Kategori: Uncategorised

…
Under större delen av mitt liv, har jag haft körkort,
men inte ägt bil. Jag hade en vit Nissan Sunny Exlusiv,
med stort rosthål på framskärmen, strax under den
exklusivt kromade exklusiv-skylten. Men den fick jag
ärva av min motorkunnige far, när han köpte en
lite fräschare,Blå Nissan Almera. Så jag har gått
och cyklat mig fram i tillvaron mest hela tiden.
Och för det är jag mycket tacksam… mycket tacksam.

Redan som liten var det till fots eller per cykel som gällde.
Det fanns inga curlingföräldrar i mitt bostadsområde
på 70 och 80-talet inte. Nog hade de bil alltid. men man skjutsade bara
inte barn dit de skulle. Inte mina föräldrar iaf. Visst åkte jag bil nån
gång när DE skulle nånstans. Men det skjutsades inte en enda gång
enkom för att skjutsa barn/mig på nån aktivitet. Och för det
är jag mycket, mycket tacksam.

Redan innan tonåren, vid 9-10-årsåldern, cyklade jag ensam,
eller gick många mil hemifrån. Visst var det många, långa ensamma
mil, oftast. Men det hade ju inte varit bättre om jag suttit still
ensam, och haft det som jag hade det på den tiden. Så
jag är mycket tacksam.

Än idag går jag, mil efter mil, efter mil. Än mer nu under
virustider. Idag gick jag upp till Hallstaberget och hem,
än en gång. 8 km. Mil efter mil. Men nu för tiden är det
enbart av godo, och jag mår gott av det… enbart gott.
Jag ska nog tids nog ge mig på Nipleden igen oxå.
2,7 mil. Jag gick den i somras.

Undrar hur många mil man gått i sitt liv ?
Hur många steg man tagit ?
164.250.000 steg skulle jag tagit om jag utgår från
att jag gått 5 km varje dag. Och helt orimligt är det inte,
med tanke på hur mycket man går, även när man inte
tar promenader enkom för promenerandets skull.
Speciellt om man inte har bil. Osså går man hu inomhus en del oxå,
även i en fjuttig etta på 36 kv.

Så jag har väl kanske 100.000.000 steg kvar i mig,
om jag får leva och ha hälsan.

…
I den berömda kragen,
har jag mig tagit, sedan flera veckor.
Då jag idogt motionerat i form av promenader
genom den mörka, mörka vinterstaden utan sol.
Sol-left-oss. Jag har även hållit mig borta från mina
största laster, småkakor, pepparkakor och mandelkubb !

Jag tar oftast 2 promenader om dagen, till en summa av mellan 5 – 12 km
En promenad, under den tid på dygnet, då det påstås att
solen visst ska vara uppe. Även om jag inte sett till den på länge.
Och en promenad på kvällen. Inte ens i normala fall, då den här staden
är livlig, är den livlig. Men nu är det nästan som såna här TV-serier/
filmer, med de sista människorna på jorden, och
man hajar till och blir lite rädd om man ser en människa.
Åtminstone på kvällstid. Människorna man ser, är oftast fastbundna
i hundar, som tycks dra människorna framåt.

Ryckt mig upp, har jag även när det kommer till att
städa upp i lägenheten. Men våga inte kalla det för; ***-städning,
för då bankar jag eder på hufvudet ! Inte en ***-pinal
finns att skåda i mitt lilla bo. Det närmaste är mitt träningsh***.
Och det används mycket sparsamt måste jag tillstå.
Säkert tio år sedan nu.

Jag håller dock stånd. Ja, alltså inte stånd, men jag håller ut.
Hälsar glatt,, skojar och skämtar, på några meters avstånd.
Åker slalom mellan folk, och har odlat ögon i nacken för att kunna undvika
de som inte ens har ögon framtill, eller om det är hjärnan
som är tillfälligt eller konstant ur funktion hos en större
del av de som irrat sig till affär.

Men visst fan tär det även på mig detta.
Ingen boule, ingen dans, ingen musik, och väldigt sparsamt
med fika på café. Bara om det är omkring 5 st där.
Men nu har jag slutat med det oxå. Detta är ett riktigt
test av uthållighet på ensamhet. Jag, ”den siste mannen på jorden”
Nä men jag har bakat oxå, lagat hemgjord god mat,
och varit en duktig farbror ändå. Så jag ger mig själv godkänt,
som människa betraktat, eller som farbror iaf. Jag har ju dessutom
i inlägg efter inlägg läxat upp alla politiska inriktningar som finns,
på denna blogg. Så det är jag nöjd med.

Vädret !
Ja det har varit säkert två veckor sen jag såg solen,
ens en glimt av den. Vilket ger en känslan av att det är natt
dygnet runt. Men vaddå ? I Svalbard …är det natt i tre månader
på vintern, så … rätt okej ändårå ?!

…
Puuuhh …
jag hinner inte med mig, att lösa världens problem,
via min blogg. Men med min sällsynta klokhet och
förnuft, känner jag ändå att jag måste göra vad jag kan.
🙂

Och det jag nu ska argumentera för och emot, kan med lätthet
tolkas som fullständigt motsägelsefullt kring Coronaviruset,
och hur jag tidigare argsint svurit över vaccineringskampanjen
kring Svininfluensan. Men se det är det inte alls, om undviker att dela in
folk i fack, utifrån vad befintliga grupperingar
brukar tycka om de tycker si. och istället väljer att tänka lite själv.

Till en början kan jag ju medge att ”fakta” kan många ggr vara väldigt svårt
att få fram med hjälp av tangentbord och dator. Och än svårare måste det då bli
med något som det kanske inte finns så mycket fakta kring ännu, Covid 19.

Jag har ägnat några rader åt att nyansera den huvudlösa kritik
som riktats i synnerhet mot Anders Tegnell, kring hanteringen
av epidemin, där folks drev-mentalitet åter stått i full blomning.
Och jag har på ett synnerligen o-populistiskt vis hävdat
att det kan vara klokt att iakta försiktighet till sin näta,
och visa lite respekt, eller för den delen mycket respekt,
eftersom det är gratis att visa respekt. Och allt räknas i sedvanlig
gnidighet hos många idag. Detta står jag fast vid. Och jag står fast vid
att människorna själva har ett ansvar för att minska smittspridning
bara genom att visa respekt.

Jag tror nämligen inte det finns så mycket mer vi kan göra,
utan fullständigt orimligt pris i lidande på andra områden.
Denna sjukdom är bevisligen än en gång orsakad av människan själv,
vårt sätt att leva, producera kött, och ha djur inpå oss i våra liv.
Det finns mycket som talar för att en förvildning av naturen skulle
minska sådana utbrott. Samt att sluta producera kött på det viset vi gör,
eller odla vegetabilier i stora fält och döda jorden.

Så nu kritiserar jag alltså folkhälsomyndigheten och regeringen
som jag försvarat i rekommendationer kring hygien och avstånd ?
Hur går det ihop ?
Jo det går ihop utifrån sunt förnuft om hur naturen fungerar,
hur kapitalism och marknadsekonomi fungerar. Och hur oerhört
tätt sammanflätat rädsla och skräck är med ekonomisk avans.

https://ekoappen.se/blogg/oppet-brev-till-stefan-lofven-och-johan-carlson

Här står att läsa lite mer om några frågetecken kring vaccineringen.
Som kanske borde besvaras innan man sprutar in det i våra kroppar.
Det är inte nödvändigtvis fakta allt hon presenterar. Mest ställer hon frågor
och det kan aldrig vara fel, när man söker fakta.

Vad jag utifrån egna slutsatser håller med om, och kritiserar,
är framförallt att läkemedelsbolag och regering måste underteckna INNAN
vaccineringen, på att de är ansvariga för bieffekter, och dödsfall. Samt
informera patienter om risker.

Ärade vänner, bekanta, släktingar, låtsasvänner, fd vänner,fd
bekanta, ovänner och okristna Kristdemokrater !

På förekommen anledning har undertecknad, sur och torftig gubbe,
för avsikt att informera eder om det rådande läget i nationen,samt
potentiell avrådan till fysiologisk, bakteriell, smittosam beröring,
tillika för årstiden huvudlös kommersiell masspsykos.

Det finns vissa vaga forskningsstudier som skulle kunna tyda
på, att högtiden som stundar, har sitt ursprung på religiösa
grunder. Således har högtiden ej, som konsumentinformation, och
näringsidkare påstår, sin grund i att inhandla, för överlevnad
och välmående diverse attiraljer med kort livstid.

Vart de ”22 forskarna” står i just den frågan, är dock ännu oklart, då de
ännu inte fått det klart för sig vilket som är mest populistiskt.

En fotnot: när jag använder mig av ordet ”näringsidkare”
inser jag att det för läsaren kan bli aningen förvirrat.
Då flertalet näringsidkare, de facto verkar i riktning
att minska på näring i människors födointag, då detta
är mycket mer lönsamt. Åtminstone inom matindustrin,
och snacks. Men liknande principer tycks sedan länge råda
inom klädindustri, och tekniska varor. Att livslängden
inte får bli olönsamt lång, på de varor som inhandlas,
till minne av Jesu födelse.

Vidare, kära vänner, bekanta, släktingar, låtsasvänner,
fd vänner,fd bekanta, ovänner och okristna Kristdemokrater,
så ryktas det om att Anders Tegnell och Stefan Löfven, konspiratoriskt
och med ”berått mod” gjort sitt bästa för att sprida sjukdom
och elände inom rikets gränser. Det styrks definitivt utav
en politisk Jusus-dyrkare, som gärna kramas och festar
som någon slags manifestation för Jesus och medmänsklighet.

Jag tror att hon menar på att man ska dela med sig av
det man får av andra människor, även de minsta partiklar,
bakterier och virus. Ty virus är också människor ! Eller var det tvärtom ?
Människor är också virus ?
Här är det mer tydligt att de 22 forskarna är på Jesus-dyrkarens sida,
och stöder tanken om att Stats-epidemiologen, och statsministern
konspirerar för att döda svenska oskyldiga medborgare,
som bara vill festa och sprida lite virus, samt slicka toalettlock,
och ha spottävlingar.

Det kan tyckas ondskefullt tänkt av Statsepidemiologen och statsministern.
Eller som Svärjevännerna kallar honom: ”Stads ministern”.
För säkerhets skull med särskrivningslucka, för att förtydliga det
politiska budskapet. För vanligt hederligt folk vill ju att dessa herrar ska
ta i med hårdare handskar, så att de kan ignorera även detta på samma
vis som de vanligt hederliga medborgare ignorerar både råd, restriktioner
och något som vi förr kallade respekt för sina medmänniskor.

Ty yttermera visso ämnar undertecknad skribent ändå….
att hålla på traditionerna i dessa årstider. Då tvättstuga
är bokad kl 10.00 på Jesu födelsedag. Denna tradition
har får dagen att gå försvinnande fort. Senare på kvällen
kan jag ta en av mig själv påtvingad promenad. Och äta julmat
i form av Grönkålsslaw. Och läsa sagan om Statsepidemiologen
och de 22 forskarna. Och nånting mera thriller-aktigt:
Ebba Bush Thors festmemoarer.

Glad 24 december på er allihopa !
vänner, bekanta, släktingar, låtsasvänner, fd vänner,fd bekanta,
ovänner och okristna Kristdemokrater !

/Grinchen

…
Jag har det ganska bra.
Just nu har jag det ganska bra.
Ändå känner jag tårar i ögonvrån,
och klump i mitt bröst.

Det är inte bara att staden under
stundom ser ut som en spökstad. Det är inte bara att
det det blivit väldigt lite att träffa vänner. Och det
är inte bara att jag faktiskt inte haft någon
form av fysisk kontakt med någon på över ett halvår.
Men dessa saker tär ….och gör mig lite ledsen.

Det är också världen jag lever i, så mycket lidande,
så mycket hunger, misär och grymheter. Så mycket
girighet, egoism och brutalitet. Så mycket likgiltighet.
…. Dessa saker tär, och gör mig ledsen. För jag är inte likgiltig
inför dem. Och jag förstår inte hur nån kan vara det.

Och några tårar är för utebliven familj, både
den jag föddes till, och den jag hade hoppats på att få bilda.
Saknaden av människor som inte funnits i mitt liv,
kan kännas overklig. Att sakna en förälder som betytt allt,
brukar många beskriva, bevittna som hjärtslitande.
Och här står jag och avundas er….
att ha haft något att sakna.

Och egna barn… egen livskamrat… jordnära kvinna,
som längtat efter mig… ibland. Som jag avundas
era icke perfekta liv, med ständiga skuldkänslor
över att inte räcka till för barnen. Ja vet att det inte är lätt,
jag vet att det kommer med arbete för att det ska funka.
Jag har bara aldrig haft det. Och kommer förmodligen aldrig få det.
Och för det fäller jag en tår ikväll.

Överallt ser jag ögonblick, i familjers liv, ser barnen,
glittrande ögon, och varuhusgrin, och mitt hjärta
glöder, gläds och sörjer på samma gång. Jag ser troligtvis
oerhört barnvänlig ut då. Jag bara betraktar…
och ler vänligt, skrattar och skämtar. Och om jag har riktigt
tur, får jag betyda något litet för något barn,
nån enstaka gång. Och jag glömmer dem aldrig,
även om det är främlingar. Som lilla fröken Smilla
som fått en golfklubba i pannan. Och jag fick skänka henne
en kall läskburk, att lägga mot bulan. Det är många år sen nu.
Jag glömmer aldrig sådana tillfällen. Där jag fått betyda något
litet för något barn, nån enstaka gång. Jag glömmer aldrig då
jag fått gråtande barn att le, och glömma sina tårar.

Men det blir mina tårar…

…
Ja det går ju inte en dag utan att man matas med
korkade inslag i nyheterna, eller småaktiga
hänsynslösa människor i vardagen… inte en dag !!!
Tusan vad perfekt jag själv är, när allt kommer omkring!
Ja men är inte ni det också, när allt kommer omkring ?
Försök inte inbilla mig, att ni inte tror att ni har rätt i era värderingar,
övertygelser och påståenden.Det går jag bara inte på.
För jag har ju rätt !

I stort och smått, långt bort och nära,
är det galenskapen vi matas med i media.
Och det är den vi lär oss tolka vår omvärld utifrån, inte allt
gott och all klokhet som faktiskt också existerar där ute.
Och jag är väl skadad på det viset, speciellt utifrån min tidigare tro
om att jag måste vara perfekt för att få finnas till,.
och vara omtyckt älskad. Så min skada är skyhöga ideal, som jag faktiskt
fortfarande försöker leva upp till, och på gott och ont till viss del lyckas med.
Vilket i sin tur omedvetet gör att jag ställer krav på min omgivning,
om att åtminstone försöka sträääva efter att ”göra rätt” ..
…åtminstone nåååån gång. Och däri ligger min frustration.

…

Även om jag är van. Och dessa restriktioner och
hemmavarande förmodligen inte påverkar mig lika mycket
som gemene man, så påverkar det. Visst gör det !
Det blir lite mindre socialt. Och jag gillar socialt då och då.
Men vad gäller nöjen, och utsvävningar, är jag nog inte så bortskämd,
och är oftast nöjd och glad med det lilla.

Igår föll snön. Bara nån centimeter, men tillräckligt för att det skulle
vara en vit dag idag. Och till råga på allt sken solen också.
Så då då barra gatt jag gå ut och gå. Det har blivit mycket, mycket promenader,
och några långa sådana på sistone. Och det i samband med att jag har
tvärslutat med godis och småkakor. Den senare är den viktigaste.
Har varit småkake-fri i två veckor nu tror jag. Två vita veckor !

Och när jag går långt och ofta, blir jag hungrig på mat,
istället för sött, kroppen skriker efter riktig mat. Och det får den.
För jag har tre frysar fulla med egenodlad mat, så de så.
Idag blev det riktigt gott, med ugnsrostade rotsaker. Palsternacka,
lök, rödbetor, små babymorötter,. och tre stoooora potatisar
skurna som pommes stripes. Den potatissorten Cherie, med rött skal,
och lite lätt skorvig, när den får ligga i jorden till hösten.
Men underbart goda i ugn. Inte alls lika bra att koka, då
det röda skalet då färgar ytterdelen av potatisen rödbrunt.
Det smakar inte illa, men ser tråkigt ut. Men som ugnspotatis, är den bättre
än alla mina andra tre sorters potatis. Amandine, Sparrispotatis, Mandelpotatis.

Och med nysnön, och soligt väder, blev promenaden längre och längre,
det blev en mil till slut. Älgspår i nysnön på flera ställen.

…
Lyckan ler mot mig, när jag sent på natten
mot den 1a december, tar på mig min
vinterskrud, med handskar och mössa, på topp,
för att få lite luft innan det är dags att ”titta in i huvvet”,
som min kära moster alltid sa, om att sova.

Lyckan ler, för att tysta, lätta flingor av pudersnö faller
ljudlöst till marken, via lampskenet från gatlyktorna.
Och det känns som det vore självaste julafton.
Inga bilar, inga fotgängare förutom en kvinna som stannar
på gågatan och fotograferar. Annars tyst, tyst, tyst…
..underbart tysta snöflingor. Som vore det magi.


Jag blir verkligen lycklig av snöfall och snövita gator
utan salt och sand. Det får man i en stad nu för tiden endast
uppleva på sena natten, innan bilar, grusning och saltning
tar bort magin…

Jag ler stort… jag kan inte torka bort flinet från mina
läppar. allt blir över en stund vackrare, som
ett julkort från en liten, liten stad. Där alla sover stilla,
och inväntar morgondagen, inväntar julaftonen.
I ett skyltfönster ser jag ”Merry Cristmas”.


Det är mer jul, i denna tysta vinternatt, i en småstad,
än någonsin några hysteriska julfilmer eller julklappsjakt
kan åstadkomma. Mer jul i denna miljö och snöfall,
än i det som folk kallar julgemenskap och låtsad fred på
jorden. Det var julafton ikväll… för mig.

Förvisso är jag utan tvivel, Tomas tvivlaren, tillika en sällskapssjuk
ensamvarg. Så den moderna Julen är inte jul. Det
är hets, utanförskap, och framförallt ett kommersiellt jippo,
som har precis ingenting med julens ursprung att göra.

Ja suger i mig, och sparar i mitt minne
bilderna som fastnar på min näthinna, och klistrar
ett stort leende i mitt ansikte, som inte ens försvinner
när jag kommit hem och klätt av mig ytterkläderna.
Värmeljusen brinner i vikingaljusstaken, och i lyktan,
ovanför köksbordet. God jul allihopa, nu har min jul varit,
och jag bokar tvättstugan den 24e december.

…
Det känns som man svävar mellan liv och död,
fast mördaren inte syns, fast mördaren
istället på sin höjd kan ge en liten käftsmäll.
Medan den dödar andra brutalt och plågsamt.
Men likt Usama Bin Laden, så lyckades viruset
och Bin Laden att mer eller mindre sänka en civilisation,
om vi nu har rätt att kalla oss civiliserade.

Alla ”stora” riken, civilisationer har fallit i bitar
genom historien. Och alla på eget grepp, genom
girighet och splittring inifrån. Bin Laden fick USA att bli
helt maniska i sin jakt på honom, och satsade
mer pengar på jakten militären än nationen hade råd med,
och trots att Bin Laden dödades, lyckades han med sitt mål.
USA reagerade precis som han önskat. USA blev paranoida
som under McCarthy -eran, och kommunistjakten.
I jakten på monster, blev de själva monster.

Och viruset, Coronaviruset, är farligt, men inte hälften så farligt
som människans reaktion på detsamma. Inte hälften så
farligt som splittringen det åsamkar människan.
Det var illa nog innan. Och om inte annat avslöjar viruset
tydligt vilken typ av varelse människan är, och det är inte smickrande.
Informationen kring corona och covid är lika irrationell
och dubbeltydigt som ständigt nya bantningskurer i dagstidningar.
Bantningskurer som lovar mirakel, men i slutända bara vill åt den
överviktiges pengar. Lösningen är enkel … ät bra mat med fett i
grönsaker,ägg fisk, mindre socker och motionera.
Vad gäller Corona finns inget enkelt botemedel,
men det enda som är effektivt, är det enda människan tycks sakna:
Respekt för sin nästa, sunt förnuft, empati, samarbete och solidaritet.

Corona avslöjar oss som småaktiga egoister, som
till och med under kris enbart fokuserar på pengar till
sitt eget skrå, till sin egen girig-buk. Och alla är experter på ett
virus som aldrig funnits, och hur än Anders Tegnell gör
så gör han helt galet, och får utstå helt befängd kritik från halva Sverige
och hela världen. Folk försvarar i media sin rätt att festa och ha roligt,
framför att samarbeta och hålla avstånd. Coronaviriset avslöjar vilken
typ av varelse den moderna västmänniskan är.
Jag är inte stolt !

Själv vandrar jag omkring på gator, jag lagar min mat,
jag dricker mitt kaffe, jag ser på min TV, och jag skriver
på mitt tangentbord….. och har det lite trist emellanåt.
Det kan jag faktiskt ha ibland… om det hjälper situationen.
Idag… just idag, tror jag inte på människan.
Hjälp mig tro på människan !

…
Mycket känslor…
några sorgsna, men inga dåliga idag.
Vädret är grått, kallt och mörkt större delen
av dygnet. Solen orkar knappt över horisonten.
den lyste på Norra sidan Ångermanälven. Jag jagade solljuset
mitt på dan, under en promenad, men solen orkade
inte hänga kvar tills jag kom upp på Remsle.

Guldgröna skogar
Men det gör inget… för jag såg solen lysa upp skogen,
och bergen, när jag gick min första 6 kilometers promenad
för dagen. Och när jag såg de guldgröna skogarna av solens
ljus, så fylldes jag av ljus och längtan. Snart blir det ljusare igen.
mindre än en månad kvar, då vänder det. På Tomas-dagen.
Tomas tvivlaren… jag … hyser hopp om ljusare tider.

Ett nytt och sundare liv
Jag håller på att promenera ur sockret ur kroppen, samtidigt
som jag slutat med godis och småkakor. Jag känner redan lite bättre
i kroppen, mindre krypande känsla i blodådror, och armar
och ben…. inbillar jag mig. Jag tog tom trapporna från Risön, upp
till Remsle, med ganska bra fart för att få igång flåset.
Nere på stan blev jag trafikkonstapel för en stund, när kort kvinna
kom gåendes armkrok med dubbelt så stor man, med krycka
och skadat knä. För när jag korsade övergångsstället, kände
jag hur halt det var, men att det inte alls såg halt ut. Så jag lät dem veta det,
och ställde mig mitt i vägen för trafiken, och satte upp en hand
och stoppade trafiken, för det tog en minut för dem att komma över gatan.
Jag gillade känslan.

Mörkerseende
Mycket känslor idag.
En andra promenad vid 18-tiden, då det var kol mörkt.
Tankar och känslor kring kärlek,
och utebliven kärlek, längtan, sårbarhet, ensamhet.
Den sällskapssjuke ensamvargen, den värderingsmässigt
jordnära tvivlaren…. Tomas. Den som inte tvivlar,,
är inte riktigt klok. Promenaden i mörker, bar iväg
mot bruket först, mot övergård, Bensinmacken, minns inte vilket
namn den har nu. Det har iaf hetat OK. Sedan in på vägen mot Vemyra,
men tar av mot Prästbordet, går ner förbi GB-skolan, viker av mot
Gärdesgatan, innan körgå’rn.

Fördomsprofileringsdokumentär
Kroppen fick sitt idag, 12 km promenad, och själen tackar och tar emot.
De hör nämligen ihop. Mina tjocka nyinköpta tumhandskar i skinn
för 499 kr, inköpta på Sportringen i Sollefteå, håller fingrarna varma.
Under dagens vandringar, är de flesta människor, inlåsta
i rullande plåtlådor, vi kallar dem bilar. Från punkt a till punkt B, och
sen hela alfabetet, under arbetsveckan. Jag ser glimtar av ansiktsuttryck
ibland, om inte det blir reflektion på sido-rutorna. Ibland ägnar jag mig
åt att fantisera om människors liv, en slags medveten fördomsprofilering,
och fantiserande. Som en dokumentär, med ögonblick ur
livet, fast skapat i fantasin.

Var människa
Varje människa, en ocean av tankar, känslor, problem,
kärlek, tragedier, lyckostormar, och inte minst vardagsliv.
Jag ser en man i en bil som ser ut att sucka och lägger huvudet
på sned… på väg … vad tänker han på ? Är han på väg hem från jobbet
och oroar sig över en något skräpig, döende relation med sambon ?
Eller tänker han på att han kommer bli av med jobbet inom en vecka?

Teknikberoende
Jag kollar min nya app, till min övervakningskamera,
som jag riktat in på spisen i mitt kök, så att jag aldrig mer ska behöva
oroa mig över att ha glömt stänga av plattorna. Det är i infrarött.
Jag vet att de är avslagna denna gång, men testar tekniken.
Nackdelen är att man på ytterligare ett område gör sig
mobilberoende, teknikberoende.

Svenskt hundliv
En kvinna går med tre st lurviga, medelstora hundar, som trasslar in henne
i kopplen, inte vägvinnande, jag fäller en skämtsam kommentar om
sladdfritt. Den går hem. Reflekterar över att så många svenskar har hund,
men att så få invandrare har det. Jag tänker att det beror på ensamhet hos oss, och stark familjesammanhållning hos dem.

Änkling
En äldre man promenerar mot mig, hans kroppsspråk,
och hans ögon är kontaktsökande, så jag skiner upp, på mitt sedvanliga
vis under promenader, och utbrister ett hurtigt ”hej”.
Jag tänker att han var änkling, och känner sig väldigt
ensam under pandemin.

Markus den store
Markus… stora, genomgoda Markus med Modomössan,
och sjukhusengagemanget, lufsar förbi i slowmotion,
och hejar, som alltid. Jag frågar om hur det går för MoDo,
fast jag inte är ett dugg intresserad av hockey på den nivån.

Brustet tvivlande hjärta
Väl hemma, landar mitt ivriga zappande med tv-dosan
på en film som är delvis svenskproducerad, ”Idomeni”
Som följer människor på flykt, i flyktingläger. Människoöden,
som vi inte kan förstå, fast det bara var drygt 100 år sedan
våra förfäder, utstod liknande flykt, men inte samma
brutala krigstrauman. Mest av allt brister mitt hjärta när..
Ayad och Khero, två pojkar drunknar vid flyktinglägret,
och pojken Saber som var där, försökte rädda dem, med hopknutna
träningsbyxor. Sedan tröstar han under flykting-åren,
brodern till Khero…. och mitt hjärta brister. Till slut får de
båda komma till Tyskland … nu tonåringar i målbrottet,
fortfarande med trauman, fortfarande stöttar varandra,
fast de hamnat i olika delar av Tyskland.

Åh vad jag önskar Att Ebba Busch Thor och Jimmy Åkesson
och Ulf Kristersson hade hjärtan… och fick se detta…
åh vad jag önskar att de vore människor,
med mänsklighet, och mänskliga känslor…
Men det är nog för sent för dem.

Men vi andra,… vi måste känna…. vi måste trösta,
vi måste älska