Kategori: Uncategorised

…
Sagotroll
Det finns något mysigt trolskt över den titeln,
när vi slår upp en sagobok med teckningar från Jenny Nyström,
eller John Bauer. Och sagor har vi mycket att lära från. Vare sig de
är Bibliska, Koranen, Astrid Lindgrens värld eller andra former
så som långfilmer och tv-serier. Också sagor.

Sago-myter som användbara metaforer
Det finns tex en sägen om att troll spricker eller förvandlas till sten,
om de utsätts för dagsljus, och trivs bäst i mörker och skymundan.
Och den finner jag extra intressant för egen del. Både på ett personligt plan,
och i ett större sammanhang. På ett personligt plan, har jag kunnat
använda mig av det som att syna det man är rädd för, och då på så vis oftast
snabbt inse att trollet, spöket, rädslan, hade bara makt över mig, när jag
vände det ryggen. Och det fanns bara i mitt huvud, i min fantasi. Så när
jag mötte det på ett tankemässigt plan, eller genom handling
i verkliga världen… så ”spricker” eller krymper spöket, rädslan.

Trollen i den osynliga internetvärlden då ?
På ett större plan, i världen, samhället och internet, har ju troll
blivit en glosa som håller till på internet för att provocera
för nöjes skull, men även har en agenda att skapa ovisshet
och ett landskap där ingen känner lögnen från sanningen,
i den mån det finns någon absolut sanning. Ibland finns det,
ibland är det fråga om nyanser. Men vissa lögner är uppenbara,
och drunknar i trollskogen, och kan således passera för sanningar
av en stor mängd bekväma, bortskämda människor, som skulle kunna
beskrivas som trollens vänner, stödgrupp.

Spricker inte genom argumentation
Men dessa troll, som finns anonymt på internet, är långt svårare
att få att spricka, än de som nästlat sig in i ens egna rädslor. Delvis pga
en oerhörd mängd av lögner, och ett envetet, medvetet upprepande,
likt reklam för ett internet-kasino. Är det bättre att spärra in dessa troll
i undangömda forum, blocka dem från de öppna, än att låta dem hållas?
Om de inte är anonyma genom fake-konton, så blir sanningen anonym,
genom mängden och intensiteten av lögner och trollande.
Släpper man dem helt fria, utan bemötande blir de jättestora
de utnyttjar all den frihet vi slåss för till att ta bort friheten.

Extremister som kallar meningsmotståndare för extremister
Det går således inte att ignorera dem, då växer de stora, och inte att
bemöta dem med sansad argumentation, eftersom de då kan troll-bomba
internet med lögner och kopiera argumentationstekniken,
från de som argumenterar mot extremism, och rasism. Då tar de bara helt
enkelt våra argument, kopierar dem, vänder dem mot
det sansade samtalet och åtgärderna. De blev kallade för extremister
länge. Nu kallar de vanlig jämställdhet och solidaritet för vänsterliberal
extremism. När vi kallade rasistiska uttalanden för rasistiska, vände de
bara på det och kallade det för ”omvänd rasism”

Hur gör vi då ?
Jag känner att dessa troll inte kan bekämpas med en enda taktik.
Ganska mycket som det i grunden mycket komplicerade coronaviruset,
och hur det bör bemötas. Men framförallt kanske på hur man väljer att
se på viruset, som hot, i jämförelse med andra hot för liv och hälsa.
Kanske är det samma med rasistiska internet-troll som kallar godhet
för knarkande, och grundläggande miljöåtgärder för extremism.
Miljöåtgärder som är förutsättningen för att deras egna barn ska få en
nästa lika bra värld som den vi ärvde, och fick till låns. Vi kommer aldrig
att med sansade argument kunna övertyga en enda troll-stödgrupp,
eller få ett enda troll att spricka med argument. Men hur gör vi då ?

Börja med att….
Till en början kan vi ju sluta stödja dem, både med ord och ignorans.
Sen kan vi ju likt i ens egna rädsle-fantasier
bara vända oss mot trollen, istället för att visa dem ryggen.
Men framför allt via levande egna exempel av generositet
och gränser… som vi tex borde uppfostra barnen.
Stå upp mot uppenbara lögner om invandrare som grupp, med ett
kort icke laddat uttalande, och lämna det ämnet sedan direkt.
tex: ”Nä men det stämmer inte att 99 % av de som sitter i fängelse
är invandrare”. Eller: Nä men jag tycker att det finns lika många
goda invandrare som svenskar, jag ser människor inte nationalitet”
Och gör det öga mot öga, sakligt lugnt utan anklagelse, utan hot om
repressalier,utan skuldbeläggande.

Bemöt trollen, men dansa inte med dem
Möt upp tvivelaktiga uttalanden som låter som rasism,
främlingsfientlighet, med att säga” Jag har hört andra siffror”
eller jag är inte så säker på att det är på det viset” eller
ja det finns goda och dåliga handlingar i alla grupper”
trassla inte in i siffror och statistik, mot de som på en hundradelssekund
tar nya siffror ur luften och kallar det för den enda sanningen.
”Den enda sanningen” hittar vi i regimer som den Nordkoreanska,
Kinas, Brasiliens Bolsonaro, Putin, och Donald Trump… och tydliga spår
hos Sverigedemokraternas förespråkare och följare. Det är inte en väg att ta in på,
för då bäddar vi för dem.

Under-arter av trollsläktet
Nu är det lätt att tro att nät-trolleri är vigt åt rasister och extremhöger.
Och att ”de andra” är det goda. Ta tex Bidens utgångspunkt. Ur vår svenska
synvinkel, så är det omöjligt satt inte framstå som en bättre president än Trump.
Och det kommer han naturligtvis vara, eftersom man får leta i Nordkorea
för att bli sämre. Men hur ändrar man hatet hos 73.000.000 Amerikaner som
röstade på Trump, och var villiga att störta demokratin för det.
Det är omöjligt uppdrag. Dessutom är det troligtvis en långvarig
högerpolitik, som även Demokraterna står för, som bidragit till de
motsättningar och den splittring bland folk vi ser.

…. även av andra könet
Och det finns även en annan typ utav nät-troll, som
i likhet med rasisterna inte har speciellt mycket till övers för
sanna vittnesmål, bevisföring eller jämställdhet. Nämligen
Metoo-rörelsen och lyxfeminismen, som infiltrerat och tagit över
det mesta av svensk media, och inte längre någon törs ifrågasätta
vad de säger, påstår och driver för propaganda. Man har genom Metoo och
efter det i feminismens namn, offrat ifrågasättandet på ett oblodigt
altare, men många kuvade och brända själar som pris. Oskyldiga män som blivit offrade ?

Vedertagen stigmatisering
Manligheten som blivit stigmatiserad och förminskad,
och ett pris som de flesta tycker är rättmätigt. Att skapa ett mediemässigt
och justitie- mässigt Matriarkat ist för det kapitalistiska patriarkat,
som fanns i toppen av samhället, men inte hos de stora massorna. Likt
de främlingsfientliga nationalisterna, bryr sig metoo och feminismen lite
och ingenting om sanningshalt, reella bevis, och faktisk juridisk rättvisa.
Det har mer kommit att handla om hämnd. Och inte hämnd mot
våldtäktsmän och misshandlare och mördare, utan hämnd mot
manligheten som sådan.

Några exempellösa exempel
Det finns några exempel som blir tydliga i Metoo’s spår, och som
eftervärlden kommer döma vår tid för hårt. Men som för tillfället
accepteras av den stora massan. Martin Timell. Julian Assange,
Lasse Kronér, Fredrik Virtanen m fl. Alla har i olika grad fått straff
i offentligheten, trots att de inte blivit dömda för något. Detta tycker feminismen
och Metoo är i sin ordning. De vill till och med dra det ännu längre.
De har helt tappat sin moraliska kompass och sin mänsklighet, precis som
faktiska våldtäktsmän ofta har gjort. Men ser det inte, utan är förblindade av hat.
Mot manligheten. Istället för att hata brottet, och förekomsten av den typen av brott,
har man jagat syndabockar som får en att tänka tillbaka på MaCartyismen, en häxjakt
på vänstersympatisörer i USA på 50-talet.

Mannen som avslöjade krigsbrott, är de allmänna syndabocken
Ja kan inte i en enda text ta upp allt om alla dessa män, som dessutom
inte är de enda drabbade. Men jag kan snudda lite vid fallet Assange,
som åter tas upp i media, nu när den segdragna rättsprocessen mot
honom i Storbritannien närmar sig sitt slut. Och gradvis har acceptansen av
medias förtal av Assange accepterats och blivit norm. Man tillåter utan
kritik att kalla honom för förövare, och våldtäktsman. Etc etc.
Trots att han inte blivit dömd för något, samt dessutom är långt ifrån
våldtäkt det han blivit anklagad för, om det vore sant. Viket ingen vet
utom kvinnan och Assange. Det som vi nu antas ska gå med på enligt nya
riktlinjer från metoo, Feminismen, media, är att vi per automatik ska tro på kvinnans
”berättelse” och att det i sig skall vara bevis nog för att döma. Dvs inga
vittnen, inga fysiska bevis behövs längre. Det är vad vi antas ska köpa.

Män i synnerhet, för samtycket gäller bara för kvinnan, skall oxå försäkra
sig verbalt om kvinnans samtycke till samlag. Det verkar det råda
konsensus kring. Och det räcker inte med att ha fått samtycke. Män skall
dessutom fortsättningsvis under samlaget försäkra sig verbalt om kvinnans samtycke.
För hon jan ju ändra sig. Kvinnan har dessutom enligt nya lagen inget eget
ansvar för att yttra sig ifall hon ångrar sig. I princip har samtyckeslagen
omyndigförklarat kvinnor. Hur tänker man kring det ?

Absurdum
Det är helt enkelt absurt, och ni som stöttar detta har blivit helt orimligt
hämndlystna, fartblinda och bryr er inte mycket om rättsskipning.
Jag har svårt att finna ord för denna rättslösa häxjakt. En av vår samtids största rättsskandaler att ta ifrån Assange sin frihet på hur två personer ”upplever” det hela.
TIO ÅR… har han nu varit utan sin frihet, och jakten fortsätter. Media med feminister
i spetsen fortsätter driva drevet… för vad ? En kondom ?
Ponera att Assange ville vara utan kondom… och kvinnan ville ha kondom,
då är det bara för kvinnan att LÅTA FÖR HELVETE BLI ATT HA SEX MED KARLN !!!!!
Och om han DÅ tvingar henne… ja DÅ är det våldtäkt, men inget sådant har kommit fram i vittnesmålet att han med fysiskt
våld skulle ha tvingat henne att ha sex… det här är LÖJA!!!
Väx för helvete upp och ta ansvar för era egna handlingar,
känslor, etc etc…. Ska kvinnan vara omyndigförklarad ?
Det är faktiskt det feminister och Metoo propagerar för,
SAMTIDIGT som de enligt feminismen och Metoo ska ha mer MAKT ?
hur funkar det juridiskt ?

…
Jag förstår inte….
Varför är jag här ?… annat än bara för att vara här.
Det är så mycket jag inte förstår i livet, om världen.
Dagarna som jag var levande död, är fler än jag kan räkna,
men jag tog mig igenom dem, och kom ut på andra sidan.
Och missförstå mig inte, jag är tacksam. Det är inte det.
Och jag är inte deprimerad… inte nu.

Men jag förstår inte.
Min far är borta, min mor likaså. Och det är helt naturligt,
så blir det för de flesta… men saknaden efter deras bortgång är
inte den som lämnat ett stort hål i mig… men saknaden
av när de skulle funnits där… mina första 15-20 år. Och det lämnar
ett irreparabelt hål av ingenting. Hur saknar jag nåt jag aldrig
har haft?

Det är en del av mig nu, det hålet, den saknaden av saknad.
Det och allt annat som jag upplevt, råkat ut för och
allt jag gjort och mina val… har format mig till den jag är.
Varför är jag här? Vad gör mitt liv för skillnad? Jag tror det gör mer
skillnad än jag förstår… för jag förstår inte.

Man har slagit på mig under så många år, i olika skeden av livet,
misstänkliggjort mig, hånat mig… redan från början. Men jag
har rest mig, och gått vidare…. kravlat och krupit,
när jag inte orkat stå… metaforiskt. Jag har levt för att bli sedd..nån
enda gång… för att bli älskad… nån enda gång.

Nu har jag sett mig… och jag har stått upp för mig.
Min rygg och hållning är rak, även när hjärtat brister,
och hålet… saknaden av saknaden… gör sig påmint.
Men jag har ännu aldrig känt mig älskad. Och jag är
värd att älska … jag vet det nu. Och jag ångrar ingenting jag gjort
För jag har lärt mig mycket av det som gått fel.
Hur många har det ?

Men jag förstår inte… varför är jag här, om inte för att älskas
och älska? Jag tänker mig att någon enda människa på denna jord,
borde kunna älska detta hjärta, denna starka, bräckliga, okuvliga man,
Som rest sig …igen.

Men det är okej…ändå.
Jag är tacksam över allt jag fått, och allt jag lärt.
Jag är glad över skratt och samvaro. Men gladast och mest tacksam
är jag över alla de gånger jag betytt något för någon annan, oavsett
ålder eller kön, etnicitet. Men allra varmast blir jag i hjärtat då jag får
betyda något för barn… någon enstaka gång. När jag får vara den som ser dem
när ingen annan ser dem. Ge dem hopp, säga de ord de behöver höra,
som ingen sagt. Stå på deras sida, för att de behöver någon som står på
deras sida, inte för att de har rätt eller fel, gör rätt eller fel.

Ingen-ingenting gör mig lyckligare.
Och då kan jag leva med att aldrig ha känt mig älskad.

…
Hur tänker jag egentligen ?
Det måste ju vara nåt allvarligt fel på mig?!
Jag är väl allmänt konstig och korkad, som
tex efter bästa förmåga, försöker ta hänsyn till folk.
Idag, efter två st 5km promenader, landade jag efter den
andra på Coop, då viss nödvändig proviant har tagit slut.

Och det första jag ser är en sån här j-a kläm-tant, som ska klämma
på varenda jävla äpple som ligger i fruktdisken. Innan hon beslutar
sig för två st, har hon troligtvis vidrört varenda äpple av den sorten.
Det var en 70+are, den kategori människor som idioter som jag tar hänsyn
till för att de är i riskgrupp för covid 19. Dvs det är större risk att de blir
sjuka och dör. Ja men jag måste ju givetvis vara dum i huvet som fortsätter visa
hänsyn, ta avstånd, sprita och tvätta händer.
En jävla korkskalle är nog vad jag är, åtminstone om man ser till
mainstream och normer.

Jag kanske också är en korkskalle som inte gör skillnad på kvinnor och män,
i mitt bemötande, trots att den oemotsagda normen, är att hata mig för
denna inställning eftersom jag är man och ”tillhör patriarkatet”.
Jag kanske skulle börja bete mig lika svinigt mot kvinnor som det
rykte jag beläggs med ? Jag är ju ändå liksom en skitstövel trots att
jag respekterar människor utifrån deras sätt att vara istället för vad
de har mellan benen ! Nä jag är inte lagd åt det hållet tyvärr,
jag klarar inte av att vara det svin jag anklagas för att vara.
My bad !

Och störst korkskalle tycks jag ändå vara för att jag inte har några
sociala och yrkesmässiga ambitioner. Jag menar hur i helvete kan en vuxen
människa försöka ta ansvar för att minska utsläpp, utarmning av
jordens resurser och förgiftning. Det är ju heeeelt gaaalet av mig.
Varför skiter inte jag oxå i allt och roffar åt mig av vad jag kan oavsett
konsekvenser ??? Jag fattar…. det är MIG det är fel på !
Jag är en korkskalle !

Men jag får väl stå för det då !

It takes a fool to remain sane !

…
Det gör ont, och det är vackert.
Minnen, känslor som pulserar i mitt bröst,
i mitt hjärta, och i mitt sinne.

Världen då, var begriplig, men mest troligt för att
man ingenting visste om den då. Då…. då min lilla värld egentligen
var i kaos, men som jag långt efteråt fick sår av. Nu är min värld, den
lilla världen, stabilare, och världen ter sig där ute helt obegriplig.

Idag den 19.845:e dagen i mitt korta, långa liv, som nåt sin mitt,
eller är på sitt slut… idag var en alldeles vanlig dag. Jag
älskar alldeles vanliga dagar, med alldeles vanliga människor,
som inte är ett dugg normala. Jag avskyr normer, jag älskar egenheter.
Till och med när det kommer till ansiktsdrag och karaktärer.
En stor kroknäsa på en vacker stolt kvinna – hubba hubba vad
vackert.

Sorger, svävar förbi i mitt sinne och hjärta, och blir omlindade
av lycka och glada minnen, trygghet och kaos. Allt bor långt ini mig
i min själs minnesbank. Jag ångrar ingenting, eftersom jag alltid
gjort det bästa jag kunnat. Ibland räckte det inte till för alla människor, och
inte helt sällan räckte det inte till mig själv. Men det var vad det var.

Mest är det saknad som fuktar mina ögon när 54 år
har passerat, inte så mycket tröstlös sorg. Människor jag älskade
som inte älskade mig. Vänner som försvann., och nära som inte
längre är med oss. Tider som flytt, som jag kände igen mig i,
och som man i efterhand lätt romantiserar som den gamla goda tiden.
Men det är försköningar. Det är mycket som är bättre nu,
men faktiskt en del som var bättre då oxå.

Det kändes mindre komplicerat, men det är bara en upplevelse. Livet är
oftast mindre komplicerat som ung, men inte lättare nödvändigtvis för det.
Idag var en vanlig dag, inga stora händelser. Men några goda vänner,
lite motion,och egen mat. Det har kunnat vara värre. Jag är övertygad
om att det finns människor som avundas en sådan ”grå vardag”.
Det beror alldeles på nämligen, vart man befinner sig i livet ser ni.
Är man sjuk, så skulle man ge mycket för en ”grå vardag” Med skralt
om pengar och halvt om halvt med stimuli.

Och jag är på riktigt lycklig över att jag har fast och fin avföring.
En dag kan hända ni förstår varför !

…

…
Ja, man skulle väl kunna hävda med rätta att det finns många saker
som skiljer USA och Sverige åt, historiskt, och i det politiska systemet. Men inte
längre så mycket som skiljer i det nyliberalistiska och konservativa
maktövertagandet, det ökande främlingsfientliga,
demokratifientliga samtalet och stämningar. Ännu skiljer det
i att USA är före i att frånta medborgare medicinska rättigheter om
man inte har pengar. Men vi skyndar oss raskt dit, med privatiseringar
i vården, statliga institutioner…. och vad gäller skolan,
har vi sedan länge kört om USA i extrema privatiseringar.

Tror ni inte detta, som hände i Washington, skulle kunna hända här ?

Det kan hända vart som helst, om man tillåter det hända,
och det är precis vad som sker i stora delar av världen, och Sverige
skiljer sig inte. Och vilka är skyldiga till den utvecklingen kan man undra ?
Ja jag är helt övertygad om att ett harmoniskt samhälle där de flesta drar åt
ungefär samma håll, tänker på hållbarhet, och INTE UTÖKAR sociala
och ekonomiska klyftor, är ett samhälle som inte göder en samhällsutveckling
som leder till att vilja störta demokratin. Och jag är ganska övertygad om att
främlingsfientlighet och rasism, inte får plats i ett sådant harmoniskt samhälle, där alla
har liknande möjligheter, och inte riskerar vräkas pga marknadshyror, eller riskerar
dö på väg till sjukhuset pga av indragningar i vård, eller privatiseringar av livsviktig
vård. Privata företag, prioriterar ofta vinst FÖRE andra saker, men när det ska gå
upp för folk, undrar jag ?

Sambandet mellan ökad rasism, och ökad ”liberal demokrati” , undrar ni ?

Ja de är inte så svårt. För om folk i stora grupper anser sig förfördelade,
marginaliserade, och klyftor skapar avundsjuka och ilska, ja då letar
man i regel en syndabock. Och syndabocken är nästan alltid främlingar.
Det har lagts ner MASSOR av tid och falsk information till att få oss att tro detta.
Och nu tror vi detta… många av oss iaf. Och vi har en mäktigt Sverigedemokrat
som alldeles nyligt gick ut och försvarade Donald Trump, den man som uppviglade
massorna att göra nåt åt saken, att han blivit demokratiskt bortröstad.
Så ni tror att det inte kan hända här ?

Tillgången till vapen är en väsentlig skillnad dock. Inte så att det inte finns vapen
ute i det svenska samhället, så klart det gör. Men det finns inte i vartannat hem.
men annars är vi ganska duktigt på väg åt samma håll, bara några år efter i
utvecklingen, då vi anammar och kopierar allt DUMT som skapas i USA.

Så vilka är skyldiga till det ? Jo det är VI, det svenska folket som röstat fram denna
socialt segregerande politik, som valt privatiseringar i skolor och vård, som valt
att avveckla all vänsterpolitik, som valt att i praktiken gå mot ett tvåpartisystem,
eller färre, om man bara kan välja på höger eller höger. Och varför i hela friden skulle ett folk
vara så korkade att man gör detta ? Jo för löften om egen ekonomisk vinning och rikedom, oavsett konsekvenser för samhälle och landets harmoni.

Det är det amerikanska folket som är skyldigt, lika mycket som dåren Trump,
och de maktkåta senatorer som låtit honom hållas. Det är det Svenska folkets fel, som låtit
Sverige bli USAs 51 delstat, istället för det folkhem vi en gång strävade efter.
Det är det svenska folket som krattat manegen för Mattias Karlsson i SD,
som öppet stöttar Donald Trump. Det är vi som röstat fram borgerlig politikm
som är grunden för dessa klyftor, och sociala segregering som skapa antidemokratiska krafter,
som via demokratin, inte drar sig för att avskaffa sig densamma. Och de som inte hoppade över historielektionerna i skolan, förstår det, om de läst hur andra världskriget uppstod.
Hur Nazityskland blev till.

Vi är de skyldiga … folket !
För vi har gett upp demokratins grunder, för girighet och pengar,
på andras bekostnad …
… We rhe peoplet … is to blame

…
Hur beter jag mig egentligen ?
Tycker ni att jag är okej, i mitt uppförande ?
Behandlar jag mina medmänniskor väl? Är jag hyfsat
omtänksam ? Är jag generös och vänlig ?

Detta är inte funderingar utifrån osäkerhet över hur jag
beter mig, inte alls. Det är inte ens så att jag vädjar till min
omgivning att ge mig bekräftelse, med något ömkande hjärta som reaktion.
Undvik gärna detta. Jag är själv helt trygg i att jag är en bra man,
som förtjänar ett bra bemötande. Tycker ni inte det ?
Jag tror ni tycker det. … men ändå …. ändå står nästan ingen upp
emot regelrätt medial mobbing mot mig, och miljontals andra, goda män,
vars synd, är att ha en snopp istället för en snippa ???

Är jag en hemsk man, som förtrycker kvinnor ?
Slår jag kvinnor ? Hindrar jag kvinnor från att
göra karriär ? Har jag för mycket pengar jämfört med kvinnor ?
Har jag för mycket makt i förhållande till kvinnor ?
Om ni tycker det, så fortsätt för all del att stödja feminism,
så som den är utformad idag. Men om ni inte tycker det, är det inte dags
att ni står upp för att behandla människor, mänskligt, istället för att
stödja det trasch-talk av män som förekommer medialt i varje given situation?
Är det inte dags att ni står på min sida
mot maktmissbruk, generaliseringar och anonymt hat på alla fronter?
Om man inte stödjer dessa värderingar, och ändå kallar sig feminist,
så är jag rädd att man i allra HÖGSTA GRAD MOTVERKAR JÄMSTÄLLDHET.
samt har förlorat sin kompass, sin medmänsklighet.

Kriget mot män pågår dagligen i media. Och är fullkomligt accepterad,
med tystnad från er medborgare. Det är bara två grupper som vinner på detta,
och det är män som generellt hatar kvinnor, och kvinnor som generellt hatar män.
Det är dessa ni stöder, när ni stöder feminism, som inte ens längre alltid
bryr sig om att prata om jämställdhet, utan bara driver frågor för kvinnor,
och främst kvinnors makt i toppskiktet av samhället. Och menar på att feminism,
inte alls är någon jämställdhetsgrupp. Och de får mer och mer rätt.
Det är dem ni stöder, och dessutom ger syre åt de få män som verkligen hatar kvinnor.
Är det inte dags att ta ställning mot dessa krafter ? Stå för något,
med namn, och rak rygg?

Kan problemet återigen vara att alltför många vill både ha kakan kvar,
och äta den? Kan problemet vara att de starka megafonerna för feminism,
inte är ett dugg intresserade av jämställdhet, och kvinnolöner,
men SINA EGNA LÖNER, och använder det som kamouflage för att nå dit?
Och till den gruppen tillhör inte de flesta kvinnor troligtvis.
Men om man som kvinna stöder dem? Vart hamnar vi då ?

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/EpJJm5/jag-vill-ha-ett-feministiskt-2021-pa-riktigt

Det här är ett exempel på cyklopseendet, som en majoritet av all medial
feminism ägnar sig åt. I en pandemi, där män drabbas hårdare av sjukdomen,
både i sjuksymptom, och i dödsfall, så ägnar sig feminism åt att
fokusera på hur kvinnor drabbas, och dessutom, hur män är orsaken till detta.
Att det är en liten del av männen som gör dåligt, spelar ingen roll. att kvinnor
oxå begår mord och våld spelar ingen roll. Man hänvisar till statitik om att det är fler män som är våldsamma, men har svårt att ta till sig att en överväldigande majoritet INTE utövar våld på sina kvinnor eller andras, eller att en överväldigande majoritet av våldsoffer är män.
Enbart när en kvinna drabbas, av en man, är det värt att räknas.
Hur kan denna rörelse räkna med att män ska ställa sig på deras sida?
Kvinnors sida ? Inga problem, om de beter sig mänskligt.
Manshat – NEJ ! Kvinnohat – NEJ !

…
Vart andetag, är en seger, för den döende.
Varje leende, ett mirakel för den som gett upp.
Varenda antydan till en strimma av ljus, en anledning att fortsätta
framåt i mörkret, med endast tron som vägledning.
Och till och med om vi tappat tron, och inte ser vart
vi måste gå, så går vi, fumlande ändå, steg för steg framåt,
och hoppas på hjälp, eller ren tur ska leda oss fram.

Alla kan läsa dessa ord, och vissa kanske tolka dem som positivt
tänkande. Var och en tolkar dem på olika vis, som vi tolkar allt
på olika vis, varje människa på denna jord. Men för oss maskrosor
är de orden upplevda, och realitet, vårt livselixir. De orden är långt, långt
mer än nånting ytligt positivt. De är en kamp, när det behövs. De är
tacksamhet, som alltid behövs, och mer än någonsin, och är
närmare till hands för maskrosor, än för plastväxter.

Man kan inte utrota maskrosor, våra rötter är för djupa,
vi kan överleva på lite, och ingenting, för att sedan blomstra åter.
Man kan inte utrota maskrosor, vår livsvilja är för stark. Även när
vi förlorat allt hopp, när solen har dolts för våra ögon och själar.

Men för oss maskrosor är ödmjukhet, en urkraft, som ger oss
förmågan att njuta av långt mindre än högmodiga och respektlösa
själar, lyckas med tusenfalt så mycket tillgångar och förmåner.
Och ur den aspekten, rikare än de ekonomiskt rika.
Pengar …. kanske när allt kommer omkring, är det enda den fattige har.
Ödmjukhet är ingen dygd, i sig, det är en gåva, som inte nödvändigtvis
gör dig till en bättre människa, men till en rikare människa,
en i sanning gladare människa, en något mänskligare människa.
Lika är det med tacksamhet för den delen.

Visst dör även enskilda maskrosor till slut. Inget och ingen
lever för evigt. Men vi har blivit kapade många gånger,
innan vi slutligen slutar. Och maskrosor,
kommer alltid, alltid att finnas, och vara till retelse för,
skörare, plastigare, giftigare, växter. Vi kallas ogräs,
för att vi inte lägger oss ner och dör på befallning. Vi kallas ogräs
för att vi inte växer där vi blir tillsagda att växa. Och ni
kan aldrig kunna utrota oss, för utan att förstå det, behöver ni oss.
Så det är tur…

Vart andetag, är en seger, för den döende.
Varje leende, ett mirakel för den som gett upp.
Varenda antydan till en strimma av ljus, en anledning att fortsätta
framåt i mörkret, med endast tron som vägledning.

…
Jag tror banne mig att jag är Autistisk, har asperger,
eller nåt liknande. Och jag säger det med stolthet och förhoppningar
om en bättre värld. Och jag har på riktigt vissa drag av det.

Vad i hela friden pratar han om nu ?… idealisten
som är till allas omak och besvär, med sanningssökande och
ifrågasättande av allehanda levnadssätt och värderingar …
… har det brunnit fullständigt för honom ?

Ja troligtvis. Det är väl lika bra att erkänna det med en gång.
Så har vi det avklarat. För ett antal år sedan beskrev jag kärleksfullt
och generaliserande, folk med Downs syndrom, som kärlekens missionärer.
Så som de ofta är precis rätt uppochned som de är, och inte förställer sig.
Tycker de om dig, så tycker de om dig,. och vise versa. No bullshit liksom.
Vilket får mig att inse hur mycket vi behöver dem, i vår värld.
De är värdefulla, och har en viktig, viktig del i världens utveckling.

Och apropå ”No bullshit” och tillstånd som ofta nedlåtande betraktas
som sjukdomar, mental ohälsa, och stigmatiseras därefter. Så behöver
världen väldigt mycket folk med Asperger, och autism oxå.
Det blir så övertydligt med Greta Thunberg. Det är inte bara hennes Asperger,
utan hela hennes person naturligtvis. Men Asperger verkar
göra att hon inte är intresserad av småprat, socialiserande,
selfies och annat som hon upplever som ett skådespel bara.
Som att de inte menar vad de säger, politiker och miljardföretag.
Och vem ska opponera sig mot att politiker inte menar vad de säger ?
Eller att reklam inte är helt sanningsenlig och objektiv ?
Jag utmanar er!

Ja jag såg filmen om Greta. Finns på Play (länk)

Och jag slås mer och mer av hur jag känner igen mig
i henne. Frustrationen, kampen mot ignorans, och faktaresistens.
Faktaresistensen, har med all rätt förknippats med främlingsfientliga
krafter, men har även drabbat feminismen, men framförallt
klimatförnekarna. Och det gör mig mer förbannad, än skrämd.

Jag känner igen mig, på den lilla lokala scenen, i mitt lilla liv, med så
oerhört stark rättspatos, och höga ideal. Känslan för rättvisa,
och avsky mot mobbing och skitsnack. Jag känner igen mig i det raka
språket, även om Greta är mycket, mycket mer kärnfull.
För övrigt så tokgillar jag Gretas far, Svante Thunberg, det man får
se av honom i filmen om Greta. Så bra, så mycket pappa, så mycket
tålamod, och så mycket förlorat tålamod. I love it.

I det lilla, kan jag reta upp mig enormt, på samma typ av låtsasvärld, som Greta
vittnar om. När hon säger:

”Jag förstår inte ens varför de bjuder in mig , det känns
som att de bara vill synas, så att det ska verka som att de bryr sig. Som att dom
gör nånting”.

De stora makthavarna i EU, efter Gretas inspirerande tal, började
de prata om att synka toalettspolning i Europa. Då tog Greta av sig hörlurarna i
vilka hon fick det översatt.

Hennes tal: ”How dare you”, är bara helt klockrent. Men trots de mest direkta ord,
i den starkaste av ungdomsrörelser som någon förmodligen lyckats frambringa i tal
efter tal, så är det snart utraderat, och ignorerat. Pandemin hjälpte till att radera ut
klimatfrågan från agendan, men det hade de, och vi gjort ändå. För vi
tänker förneka oss in i framtiden och hoppas att det bara är lögn, eller att
”tekniska lösningar”, ska fixa vår jord. Inte ens när det är tydligt att det
är VÅRA BARN OCH BARNBARNS FRAMTID OCH JORD, som står på spel,
väljer vi att ta ställning, inte ens då väljer vi att förändra vårt leverne.
Greta slåss… för hon vet inte hur hon ska kunna leva annars.
Själv så blir jag mer och mer uppgiven inför människors ointresse..
… ointresse för sina barns, och barnbarns framtid och hälsa.
För man vill ju inte behöva förändra nåt i sitt eget liv,
för sina barns framtid, det är ju flummigt

Greta har rätt när hon sa,

”You have stolen my dreams, my childhood, with your empty words”

…
Än så länge har det som mest varit ett hyggligt år, 2021.
Idag har varit en dag i hyfsat själslig och kroppslig balans,
vilket för mig är viktigare än hysterisk glädje. Glädje och skratt,
är dock viktigt, men ändå bara ingredienser i den harmoni jag
strävar efter, men aldrig kommer nå upp till, som ett evigt tillstånd,
inte under livet iaf. Men strävan är viktigt, att sträva åt ett visst håll.
Jag tycker mycket, mycket bättre om strävan, än mål och ambitioner.

En strävan efter förbättring, är mer mänsklig, och realistisk.
Eftersom människan inte är perfekt. Och det är en konstant process,
och ser mer till helheten. Mål, och ambitioner, är ord som känns
påtvingade utifrån, som ställer den ambitiöse och målinriktade helt
utan mening med livet, och ibland tom utan livslust,
när målen är uppnådda.

Nej, jag har inga förväntningar på 2021, inga nyårslöften gavs
på nyårsnatten, som efter några veckor in på det nya året,
bryts av en absolut majoritet av de som avger löften.
Jag är en underbart ambitionslös jävel jag. Och det är mycket
mycket fulare i dagens Sverige, än att tjäna pengar, som borgerligheten
brukar beklaga sig i media, och gråta en krokodiltår över då och då.
Men det är effektivt för att öka klyftor.

2020, var ett skitår, har jag läst och hört.

Det fanns en hel del som var mindre roligt, det kan jag hålla med på.
Och visst har vi inte kunnat gjort allt vi har velat, hela tiden. Och visst har
människor insjuknat, och många har haft det svårt i detta. Många har gått
hädan, dött i sjukdom, även i år. I år .. i Sverige, något lite fler. Och även ”yngre”
människor. Och visst fan är det tragiskt. Men det sker tragiska händelser varje år,
i hela mänsklighetens historia. Och räknar man in döden som nåt tragiskt i sig,
ja då finns inget ljus nu, eller för all framtid.
För de slipper vi inte undan någon av oss.

Men det dör 7000 barn om dagen i andra sjukdomar i världen.
alltså VARJE DAG ! Och det är hela tiden så. Inte förrän en pandemi
drabbar de rika, reagerar vi… reagerar världen. Hade detta varit ett virus
som drabbade enkom Afrika, hade vi knappt hört talas om det.
Vi bryr oss helt enkelt inte. Så vida det inte går att tjäna pengar på det, som
”välgörenhetsorganisationer” gör. Röda korset, etc etc. Som spelar på vårt
samvete, med svältbilder, och tar ut miljonlön för att göra detta.
Vi människor är i sanning väldigt omänskliga.

När folk säger att det varit ett skitår, tror jag inte de i första hand tänker
på de utan tak över huvudet, sexslavar, folk som är fängslade för politisk
tillhörighet. De tänker u så klart på det omak som influensan medfört
på ett alldeles eget personligt plan. Att inte kunna dansa, festa, supa skallen
av sig, som är den högst prioriterade ”mänskliga rättigheten” i vårt
underbara land, med värderingar och principer överlägsna
länder från Mellanöstern och Afrika. Det är ju DET vi menar med ett skitår.
Jag minns specifikt hur en kvinnlig journalist beklagade sig
i en artikel över att behöva tvätta händerna. Ja bevare mä väl!
Ett sån’t sätt !!!!

Det är väl trevligt att tänka på nyåret som en nystart.
Hopp om att allt ska bli bättre. Och visst, vissa saker kommer säkert bli bättre.
Men inte allt, och riktigt bra lär det aldrig bli .. skaldade Cornelis så klokt.
Men bara för att klockan ringde in ett nytt år på Skansen, så försvann inte alla idioter
i världen, samma idioti, samma omänsklighet lever kvar. Precis som samma klokskap
hos andra, samma medmänsklighet också lever kvar parallellt. En sak är säker. Inget av detta förändras av några siffror. Det enda som kan förändra världen,
är att förändra dig själv. Inget annat !

Och det strävar jag efter. Och successivt går det bättre på många fronter.
Men jag kommer aldrig nå ett mål, jag kommer aldrig ”bli färdig”
Och tur är väl det. För fy vad trist att va färdig med livet,
med massa levnadsår kvar ! Så jag strävar i det lilla, efter att finna harmoni
och kroppslig och själslig hälsa, i den mån det är möjligt. Och jag gör framsteg
för det mesta… trampar fel ibland. Men det är okej, jag provar igen…
resten av livet. Och blir gud ske pris aldrig färdig.

Jag har gått ned några kilo i vikt senaste månaden.
Och har en riktigt behaglig trivselvikt nu. Med ett
spann på 4-5 kilo, hit eller dit, upp eller ner. Jag gick ned 7,5 kilo,
på en månad. Och nu är jag där jag ska vara för att må bra. Jag kan tom gå upp
nåt kilo. Inte så petnoga. Det viktiga är de förändrade vanorna, kring
mat och motion. Samt sömn och vila. Det är den egentliga strävan, inte kilon.
Men när jag är nära den balansen, så hamnar kilona på rätt plats oxå,
som en sidoeffekt. Inte som ett mål. Men det är en ständig strävan
som sagt var, och jag har således inte uppnått något mål.
Och ja, jag äter mycket, och näringsrikt, jag lovar !
Sen får andra sträva dit de tycker de mår bäst.

Men det jag ser fram emot med 2021, är saker jag med ganska stor säkerhet
vet kommer ske. Jag ser framemot ljusare och längre dagar. Jag ser fram
emot att få bruka jorden igen, och se det växa … livet. Frön till stora
skördgivande växter. Det är ett lika underbart mirakel var gång
jag ser det. Och är en del av det. Detta finns det otroligt goda möjligheter
till att jag får uppleva. Om jag får ha hälsan. Den kan man inte
ta för given dock, ens om man sköter sig själv till kropp och själ, hyfsat
exemplariskt.

Jag får hursomhelst, tacka skyarna för all underbar vacker snö som lyser upp
så mycket att min själ fylls av ljus – tack !