Kategori: Uncategorised

…
Idag var en bra dag!
Jag har fått mycket gjort. Tvättat, lagat saker,
fixat det mer praktiskt hemma, fått undan saker till
källarutrymmet. Jag har fikat med kompis, och jag har bjudit
helt okända människor på en ryggsäck full med grönkål!

Jag har ätit god hemlagad mat, med råvaror
från min odling. Och jag har fusk-skurat golvet.
För en stund kändes det nästan som allt är bra.
Men lever jag ?

Ja men så klart jag gör det, påpekar den uppmärksamme,
eftersom jag kunnat skriva detta, eftersom
jag gör allt det jag gjort idag. Men LEVER jag?

Ja t o m om man bortser från det uppenbara, och ser till att faktiskt
även vardagliga göromål, eller kanske i synnerhet vardagliga ting,
är min syn på vad det är att leva. Men LEVER jag?
Lever mitt hjärta ? Lever mitt hopp? Lever min tro?
Lever min längtan?
Lever jag ?

Älskar jag ?

Nu blev det inte lika självklart längre,
om jag svarar med hjärtat, istället för hjärnan.
Är jag död nu då ?

Så klart inte!

Men det har funnits perioder i mitt liv, då det känts så.
Där allt hopp varit ute, allt ljus varit borta,
och jag trevat mig fram i mörkret, i hopp om att
hitta ut ur detsamma. På ren tjurighet, och kanske en
feghet, som andra skulle kalla för mod. Att jag aldrig riktigt
tänkte tanken fullt ut, att avsluta allt. Nej det har jag faktiskt
aldrig gjort. Tvärtom finns det få saker som upprör mig så mycket,
och gör mig så hård och kall, som när någon hotar med just det,
inför mig.

Men hjärtat slår, hjärta slår,
jag är övertygad om det, jag t o m hör det ibland, eller känner
det ibland. Och ibland tränger själsliga skönheter igenom min mur,
med sin blotta uppenbarelse, och jag känner något.
Men jag tror inte…. jag tror inte att det kan fungera för mig,
så som jag hoppas kärleken ska vara. Jag tror inte att en kvinna
jag skulle kunna älska, skulle kunna älska mig. Jag tror att de skulle vilja
göra om mig, så att jag passar henne.

Och hur ska jag undvika att drunkna i kärleken
som jag gjort tidigare, om det nu var kärlek.
Eller om det var Amor som var dålig på att sikta.
Är jag inte ämnad för kärlek ?
Är jag för trasig ? Är jag för annorlunda ?
Jag vet inte!

Men än är jag inte död.

…
I dessa tider kommer jag att tänka på min kära mosters klokheter.
Min gamla moster var förvisso inte perfekt hon heller,
även om jag av ren tacksamhet föreställde mig det, och
när man ser på vad jag hade fått innan, i barndomen, kunde det lätt
verka så som om hon vore perfekt. Nej ingen är
perfekt, inte heller jag, och inte heller du kära läsare!























(Ej färdigt blogginlägg MTL!)

Ett mål – En Sanning !

Låter det lite oroväckande ?
Kryper det obehagligt i demokrati-cellerna i kroppen ?
Känns det inte lite Sovjet, Kina eller Nazi-Tyskland ?

Det borde de göra tycker jag. Ett skrämmande experiment har pågått
nu i ett och ett halvt år snart. Ett experiment som provades redan 2009,
men som då var för stort glapp från verkligheten till
propagandan man från regeringshåll, myndigheter
och media försökte sig på. Det och ett rejält bakslag i
vaccinationskampanjen, som stavades Narkolepsi, för hundratals
ungdomar, som fick sina liv delvis förstörda.

Utredningar som sopats under mattan, och glömts bort, medvetet.
Då och där sopades detta faktum, och det experimentet under mattan,
och skulle inte pratas om offentligt.
Man skulle ”utreda” det innan man kunde säkerställa att vaccinet gjort sig
skyldig till dessa allvarliga ”biverkningar”. Även då var det prat om folk som
dog av vaccinet. Men det kunde inte bevisas, och skulle utredas.
Det blev väl lite si och så med resultatet av dessa utredningar. Och än idag
slåss vissa av de drabbade för ekonomisk ersättning, för något som
egentligen inte går att ersätta med pengar – Livskvalitet!

Önskat resultat denna gång, men till vilket pris?
Den nuvarande kampanjen som man kallar ”informationskampanj”,
är betydligt mer framgångsrik i att skrämma folk. För
det är det och inget annat som är den effekt man förväntar sig för att nå
det resultat ”man” önskar sig. Och det resultat man önskar uppnå är att alla
sluter upp och tar ett vaccin som man påstår är ”vetenskapligt” prövat.
Och nu har man lyckats få en stor majoritet att ta vaccin.

Min kropp – Mitt val ?
Jag har valt att inte ta vaccin mot Covid 19, vilket jag trodde var min
rättighet i ett land som vi fortfarande vill kalla för demokrati. Att
själv välja, vara herre över sin egen kropp. ”Min kropp – Mitt val”
brukar den obestridliga feminismen utropa. Annat tycks gälla när
det handlar om vaccin mot en säsongsinfluensa, som kallas Covid 19.

Allt enligt ordböcker och uppslagsverk
Nej man tvingar mig inte med lag att ta spruta, men det är bara
ett enda steg ifrån just detta, när man genomför en ensidig
”informationskampanj” (Vilket enligt ordböcker
och uppslagsverk, är själva definitionen för synonymen: Propaganda)
”Ett mål – En sanning !”

I min vardag
I min vardag har jag vid ett flertal tillfällen fått se skrämmande
effekter på folk ,efter skrämselpropagandan. Så många människor
som anammat blaming, skuldbeläggning, och skam gentemot
de som valt att inte ta vaccinet. Så många som slutat tänka själva
och tar till sig en stats allenarådande sanning, och flirtar
med angiverisamhället som existerade och existerar
i diktaturer, som Östtyskland och Kina.

Inskränkningar, tvångsmedel, ”oliktänkande”
Inskränkningar i folks frihet har nu blivit mer och mer accepterat,
men bara i icke vaccinerades frihet, trots att denna åtgärd inte
kommer påverka smittan nämnvärt om ens alls. Det är alltså ett
tvångsmedel snarare än incitament, ett straff för de ”oliktänkande”.
Är det inte det skrämmande tycker ni?
Blir inte vaccinpassen i det närmaste lite Jude-stjärne-aktig?
Mängden artiklar, och kontinuiteten. ihärdigheten kring den
”enda sanningen”, gör att folk till slut kapitulerar inför den ”enda sanningen”
Och att all konstruktiv kritik, all källkritik, allt sunt ifrågasättande av information,
efter ett och ett halvt års tid, blivit fullständigt raderat.

Smittan inte största faran
Så jag oroar mig mindre för själva smittan, och mindre för vaccinet,
än vart vårt samhälle, vår demokrati är på väg.
Vart vårt sunda förnuft, och eget tänkande tog vägen.
Den allvarligaste fråga kring Covid 19, är inte själva vaccinet eller sjukdomen.
Utan experimentet att döda det fria tänkandet, ifrågasättandet, den fria viljan.

Nu har de visat hur man styr ett folk, istället för lyssnar på ett folk
Samtidigt står just den typen av politiska krafter, framröstade av det svenska folket,
och knackar på dörren till regeringsmakten. Partier som utan att ens blygas över det, vill
införa ett mer autoritärt styre, kontrollera och avveckla medier som
inte faller dem politiskt i smaken. Det är det som står på spel nu.
Och det är det ni röstar fram om ni röstar Konservativt, SD, KD, M, L.
Valet är ert, men jag tror inte folket förstår vad som är på spel,
när man röstar bort sin egen frihet, och öppenheten, den fria viljan.
Jag är övertygad om att för få förstår allvaret i vilka möjligheter det ges
till autoritärt styre. Speciellt som vi nu, när man genom
”informationskampanjen” kring vaccin, har visat hur man styr ett folk, till att
tänka samma sak, och sluta ifrågasätta saker.

Var det så här Socialdemokratin skulle se ut ? Är detta solidaritet ?
Jag tror inte det var den medvetna tanken från nuvarande regeringsmakten,
den S-regering som låtit sig tas till fånga av borgerlig orättvisepolitik.
Där Vänstern ses som ett större hot än Centerns högerpolitik,
Centern som infört ultimatum om att inte samtala med Vänstern,
apropå vad som är auktoritärt och odemokratiskt.

Vi som ifrågasätter auktoriteter är tydligen foliehattar
Jag blir kallad för ”antivaxare”, som är att jämföras med ”foliehattar” som
avvisar all vetenskap, och kommer med konspirationsteorier, enkom för
att jag gör det som är själva grunden för ett öppet samhälle,
för yttrandefrihet, för demokrati. Jag blir avhyst från
diskussioner i ämnet, för att man inte ens får ifrågasätta den
”enda sanningen”. Jag blir behandlad som paria av vaccinerade
som då enligt egen utsago borde vara skyddade mot sjukdomen,
men vill straffa oliktänkande, eller folk som överhuvud taget tänker själva
ifrågasätter information.

Bara jag ?
Är det nån mer än jag som funderat över om denna
nya tillit till auktoriteter, kan missbrukas
av … låt oss kalla dem för auktoriteter,
med AUKTORITÄRA MÅL ?

…

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

TOVE JANSSON

Mörka kvällar.
Jag trodde jag längtat till dem.
Jo … men de kom så hastigt bara.

Det är flera saker som oroar, som tar energi.
Jag hanterar dem rätt bra trots allt. Men blir
inte utan påverkan. Fysiskt är det bättre än nånsin,
peppar, peppar ta i trä. Och egentligen i själen oxå.
Orosmolnen är omkring mig, åskar,
regnar kallt och burrar upp sig hotfullt som inför storm.

Skörden från mina ynkliga kolonilotter,
är allt annat än ynklig. Och jag har hunnit ta rätt på det mesta,
och det är nu lagrat i frysarna i form av näringsrik, giftfri,
hemlagad, sommar, att ta fram under höst och vinter.

Idag till ex, så gjorde jag tomatsoppa,
med cayennepeppar, och fetaost som garnering. Och fyllde det sista
lilla utrymmet i frysen. Så när jag på em, gjorde rödbetsbiffar,
på ett kilo rödbetor, var det till att hugga i, och resten får jag äta i några
dagar nu. Och det är lyxigt. Och senare gjorde jag en smoothie på aronia,
kefir, bana och lite honung.

Jag tror jag är vitaminbombad idag.
Och är själen lite ansatt. Så klagar den inte över en välskött kropp,
att bo i, under tiden.

…
I slutändan är vi nog allihop
ganska ensamma och sköra, vi människor.
Jag med… och du med !

Vi omger oss med allehanda ”droger” för att inbilla
oss att vi är fria, inbilla oss att vi är lyckliga,
inbilla oss att vi är trygga, och säkra. Vi arbetar hela våra
liv, både med förvärvsarbete och med att spara och samla saker,
i tron om att vi är trygga då, säkra… och konto-lyckliga
och BMI-lyckliga, Pryl-lyckliga. Jag med… och du med !

_{^{”Pengar är det enda den fattige har”}}

STAFFAN LUNDGREN

Jag är naturligtvis inget undantag.
Jag är också ensam. Och jag gör allehanda saker för att döva
ångest vi alla bär inom oss, vare sig vi erkänner det eller inte.
Jag strävar efter balans, jag strävar efter eftertänksamhet, jag strävar efter
att vara här och nu, jag jobbar på att vara ärlig mot mig själv.
Men eftersom jag är människa, lyckas jag inte alltid, och faller in
i flyktbeteende på olika vis, som alla människor gör,
vare sig vi erkänner det eller inte. Jag med… och du med !

Det går att ”missbruka” allt !
Beteenden, saker, mat, nöjen allt!
Och lyckas man sluta med cigaretter, ersätter man det
med snus eller mat. Lyckas man sluta med socker ersätter man det med
något annat att fly med, från sig själv, från sina känslor,
från sin sorg, från sina rädslor och värsta farhågor.
Som vi alla har… jag med och du med.

Hela tiden längtar vi till något annat,
hela tiden till något bättre. Hela tiden till någon bättre.
Hela tiden vill vi ha mer, och mer… och mer …och mer.
Jag med… och du med !

Är vi lyckliga då ? Är vi lyckliga nu ?

Allt det handlar om är stålar, hala som ålar
Simmar vi uppför, nerför kommersens Donau
Är vi lyckliga nu? Är vi lyckliga nu?

ULF LUNDELL

Själv faller jag ständigt tillbaka till gamla synder,
fast mindre ofta, och inte lika djupt. Jag är människa jag också.
Brottas med mitt värde, min självkänsla, mitt självförtroende,
trots att bägge blivit sanslöst mycket bättre.

Vänner, vänskap, kärlek, förväntningar, besvikelser,
ensamhet, övergivenhet… tomhet. Det händer!
Mellan harmonin jag strävar efter, det händer
mellan korta stunder av lycka och samhörighet.
Och snart är jag död……. jag med och du med.

I slutändan är vi nog allihop
ganska ensamma och sköra, vi människor.
Jag med… och du med !

…
Det är inte ofta det har skett i mitt liv,
men jag glömmer det aldrig, jag glömmer dem aldrig.
De gånger någon stått upp för mig. Och då menar jag stått
upp för mig rakryggat, när andra varit taskiga, eller värre.
Och jag glömmer aldrig de gånger jag upplever att folk tagit sig
tid för mig, eller ska vi säga t o m prioriterat mig framför annat,
framför andra. Jag är inte bortskämd med den känslan.
Men jag glömmer aldrig de som gjort det utifrån rent ”tycke-om”

Osjälviska handlingar, av rent tycke-om.

Som när Ulf Palmer lät mig provåka hans nyinköpta Vespa,
utan att jag ens frågade, eller ens kom på tanken att fråga. Eller
när samma person tog sig tid att hjälpa mig med meka i tekniska prylar.
Och verkligen tog sig tid. Och när jag erbjuder mig att betala,
så är det inte bara att han inte vill ha betalt, utan även säger
”Inte av dig Tomas” med eftertryck, och upprepar det vid
nästa försök att få betala.

Eller Patrik Hertzberg som gick emellan när två killar
letade nån att spöa, helt random, och sa ”honom rör ni inte”
Och när killarna ljög och hittade på ursäkter för att få banka på mitt
huvud sa Patrik bara: ”Det spelar ingen roll, honom rör ni inte”

Jag upplever det sällsynt överhuvud taget att folk står upp för någon,
för någonting. Så vida det inte innefattar rätten att hata
grupperingar och traschtalka, förnedra, en folkgrupp eller
könstillhörighet. Det är ovanligt med äkthet, ovanligt att
inte ha baktankar och beräknande i sina handlingar,
vare sig de initialt verkar godhjärtade eller elaka. Så känns det som
det så ofta är något beräknande, någon personlig vinst i det.

Så jag minns det för alltid, när någon står upp för mig,
när någon ger av sin tid för mig. Jag är trots allt
en riktigt godhjärtad man, och människa. Och jag tycker nog t o m att
jag är värd sådant, och att jag är sådan själv. Jag står upp för mina vänner
om nån pratar illa om dem. Jag hjälper mina vänner med det mina vänner
kan tänkas behöva hjälp med, bara för att jag tycker om dem.
Sen händer det förvisso att jag överskattat vänners intentioner och
vänlighet, äkthet. Och sånt gör ju ont.

…och då förändras ju vänskapen

…
Så här års, brukar antiklimax närma sig, med laxfestival,
och Nipyra. Semesterfirare och allehanda överförfriskade Sollefteåbor
kastar glasflaskor i backen för att visa att de är lyckliga tror jag. Det gör
det i en dit-fraktad apbur. Frågan är om det är till för att stänga ute icke betalande
eller stänga inne fyllskallar innanför buren.

Hur som helst, så har det inte varit något dylikt sedan sommaren 2019.
Och jag kan inte alls säga att jag saknar det för egen del. Jag tror dock,
nej jag vet, att vissa småföretagare inte mår så bra ekonomiskt av att det inte
blir av. Men jag antar att de får ställa om sin verksamhet. Det är inte lag på
att folk ska konsumera sprit i en apbur.

Men även så. Vi börjar ändå nå toppen av sommaren, och härifrån,
är det en långsam ingång in mot hösten. Det är skördetider nu. Bär, grönsaker.
Och allt kommer på en gång. Utom lingonen, och grönkålen. De har tid att vänta.
Idag har jag lagat till soppa och biffar av rödbetor.
Kylen är full med grönsaker som behöver antingen ätas upp, eller lagas till o frysas in.

Men jag är samtidigt fortfarande rätt så uppgiven, inför min omvärld. För var dag som går,
blir det bara mer och mer tydligt för mig hur mycket självupptagna idioter,
det finns i detta land. Rasister, kapitalister, feminister, … och annat ister.
Den ena överträffar den andra i dumhet. Den massiva indoktrineringen an
feminismen har blivit nåt ingen höjer på ögonbrynen över ens längre.
Carina Bergfeldt, som tog över efter Skavland, för att hon är kvinna. Det har inte stått
nått annat i tidningarna än hur synd det är om henne. Nu senast gick hon miste
om ett husköp, vilket är väldigt synd om henne för.

Redan innan hon började
som programledare stod det i tidningen om att hon råkat ut för män som var riktiga
rövhuvuden. Hon valde den identiteten, offret. Och som alltid
utmålas män som dåliga människor. Och ingen lyfter ens längre på
ögonbrynen över det som sker. Det är länge sedan det var nån form
av befrielsekamp, eller kamp för rättvisa. Helt ointressant för feminister idag
med rättvisa. … åtminstone ointressant med rättvisa för alla.

Och Corona och vaccineringar orkar jag inte ens gå in på hur
mycket dumheter som sker i masspropagandan FÖR vaccinet, hur människor beter sig
mot folk som väljer att INTE vaccinera sig. Och ovanpå detta, som det inte vore nog,
så har vi kvintetten Ebba, Annie,Nyamko, Ulf och Jimmie, som jag för närvarande
inte finner ord över hur mycket brist på mänsklighet de förkroppsligar.

Nä jag skiter väl i det nu. Jag hade kunnat berätta om snatteriet på kolonilotten
Men ids inte det heller. Och den korkskallen som gjorde det, en vuxen man
i pensionsåldern, som dessutom tyckte han gjorde rätt.

…
Ingenting är längre som förut,
och allt är precis som det alltid har varit,
och skivan hakar upp sig, och vi gör samma
misstag om och om igen – Vi lär oss aldrig.

Ännu är jag kvar här på jorden, och är tacksam över det,
men mycket har förändrats, och många har lämnat
för någonting okänt bortom livet. De har lämnat mig
här på jorden, ofrånkomligt. Min moster Maggan som stod mig
så nära. Min kära, sårbare far, med blödande, gott och handikappat hjärta,
Min senige lugne morfar Ture, som lärde mig så mycket.
Alla är de borta, nånstans dit jag inte når.
Ingenting är längre som förut.

Allt är precis som det alltid har varit.
Brunskjortorna plockas fram ur garderoben, och dammas
av och blir klädda på ”vanligt hederligt folk” och ”the master race”
Vi lär oss aldrig.

Jag känner mig ofta som en främling i den här världen,
i den här tiden. I det här landet, som jag trots allt
kallar hemma, som jag trots allt tycker är det minst dåliga av
alternativa länder att bo i. Möjligtvis med undantag av Island.
Men jag känner mig som en främling här.

Jag saknar att sitta i morfars hembyggda eka,
och meta abborre. Jag längtar efter att höra hemma någonstans,
att höra till, att ha en mening för någon, Att vara viktig för någon.
Jag såg en ung kvinna, spontant krama om sin käresta idag,
utanför porten till gamla Djupökiosken. Och det värmde…
och det gjorde ont.

Det är en kall värld vi lever i, som blir överhettad
av klimatet som vi sabbat, och med gott samvete fortsätter
att sabba – Vi lär oss aldrig.
Ingenting är längre som förut, och kommer aldrig bli.
Och ingenting har förändrats – vi lär oss aldrig

…
Klockan tippade just precis över 00.00, och det
är fredag mitt i natten, innan det hunnit bli morgon.

Det blåser fortfarande hårt ute, men något lugnare,
och på min Spotify spelas ”Gammal fäbodpsalm” med
Arne Domnérus. En bit jag tycker mycket om. Jag har den
på en av mina många spellistor, just denna lista heter
”lugna och gråtiga”. jag lyssnar på den när jag är ledsen,
eller när jag behöver komma i kontakt med ledsenhet.

Just detta blogginlägg kommer att läsa av färre än de få
som gav till känna att de läste min blogg, innan jag stängde ner min
Facebook, den 22a Juli 2021. Men någon enstaka kanske hittar hit ändå.
Det är mindre viktigt nu, hur många eller vilka som läser det.
Jag skriver för min skull nu. Om jag förstått det rätt kommer
Facebook Messenger fortsatt vara igång, via mobilen,
om jag så önskar. Jag får se i morgon, när jag startar upp mobilen.

Nu ljuder ”The blessing Nigun” med Giora Feidman, ännu ett av mina
favoritstycken av lugna och själsliga melodier. Och den spelas på klarinett.
Nu blir nätterna mörka i alla fall, det har jag inget emot. Och jag
är mitt i skördandet av mina lotter. Jag tog upp 5,5 kg Amandine Potatis idag,
och känner mig lite rik på ett vis.

Jag förstår mig inte på den här världen jag lever i,
eller människorna som lever i den. Jag är ledsen och arg
över hur folk beter sig, och hur dum i huvudet människan är
när det kommer till vård av den planet som vi lever på, lever utav,
och ska lämna över till nästa generation. Det kommer inte finnas nåt att lämna
över till slut, men det skiter väl vi i, bara vi får allt … NU !
på nån annans bekostnad.

Imorgon, eller rättare sagt idag, fredag, ska vinden mojna något lite,
och ännu mer till lördag. Jag ska göra det jag lovat göra på lördag, men sen…
sen får det vara bra faktiskt, sen får det vara nog.
Jag är trött på människor, och på den här galna, egoistiska, materialistiska,
feministiska, rasistiska, hatiska världen. Time out !