, you and I cry
But the sun is still in the sky and shining above you
Let me hear you sing once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita
Try once more like you did before
Sing a new song, Chiquitita

ps – om ni hittar nån liten ”skruv” eller ”säck cement” till grunden, så för all del, var inte blyga. 😉

Den historiska kampen dessa suffragetter åstadkommit är beundransvärd ! Att kvinnor inte fick ha rösträtt, är så absurt att det knappt går att sätta ord på. Från moderat håll i Sverige, motsade man sig länge kvinnlig rösträtt, vilket säger något litet om moderat ideologi. Och JA, det borde skrivas och filmatiseras mer om dessa frihetskämpar, än om Gustav Vasas och Napoleons krig. Över huvud taget den lilla människans kamp och segrar över förtrycket bör uppmärksammas och hyllas.
Och NEJ man bör inte ”gratulera” kvinnor på den internationella kvinnodagen. Det är ju absurt. Alla 365 dagar om året är lika mycket kvinnors som mäns… jag tycker det är kvinnoförnedrande att gratulera en kvinna på internationella kvinnodagen. Men återigen, så syns många förmögna män i den nyborgerliga socialdemokratiska ”socialismen” kalla sig för feminister, utan att egentligen mena något med detta, utan att egentligen vilja förändra något.

Faktum kvarstår; frihet för de kvinnor på jorden som förtrycks och lider, kan aldrig uppstå utan erkännandet att det finns lika mycket män, om inte fler som råkar ut för våld och förtryck. Alltså, min fasta övertygelse är att så länge inte feminismen inser att det är ett politiskt och marknadsmässigt förtryck som orsakar detta, och inte vad som är mellan benen på människor. Så länge kan inte feminismen segra i sin kamp för jämställdhet. om det nu är jämställdhet man vill ha, eller om det är personlig makt. Orättmätigt lågavlönade kvinnors rättigheter kan för det första aldrig tillgodoses i ett nyliberalistiskt, egoistiskt samhälle.
(Inom det politiska förtrycket ingår även de som i religionens namn tar ifrån kvinnor rättigheter, detta är inte religion, det är politisk makt eftersom religionen inte är skild från staten i dessa länder där detta förekommer.)

Jag är redo att ställa mig i FRONTEN för kampen om kvinnors rättigheter, när kvinnor vill slåss MED mig, FÖR mig. Jag och miljontals underklassmän är inte förtryckarna. Vi är egentligen systrar och bröder, dags att börja ta hand om varandra.

Att arbetarrörelsen blivit uppdelad i feminism, arbetslösa, sjukskrivna. lågavlönade och medelklass som motarbetar varann… kan bara gynna riskkapitalister, miljöförstöring, egoismen, klasskillnaderna, segregation etc etc … och det senare sker nu när arbetarrörelsen är splittrad. Och när misären i välfärden uppstår efter Alliansens och även socialdemokratins nyliberalistiska kapitalistiska segregerande politik, så frodas nationalismens rasistiska propaganda … allt pga att arbetarrörelsen tillåtit sig splittras.

Jag är hellre per nuvarande definition då Suffragett än feminist, men hoppas att det kan förändras om feminismen vill bli en del av arbetarrörelsen, istället för att avkräva ett kollektivt ansvar av män, för vad som egentligen är maktmissbruk från en minoritet av världens män i form av kapitalismens tillvägagångssätt. En toppstyrd kapitalism där även kvinnor idag ingår i det kapitalistiska förtrycket. Förtrycket av bla kvinnor med för dålig lön, för dålig pension pga barnafödande, för dålig lön etc.

Arbetande män och kvinnor, sjuka och utslagna … förener eder !!! Vi behöver er, ni behöver oss !

…
I ett totalt mörkt vintrigt Ångermanland, kan man under vintern ofta lysa upp tillvaron själv, med ljus inifrån. Ljus som är skapat och sparat från sommaren som var, ljuset från solen, de gröna ängarna och doften av nyklippt gräs efter en syreberikande åskskur när solen åter tittar fram. Ljuset som kommer från umgänge med vänner, dans och musik.
Men när det blir mörkt inuti, när nån man litat på sviker, när musiken tystnar och danserna fortsätter utan en själv…. då får man leta efter ljuset i varje tänkbar vrå. När telefonen tystnar, när blickar vänds bort, då får man ta vara på varenda litet uns av antydan till ljus.

Idag luktade det grönt, när björkarnas pollen mättade luften, och solen tvingade av mig min tunna gråa jeansjacka, som jag köpte på rea för många år sedan. Den kostade endast 50 kr. Mitt livs mest prisvärda klädköp för övrigt. Och jag skrattade till, när en söt liten mörk tjej med rastaflätor, i sin egen värld, gick och trallade med solglasögonen på nästippen likt en miniprofessor.

Men jag bär ännu med mig öppna sår, som inte ännu läkt. Tilliten är ännu rejält skadad inuti Kai Tomas Lundin, som nu håller på att lära sig lita på människor igen. Och förhoppningsvis lära sig lita på rätt människor. Jag bar redan med mig ett liv av svek, misstro och hånfullhet, så ryggen kröktes eftersom.
Det kommer ta ett tag misstänker jag. Och jag hoppas på att komma ut friare och mer levande.

Nu stundar ett av de vackraste tiden på jorden, när löven spricker ut, när hägg och syren blommar. Så nu ska jag samla ljus inuti. Och läka…
”Either you get busy living, or get busy dying”…. (Nyckeln till frihet)
Jag ska göra det förstnämnda….igen.

…
Nu har det hänt igen, den mentalt, förbittrade, sursvensken svenska grannen har fått tupp-juck. Är det inte skrattande barn, som har roligt som retar dem, eller att tidningen kommer 3 minuter för sent, eller att de efter noggrant letande hittar ett dammkorn i tvättstugan och sätter upp arg lapp. Ja då är det att det ska vara knäpp tyst heeeela jäääävla dygnet. Ja men för fan om man vill bli nunna eller munk är det ju ett fritt val, men flytta då för h-vete till ett kloster.

Cykla på gågatan, tycks också vara en av de sju dödssynderna bland dessa människor. att det kör bilar där stör dem inte, eller att lastbilar backar över människor av misstag.
Att det kastas glas på gator och torg år efter år så ungar och hundar blöder, har det inte heller varit nåt större ramaskri om.

Att klyftor ökar, och rasismen ökar är heller ingen elementbankare.

Man fan den som sjunger en vacker melodi på dagtid, eller cyklar på gågatan !!!!!

Ge fan i att störa mig med elementknackningar när jag spelar !