Kategori: Uncategorised

…
Idag var vädret bara för vackert för att sitta inne.
Ändå satt jag just inne, på förmiddagen, på café Petter.
Men vi öppnade dörren, så solen kom in och hälsade på en stund,
eller åtminstone en av dess varma ljusa strålar.

Sockersött
En välbekant herre, med yvigt rörelsemönster, och irriterande
gott humör, beställde kaffe. Och tog med näven troligtvis
8 – 10 sockerbitar, efter det att han lagt sockertången åt sidan.
Vi, gubbgänget i ”fyndhörnan” pratade på, Och han av oss som
först uppmärksammat detta sockerfrosseri, tog en klunk ur sin
50 cl coca cola, som innehåller ca 15 sockerbitar, log en aning
lite hånfullt åt sockerförbrukningen han som tog 8 – 10 sockerbitar nyttjade.
Idag avhandlade vi ämnen som ”Svart sirap”,
kryddning i bröd. Jag ska sedermera prova både anis, senapsfrön
och fänkål, i matbröd. Ja i olika matbröd då så klart.
Sjukdomspratet landade på sjukdomar som ALS, MS, diabetes,
Epilepsi, värk, Sepsis, njurproblem och dialys.

Efter en kvart kom den yviga äldre herren åter till disken
och skulle ha påtår, och 8 – 10 sockerbitar till.

Solskenspromenad och solskens-ängel
När jag väl kom iväg på den planerade solskenspromenaden,
sprang jag i parken på hon som var en ängel för mig under svåra tider.
Sittandes på huk, och plockade lönn-lövs-buketter, att ha som
dörrkrans, och en annan vid släktings gravsten.

Fick ta av mig jackan upp för träng-schaktet, till följd av solens strålar
och att gå fort i uppförslut, så jag inte smälte bort. Började notera alla höstlöv i solljus
stannade till och tog lite bilder. Och när jag kom till Ångermannabron, så kom det från
Nipanskolan en ung herre med huva, som tittade sig om mot mig säkert tio gånger.
Jag gick om honom, och han sa hej, och jag sa hej, innan jag fick ett infall
att gå över vägen mitt på bron, till sidan där det inte finns någon trottoar.
För att ta höstbild nordväst på Ångermanälven. Självklart kommer då en
långtradare dundrande, när jag står tryckt mot broräcket

Nästan blåst
Vinddraget får mig nästan ur balans, och bron skakar lite av den tunga bilen.
Jag får greppa extra hård om mobilen, så den inte flyger ner i älven.
Sneddar sedan tillbaks över till rätt sida bron. Varpå den unge herrn,
på gissningsvis 11-12 år ungefär, halvspringer ikapp mig,
och låter nästan förskräckt på rösten över mitt vågade tilltag.
Han undrade om det inte var läskigt, vilket jag väl medgav,
och en intressant konversation uppstod, medan jag pinnade på med älgkliv
under min planerade 12-kilometerspromenad.

Läskigt
Pojke – Var det inte läskigt att stå där ?
Gubbe – Jo det var lite läskigt när långtradaren kom
Pojke – Ja det såg läskigt ut
Pojke – Varför gjorde du det ???
Gubbe – Jag ville ta foto på älven
Pojke – Aha
Gubbe – Och du går och jagar Pokémon med mobilen ser jag?

Pojken får halvspringa för att hänga med i tempot och konversationen
han verkat angelägen om att hålla, utav nyfikenhet

Ända dit bort ????
Pojke – ja det är bra med pokémon, för man rör ju på sig samtidigt,
(Lite lill-gammalt uttryckt)
Gubbe – Ja du har fattat det där du – bra jobbat
Pojke – var har du varit ?
Gubbe – Jag är ute och går, jag ska gå en mil ungefär
Pojke – EN MIIIL ??? … vart ska du gå då ?
Gubbe – Rakt upp här och sen till OKQ8, vet du vart det är ?
Pojke – Mja.. njaa … ja ända DIIIIT BORT ??… Det är ju mer än en mil !!!
Gubbe – Ja det är ca 12 km
Pojke – Det måste ju vara 12 km nånting
Gubbe – Ja nånting ditåt

”Får jag fråga en sak ?”
Pojke – Får jag fråga en sak ?
Gubbe – Ja fråga på du !
Pojke – hur gammal är du ?
Gubbe – ehmm få se nu… Jo jag är 55
Pojke – 55 ???? Då är du ju JÄTTEPIGG … för din ålder !!!
Gubbe – Eh ti hi ti hi- tack ska du ha, men bra att du motionerar, så du inte får ont o blir sjuk när du blir äldre!
Pojke – Aaa för om man inte gör det så kanske man dör redan vid …
Gubbe – 55 ?
Pojke – näää inte så tidigt … men 60 – 65 kanske

Men EN GUBBE slår du inte iaf
Pojke – Men EN gubbe slår du inte iaf … en jag känner han är 50, ja eller det är min pappa, han går runt broarna TVÅÅÅ VAAARV !
Gubbe – ja det var bra gjort, det blir ungefär en mil!
Pojke – Ja fast runt broarna TVÅ GÅÅÅNGER!
Gubbe – Ja det är ca 5 km, och då blir det en mil
Pojke – Får jag fråga en sak till ?
Gubbe – Japp !
Pojke – Vad är det längsta du har gått nån gång ? Asså på en gång, under samma dag ?
Gubbe – 2, 9 mil!
Pojke – TJUGONIO MIIIL ?
Gubbe, nä 2,9 mil !
Pojke – aha, men det är ändå längre än jag gått nån gång,
jag har gått 1,25 mil på samma dag… när jag var liten… ja eller 9 år var jag.
Gubbe – men det är ju jättebra !!!
Pojke – Aaaa .. för jag var ju liten då.

Olika talanger
Gubbe – Är mamma lika duktig på att gå långt som pappa ?

Pojken funderar, och tvekar en sekund

Pojke – Ehh .. njää… hon är mera en festare, hon gillar att festa.
Gubbe – aha .. ja vi är bra på olika saker allihop

Framme vid avtagsvägen mot Långgatan, började pojken vika av
han var nära på hemma. men avslutade den högst intressanta
konversationen med:

Pojke – Ja men ha re så bra då och LYYYCKA TILL !
med ett eftertryck i rösten som om jag hade nästan en omöjlig,
omänsklig uppgift framför mig, att klara av att promenera 12 km
I MIN ÅLDER !!!

Jag ÄR tydligen fantastisk … ja för min ålder asså!

Gubbe – Ja ha re så bra du me, och fortsätt motionera

…
Det är någonting meditativt med att stryka kökshanddukar
efter att jag tvättat dem. Jag stryker ingenting annat,
men just kökshanddukar, tycker jag om att både ha strukna,
och att stryka dem.

Nu gör jag mig väl skyldigt till att vara ett manschauvinistiskt
svin, bara genom att, genom rubriken, och inledningen antyda att
strykning skulle vara en typisk kvinnlig syssla. Men vet ni, det skiter
jag högaktningsfullt i. Jag tänker helt enkelt ogenerat brodera ut
både fördomar om manligt och kvinnligt och gubbigt och tantigt ändå,
för jag tycker det är lite kul.

Min lilla själv-spaning, och tes, är att jag i mina göromål,
enligt ännu i allra högsta grad levande könsnormer,
är mer tant än farbror på många områden. Och jag är helt okej
med det. Mycket av det kommer sig väl av att jag både levt
själv nästan hela mitt liv, och alltid fått klara sysslor själv.
Och att jag dessutom inte haft råd att betala mig fri från
vardagsgöromål som kan anses vara trad kvinnliga/tantiga.

Bilar och mek, t ex, …
Jag har ju aldrig haft råd att ha bil nån längre period.
Men under tiden jag hade det, klarade jag väl iofs av att byta fläktrem,
oljefilter, byta till vinter o sommardäck, fylla på olja, fylla på kylarvatten,
Ställa in brytaren, lackera bil, laga rost, svetsa, tvätta bilen, byta batteri,
fylla på destillerat vatten, byta säkringar, montera dit nytt avgassystem,
byta lampor till strålkastarna, och lite till. Nåt annat kunde jag ju liksom
inte, för jag hade hållit på så lite med bilar. För jag har inte
haft råd att ha bil. Iofs kan ingen meka med bilar idag.
Det har biltillverkarna och bilfirmorna sett
till att det ska vara näst intill omöjligt att laga nåt själv.
Sådan är kapitalismen. Men tillbaka till tesen, jag kunde ju liksom
nästan ingenting som man skulle kunna som gubb-man.

Däremot bakar jag, odlar, lagar mat från scratch hemma (Det är nämligen manligt
att vara kock eller bagare som yrke, men inte att göra det hemma) Jag har så klart
alltid tvättat min tvätt, diskat min disk, skurat mina golv, skurit mig i tummen,
tvättat mina fönster, syltat min sylt, saftat min saft… och så klart… strukit mina kökshanddukar.

Nu har jag ju iofs alltid varit bra på att sätta upp en skruv eller spik i väggen,
och hänga upp en tavla. Typisk manligt. Sånt klarar bara kvinnor och tanter inte av.
Jo …ja och jag har väl alltid varit bra på att bära tungt, hjälpa till vid flyttlass,
eller ta hela flyttlasset själv, också väldigt manligt … att bära en resårbotten helt själv
upp för 4-våningshus utan hiss. Det klarar kvinnor och tanter helt enkelt inte av.
Ja och visst… jag har väl alltid älskat och varit bra på att såga ved, klyva ved, stapla
ved, hämta in ved, väldigt manliga göromål, som kvinnor är alldeles för sköra och
bräckliga för. Åtminstone om de känner sig trötta och lata.
Men ändå…. jag är nog en typisk tant ändå.

…
Det finns inga garantier.
Allt som lever, måste också en gång dö.
Nu vissnar den prunkande grönskan. Lövträdens
dvala målar landskapet gult, grönt och rött,
och ett ihållande duggregn förser den fallna bladen med
en helblank fernissa. Vinden tar tag i mig, och jag får luta mig
för att ta mig framåt. Jag tar av mig kepsen och sätter den för vänster
öra när jag går över Ångermannabron, för att inte det ska blåsa
rätt igenom huvudet.

Det är skönt, med en riktig halvhård höststorm,
så man känner att man lever. Allt som lever måste också en gång dö.
Och efter det att liv har dött, föds allt på nytt igen och igen, och igen.
En gång för länge sedan vann jag på lotteriet. Livets lotteri,
och fick en biljett in i livet. Det är en himla tur.

Då och då, får jag nu för tiden korta flashbacks från barndomen.
En svunnen tid, en enkel tid, en mörk tid. Men de försätter mig
inte alls i dyster stämning. De dyker upp, minnena, och jag
konstaterar det, och går vidare. Ett stänk av lättnad, ett stänk av saknad
ett stänk av oberättigad nostalgi. Allt var inte bättre förr för mig. Det mesta
var det inte. Och människorna jag saknar, var inte alla bra för mig.
Tänk så paradoxalt.

Världen utanför snurrar på i oförtruten takt,
utan att bry sig om vart den är på väg. Ibland
måste jag bara vara i den lilla världen, här i mitt liv,
i mina omgivningar, i mitt hem, i mitt huvud, i min själ.
Jag får slåss mot väderkvarnar en annan dag – igen.
Riddaren av tvivleriets ädla och nödvändiga konst,
får ta upp kampen och vifta med sitt osynliga svärd en annan dag.
Vifta med svärdet som är i form av ord. Ifrågasättande ord,
målande ord, tvivlande ord, passionerade ord… ord.
Jag får tampas med slumrande hjärnor, och programmerade
medborgare en annan dag. Men nu ska jag sova gott, med höststormen
vinande utanför mina rutor, och en kudde under huvudet,
och en som jag kramar när jag sakta går in i drömmarnas rike.

…
Jag oroar mig över saker, över hälsa,
och framtiden. Det går i vågor det där.
Och det kan skifta på några timmar. Det är vanligare
under kvällen, speciellt på höst och vinter.

Det är väl naturligt kan jag tänka.
Det är väl mänskligt. Jag är rätt så nöjd
med mig själv på allt fler plan nu, än tidigare.
Jag gör bra saker för mig själv, och för andra.
Jag lever med minimala privata klimatutsläpp,
lever minimalt i mångt och mycket i övrigt. Det är bra,
det är mitt mål, min strävan.

Men ändå är jag lite suckig ikväll, lite lätt uppgiven.
Oroar mig över framtiden, och får flashbacks från det som
varit, och det som varit svart och traumatiskt,
och det finns saknad. Jag är extra nöjd med mitt
hem nu. Jag trivs väldigt bra, som jag har
ordnat det. Och jag är lycklig över all egenodlad
mat jag har i frysen.

Har haft några oförutsedda ekonomiska smällar nu.
Men till skillnad från hur jag levde förr, så klarar jag det någorlunda.
Även om jag inte hade nån nämnvärd buffert nu, som jag hade i vintras.
Jag har spenderat, men det mesta på bra saker, som jag har igen
investeringen senare. Både ekonomiskt och i trivsel,
samt funktionalitet.

…
Efter att ha slumrat till en stund på eftermiddagen,
hann det bli mörkt och kväll när jag vaknade till vid 19-tiden.
Jag kom på att jag eventuellt glömt ett trädgårdsredskap utomhus
nere på lotterna. Inte helt säker på det. men klär på mig och går ut o kollar,
och tänker mig ta en 5 km-promenad efteråt. Det stod vid busken
jag trodde mig minnas, ställde in den, och knatade iväg.
Kom bara 1 km innan jag insåg att jag inte hade mobilen med mig.
Och det i sig är ju inget problem att inte kunna bli nådd hela tiden.
Men jag har gjort mig beroende av appen som är kopplade till mina
övervakningskameror. Där ser jag om jag låst, och stängt av plattor.

Störning
Det har varit ett ganska jobbigt störningsmoment för mig att vara
orolig över om jag glömt dessa. Så appen och kamerorna har gjort mig tryggare.
Men då o andra sidan mer beroende av att komma ihåg mobilen.
Så jag vände och gick hem, till och med småjoggade lite.
Tänkte jag kunde förena stressen över att inte veta om jag stängt av plattorna,
med att få lite flås/motion.

Så en dag när jag inte motionerar, fick jag ändå 4 km, när
jag adderar promenaden fram och tillbaka till caféet.

Min vän mörkret
Under den lilla stunden jag var ute, hann jag ändå känna att jag faktiskt
inte är helt ovän med höstmörkret. Jag kan t o m känna att det är mysigt.
Både inomhusmörker med punktbelysning och levande ljus,
och utomhusmörker med svagt neonljus, glittrande som nattliga
solstrålar, i det krusade älv-vattnet. Det är också så att det finns
en symbolik mellan det fysiska mörkret och det mentala mörkret.
Och ändå gör det mig inte nedstämd, utan tvärtom, känner mig hemma
under stundom, i mörkret. Men visst …. så klart beror det på att jag
har bättre harmoni inuti just nu. Är det becksvart inuti känslomässigt,
så kan mörkret bokstavligen vara som tung-andad luft, där du får kämpa
för varje andetag, och insupa varje solstråle du kan få, för att inte drunkna i
mörkret. Likt en Zebra på Serengeti under sista torkan, letar vatten.

Äntligen tog den överkryddade rödbetssoppan slut igår oxå, som jag ätit
i fyra dagar bara för att få slut på den och slippa kasta den. Frysarna är ju
fortfarande fulla.

Nu är de nog inne på slutspurten – det håller inte i längden
Vaccinationskampanjen fortsätter såklart med oförtröttlig
intensitet, från media,regering, opposition myndigheter
och arga rädda privatpersoner, oftast vaccinerade. De är argast
och mest rädda. Jag är fortfarande inte övertygad, och kommer nog aldrig bli
det. För att metoderna har varit oseriösa, skuldbeläggande, slirat på sanningen,
byggt på antaganden fast kallats för vetenskap. Och vaccineringskampanjen
har varit brutal i sin omfattning, längd och intensitet. Och ändå pratas det
om antivaxxare och deras vaccinationsmotstånd som ett hot mot
mänskligheten, trots att de fullständigt drunknar i bruset av vaccineringskampanjen.
Jag tror man gör ett sista ryck nu. Skrämmer skuldbelägger och hotar, belönar och straffar,
för att de sista av oss obesprutade foliehattar ska ge med oss. Det håller inte i längden
som de håller på. Precis som galenskapen med metoo och deras metoder måste
ebba ut till slut, när man skördat tillräckligt många oskyldiga offer.

Lagen är inte så viktig för Cissi
Läste iofs att Cissi Wallin fortfarande tycker det är rätt att hänga ut förövare.
Sen huruvida det handlar om det är bevisat om de hon anser vara förövare de facto
är förövare enligt lagen eller inte. Det tycker inte Cissi är viktigt.

Rikast vinner
Liverpool vann med 5 -1 borta mot Porto i Champions League-gruppspelet igår.
jag har inte råd att skaffa tv-kanal att se fotboll tycker jag. Och 4an visade PSG
mot Man City, där det rikaste av två mega-rika lag vann. med 2-0 .
Messi gjorde 2-0-målet snyggt upp i högra hörnet på direkt-skott.
Liverpool är också ett rikt lag, men köper inte de starkast lysande megastjärnorna,
divorna för astronomiska summor, utan köper relativt dyra spelare, som har en
uppgift att fylla i laget, och har utvecklingspotential. Åtminstone under
Jürgen Klopps ledarskap. Sport är ju en business så klart. Och en stor sådan.
Miljardbelopp för att leka med en boll på 22 cm i diameter.

Men inte ska väl ……
En stor del av eftersnacket i media dagen efter kom att handla om
hur respektlöst det var att låta Messi, världens näst dyraste spelare
och under lång tid ansedd som världens bästa spelare, få ligga i muren.
Det tyckte man att nån medioker spelar som Verratti skulle ta hand om,
som bara tjänar 60 miljoner kronor om året.

Utskåpat – men det funkar med samtidens genus-värderingar
Svt är utskåpat i kampen om de stora sportevenemangen nu för tiden.
Och det gäller inte bara fotboll, utan OS, Hockey, ja ALLT
utom SDHL och Damallsvenskan i fotboll. Vilket passar SVT bra både
ekonomiskt, samt att det ska uppfostra oss karl-slokar att tycka att damfotboll
minsann är lika intressant som herrfotboll. Sånt kan vi ju faktiskt inte lämna
till medborgarna själva att avgöra. Så det passar väldigt bra i samtiden.
I det sammanhanget är jag en bakåtsträvande karl.slok, eftersom jag helst skulle
vilja se Djurgården och Liverpool. Asså herrlagen asså.

100 nyanser av brunt
De politiskt bruna tongångarna sjunger fortfarande, och puttrar surt på caféer,
arbetsplatser, och skvallerbänkar. Men texterna har blivit ljusbruna, det vill säga
språket har blivit ljusbrunt, istället för mörkbrunt. Man hittar vägar runt de uttalat
rasistiska uttalandena som redan blivit ned-argumenterade, av oss
”Svensk-hatare”. En semi-förbannad herre förknippade den totala katastrofen kring
Covid i Sverige med att vi inte längre tillhörde norden, och att det var därför vi hade
”sån hög smitta och dödstal”. Och att vi inte längre tillhörde Norden, – vilket jag iofs
missat när vi blev uteslutna – berodde tydligen på att vi tagit emot invandrare som
förstört vår karaktär och vår disciplin. Men han sa inte ordet invandrare för att undvika
hamna i debatt. Han kallade det för ”folk som kommer från länder med problem”
Och det är signifikativt för hur språket blivit ljusbrunt, undvikande, medan åsikterna
fortfarande är precis lika mörkbruna, rasistiska, främlingsfientliga.

Vilken jävla smäll !!!
Likaledes finns det massa outtalad, fortsatt främlingsfientlighet. Man har i vissa
sammanhang inför vissa människor som mig, som så uppenbart hatar svenskar,
upphört att fullfölja väl intjatade fraser och meningar. Så alla vet att man talar
om invandrare när det exploderar i Göteborg i ett hyreshus.
Och man vet att man menar att det beror på invandringen,
när man om och om igen påtalar att det är så mycket skjutningar.
Och sedan följs det av kommentarer om mer brutalt hanterade av dessa
som ska vara lösningen på alla våra problem. För vi hade inga problem nämligen
innan jag började hata svenskar, och stödja importerande av självmordsbombare
samt införande av sharialagar. Jag har förvisso inte själv gått med på satt jag har
dessa åsikter eller hatar svenskar – ”men ändåååå”

Lite svag för medmänsklighet
Jag gillar Fredrik Önnevalls som programledare i Sverige. En nyfiken,
frågande, tillbakadragen lyssnande stil, med respekt för intervju-objektet.
Sen är jag iofs färgad i min åsikt, sedan han tog med sig en bönande ung
Syrisk 15-årig pojke till Sverige, och blev dömd för det, människosmuggling, i samband med
inspelningen av serien ”Fosterland”. självklart gör det både mig och Fredrik
till ”svenskhatare, men ändåååå !!
hur som helst var det mycket medmänskligt av honom. Han betalade dessutom
rättegångskostnaderna själv – inte SVT. Och jag är av nån anledning lite svag
för medmänsklighet. Såna är nämligen vi döds-mördar-kommunister och svenskhatare.

En skuren tumme är inte att leka med
Jag skar mig i tummen för några dagar sedan oxå,
när jag lite vårdslös skalade äpplen som fruktstund på kvällen
istället för tungsmält smörgås. Och amatör-hypokondriker som jag är,
så skyndade jag mig in att tvätta ren med både sprit
och desinfektion. och bytte plåster 2 gånger om dagen. Och jag verkar ha kunnat
undvika blodförgiftning och plågsam död. Man vet aldrig ser ni.
Drängen Alfred i Lönneberga, Katthult, han var illa däran han. Innan Emil
och hästen Lucas fraktade honom till doktor i Mariannelund, under
vinande snöstorm. Enligt egen utsago dog han nämligen en stund under färden.
Efter att ha skurit sig i tummen.

– Lever du än än Alfred ?
– Nä nu e jag nog dö

Så nu idag blev det Grönkåls-purjolöks-potsatis-soppa, och
hembakt bröd. Skönt med omväxling.

…
Nä nu har ju jag mig veterligen inte några
egna biologiska barn och avkommor. Men i dagens tider, om jag
haft det, kanske de hade varit både bi o logiska. Jag är ju t ex
väldigt logisk. Nä … det var en halv-dålig ordvits bara utan
någon speciell avsikt att vilja säga något med. Men jag kan ju
sällan motstå en ordvits som poppar upp i mitt huvud. Och älskar
när ansiktena hos åhörarna vrider sig i plågor
över hur trist, torrt, tråkigt och dåligt skämtet var enligt dessa.

Nå ja … till saken!
”Mina barn och andras ungar”
Mina funderingar kring detta är hur de mänskliga beteendena fungerar
olika sammanhang, och när de börjar bli omänskliga. Naturligtvis beroende
på vad man lägger in i orden mänskligt och omänsklig. Så som de orden används
allt som oftast är de inte motsatsord, fast de borde vara det rent språkligt sett.
Omänskligt får synonymerna: grym, obarmhärtig, skoningslös.
Men mänsklig, används faktiskt oftast som att man inte är ofelbar,
att man inte är perfekt, och ändå på något sätt får finnas till. Dagens i praxis
motsats till omänsklig, är snarare: ”medmänsklig”. Och en gång i tiden
även ”solidarisk”. Den senare glosan har i all mening devalverats i samband
med ”informations” – kampajerna kring vaccin och influensa.
Där var och en av medborgarna har gått och blivit ”influensers” Åhh förlåt, ordvits igen!
Skrynklade sig ditt ansikte av plågor inför den ? (influensers – influensa – för den trögfattade)

När de fortfarande bodde här
Att jag kom att tänka på det här med ”mina barn och andras ungar”,
kom sig av mina egna fördomar. Jag bor i ett område där alla småbarnsfamiljer
är invandrarfamiljer. bara för ett par år sedan lekte svenskfödda barn, och allehanda
nysvenska barn helt friktionsfritt i vattenpölar ovch sandlådor, och mitt hjärta fröjdades
över det jag såg. Det var då i två olika skeden mina fördomar dök upp i huvudet.
Och det är fördomar, i kategorin som skulle kunna anses vara en ”mänsklig” reaktion.
För fördomar behöver inte alltid vara rasistiska eller nedlåtande. Utan bara ett verktyg
att skaffa sig en uppfattning om det man ingenting vet något om. Dvs om det mesta !

Artighet
Jag märkte generella skillnader på svenskfödda barn och nysvenska barn,
medan det ännu fanns av bägge sorter här. Att de nysvenska barnen i mycket stor utsträckning
höll upp dörren åt mig när jag kom gåendes med tvättkorg eller matkassar.
antingen obedda, eller om jag bad om det. Det skedde faktisk aldrig då,
med svenskfödda barn.

Nu är jag ute och cyklar ?
Och nyligt har en annan fördom slagit mig. Att nu när det bara bor nysvenska barn här,
så ligger det konstant olåsta barncyklar på gårdarna och gräsmattorna, släppta
utan omtanke för att den skulle kunna stjälas, eller någon annan tråkighet.
Nu är ju inte jag rasist – MEN ( Ja jag travresterar på Främlingsfientligas sätt att uttrycka sig)
Men det är lite intressant att grotta i både de upplevda skillnaderna, och varför jag funderar
kring dem. Och hur andra grupper reagerar på exakt samma företeelser. Grupperingar som
Sverigedemokrater, och de som inte är rasister ”MEN”.
Den senare kategorin tänker i första hand inte på att de stackars barnen riskerar att bli
utan cyklar, när de lämnar dem åt sitt öde. Utan är mer bekymrade över hur stökigt det
ser ut, och att ha hittat ännu ett slagträ att beskriva hur oansvariga och dåliga människor
”DOM DÄR” är (Mina barn och andras ungar)

För egen del
För egen del har jag alltid, i vuxen ålder burit upp min cykel
till lägenheten, eftersom jag inte har råd att köpa en ny, en gång om året.
Detta sedan jag som tonåring lämnat cykeln låst i framhjulet vid
Spånga pendeltågsstation, för att senare hitta enkom framhjulet med låset kvar.
Och det räckte inte med att ha tagit merdelen av cykeln, utan man hade demolerat
det som var kvar dessutom. Denna erfarenhet tillsammans med den att jag bara
fick ha min Crecent Compact-moped kvar i en vecka efter inköp, pga att min bror
olovligen lånat den och lämnat den på loftgången i Visättra, och dagen därpå var det
bara ett svart spår kvar på loftgången.
Vid bägge tillfällena blev jsag inte ersatt, och fick ingen ny moped eller cykel av
föräldrar. Trots att JAG faktiskt låst cykeln och ställt undan mopeden.
När jag var liten pojke, så hade jag för övrigt cykel låst, fast utomhus.

Grannpojken
Därför reagerade jag också när grannens pojke, med Etiopiska föräldrar,
hade sin cykel olåst utomhus. Jag förbarmade mig över honom och lagade
hans cykel vid flera tillfällen, då han var 5 – 10 år. Och jag bar upp cykeln
till deras lägenhet när jag var klar, och bad dem ta in den efter de använder den.
Det höll nog en månad, innan det var glömt. Mina godhjärtade vänner Karl och Åsa
skrattar åt mig när jag låser cykeln, i något fast, när jag hälsar på. Eller rättare sagt
Karl skrattar lite, och menar att risken är så liten att om det sker skulle han köpa ny
cykel åt mig om den stjäls där, när den är olåst. De bor i villa. men lite avskiljt.

Nu låser jag nog gärna cykeln där eller på stan ändå, med tanke på att jag inte har skriftligt
på att jag kommer erhålla en ny cykel utifall min stjäls på deras tomt.
Och för att jag inte skulle vilja utkräva det, ens om jag hade det skriftligt.

Inte nytt
Nu är ju inte det här med ”mina barn och andras ungar” någonting som
uppkommit sedan Sverige blivit mångkulturellt
i större utsträckning, för 100:e gången i Sveriges långa historia.
Nä det har förekommit så länge familjer har bott tätt inpå varandra.
Och i synnerhet om det är olika sociala klasser i bostadsområdet.
Och än mer tydligt om det är tydligt uppdelat med de sociala klasserna,
som mellan radhus och betongklossar till höghus.

Reflexioner
Och här kommer de intressanta reflexionerna jag gör.
”Svärjevännernas” stora rädsla är ju enligt egen utsago att vi snart kommer
ha sharialagar här i Sverige som följd av invandringen, eller som de kallar det för:
”massinvandringen”. Jag har länge hävdat att de nog inte behöver vara rädda för det.
Inte ens om ett antal vilseledda extremistiska islamister, boendes i Sverige
drömmer om detta. Och en av anledningarna till det,. är att de nysvenska
barnen upphör vara invandrare när de lever i det svenska samhället
påverkas av skolkompisars nycker och vanor, och till slut har levt i sverige
i mer än 90 % av sitt liv. På samma vis som jag nu levt 64 % av mitt liv
i Ångermanland, så har det förändrat mig.

Köpa sig en villa
Och allt fler nysvenska barn, har hårt arbetande föräldrar, som till slut kan köpa sig
villa, i ett ”finare område, och med stor säkerhet börjar låsa in cyklarna i garaget,
ha larm på garaget, huset och barnen. Och med lika stor trolighet, iom försvenskningen
upphör med att hålla upp dörren för andra människor. Jag har redan sett det på de
försvenskade barnen, hur artigheten mer och mer upphör.
Redan innan de flyttar till ”finare bostadsområden”, går med i Centerpartiet,
och slåss för ”äganderätten” samt strandnära tomter.

Kan vi då ?— näe!
Skulle vi då en gång för alla kunna fastställa att det inte handlar så mycket om
religion, kultur och allra minst hudfärg , när vi pratar om antisociala beteenden
och snobbighet. Utan mer om inkomst och social status ?
Nä … så klart inte ! Det skulle rasera hela världar både för främlingsfientliga,
och för övergödda kapitalister. Och basen på vilken de rättfärdigar sina fördomar,
sina oförsvarliga privilegier, skull då omöjliggöra deras överflödiga överklassleverne
och deras egenpåstådda överlägsenhet i flit och ursprung. Det säger sig självt
att dessa privilegier kommer de ALDRIG GE UPP. De kommer snarare försöka att utöka dem,
och utöka skillnaderna. Och det görs redan, och har gjorts länge.
Detta med medborgarnas goda samvete… dvs er kära läsare. (politik)

…
Ja folk blir ofta smått galna, när de blir tillräckligt rädda.
Och aldrig i modern tid har så mycket gjorts av så många för
att skrämma så många. Den här vaccineringskampanjen har kommit
att likna jakten på kommunister i USA på 1940 och 50-talet.
Den sk McCarthyismen.

Man tror nästan inte sina öron när journalist efter journalist, politiker
efter politiker, på allvar menar att det vore klokt att ge sjuksköterskor
sparken utifrån att de inte vill ta covid-vaccinet. Man tror inte sina öron när
vän efter vän, och bekant efter bekant på fullt allvar vill rucka på
demokratins grunder, frångå lagar och mänskliga rättigheter, i jakten på
ovaccinerade. När man vill straffa egna val över sin egen kropp.
Jag har hört massor av bekanta och vänner som prisar ett
totalitärt styre, utan att förstå vad de längtar efter (kan man hoppas)
Det är nämligen totalitära metoder som används nu, både av opposition,
regering, myndigheter och press.

Under lång, lång, lång tid har sjukvården varit underbemannad.
Det märks så klart mest när trycket ökar genom en svår
influensa som covid 19. Men folk beter sig helt vettlöst i frågan.
Det har länge varit känt, att vi dragit in på vård, och gett skattepengar
till vinstuttag privata aktörer, samtidigt som den allmänna vården
snart plockats bort i stora delar av landet. Hemtjänst har länge gått
på knäna för att hinna med, i decennier, pga indragningar. Och
så låtsas man nu som om det regnar och som om man inte är medskyldigt
till denna mega-egoistiska politik under decennier, det marknadsliberala
experimentet, som urholkat välfärden.

Och nu höjs fler och fler röster för att sparka sjuksköterskor som
inte vaccinerar sig??? Samtidigt som de är överarbetade, underbemannade
och på gränsen och över gränsen till vad de mäktar med. Då kommer
Liberalerna och galningen Lena Melin på Aftonbladet, och många, många
fler och föreslår att MINSKA PÅ ARBETSSTYRKAN ??????????
Ja men hur dum i huvudet får man bli? Finns det snart ingen jävel kvar
med nån förbannad sans och nåt förbannat vett i huvudet???
Om nån ska sparkas i dessa tider, så inte fan är det sköterskor.
Journalister ? … ja där finns det kanske fog att se över delar
av kåren. Politiker ? Njä… de får ju stå sitt kast politiskt.
Problemet är bara att troligtvis snart en majoritet av svenska folket är så paniskt
rädda att de inte kan tänka klart på en enda tanke. Och därför
belönar dårskapen med sina valsedlar.


Allt logiskt tänkande tycks ha lämnat en lejondel av folket.
Som att de dubbelvaccinerade är rädda för ovaccinerade, trots att
det inte finns några som helst belägg för att en ovaccinerad smittar
mer än en vaccinerad. En som är svårt sjuk i covid däremot, finns
stor anledning att tro att denne smittar mer än icke svårt sjuka.
Det är faktiskt fortfarande sant att de allra flesta antingen inte blir sjuka,
eller får mycket lindriga symptom. Men detta faktum har MEDVETET
gömts undan. Och då blir det så här. Att vänskaper spricker,
vänner hotar varandra, splittras, familjer blir osams, folk vill jaga folk
för deras val, straffa dem för deras lagliga val, sparka folk för sina
lagliga val…

…OCH MAN KALLAR DET FÖR FRIHET ????
man likställer vaccineringsplikt med lag och ordning.
Ja men för helvete !!!! Jag har aldrig haft en tanke
om nån konspiration som vissa galningar har. Jag har aldrig
varit vaccinmotståndare. Men nu börjar man fan fundera vad de haft
i den där cocktailen??? Folk beter sig tamefan som
robotar som inte klarar av att tänka en egen tanke,
och har tappat allt vad tolerans för andra människor heter.

Ähh jag orkar inte …
köp nya hjärnor för h-vete !!!

…
Jag läste Bengt Ohlssons krönika om skitviktiga Stockholmare,
och log mig igenom texten. Dels pga alla roliga, målande beskrivande
adjektiv i språket. Men dels också för att det finns en stor portion
sanning i betraktelsen. Dock är det ju generaliserande och bara en
del av sanningen. Det finns många underbara Stockholmare.
Som jag tex … fast jag flyttat utanför tullarna. Ja kanske som många
andra underbara Stockholmare. Det finns naturligtvis kvar i mig en
hat-kärlek till staden, där jag växte upp i flera av dess grå
betong-kloss-förorter, med prunkande inlands-is-natur och bräckt vatten
i skärgårdslandskap. Hela Stockholm är en enda stor paradox,
mellan grönska och grå betong.

https://www.dn.se/kultur/bengt-ohlsson-jag-forsoker-satta-fingret-pa-exakt-vad-som-vacker-mina-grinigaste-sidor-till-liv/


utdrag:
”Men jag tror mig ha ringat in vad det är som känns så kväljande påtagligt när jag återvänder till Stockholm och ser mig omkring på trottoarer och uteserveringar, i parker och butiker, nämligen den allestädes närvarande skitviktigheten. Alla har bråttom. Alla går med sammanbitet skrynklade pannor, alla jagar fram med blåtandade hörlurar stora som dasslock och för dröjande samtal om projekt och förslag och processer, alla sitter med klistermärkta och medfarna laptops och ”tankar hem” den ena tunga filen efter den andra. Alla måste bara fram, i sina företagsleasade Teslor, på sina hundpinkade elsparkcyklar, i sina tröttkörda bussar och t-banevagnar eller på sina studsiga joggingskor med stegräknarna tickande i innerfickan; alla blänger och himlar åt varandra med munnar hopsnörda som anus och visar med varje blick och varje åtbörd att du fattar inte hur viktigt det är att jag kommer fram dit jag ska så fort som möjligt, eftersom du är en sån oförbätterlig loser. På sistone har jag insett att den här skitviktigheten är en utpräglad Stockholmsföreteelse.” (slut på utdrag)

Jag som sett flera sidor
Och jag som växt upp i utkanten av Stockholm, och sett både innerstadens skitviktighet,
och förorternas vackra natur och sociala förfall, är redo att skriva under
på Stockholmarnas skitviktighet. Saken är den att skitviktigheten slutar
faktiskt inte vid Norrtull, eller Skanstull. Det ser bara annorlunda ut, och
Stockholmarna är ju enligt sig själva Sveriges motor, vilken resten av Sverige inte
skulle klara sig utan. Att de sedan inte förstått att en motor
inte klarar sig utan bensin, är ju ett bevis på att Anna Kjndberg Batra,
framstår som en idiot, när hon påstår att stadsbor är smartare än lantisar,
och tror att Falun är fjäll-landskap. Jag skulle inte ens påstå att Stockholm är motorn
i maskineriet Sverige. Snarare en turbodriven, högvarvande resursslukande
överdriven bildator, som är helt beroende av resten av landets
arbetskraft, naturresurser samt låga levnadsstandard, så att deras skitviktiga
liv kan förbli skitviktigt.

Inte unikt som sagt
Men det är som sagt var inte alls unikt för Stockholm, och Stockholmare.
Skitviktigheten ser bara något annorlunda ut på landsbygden och småstäder,
än i Hufvudstaden. Och nollorna innan decimaltecknet på bankkontot är inte lika många
på landsbygden. Men skitviktiga människor finns det en drös av här också.
För skitviktighet är nämligen ett självpåtaget sinnestillstånd samt framtvingad utstrålning.
Dvs den är inte alls beroende på vad andra tycker om den skitviktige.
Och det är ju så klart förknippat med social
status och till viss mån pengar som man aldrig ser i fysiskt format.
Det finns så klart olika grader av skitviktighet. Men det som är skitviktigt
om man ska ro i land med att vara skitviktig är att du måste se ner på minst
EN annan social gruppering eller yrkeskategori, men ju fler du ser ner på desto
skitviktigare kan du låtsas vara.

Det finns nästan alltid nån att vara viktigare än
Och här i norr är arbetslösheten ganska stor, som följd till det skitviktiga Stockholms
tvångsimport av norrländsk arbetskraft, samt konfiskering av våra naturtillgångar.
Så här kan du faktiskt vara skitviktig enkom i kraft av att ha ett jobb.
Du kan till och med vara på Samhall och städa, och ha
skitviktighet nog att kunna se ner på arbetslösa eller än värre,
sjukskrivna människor. Men det finns i småstaden många, många sociala skikt
som naturligtvis ser ner på¨städaren på Samhall, medan han ser ner på sjukskrivna.
Trots satt hen troligtvis fått jobb på Samhall utifrån en sjukskrivningssituation.

Ett bra sätt att trycka ner nån, om man inte är nån speciell,
i den sociala statustrappan, men ändå har ett jobb att gå till,
stämpla in, stämpla ut och lyfta lön. Det är just att påpeka det för de utstöttingar
som av olika outgrundliga anledningar faktiskt är utan anställning. Och
gärna vid ett samtal om förslag att göra nåt tillsammans,
då är det fint att slänga i ansiktet. ”nä men det går inte, jag jobbar ju.”
Och så kan det faktiskt vara, att den anställde eller småföretagaren de
facto arbetar, iofs beroende på hur man definierar ”arbete”. men det kan lika
ofta vara så att man för tillfället har en inkomst/utkomst, och ingenting att
göra när frågan ställs. Och då är det som sagt var fint att kunna säga
”nä men jag jobbar ju”. Och känna sig lite, lite skitviktig i alla fall.

Näst längst ner på trappan- någorlunda skitviktig ändå
Ovanför dem finns ju vanliga löntagare, som kassörskor, hemtjänsten
och resturangbiträden. Och sedan de svältande sjuksköterskorna
som bara har 35.000 kronor i månaden, men hankar sig fram i livet ändå,
nödtorftigt! Men nu börjar skitviktigheten ändå öka markant, trots den
knapphändiga lönen på 35.000 kronor i månaden som knappt räcker till mat.
Lärare är väl i ungefär samma skitnödiga sits… eh jag menar skitviktiga sits,
och samma ekonomiska misär. Själv förstår jag inte som sjukskriven
och en pension på strax över 7000 kronor, hur de får det att gå ihop ??!!

Standard-svensk gnäll-ekonomi-bekännelse.
Japp, jag gjorde nu medvetet en standard-svensk gnäll-ekonomi-bekännelse.
Dvs verkligheten är en annan än den jag beskrev, i hur mycket pengar jag får
ut. Jag är ju betydligt rikare än så, eftersom jag än så länge, till moderaters
förtret, erhåller bostadstillägg. Men lugn medborgare, moderaterna jobbar
på att få bort detta snikande. Så gör även alla sociala skikt, i det privata samytalet
för att få alla att förstå att just deras skikt är värda högre ersättning, samt
förståelse för hur svårt de har det ekonomiskt. Jag menar … 35.0000 ???
Och det är den svenska medellönen. Tänk bara hur svårt de ska ha det
när de tjänar, 40.000, 50.000, 60.000 ….. 200.000 osv ?

Skitviktigheten är ändå ett faktum
Skitviktigheten i en småstad är ändå ett faktum. Kommunalråd och tjänstemän
går brett och pösigt ut från vuxendagisets entré varje lunch, för att erhålla
restaurangmat. Och på vägen till restaurangen är hakans och näsans hållning
så hög, att de får knotten in i näsan. Allt för att slippa möta blickar från pöbeln,
arbetslösa, städare och sjukskrivna, som ibland tillbringar sin värdelösa tid på
gågatan vars butiker nu ekar tomma. Några av dem kände mig en gång,
men det har de glömt nu.

Under botten finns en annan botten
Själv tillhör jag ju så klart det sociala bottenskrapet i ett kapitalistiskt samhälle
som lever på smulor från de rikas skövling av fattiga människors jobb ute i världen.
Och nu tillhör jag dessutom, som obesprutad, som det moraliska bottenskrapet,
som är både osolidarisk och inhuman.
Jag skulle ju iofs kunna vara skitviktig jag oxå, för det finns en kategori människor
som har stämplats som sämre människor än en sjukskriven bottenskraps-svensk
från Norrland utan ambitioner, och fräckheten att inte bli motiverad till friskhet.
Och det är isf en arbetslös invandrare eller en tiggare.
Men jag gör inte det… åtminstone inte mot dessa.

Lite mer skitviktiga bara
Sammanfattningsvis så är det fler skitviktiga människor
i Stockholm, och lite mer skitviktiga än i småstaden.
Skitviktighetens länkar mellan stad och landsbygd. Politiska
uppdrag i begynnelsen FÖR landsbygdens räkning,
som sedan sakta förvandlas till stockholmare.
Jo men tamefan så räcker det ibland för en norrlänning som längtat efter
att få lämna ”den här jävla hålan”, att ha bott i Stockholm i två veckor.
Och redan börjar gneka på sina vassa stockholms-e:n i språket, och säger
vegen, och reven, istället för vägen, och räven.
Och har glömt bort sin forna dialekt, när de flyttat in i sin
3-miljoners-lägenhet i Solna.

Så vida man inte har behovet att vara skitviktig.
Så de skitviktiga kommunalråden och ambitiösa småföretagarna
och karriäristerna i småstaden, sneglar så klart alltid avundsjukt
uppåt till den verkliga skitviktigheten i Stockholm. Så man kan lämna sina
låtsas-galor på Hallstabergets hotell, där de utser
bästa företagare, i sett startfält lika stort som antalet lag i bandy-VM.
Man måste ju tänka sort ser ni
Man måste ju tänka positivt förstår ni väl?
Man måste ju ha ambitioner så klart !

… eller näää… det måste man inte,
så vida man inte måste vara skitviktig.

Själv tycker jag att jag är skitviktig som avslöjar all skitviktighet.

…
Jo lite mer rädda
Medborgarna i det lilla-lilla låtsaskungadömet i norr,
började nu i allt större utsträckning bli allt mer rädda.
Och det är inte så svårt egentligen, att få medborgarna rädda.
Eftersom medborgare i rika länder dels har så mycket att förlora,
jämfört med de i de fattigare länderna. Men även för att de rika
kungadömena och republikerna i norr i mer än ett halvt sekel haft ett
system och en kultur vars fundament är byggt på rädsla.

Ett Lööf på Stureplan
Från början kallades den för kapitalism, men eftersom man tyckte det
lät så fult, och avslöjade deras egentliga agenda om ökade
klyftor både inom det egna låtsaskungadömet och ute i stora
vida världen, så döpte man om det till lite vackrare klingande namn,
så som liberalism, ny-liberalism, Fri handel, och marknad. På så sätt
kunde man motivera att 8 personer äger lika mycket som halva
världens befolkning. För övrigt en rättighet som ett Lööf och hennes
före detta bönder slåss för på Stureplan – äganderätten.

Moroten och piskan, sista utvägen
Nå väl, folket blev allt räddare, och folk började vända sig mot varandra,
vänskaper upphörde bland folket, men det räckte inte för experterna,
forskarna och politikerna i det pytte-pytte-pytte-pytte-lilla låtsas-kungadömet
i norr. De tänkte att eftersom skrämsel inte bet på alla, så använder de sig av
den klassiska moroten och piskan… SAMTIDIGT. De låtsades belöna de som varit duktiga
och trott på informationen de gett, som iofs inte var helt sanningsenlig… men ändå.

Äntligen vidlyftigt och ansvarslöst leverne igen- för de lydiga
Man släppte nu dessa fria att äntligen igen få leva vidlyftigt som om det inte
funnits en morgondag. Medan man fortfarande hytte med fingret mot de som
fortfarande envisades med att ifrågasätta ljugande statistik. Vilket för övrigt
var mycket fult gjort av de som ännu inte lydde forskarna och experterna.
Och det var väldigt fiffigt förstår ni. För nu hade arga medborgare som lydde
överheten tagit över kampanjen, och gav minoriteten dåligt samvete och bannor.
Sjuksköterskor som så klart egentligen inte ville ge vård åt folk som inte var lydiga.
Vänner som inte ville umgås med vänner som tyckte det var en dålig idé att
få bestämma över sin egen kropp. Osv osv.

O-ädla tvivlare och tänkare
Några till o-ädla tvivlare gav motvilligt med sig, då trycket blev för stort.
Samtidigt var man tvungen att dränka annan information i nyhetsflödet.
Information som kunde motsäga berättelsen om jordens undergång i fall inte
alla tog experternas och forskarnas medicin. Sådana berättelser som att tre
medborgare i timmen… I TIMMEN !! får hjärtinfarkt. Det skulle ju kunna få
folk att tro att det finns saker som är farligare än förkylningen från Långtbortistan,
vid Fula havet. Om sedan folk blir medvetna om att även kräfta
är långt farligare, ja då kan de ju inte längre sälja sin medicin
och hoten blir tomma!!??

Den obetydlige tvivlaren
I det pytte-pytte-pytte-pytte-lilla låtsaskungadömet i norr, bodde
ännu längre norrut en pytte-pytte-lite betydelsefull tvivlare, som eg
tvivlade på det mesta, utom hur viktigt det var att tvivla.
Den obetydlige tvivlaren får givetvis skylla sig själv om han blir sjuk
i förkylningen från Långtbortistan vid Fula havet. Den obetydlige tvivlaren
är dessutom på något ännu obevisat vis skyldig till att människor som fått
medicinen, och därför inte ska bli lika sjuka, blir sjuka av en sjukdom den
obetydlige tvivlaren inte har.

Glöm inte att skuldbelägga
Men vi kan lämna denne obetydlige tvivlaren därhän för en stund,
i denna nästan sanna saga. Kom bara ihåg att skylla på honom, utifall
smittan överlever experternas och forskarnas medicin, och de osårbara
fortsätter att dö i lite mindre skala. trots att de tillhör de viktiga, privilegierade
låtsaskungadömena i norr, och därmed inte borde dö,
som om man tillhörde ett fattigt land i söder.

Äntligen höst
Nu har hösten kommit till det lilla låtsakungadömet, och nu ska de medicinerade
börja leva livet igen. Att de kan föra vidare den hemska förkylningen som
skulle bli människans slut, hör inte riktigt till saken faktiskt.
För nu måste morötterna fram för de lydiga medborgarna.

Ansvarsfulla ansvarslösa
Men de olydiga, vrånga, tjuriga tvivlarna, som dessutom tänker själva
allt för ofta. De ska nu ta sitt ansvar, är det sagt, i det lilla låtsaskungadömet.
Det har politikerna, experterna och låtsasforskarna sagt. Dvs man bör ta
medicinsk hänsyn till de som inte längre kan bli allvarligt sjuka, så att de
inte blir allvarligt sjuka. Man ska som olydig medborgare fortsätta hålla avstånd
medan detta inte gäller de som varit lydiga. Och det är de olydigas ansvar.
De lydiga har redan tagit sitt ansvar och lydigt tagit låtsas-experternas, låtsasforskarnas
och låtsaspolitikernas medicin i det lilla låtsakungadömet i norr.

men nuuuu dååå ?
Så nu borde väl de sista tvivlarna sluta tänka själva ändå ???
För annars måste ju experter och politiker införa någon form av legitimering
som visar vilka som varit lydiga överheten inom
gränserna i det lilla låtsaskungadömet. Och då måste ju politikerna
och experterna efterfölja de nya lagarna med polis. Och rättsliga påföljder.
Och helst kanske då överheten behöver hjälp av de lydiga medborgarna att
ange de som inte har en sådan legitimation, och ger sig in på
områden där de inte får vara. Man skulle kanske kunna tänka sig nån slags angiveri, eller
ett pass som syns på utsidan de tänkande tvivlarna. Nån slags stjärna eller nå’t ?
Mmm där har experterna, låtsas-forskarna och politikerna något att bita i.

Något måste göras !!!!!
Något måste ju nämligen göras, så att åtminstone de lydiga medborgarna
kan återgå till att leva ansvarslöst och vidlyftigt. Åtminstone i den viktiga
delen av världen, som har tillgång till medicin. Åtminstone i det lilla
låtsaskungadömet i norr. Så att deras stamfader Herman Göring från Birka
inte blir besviken.

Men hur som helst är det snart dags igen att spendera lite mer lånade
pengar till minne av Kristi födelse, och den Turkiska tomten Sankt Nikolaus.
För att sedan stapla realisationer året om. snart är det sommar igen
Och dans på logarna för de lydiga medborgarna.

Och sedan levde de någorlunda olyckliga och rädda i alla sina da’r

…
I Långtbortistan
Det var en gång ett liten, jätte-jätte-stor stad i ett
jätte-jätte-stort litet land, långt, långt bort i Långtbortistan.
Den jätte-jätte-stora lilla staden hade 11 miljoner invånare,
och ingen i den viktiga världen, visste att den fanns.
Men så en vacker dag blev några personer i den lilla staden,
förkylda, en del så sjuka att de dog faktiskt.

Det var ju inte så viktigt faktiskt
Till slut blev de så många att ett pytte-pytte-pytte-pytte-litet
land i norr, läste om det, i en pytte-pytte-liten artikel på sina läsplattor.
Fast ingen brydde sig egentligen om det så mycket.
Det hade nyligt varit jul ju och allt och hade varit det i ca 3 månader.
Då de till minne av Kristi födelse och de kristna lärorna
ägnade de sig traditionsenligt att fira det med en tjock givmild biskop
som levde på 300-talet vid namn Sankt Nikolaus, samt att äta sig tjockare
än tjocka.. Upptagna med att köpa sig bankrutt och skuldsatta, kunde de ju
inte bry sig om ifall det dog människor i Långtbortistan, som dessutom,
troligtvis inte är lika mycket värda som deras folkslag.

I det pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr.
Och så var de ju redan så många i Långtbortistan, typ en miljard
eller så. Så det var väl bara bra om det blev färre, tänkte nog
många i det pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr,
om landet långt bort. Det fanns historier om att de i det
pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr skojade om att bomba skiten,
som en slags ”slutgiltig lösning” på jordens överbefolkning.
Man tänkte faktiskt ganska ofta i liknande banor i det
pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr.

På den stora fattiga kontinenten hade det skett förr
Det hade förekommit många hemska sjukdomar i världen
tidigare, bland annat på en stor, stor kontinent, där det bodde
invånare, vars öknamn, med elakt syfte, kommit att namnge
en chokladbakelse i det pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr.
Sedermera har det blivit en medborgerlig rättighet att få
använda det nedsättande begreppet i det pytte-pytte-pytte-pytte-
lilla landet. Men sjukdomarna på den stora kontinenten
var relaterade till fattigdom och varmt klimat, så rikena
i norr, kunde klä upp sig nån gång om året på någon tv-sänd
gala och skänka smulorna från sitt överflödiga bord, och känna sig
nöjda med det. Man tänkte faktiskt ganska ofta i liknande banor i det
pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr.

Som de alltid plägade
Nå ja, dagarna gick i landet i norr, och det blev rea efter den fd kristna högtiden,
och än mer lån och pengar spenderades av borgarna i det lilla landet.
Och som de alltid plägade, så planerades den årliga fjällresan,
och/eller Alp-resan. Vilket även det ansågs av folket vara en medborgerlig
rättighet, eller åtminstone en borgerlig rättighet.

Spagetti-och-pizza-landet
Under någon månad hade givetvis den globala kommersen och de
rika människornas absoluta rättighet att plundra och resa jorden rund
fortsatt i oförtruten intensitet. Och människor från det lilla landet
måste ju få ha roligt, och åka till Spagetti-och-pizza-landet, och åka skidor.
Det land som ursprunglig svensk husmanskost kommer ifrån, fast det
alltid varit svenskt, ända sedan deras stamfader Herman Göring.

Men så plötsligt en dag
Och plötsligt började många bli förkylda i Spagetti-och-pizza-landet,
och inte alls långt efter det, började människor som av en händelse
insjukna i det pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr.
Nu var det inte längre fråga om någon pytte-pytte-liten artikel,
utan en farlig pandemi som spreds över världen, och gav krigsrubriker
i storleksordningen, världens undergång och Armageddon, eller Ragnarök.
Nu var det ju trots allt inte längre de oviktiga mindre värda folkslagen i
den stora kontinenten i söder, eller i Långtbortistan som drabbades och dog,
utan de viktiga folkslagen som plundrar jorden på dess resurser, och vars levnadssätt
dessutom sprider liknande förkylningar, utöver miljöförstöring och sådant
enligt kungadömena och republikerna, ”flum och miljö-mupp-nonsens”.

NU måste någonting göras !!!!
Genast iscensattes två teorier av kungadömena och republikerna
i det rika norr, om skuldfrågan i det förhatliga Långtbortistan.
Den ena var teorin om ett ondskefullt framkallat virus i labratorium,
det andra var teorin att det var så dåliga, smutsiga människor och
djurhållning som orsakade denna förkylning som nu skulle komma
att bli jordens undergång, eller ännu värre:
Den rika världens obehag. Skulle de… de rika, viktiga människorna
behöva insjukna och dö i sjukdomar som brukar drabba de fattiga ???
Nä STOPP !!!!
NU måste någonting göras tänkte kungadömena och
republikerna i det rika norr. Samtidigt som det fortfarande vid denna dela av sagan
fortfarande fanns de som hävdade att de flesta faktiskt knappt märker av
förkylningen, trots att det var sant, det de sa.

Rekordfart i kungadömena och republikerna i norr
Och eftersom det inte alls är rimligt att rika välbeställda människor
ska behöva dö i sjukdom, eller egentligen inte behöva dö över huvud taget,
tänker man att det vore en bra idé att hitta på något kemiskt/biologiskt
preparat satt spruta in i kroppen för att förhindra att åtminstone rika viktiga
människor från det viktiga folkslaget inte dör. Det blir en enorm framgång
tycker åtminstone de själva. På rekordfart har man hittat på och framställt ett antal
preparat som man bedyrar är relativt säkra, och inte kommer att döda fler än
själva förkylningen dödar åtminstone. Eller som de uttryckte det i kungadömena
och republikerna i norr: ”nyttan är större än skadan”. En enorm framgång således.
Åtminstone vad gäller hastigheten på framtagandet av preparatet.

En enorm framgång
Då kommer jag, berättaren av denna sanningsbaserade saga,
osökt att tänka på hen som sökte jobb som
matematiker och sa att hen var enormt snabb på huvudräkning.
Arbetsgivaren ämnade testa kunskapen och frågade:
– Hur mycket är 342 x 45 ?
Hen svarade stolt på mindre än en sekund:
– 43 978 !
– Ja men det är ju helt fel, inte ens nära !
– Nä men det var snabbt! svarade den arbetssökande.
Ja som sagt var. Det var en enorm framgång att de
i kungadömena och republikerna i norr, kunde ta fram
ett motmedel så snabbt.

Men hur ?
– Men hur i hela friden ska man få folk att frivilligt spruta in det
snabbt framtagna motpreparatet i sin kropp ? Och hur många
funderar de, ska måsta ta det ?
ALLA ???? Nä men det går väl inte ? funderar politikerna och
myndigheterna och forskarna och experterna i kungadömena
och republikerna i norr.

Menar ni hela världen
– Menar ni alla i hela världen ?
frågar en besvärlig politiker som tror att man kan ifrågasätta saker och ting
– Nja … nä det är väl helt orimligt att alla ska få det ! .. varje land måste ju själva
ansvara för sin befolkning, fastställde man i kungadömena och republikerna
i norr. Och vissa republiker tog ett enormt ansvar för just sin egen befolkning,
de blev så att säga enormt framgångsrika i att köpa in det som skulle rädda dem.
Vissa t o m hade 4 gånger mer än de hade människor. Med andra ord 4 gånger
så ansvarsfulla som de som de som bara tillhandahöll 100 %. och tusenfalt
mer ansvarsfulla än de länder som nästan blev utan, pga fattigdom.

Folks bästa
Nu gällde det för de som förstod folks bästa, att informera folk som inte förstod
sitt eget bästa,
– Vi måste ha minst 70- 80 % som tar vår medicin. sade de.
Men det gick trögt, folk var inte riktigt kloka. En del ifrågasatte information,
det gör man ju bara i demokratier med yttrandefrihet ju!!!
Och en del ville veta mer. En del avslöjade tvetydig statistik, som var missvisande
eller helt felaktig, och andra var bara lata
och ville ha spott-tävlingar på campingar. Något måste göras, folk är inte tillräckligt rädda
i det lilla lilla landet i norr.

Informera mera mera
Vi måste informera mera tänkte de. Så de blir tillräckligt rädda. Och alla måste bli
tillräckligt rädda. Ja alltså alla i det pytte-pytte-pytte-pytte-lilla landet i norr,
med färre invånare än staden i Långtbortistan vid Fula havet.
Så man förlängde statistik-staplar i diagrammen, man berättade de hemskaste
historierna som gick att hitta i media flera gånger varje dag i alla medier under
väldigt lång tid. ”Men nu då” tänkte forskarna, politikerna och experterna,
”nu borde väl folk vara tillräckligt rädda???”

nej då !
Men icket ! Det fanns fortfarande mycket, mycket besvärliga människor som
synade statistiken, som synade berättelserna och experternas hot,
och konstigt nog avdramatiserade deras dramatiserande, trots
att de besvärliga människorna talade sanning.

– Men om vi ger dem dåligt samvete då ??
sa en expert
– Bra ide
sa en politiker och en forskare
– Vi skulle ju kunna hävda att om man inte tar vår medicin,
så smittar man alla som inte kan bli sjuka, för att de tagit vår medicin?
– Går folk verkligen på sånt? frågade forskaren
Politikern svarade:
– Oooojh ja… inga problem, vi har redan fått dem att tro
att vi är deras arbetsgivare, fast det egentligen är tvärtom.
Bara det är du som expert och du som forskare som säger det,
så går det nog. Min morfar som var forskare på 20-talet
lyckades inbilla folk att storleken på skallen
avgjorde hur intelligent och överlägsen man var som ras.
– Du skojar ??? sa politikern. Hur vet du det ?
– Ja dels berättade morfar det, sen står det i historieböckerna i skolan.
– va fan- hade vi inte plockat bort det än ur läroplanen ?
– Nja – Jimmy jobbar på det nu.

men ???
– Men skrev inte ni forskare nyss att även de som vi skrämt att ta vår medicin
smittar även dom?
– jo men vi kan alltid säga att det på nåt sätt är
värre utan vår medicin, vi är ju experter och forskare!

forts följer