Kategori: Uncategorised

…
Var har du varit?
Du har varit borta så länge.
Jag ropade efter dig, men du försvann.
Välkommen hem, älskade vän.

Du är hemma nu, du är alltid välkommen .
Berätta för mig, hur du haft det?
Jag har saknat dig så, älskade lilla vän.
Kom, kom, kom.

Var har du vandrat?
Det var så tomt utan dig.
Men nu när du är här,
vill jag att du ska veta,
att du är älskad, efterlängtad.

Det finns gott om tid kvar,
var minut och var sekund är
ovärderliga och därför evinnerliga.
Det finns tid kvar.

Kom….. kom … kom … så går vi,
sida vid sida …. nu och sen.

…
I natt slog jag skallen rakt i dörren med kraft,
eftersom den stod på glänt, och jag skulle gå på toa
i mörkret och gubb-pinka/gubb-skvätta.
En rejäl smäll, men dörren klarade sig hyfsat bra.

Putsa o feja
Min nya glashälls-spis putsar jag och fejar som en tossig,
varje morgon, så att det inte ska brännas in och bli omöjligt att
hålla snyggt. Jag har dessutom totalrenoverat stekpannan som
var full med fastbränt fett inunder. Det tog minst en timme.
F-n, så här kan jag ju inte hålla på !!! Det går väl över
tänker jag ?! Jag är både glad över, och kär i min nya spis,
men längtar samtidigt tillbaka till hur lätt det var
att hålla den gamla sorten städad. Kanske håller jag på så
här för att jag slagit i huvudet i nå’t?

Safe-pinkat ?
Har ni som är killar safe-pinkat nån gång?
Eller egentligen är det bara gubbar som kanske behöver
tänka så här. Gubbar som har taskigt tryck i grejerna.
Och lite och ingen styrsel över när sista dropparna tömts.
Ni vet, när det blir lite mysigt varmt EFTER att man dragit
upp kalsonger och brallan. OJÅ, nog fasen vet ni nog !
Låtsas inte !

Usch ?!
Och nu blir det lite äckligt !
Safe-pinkning går ut på att hålla i ”pipen” och byxan på ett sådant sätt att
handen blir skydd för eventuella ”förseningar” i själva pinkningen,
eller främst när strålen inte är så strålande, och bara viker sig rätt ner
vid stående pinkning. DÅ kära läsare, kommer det på handens utsida
istället för på byxan. Vilket är BETYDLIGT mycket lättare
att tvätta bort med tvål och vatten, om man är på ett ställe som
inte är hemma. Därav ”safe-pinkning”! Det har faktiskt ännu inte
hänt jag pinkat på handen… vad jag minns
och oftast luktar de tvål eller sprit, utom under odlings-säsong.

Sitt ned !!!??
Nu tänker väl tjejer/tanter och framförallt fina damer: ”Sätt er ner
när ni pinkar”! Ja det gör jag gärna, om det inte är någon som
redan stått och pinkat på en offentlig toalett. och prickat ringen
mer än bulls eye. Det problemet kanske inte uppstår lika ofta
på en damtoalett kill-gissar jag ?! Så dömen icke, så blir ni icke dömda!

Efter pinkningen lite ABBA
Vid midnatt, efter att jag SUTTIT ned och pinkat, släpptes
resterande låtar av ABBAs nya album. Och jag tänker att vissa av dem
måste få mogna, jag vart inte stört-kär i de två som släpptes i September,
men nu älskar jag åtminstone den ena. Men spontant gillar jag:
* I can be that woman
* Keep an eye on Dan
* When you danced with me
* No doubt about it
Och spontant gillar jag Agnetas röst bättre, och de texter hon sjunger.
Så det så !

Nu skiter jag …
Och då skiter jag i Markus Larssons bittra putslustigheter och musik-kritik,
som mer går ut på att profilera sig själv som nån viktigpetter, än att lyssna
på toner och ord. Du kan väl tralla en låt själv Markus !?

En bra grej
För övrigt har jag haft et öppenhjärtigt
kvällssamtal med en av stadens caféägare,
efter att jag tog en kvällspromenad upp till
Hallstaberget och ner igen. Vi kom fram till att respekt är
en bra grej att utgå ifrån.

…
Jo rå s’att…
Dimman och regnet har tagit ett fast grepp om Ådalen,
men inte mig emot, Jag är ute och går ändå, för jag förstår inte
hur trist och bedrövligt det egentligen är, jag är för dum för det.

Ljushuvud
Var ut med pannlampa, reflex-väst och reflexarmband
nu på kvällen. Mellanlandade på de förtappade
EPA-raggarnas utomhus-och-inomhus-ungdomsgård.
Eller som ”vanligt hederligt folk” (medelklass och uppåt)
kallar det för: ICA Kvantum.

Släckte ljushuvudet för EPA-raggarna
När jag efter 4,5 km promenad, släckte pannlampan,
för att inte blända nån EPA-raggare så de sladdar in
i nån gråsugga, med pappas och mammas strypta
300.000-kronors reservbil, som numer är pojkars
och flickors leksaker. När jag var i den åldern fick
jag … eh .. fick jag … ja vad fick jag ? Jag tror jag fick ågren.
Hmm nåja .. ijallafall …

Svisch-blockad i EPA-riket
Letade pumpakärnor, eftersom kära fd, kärmor, tillika min excellenta
plant-tant om våren sagt att de är bra för prosten, eller om det var
frun… självaste prostatan.
Osså hade de Kefir, som ständigt är slut på COOP nu för
tiden. In kommer 4 sånna där EPA-ungdomar i bredd
och blockera kassan genom att INNAN de betalar i kassan stå
och Svischa över småsummor till varann så de kan köpa chips
och andra nyttigheter, som troligtvis är bra mot corona,
då det långsamt dödar allt, både konsument och virus.

Nästan omkörd – Men då du jävelberg !!!
Men jag är en trygg gammal farbror, och väntar tålmodigt på
att den märkliga charaden ska få ett slut. Lutar mig mot en stolpe,
när en fyllig herre trodde att han kunde gå förbi mig i kön.
– Nä du JÄVELBERG!!! … sa jag inte, men jag tänkte !!!
Och på svenskt upproriskt vis ställde mig lite framför, lite försynt
och sa.. jo jag står i kön (inget che-ljud snuskhumrar)

De o-feministiska travande gubbarnas hopp
Tittade in till spelhörnan, och surrade med Rune och gubbarna som satt
och hoppades på att deras smörgåspålägg … eh hästar skulle
springa in några miljoner åt dem.

De gjorde inte det.

Det sket sig i de två första loppen redan.
Men lite kul var det att sitta i kan hända den enda
kvarvarande icke Metoo-förpestade miljön
som går att finna. Tusan, där sa jag nå’t… man kanske skulle
ta o börja spela bort lite pengar på hästar. Fullkomligt
femenist-fritt var det. Och Extrem-gubbigt.

En rätt trött hingst ändå måste jag väl tillstå
Abbe skrockade gubbigt, macho att han varit en hingst
i hela sitt liv, så det gjorde inget. Efter det tänkte jag om,
vad det gällde mitt framtida spelande. Jag får satsa på
att fortsatt vara en odlande surgubbe, som är emot allt
och alla, och talar om för omvärlden vilka idioter de är.

Apropå idioter
Apropå idioter. Nu har tydligen även forskarna kommit
på att om man lever hälsosamt, inte röker, inte dricker,
inte är för fet, etc etc , så minskar risken att bli allvarligt
sjuk i covid 19 !

Nä häää ??? … är det sant ????
Men lite vaccin till frukost då ? i red-bull-burken
hur funkar det ?

Nä de e mycke nu, som Stefan Sauk sa i ”Tillfälligt avbrott”

Pool – Och N’Lars-Gunnar i Tjock-TV-rutan
Liverpool vann igen, och är klara för slutspel.
Men det fick jag ju inte se, matchen alltså. Det där med live-fotboll
är till för ”vanligt hyggligt folk” (medelklass och uppåt)
som har råd att köpa 99 kanaler, men aldrig tid att titta på dem.
För så jobbar vi här i den rika delen av världen, ser ni !
En gång i tiden kunde man titta på Engelsk fotboll i tv-soffan,
och somna i densamma. Vakna upp av ett pling i rutan
som gav en hopp om 13 rätt. Och Lars-Gunnar Björklund
myste och pyste i gamla tjock-TV-formatet. Och det kära medborgare
ingick i TV-licensen. De var tider de !!

Till sist upphör jag det surgubbiga raljerandet,
och berättar att det finns ett blödigt lite gubbhjärta
i den sura. satiriska gubben.

”Jag heter Cleo”
”Mitt i natten bröt sig australisk polis in i en låst bostad.
Där hittades den fyraåriga flicka som för 18 dagar sedan
försvann under en campingtur.– De hittade lilla Cleo i ett av rummen.
En av poliserna plockade upp henne i sina armar och frågade: ”Vad heter
du?”. Hon svarade:
”Jag heter Cleo”, säger Col Blanch vid polisen i Western Australia.”

Läst i Aftonbladet, och mitt hjärta smälte som vax i solsken.

Regnet fortsätter knäppa på mitt fönsterbleck,
och jag finner det höstmysigt. Jag har fixat lite ordning bland
räkningar, och pärmar. Och nu är jag trött,
o går o lägger mig. Tack för miraklet att Cleo återfanns.
<3

…
Ska jag vara ärlig, så är jag jävligt less
på alla j-a *-ister nu. Och jag menar alla j-a *-ister
som finns i princip.
Några är jag mer trött på än andra pga att jag fått deras -ism,
tryckt ner i halsen i oproportionerligt stora doser under
oproportionerligt lång tid. Jag är less på skiten.

Och jag kan meddela att alla som inte visar solidaritet
och respekt, kan se i stjärnorna efter solidaritet och
respekt från min sida. Eller för den delen från
övriga människor man inte respekterar. And that is a fact!

Ni kan själva räkna ut vilka som dominerat tidningar o TV
de senaste åren och decennierna. Inte ?
Okej, då trycker jag väl ner det i halsen tillbaka då!
Kapitalister, rasister, nationalister, feminister och vaccinister.

I princip ingen tolerans visas från majoriteten av dessa *-ister,
med några få lysande undantag. Så hur i hela h-vete kan de gå omkring
och predika om solidaritet, respekt och tolerans ?
Och hur kan man fritt från rannsakan blint stödja
denna hets mot människor. Jag undrar det på riktigt.
Kan någon vänligen svara på den frågan?

Fotnot: jag har vänner inom alla dessa ismer,
och det finns en del bra människor där, men samtidigt har
jag svårt att förstå hur man kan stödja en grupp en ism,som
tycker att män i allmänhet är skit, eller en grupp som tycker
att det är helt i sin ordning att 8 personer äger hälften av
världens tillgångar, eller folk som tar del av invandrares tjänster
och arbete, men likställer alla invandrare med ett litet antal
som begår brott. Samtidigt som man blundar för när svenskar begår brott.
Ska jag respektera dessa värderingar? För det är mer än åsikter.
Ska jag visa respekt till de som föraktar mig via sin politiska
ställningstagande ?

Kanske är dags att prata om vad respekt, faktiskt innebär,
och att det är en two way street.

If you want my respect, you have to Fucking earn it!

Var människa för helvete !!!!!
och visa lite ryggrad, tolerans och respekt!

…
Idag mår jag något lite bättre.
Jag börjar förstå mig själv mer och mer.
Detaljerna broderar jag inte ut här, …inte just nu iaf.
Men de är intressanta, även för andra än mig.
Självinsikterna ökar hela tiden.

Jag är underbart mör i kroppen, så där lite halv-ont,
som man har när man tagit ut sig. Och man vet att
det bygger upp kroppen. Mör och stel. Blir spikmatta
och stretching på det här.

Jag hade tänkt skriva lite om ord, och hur de används
i syfte att förleda människor. Men orkar inte göra arbetet
som krävs just nu. Ord som:
*Företagare
*Näringsliv
*Forskare
*Vetenskapsman
*Flexibilitet (Arbetsmarknad)
*Stor potential (bostäder)
*Vanligt folk (Ulf Kristersson)
Bara några få av alla medvetet vilseledande ordval.

Jag konstaterar att den medvetna vaccin-segregeringen
fortsätter, med ilska, anklagelser och vällust.
Själv har jag promenerat 13,5 kilometer idag
och tvättat 5 korgar tvätt. Och hunnit med en kopp kaffe
på Café Petter, hos fantastiske Rooney.
Nu blir det spikmatta som avslappning!

bye bye

…
Mörkret härskar över dygnet,
nästan alla vackra gula och röda löv har fallit
till marken, och börjat bli bruna.
Det regnar, och solen når inte ner till
oss, ens när det är dag.

Här kommer mina speciella förmågor fram,
mina styrkor är att se ljuset, när det inte finns.
Min styrka är att fortsätta gå, när det inte finns något
mål, iaf inget synligt mål. Min styrka är att fortsätta
framåt utan tro i mitt hjärta.

Nej det är inte lättsamt för mig heller nu.
Jag påverkas av mörkret jag oxå. Och jag
kämpar, jag oxå. Men samtidigt, ibland
kan jag känna mig hemma i den kyliga, höstfuktiga luften,
när jag vandrar helt ensam genom stadens gator utan att
möta en enda själ, på kvällen. Samtidigt är ensamheten
något jag känner till.

Nej det är inte mörkret i sig, som tynger mitt bröst.
Jag är inte rädd för mörkret, jag är inte rädd i mörkret,
på grund av mörkret.

Men ändå undrar jag över existentiella frågor
emellanåt. Funderar över livet, hur det kunde ha blivit,
vad jag en gång drömde om, och hur det faktiskt blivit.
Och jag funderar vad jag drömmer om nu? Törs jag en drömma
vissa drömmar ?

Jag är utanför,… utanför ekorrhjulet, utanför samhället,
utanför sociala sammanhang. En skadad själsbruten gammal
själ i en för tillfället hyfsat frisk kropp. Jag känner inte att jag hör
hemma riktigt nånstans. Har aldrig känt det egentligen.
Jag sökte efter ett hem att komma till, och jag vandrade
och jag vandrade, och jag vandrar än….

Ibland känns det som om jag förlorar mig själv.
Men det bara känns så… jag hittar tillbaka, ut ur
mörkret gång på gång, jag hittar fram till vintern,
våren och sommaren. För jag fortsätter alltid att gå,
så länge benen bär mig … metaforiskt så väl som på riktigt.
Jag fortsätter mot ljuset… fast jag inte ser det.

Och jag fortsätter fundera över det drömmar jag en gång drömt,
Hur det kunde blivit, och hur det faktiskt blev.

…
Ibland funderar man ju..
Ja men på livet, och världen, och
att livet kommer ta slut så småningom.
Jag misstänker att det är på det viset i alla fall.

Trots framsteg, som jag ändå gagnas av
Hur som helst, jag är aldrig trygg, aldrig säker,
aldrig garanterad någonting. Och alla framsteg jag gör
kan vilken sekund som helst komma att raseras, eller ta mig
tillbaka till själsliga ställen i livet, där jag var helt utelämnad.
Och till den grad, så förkrossad, att jag flydde från mig själv, flydde från
den här världen, flydde från det här livet. Ibland genom att
stänga av. Stänga av mig. Stänga av min identitet.

Men varför ?
Varför ta upp det nu funderar du?
Ja min vän, kära läsare. Det är inte så att jag planerar att ta upp
jobbigheter, för jobbighetens skull. Och det är inte så att bara för att
jag gjort framsteg, och lärt mig saker, för alltid är fri från
det jag bär med mig, i min själ, i min kropp.

Imperfekta
What goes up, must come down, är en naturlag vad gäller
tingestar under jordens dragningskraft. Och jag tror det stämmer på människor
oxå. Åtminstone de allra flesta av oss, Åtminstone vi som inte är perfekta,
ja just … de allra flesta av oss.

Ett inre skalv
Min trygga jordnära, förenklade värld råkade ut för ett litet jordskalv
härom dagen. Plötsligt befann jag mig på skakig, osäker mark. Jag känner det
även nu, i mitt bröst, i min andning. jag tar tiden till hjälp för att återfå balansen.
För var dag som går, för var ord jag skriver, för varje måltid,
och varje motionsrörelse jag gör, minskar efterskalven.

Under en längre tid
Och skalven som skakar min värld, är precis som de som jorden
levererar, baserat på en tryckkammare där trycket byggs
upp under en längre tid, som i vulkaner, eller kontinentalplattor
vars friktion mot varann till slut måste släppas lös. Så det som kanske
utlöser det personliga ”skalvet”, är inte det som orsakar det.
Och är inte tillnärmelsevis i den kraft som det som orsakar det.

Som aldrig läker
Jag har så klart skador i min själ, som aldrig
kommer läka helt. Situationer där jag blir mentalt försvarslös, naken,
hudflängd och förkrossad, av till synes ingenting, för den
utomstående betraktaren. Och ibland, får man faktiskt helt enkelt
lov att fly, då det blir en övermäktigt. Det är ibland
det enda man kan göra, för självbevarelsedriften håller dig vid liv.
Håller dig intakt, trots slumrande vulkaner inombords, som kan
utlösas av futtiga händelser utanför.

Plåster
Jag plåstrar om mig själv med ord, via blogg, om orden går att
göras om till metaforer. Och en dagbok, med papper och penna
om orden behöver vara helt ocensurerade. Jag plåstrar om mig
med god näringsrik mat. Jag plåstrar om mig med motion
och med för mig meningsfulla göromål. Och dessa plåster,
tillsammans med tid… får efterskalven satt långsamt
gå tillbaka, till slumrande läge.

Tid och mera tid
Jag hade tänkt skriva om nåt helt annat.
Men jag var tvungen att ta hand om efterskalven först.
Nu tror jag att jag plåstrar om mig med en hembakt macka,
och ett glas Samarin senare pga att jag äter macka så sent,
för att slippa halsbränna vid sovdags, Ibland får man lov att
frångå rutiner, för satt minska efterskalven…
… tid… och mera tid…

…
Igår blev det bostadskaos hemma HOZ.
Bara härom dagen fick jag strukturera om grundligt
i köket pga av en kermikhälls-spis, som ville bo hoz mig.
Och sen kom min dator-upphängnings-arm, som
ett brev på posten, eller kanske som ett paket, snarare då rå .
Det är så myyyyzigt att stava med Z. Jag känner mig
nästan som ett socialfallens Ernst Kirchsteiger, när jag
pyzzlar på, barfota i mina 39-kronors Foppizar.

Avklippt hår och makaroner
Nu efter kaozet, städar jag väl undan verktyg
och zpån lyzznandes till Jannez med Zäta.
Jag tar ju liksom rätt på det jag har hemma, precis som
”Kirsche” som vi obekräftade Ernst-vänner kallar honom,
när vi låter oss inspireras av hur han gör en lampkrona
utav hustruns avklippta hår och makaroner, som ”bara
växte runt knuten” – ”Det behöver inte va svårare än så”
Säger ”Kirsche”, och fuktar underkläderna på tanterna.
Myyyyyz.

Nygamla regementet
Nåja, jag pinnade väl iväg upp mot området där I21 en gång i tiden
låg, som man kom på att man skulle lägga ned, och nu ångrat sig
o ska starta om. Jag pinnade med apostlahästarna som min
bangolf-vän Per så humoristiskt brukar benämna det vi
mindre humoristiska, socialfall från ”Eken”, brukar kalla för påkarna.

Den nedlagda staden
Ähh… jag verkar inte komma till skott, med vad jag initialt tänkte blogga
om. Hur som helst, jag var på väg upp för att hämta ett paket, ivrig
som ett barn på julafton. Jag väntade en bildskärmshållare från
en firma jag inte tänker göra reklam för. Raska steg, och glittrande
julklappsglitter i ögonen. Väl framme på I21-området, så är det
en väldigt trafik på människor. Som det varit sedan man beslutade att det vackra
centrumet invid älven, inte dög. Med miljonbelopps-upprustade parkområden,
blommor, åar och vackra Ångermanälven rinnande mitt igenom staden.
Det dög inte! Man beslutade både på kommunal nivå
och privat företagarnivå, att ett fulare område vore mer profiterande för enskilda.
Och nu dör som följd gamla fina centrum sotdöden. Och miljon-satsningarna
rinner metaforiskt ner i ån, och älven och försvinner spårlöst.
Men Ulf Schön är iaf nöjd.

Rullande diskotek
På parkeringen står diverse varningstriangel-bilar, i 300.000-kronors
klassen. Eller som vuxna bilister kallar dem för: Rullande diskotek,
och farthinder. De rullar omkring i staden, dygnet runt, och förorenar
landsortsluften, med avgassystem som inte behöver hålla samma standard som
riktig trafik. Klatschiga slogans klistrade på rutorna, eller enkom efternamnet sitt:

”Ja den är krockad”
”Kommer du inte förbi – taskigt”
”Moberg” (Uttalas Mobärr, på Sollefteå mål)
”Molinder” (uttalas Molind’r, med betoningen på i:et)
”Sug o svälj nu ere helg” (Eller om det var hälg, för rimmets skull)

”Riktiga bilister”
Men om de är irritationsmoment för ”riktiga bilister”, så är de
rörande överens om att bensinpriserna är för höga. Alla som
måste betala något som rör dem tycker ju förvisso att just detta
är för dyrt, medan de priser de tar för sina arbeten och försäljning
måste höjas. En naturlag i ett kapitalistiskt samhälle verkar det som.

Flicktomte, och curlingföräldrar
Jag hämtar ut mitt paket hos Jultomten, som för dagen
är en ung, vacker, hårt sminkad, flic… eh kvinnlig, billig arbetskraft,
som ler artigt åt mina trötta ordvitsar. Eftersom hon har betalt för det.
Går förbi ”Mobärr” som somnat vid ratten på parkeringen och väcks av
curling-föräldrarna, som själva använder den slitna rostiga bilen,
så deras lilla ”guldklimp”, deras lilla ”snöflinga”ska ha det bra.

– Har du pengar till bensin ***** ?
– Öhh … ehh va .. nähh
– Då skickar tusen kronor då på swisch, vännen
– Whaatever …

Det är så fint att se föräldrar ta hand om sina barn (urrrkh)

Nu gick det fort – utför
Nåja, jag går om möjligt ännu fortare hem, för nu är det Jul igen.
Eller åtminstone för mig, paketöppning. När jag ska göra något, tillverka,
bygga, ordna om, dona… så är jag av kategorin: ”det ska vara färdigt nyss”.
Har inte tid med å läsa nå jävla manual. Förberedelser ? Äh varför då?
Jag vill ha upp skiten NYSS! Och jag tar inga pauser, vilar, stoppar i mig fika,
eller ens äter mat. Vilket kan bli dåligt för slutresultatet ibland.
Igår tex höll jag på 8 timmar i sträck, när jag kl 22 kom på att jag inte
ätit något under dagen o kvällen.

Jag läser iaf kort nyheterna i några minuter och slås av
hur stark solidaritet och empati kan vara, när det rör ens egna intressen,
eller någon med svenskt namn, eller åtminstone inte någon ”sån där”
mångkulturell avkomma, som bara bombar o skjuter hela tiden.
Med andra ord, ”JAG känner empati med MIG”
Om en svensk eller norsk gör dylikt, är det en ensam galning, och har,
märk väl inget att göra med etnicitet, kultur eller ursprung,
bara så ni vet. Men det visste ni väl redan kan jag tänka?

Nils Kurt Erik Einar Grönberg
Nu var det en viss Nils Kurt Erik Einar Grönberg som tagits av daga,
och då förstår vi ju alla att det är mycket, mycket värre, och det märks på
medierapporteringen, nu när det blir svårare och svårare att skrämma
fler till att ta vaccin, och media behöver nya skandaler och hemskheter.
Knappast hade rubriceringarna varit så omfattande
och empatiska om dödsoffret hetat något exotiskt, arabiskt.
”Ja man vet ju hur de är de där, rätt åt honom”
”Utvisa det j-a liket” – ja, ni fattar?!
Men när det är Nils Kurt Erik Einar Grönberg,
dååå dåå ni !!!!

Några hål i väggen barra!
Äh jag noterade det bara, intet nytt på västfronten.
Och sätter igång med ”jätteprojektet” att sätta upp en datorskärmsarm
i betongväggen. Nä det borde ju inte vara ett jätteprojekt.
Några hål i väggen, å sen ere klääärrt !
Men för socialfall som på RIKTIGT måste använda det man har tagit
rätt på och sparat länge, till synes helt onödiga prylar, som
nu kommer till användning, OM man är villigt att lägga ner det arbetet!
Inte som ”Kirsche”, som KAN köpa det han vill. Nån slags j-a
överklass-arbetarklass-nostalgi. att vilja ha allt, men låtsas som man
inte har något. För övrigt väldigt populärt i Sverige nu för tiden.

But there’s a hole in the bucket
Och hos mig i min lilla, lilla compact-living-etta, så blir varenda
grej man företar sig väldigt trångt, när man ska flytta på tio saker för
att komma åt en. Det blir ett ständigt ”but there’s a hole in the bucket
dear Liza” när man ska göra nåt. Ja men jag har inget sånt verktyg, då
måste jag göra så här, oj nu får inte den plats då måste den va nån annan
stans, Hoppsan, jag måste bygga en hylla till nu, när jag flyttade på
stereon, ooops, den otympliga skrivaren får inte plats alls, då¨måste jag
flytta på den blomman, och den blomman. Oj, det kommer bara ljud ur en
kanal på stereon, jag får koppla om, och flytta på högtalaren, när jag har
den till datorn. Jag behöver en brädbit på 12o cm, det har jag inte, men
jag har två som jag kan sätta ihop, osså några plattjärn, ligger i nån låda,
osv osv….

Trixande
Efter 8 timmars non stop pulande, fixande och trixande, så är en ny
underhylla på plats, gjord utav ”ålappe”. Men då sitter jag inte bekvämt
i min nya position, framför datorn, måste flytta utbyggnaden för tangentbordet
och musen, så¨jag inte får mus-arm. Fram med borrmaskinen igen.
Hyvelspån, sågspån,
borrspån, muttrar, skruvar huller om buller. Dansbandet Jannez med Z
och jag börjar städa. Oooj jag har glömt att äta lunch idag oxå. men nu
är det inte för sent klockan är bara 12.30.
Men Jannez med Z får inget.

…
Skulle man kunna börja sammanfatta nånting
nu? Är vi mogna ännu för rätt frågeställningar ?
Eller är hatet, skuldbeläggningen, rädslan, och den medvetna
följarmentaliteten fortfarande för stor och stark ?

Orkar vi ta en dos till
Orkar vi ta en dos till, av Corona-diskussioner,
Informations-ifrågasättande? Eller har vi för evigt dömt
ut människor som ställer frågor, människor som resonerar,
människor som är obekväma? Kommer vi någonsin nå dithän,
till tolerans?

Vem vet inte du, vem vet, inte jag, vi vet inget idag….
Nej, jag har fortfarande inga entydiga svar kring Covid 19, eller
alla vaccin som togs fram på rekordtid. Jag har aldrig haft det,
och har aldrig påstått mig ha dem. Jag tänker att det beror på att
det inte finns några entydiga svar kring detta, och att vetenskapen
just i detta fall ägnat sig tro, spekulationer och ”sannolikhet”

Definitivt inte definitivt
Och faktum är att nästan inga definitiva svar finns att tillgå,
angående spridning, dödsfall, munskydd, vaccinering,
vad som hänt om ingen vaccinerade sig, om bara äldre
vaccinerade sig. Det finns inga entydiga svar kring riskerna kring
vaccinering, inga entydiga svar kring riskerna att vara utan
vaccinering. Det finns ingen statistik som är jämförbar globalt, på
grund av att det finns för många olika parametrar till varför
dödligheten varit större i vissa länder, världsdelar,regioner.
Folk har olika livsstil, är olika mycket nära varandra, har olika
genetik, blodgrupper. Olika immunsystem.

Strategier och vårdkapacitet
Länder har olika äldreomhändertaganden, olika andel äldre befolkning.
Länder har olika strategier med olika mål. Sverige tex har hela tiden
haft som mål att öka rädslan, med målet att öka vaccinationsbenägenheten,
i tron att vaccinet är den enda vägen fram till ett normalt leverne.
Andra länder har haft som strategi att verka duktiga inför omvärlden,
genom att presentera låga smittosiffror och dödstal, och en del har tom.
presenterat NOLL smitta. Vilket är lika genomskinligt som länderna som
nära på proklamerar världens undergång, om inte alla vaccinerar sig.

Lösningen på vad ?
Men är vi redo för såna här tankar ännu?
Eller är vi fortfarande fastkedjade vid den enda förklaringen, och den
enda lösningen på pandemin. Och fler frågor uppstår. Lösning på vad ?
utrota sjukdomen? Skydda oss framöver, är det ens möjligt ?
Eller famlar vi i blindo efter en utopi där vi slutar dö, och lever för evigt?



När ska vi bli människor igen ?
När ska vi börja bete oss mänskligt igen? När ska vi visa tolerans ?
I vilken utsträckning gjorde vi det innan Corona? Har det blivit lite,
lite värre, iom informationskampanjen kring vaccin?
Jag tror det faktiskt. Om det är något man kan se tendenser på så
är det vad viruset, rädslan och hatet har gjort med många människors
hälsa, människors psyke, människors relationer. Det går naturligtvis inte
att mäta med exakta siffror i ett diagram, eftersom det är
känslor, upplevelser, vilket inte bör misstas för fakta.

Priset för informationskampanjen… blir dyrt
Men ATT många, många fler nu mår psykiskt dåligt, är en realitet,
ATT många relationer, vänskaper har kraschat i polariseringen
mellan vaccinerade och icke vaccinerade, är en realitet.
ATT övrig vård på det stora hela fått träda tillbaka till förmån för Covid
19-behandling, och även vaccinering, ÄR en realitet, som
är enkom naivt att ifrågasätta. Vårdskulden var stor redan innan.
Efter decennier av nedrustning av densamma,
på folkets order (Politik, valsedlar, röstlängder)

Lågvattenmärke och mod
Ska vi ens få en antydan till självkritik från media myndigheter
kris-profiterande företag och politikers hantering och information,
I EFTERHAND ? Rannsakan efter mediedrevet kring metoo var tunt
och kom bara från enstaka journalister, vilket jag högaktar dessa för.
Så som Åsa Linderborg. Men likväl fortsätter vissa med en dåres envishet
hävda rätten att hänga ut män i media, trots att de inte är dömda för något,
så som Cissi Wallin gör.

Försvinnande liten rannsakan sist
Det var oerhört tunt med rannsakan och självkritik, efter Svininfluensan,
trots att flera hundra ungdomar råkade ut för livslång
narkolepsi som biverkning. Det var inget prat om ”solidaritet” mot
dessa efteråt. Det sågs mer som ett misslyckande kan jag tro, experimentet
som ”bara” fick ca 50 % av svenskarna att vaccinera sig. Vilket troligtvis
ledde till smått auktoritära metoder under Covid 19. Och folk följde
dessa autoritära uppmaningar skrämmande fort. Skrämmande likt
auktoritära maktövertaganden i historien, ,,, skrämmande likt!

Nyckelordet
Och skrämmande är ett nyckelord i hur vårt post-covid-samhälle ser ut
redan nu, och kommer se ut framöver. För rädsla har varit nyckeln till
en ”framgångsrik” vaccinationskampanj. Men priset för den
djupt etablerade rädslan och skrämseln kan komma att bli högt,
pga vad den gör med människor, vad den gör med individer,
vad den gör med vårt sociala kitt.

Har jag rätten till min kropp, eller tillhör den dig ?
Är vi redo att börja ställa frågor igen ?
Är vi redo att inse att vi inte alltid har svaren ?
Kan vi leva sida vid sida då, under tolerans
för våra individuella beslut ? har vi bestämmanderätt
över våra egna kroppar?

Till synes kloka
Jag har mött människor, bekanta, vänner
som jag rent utav betraktat som lärda, intelligenta
sansade och kloka, som på fullt allvar hävdar att
vi inte har den rätten, att massans går före individens
medborgerliga rättigheter samt kropps-integritet.
Försök hävda det om Metoo om ni törs !

Är vi redo att leva? – Är vi redo att dö ?
Är vi redo att försonas, är vi redo att leva igen ?
Är vi redo att förstå att allt som lever kan dö,
och till 100 % kommer att dö ? Är vi redo för
sans, är vi redo för livet, och ÄKTA solidaritet,
som inte bygger på hot, hat och skuldbeläggning?
Är vi redo att leva? – Är vi redo att dö ?

.

…
”Fastra”, var ”Fastra” med hela släkten, när det kom till, tilltalsnamnet.
Och ända upp i vuxen ålder, hade jag inte riktigt koll på vem hon de
facto var faster till. Hon var ”Fastra” med allihop. Hon levde betydligt
längre, än sin make Helmer. Därav har jag, som var liten då,
fler minnen av Fastra än av Farbror Helmer. Helmer minns jag dock
som en liten, liten pip-rökande gubbe, gift med en liten, liten gumma,
och de bodde i ett litet, litet grå-vitt hus, på Slaktargatan i Kramfors.
Ja det var åtminstone litet invändigt,
även om det var två våningar.

Väl tilltaget
Trapporna smala, lågt till tak, och dörrarna var nog maximalt
1,70 i höjd. Vilket jag vet för att jag som ung tonåring slog
huvudet, vid varenda besök. Helt säker på om de var pygméer
eller inte, kunde jag ju inte vara. Deras hy, var likt min, ljus, om vintrarna.
De pratade ändå bra svenska, så tveksamt. Eller svenska, o svenska,…
Ångermanländska skulle väl vara en riktigare beskrivning av tungomålet.
Det var hur som helst troligtvis inte kinyarwanda-språket.
Men bägge två var korta, jag skulle gissa kring 1,55 möh
och huset måste ha byggts efter deras längdmått, till min
huvudsvåls stora förtret. Men om de var 1,55, så var ju
1,70 väl tilltaget!

Min halva mosters Faster
Nu vet jag att hon faktiskt bara var faster till min moster.
Men lite så var det med min morfar på ett vis också.
Han var ”morfar’n”, med hela släkten. Och det är viktigt att
precisera det i bestämd form singularis. Annars blir det inte som
det ska vara.

Väl intjatat som tur va!
Det finns många små roliga episoder och berättelser kring
fastra. Den lilla gumman hade ett hästminne ända till den dagen
hon la igen ögonen. Jag har fått det återberättat för mig hundratals
gånger av min kära moster, som ofta gjorde på det viset. Berättade
saker om och om igen med samma inlevelse, som om det varit första
gången hon berättade det, och att intresset från omgivningen skulle
vara otvivelaktigt stort. Vilket föranleder att jag vet mer om Fastra, från den tiden,
mer om mosters barn och barnbarn, eller som de het på mål:
”bån-båna”… mer om dem än jag vet om min egen uppväxt och tidiga
barndomsår. Vilket kanske är dubbel tur. För mosters berättelser har ofta
lite humor i sig. Och hade hon icke varit så upprepande i sin berättarkonst,
hade jag ej kunnat berätta om fastra nu i detta inlägg.

Hästminnet ja
Ja gumman Esters hästminne var det ja. Jag höll på att glömma. 🙂
Moster återberättade att de varit på resa för många herrans år sedan,
kan hända 20-30 år. Och de hade sett vackra blommor och syrener,
varpå moster undrade om fasytra mindes vilken färg det var på dem.

– De va ju gvite syrenern… minns du’nt så pass è?

Blöjor och pinnar – vilket hundliv
De hade sommarstuga i Finnmarken, utanför Kramfors, på väg mot
Habborn. Den minns jag inte så mycket utav, annat än att Helmer fick mört
oftare än abborre, och att stugan nog var ganska skev och gisten.
Samt ett av de få barndomsminnen om mig själv jag fått återberättat för mig.
När jag kom med en pinne från skogen, rultande fram i blöjor,
och moster tyckte att jag inte skulle dra in pinnar i stugan.
Varpå hon med vass röst sa. ”Ut” och tog pinnen o kastade den,
som vore jag en valp till en byracka. Min reaktion var tydligen densamma
som hos en byracka också, eftersom det blev jättekul lek av det,
när jag tog in pinnen och ropade förtjust ”UT”. Om och om igen.
Nåja bättre ett minne än inga. 🙂

Vart tog pucken vägen ?
Fastra var likt mormor helga fasligt sportintresserade, i synnerhet
hockey för fastra´s del. Och jag var faktiskt med själv och upplevde när
hon såg på hockey, även om jag inte var med vid tillfället då morfarn
små-retades me na lite. Hon var så inne i matcherna att hon gled längre o längre
fram mot kanten på fåtöljen, o precis när man trodde hon skulle tippa över kanten,
så for a tillbaka längst bak igen o började om.

– Men pooojkar, ji jett ju åke skriskor, men pojkar !

Och vid ett tillfälle, fullkomligt uppslukad av spänningen i en hockeylandskamp
brast fastra ut:
– var tog pucken vägen nu då ???

varpå morfarn, med sitt underfundiga leende som bara syntes i ögonen,
Ögonbrynen for upp och ned och öronen viftade en aning,
med lugn röst sa:

– Titt bak’a tv:n !

Och fastra studsade upp o tittade bakom tvn, o sen tillbaks i fåtöljen,
och fortsatt hyperengagerad i matchen

Kläm och känn
Hos Fastra fick barnen alltid ta mer på kakfatet, och Fastras julklappar
var alltid hårda. Man såg henne aldrig le, hon såg ganska bister ut,
men var världens goaste tant. Hon stannade på äldre dagar till i backen
mot Folkets hus, och på flera ställen o pratade vitt och brett om ingenting,
med sin väninna så att folk inte skulle tro att hon stannade för att hon var trött.
Fastra klämde och kände på allt som gick att klämmas och kännas på.
på ett varuhus, och tog evigheters evigheter på sig.Vilket hon för övrigt
hade gemensamt med MIN faster Karin. Hon som tyckte det var trevligt
att jag hade en tröja på mig till hennes ära. Där det stod faster, faster.
Och två sköldpaddor höll på att tillverka småsköldpaddor.

Irr-höne!! ?
En gång när min mormor och morfar skulle åka från Kramfors till Sollefteå,
för att hälsa på min moster Maggan, och morbro Rolf, så skulle de åka i den
röda SAAB 95an, från Gumåsvägen 67, för att hämta upp Faster Ester på vägen,
så ställde hon till med oförglömlig teater. Moster Maggan skulle bjuda på middag,
och det var ju liksom lite högtidligt på den tiden. Nånting att skryta med i dagboken.
När de väl kommit upp till Slaktargatan, så for faster Ester kring som en yr höna,
allt enligt Mormor Helga. Hon hämtade näsdukar hon glömt att ta i handväskan,
läsglasögon, pennor, nagelfil, etc etc. Så när de kom till Sollefteå till slut fick moster
sig tillgodo två versioner av samma händelse:

Mormor Helga:
– Jag tror jag höll på bli tokig på Fastra, hon sprang upp och ner på vindsvåningen
tror jag tio gånger minst, jag tror hon håller på att bli senil!

Fastras version:
– Ja förstå me int på a Helga som ha som bråttomt.
Jag gjorde mig flera ärenden uppå vind, så att ni åtminstone
får komma hem o hänga upp kappa, innan främmene stormar in….


Moster jobbade då oxå heltid på Solgårdens kök, medan gästerna var pensionärer.
Och av den sorten att det tillhörde god sed att komma i god tid. Men att komma
i god tid, innebar inte att komma på utsatt tid, utan långt, långt före utsatt tid.

Epilog på motorcykel
Och till sist en liten gullig, avslutande berättelse,
om avslutningen på Gumman Esters tid på jorden. Jag minns inte exakt hur
gammal hon var, men troligtvis närmare 90, då hon som jag minns det hade
fått cancerprognos, och inte var speciellt intresserad av att åka in och ut till sjukhus
på behandlingar i den aktningsvärda åldern. Utan helt sonika ringde sin närmaste,
min moster Maggan, och sa:

– Nu får ni lov att komma hit, för nu ska jag lägga mig ner och dö.

Varpå både moster Maggan och morbro Rolf tog ut semester
och åkte ner till Kramfors för att vara med henne sina sista dagar.
Nu visste de ju inte hur lång tid det skulle ta. Men hon var ju
gammal och sjuk.

Rolf, som var en mycket varm,. humoristisk person, och brydde sig
om alla så han nästan var jobbig, satt bredvid henne
på dödsbädden, och strök henne över håret, och kallade det för att ”åka motorcykel”
En slags metafor för vinddraget, när han strök henne över håret.
Hon blev ju tröttare och tröttare. Och nån gång på slutet
när Rolf, med sedvanligt glatt humör frågade om de ”skulle åka motorcykel”
så var hon väl inte så pigg på det, hon ville väl bara ”dra in årorna”
Och hennes ansikte var ju alltid lite stelt och icke leende,
så ingen skillnad där nu.

Men Rolf log och tjatade på henne:

– Ska vi inte åka lite motorcykel då ?

Varpå den lilla skrumpna gumman sa.

– Ja men ååååk då!!!

(Och hon tyckte om det)

Kort därpå, gjorde Fastra det hon sagt att hon skulle göra.