TomasTvivlaren

…
Tvätt är toppensysselsättning

Äntligen tvättid i morgon bitti.
Ner o göra ren tvättstugan efter andra, för att kunna göra
ren mina personliga kläder, utan att smutsa ner dem eller mig själv
i processen. Samt att få ett avbrott i göra-ingentinget, och
se på meningslösa TV-program för att få tiden att gå.
Tvätt är således Toppen !

Kris och försummade möjligheter

Under mitt hittills 53-åriga liv, har jag kommit att lära
mig att kris, verkligen är näst intill det enda tillfället att
få till stånd radikala och nödvändiga förändringar på
ett personligt plan. En gyllene chans alltså ? att resa oss
ur askan med ett bättre system, nya bättre verksamheter
och yrkeskategorier, både kommunalt, statligt och privat.
Men som de säger inom sporten: ”varför ändra en vinnande
laguppställning”. Applicerat i detta sammanhang, varför göra
obekväma förändringar som i längden är bra för mig, när jag inte
mår dåligt av det just precis nu ?

Och jag förstår även att förändring på ett större plan, kommunalt,
i ett land, eller globalt följer samma tragiska (o)mänskliga mönster.

Balans

Längre och längre ifrån samspel med naturen, balans med naturen
går vi. Och nu fick vi en liten chans att se detta iom det tragiska Coronaviruset.
Men vad är den första och största mass-reflexen som sätter in bortsett från att
för första gången i våra liv, be till en Gud vi inte tror på, för att skona våra liv?
Jo att rädda det system som gjort oss så sårbara, och omänskliga.
Vi ska alltså rädda systemet som möjliggjort den hysteriskt snabba
spridningen av viruset som dödar fler än vanligt. Vi ska alltså pumpa in
skattepengar i flygbolag och liknande, för att kunna fortsätta i samma spår ?
Vi ska alltså rädda systemet som är så bräckligt att ett virus sätter hela globala
ekonomin ur spel, bara på några veckor ?

Lägga om färdriktning ?

I teorin, finns här en möjlighet för människan att lägga om verksamhetsmål,
skapa nya sunda typer av företag och handel, minska på lyx-resandet och ONÖDIG
import och export, men inte nödvändig. Det har några MÄNNISKOR redan visat
att det är möjligt, som skolat om sig snabb till vård, tillfälligt bytt
yrke när deras företag måste entlediga folk.

Nix icket !

Men vi, människan, har oxå omedelbart visat att det
inte kommer bli någon förändring till det bättre, då vi satsar tusentals
miljarder på att rädda den miljödestruktiva handeln och de hänsynslösa
ohållbara företagen och branscherna. Även nu under epidemins troliga
högsta punkt, pratas det från ”liberala” politiker om vikten av frihandelsavtal
som TTIP. Man har gett det vackra namn och beteckningar, men bakom dessa
dolt det faktum att man genom dessa avtal tex ger företag rätt att stämma
stater, dvs länder, dvs dig och mig som medborgare, om vi röstar fram en miljölag
som gagnar vår luft, vårt vatten, och vår mat. Men kan åsamka minskad
profit för globala företag. Smaka på ordet igen: ”Frihandel”.
Det har ingenting med frihet att göra…. mark my word!

Devalvering

Covid 19 tar liv, kunskapen är liten. Men storhetsvansinnet stort
hos miljoners, miljoner experter, med fullständigt olika slutsatser.
Sanningen i vår tid, har devalverats mer än den tyska D-marken
på 30-talets slut. Då en limpa plötsligt kunde kosta 10.000 D-mark.
Sanningen, valutan sanningen är snart inte värt papperet som
ordet är skrivet på. Vi har kommit att falla för lögnens sötma
och tillfälliga stimulans, Vi jordemänniskor.

Vad vet jag ?

Vet jag själv så j-a mycket mer då ?
Nej, inte om Corona och Covid 19, jag vet alldeles
förskräckligt lite. Men jag vet en del om människor,
jag vet en del om kapitalism, jag vet en del om kriser.
Och jag vet en del om mig själv. Så det är oxå min poäng när
jag ilsket kritiserar arrogans och bortskämdhet
i en ekonomisk och hälsomässig global kris. Att jag vet väldigt lite,
men det gäller alla… till och med forskarna som sägs ska veta mest
Även dessa, vet i princip ingenting om själva viruset, sjukdomen,
eller vilka åtgärder som fungerar bäst på kort sikt
och i längden.

En som håller käften och bidar sin tid.

Skönt är väl ändå att Åkesson och kompani avstått från
att skylla även detta på muslimerna och Islam.
Men lugn… när detta lagt sig kommer deras lögner tillbaka
jag skulle kunnat sätta pengar på det…. om jag spelat.

Jag hoppas på nåd för min manlighet

Nåja. jag får väl göra så gott jag kan, fortsätta slåss mot stupiditet
vilket kan vara en ganska ensam kamp i dessa dagar. Jag blir ombedd
att tänka positivt istället. Jag bakade bröd i morse, tog en lång stärkande
promenad på kvällen, belönade mig med hemkokt varm choklad
när jag kom hem. Jag kan eventuellt ha gjort mig skyldig till ett ofredande
under promenaden. Då en ung tjusig tjej gick bakom mig i några kilometer.
bara tio meter bakom, jag hörde hennes steg. Jag menar det handlar numer
inte om vad som hänt eller inte hänt, utan hur kvinnor tjejer upplevt det
som hänt eller inte hänt. hon kanske tom kände sig kränkt av att jag INTE
vände mig om och gav henne uppmärksamhet.

Nåja… jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Och hoppas att jag inte blir anmäld, för att jag gick framför
henne så länge och varken gav henne uppmärksamhet eller
lyckades gå en annan väg. Det är bara att hoppas att hon inte upplevde
det som ett brott, eftersom sanningens betydelse , dessa dagar har
devalverats till lägre nivå än Italienska lire innan de fick euro.

…
Det regnar tårar av kärlek, ner för min kind.
De slutar inte falla… jag vill inte att de ska sluta … inte än.
För de för mig alltid tillbaka till livet igen.
Så rinn älskade kärleks-tårar, ner för min kind tills Zombien i mig
inte tar plats, skalet som skyddar utåt, hindrar också inåt
Låt tårarna rinna från kinden ner till hjärtat och rör vid mitt döda
hjärta och väck det till liv.

Jag kan minnas dem alla. De stunder en vänlig gest, ett leende,
en stunds varande vid min gråt, ett vackert ord, ett ärligt
kärleksfullt ord om hur värdefull jag är. Jag minns dem alla,
och för alltid, för det förde mig tillbaka från döden,
från Zombie-land, landet utan hjärta.

Denna gång väcktes mitt hjärta av ord från en Brittisk kvinnlig
ambulansskötare, på väg hem från fall av självmordsbenägna
och narkomaner. Nånting i stil med:

”De söker inte hjälp, för de har aldrig upplevt det, och tror inte att
de ska få hjälp, att de är värda hjälp.”

och

”Allt som behövs är en pytteliten gest av vänlighet, och det kan förändra
en människas liv för alltid”.

Och nu regnar de igen, ner för min kind.
För jag minns när Morbror Rolf tog i mig när jag var untouchable.
Och jag minns hon som visslade glada melodier, och smekte mitt hjärta
via min tonårskind i Zombieland, där inget liv bor,
där ingen kärlek finns, där inga vänner finns.
Och gav mig en anledning att kämpa.

Allt som behövs är en pytteliten gest av vänlighet, och det kan förändra
en människas liv för alltid

Och jag minns hon den gamla professorn, som såg igenom mig
när jag ständigt hamnade efter i skolarbetet på högskolan, för att
jag var på väg ner i djupa mörkret. Och jag sa att då fanns det hopp om att få
klart arbetet när hon gav mig uppskov på arbetet. Då såg hon på mig allvarligt
men inte strängt och sa:_

”Det finns alltid hopp Tomas, det finns alltid hopp”

Jag föll ned i mörkret, och skolarbetet blev inte klart.
Men orden och tårarna regnade ända ner till hjärtat
och gav mig anledning att fortsätta kämpa. Om så det bara skulle
bli en enda gång i livet jag skulle känna lycka, så är det den jag
skulle kämpa för …orden planterades ,djupt i mitt hjärta.
”Det finns alltid hopp Tomas, det finns alltid hopp”

Det finns ett tiotal sådana människor och stunder,
där jag väckts upp från de döda. Och jag tror det finns lika många stunder, då mina ord,
min beröring , min omtanke … har fått tårar att rinna till någons hjärta
tårar som med hjälp av solen sedan fått kärlek att växa,
liv att bli till.

Det regnar tårar av kärlek, ner för min kind, och ner i mitt hjärta
så när solen sedan skiner på det, skall där växa kärlek,
skall där växa liv.

…
Ibland avskyr jag att jag så ofta har rätt
i min desillusionerade blid av omvärlden.
Vi ska ju vara så förbannat glada och positiva hela vägen
ner i graven, så någon desillusionerad form av avklädd
sanning och avslöjanden som är negativa, finns
inte plats för. Nå’n som påpekar det galna i vårat ohållbara
sätt att leva, finns ingen plasts för. För vi ska ju vara så jävla positiva,
när vi skrattar in avgaser i lungorna, äter deformerad Norsk
odlad lax, och bötfäller den som avslöjat misskötseln,
av laxodlingen.

Vi ska ju skriva ”finaste du” och ”styrkekramar” till människor
vi egentligen inte bryr oss om, på vår låtsas-bekantskapskrets
på Facebook. Inte komma med jobbiga engagerande saker som
att vi indirekt dödar våra barnbarn genom vårt sätt att leva.
”Styrkekramar på er barnbarnen…. men ni måste förstå, vikten
av konstant tillväxt och allmänt slöseri, hoppas ni dör värdigt,
finaste ni” Och vi ska ”tänka positivt” men inte offra nånting själva.

– ”Denna dokusåpa tog en intressant vändning den senaste veckan
när 22 forskare, i Dagens Nyheter, krävde att politikerna skulle ta
kontrollen över myndigheterna i Coronakrisen.
De hade data som visade att Sveriges dödstal nu var högre än Italiens.
När de sedan blev påkomna med att siffrorna inte stämde svarade de
med att deras poäng var det viktiga, inte siffrorna.”

Länk till hela artikeln

Jag är ofta trött på att få rätt över mina desillusionerade
analyser och funderingar. Jag har LÄNGE hävdat just detta med det
galna i att blint lita på forskare, bara för att de kallas för forskare.
forskning och vetenskap är väldigt viktigt. Men att tro att allt
som forskare säger är sant. Är lika dumt som att tro att
reklamen på TV bara vill dig väl och gör allt för din skull,
och inte för att tjäna pengar. Eller lika dumt som att blint lita på
politiker, utan att ifrågasätta deras ord och budskap.

Jag har länge sagt att det finns lika många vetenskapliga ”sanningar”
som det finns forskare. Och forskningen är nästan aldrig entydig.
styrd av både högfärdighet, stolthet, pengar till eget lyxleverne för
forskarna som blir trodda. Jag har ingen exakt siffra på hur många
av alla forskare som är anställda att forska fram de resultat som deras
arbetsgivare, miljardföretag, vill ha för att kunna fortsätta sälja
ohälsosamma produkter. Produkter som tillverkas på ett ohälsosamt vis, utnyttjar
barn och fattiga. Tobaksindustrin, sockerindustrin, vapenindustrin,
drogindustrin. alla har de ner eller mindre betalt forskare för att
”forska fram de resultat företagen behöver för att kunna fortsätta sin vidriga
verksamhet.

Alla ska göra karriärer idag. Vården är inte ett arbete. Det är en karriär.
Läkare, sjuksystrar gör det inte för att ha ett jobb, utan för att få mer
pengar själva. Privata vårdföretag tillåts av politiker som VI har valt
till makten. Där de kan ta ut vinster på verksamheten som är delvis
finansierad genom SKATTEPENGAR. Och ingen jävel reagerar.
Det är tex inte helt ologiskt att gissa att spridningen av Corona kan ha
fått hjälp av att vårdbiträden, är kraftigt underbemannade,
för att företaget ska kunna maximera sin vinst, och minimera utgifter.
det är själva grunden i företagande, vilket i var vettig mans hjärna
betyder att sådan verksamhet inte lämpar sig för vinstmaximering.

Men inte i Sverige inte, här är man kommunist och gillar Stalin
om man anser att privatpersoner inte ska kunna ta ut vinster på skattebetalarnas
och inte att förglömma åldringarnas bekostnad. Det fick inte kosta nånting
Och nu betalar de äldre i första hand priset med sina liv. Det är logiskt att ju färre
anställda som ska ta hand om flera äldre, desto större blir spridningen av virus.

Men ”styrkekram”, ”finaste ni”, och ”tänk positivt”,
så kommer säkert världen förändra sig och lära sig
Och marknaden kommer sluta utnyttja människor, politiker kommer bli
kompisar allihopa, Och pressen kommer sluta skrämma
folk för att det klassas som bra nyheter när en kändis dör
i Covid19. Skål på er bröder och systrar…. ”finaste ni”

…
Under påsk kändes det nästan som ”Pestens tid”
när man var ute och gick. Nog för att folk brukar resa bort
till sine hytter, under påsk, eller utomlands. Men det är även
normalt sett ännu en frossarhelg, för den missnöjde svensken.
Eller… vem försöker jag lura. Varje helg är en frossarhelg för den missnöjde
svensken. Och nu är det extra tufft när man varken får grilla eller
gå på after ski. Och sen är den missnöjde svensken sur på Anders Tegnell
och regeringen, som plötsligt är näst intill skyldiga för Coronavirusets
existens och farlighet. Och HERRE JÄVVVLAR va mycket experter
det har dykt upp nu helt plötsligt, som i efterhand sa att de på förhand
visste vad som skulle gjorts, fast de på förhand HÖLL KÄFTEN!
Fast det inte på långa vägar är över, eller står klart vad som
orsakad vad. Är det inte märkligt hörrni ?

Och om man ser till folkets maniska inköp, så är den missnöjde,
bortskämde svensken hemma och bakar och bajsar hela dagarna.
Jäst och mjöl fortfarande slut. Trots att Sverige är självförsörjande
på detta. ”och hur fan kan ni ha slut på Griljerade Medelhavssniglar
i Enhörnings-horns-sås !??? – Jag brukar ju alltid äta det !!!!!”
Undrar missnöjd kund som stått och hängt på låset när varuhuset
öppnar, livrädda att deras bortskämda konsumtion ruckas en aning
under kristider. Medan andra ligger och dör på ålderdomshem.

En annan kris är de bortskämda svenska kvinnornas kris, i det bortskämda
mest jämställda jävla landet i hela världen. Flera artiklar handlar nu
om hur illa kvinnor far i krisen. Samtidigt som det är en kraftig
övervikt av män som både blir smittade och dör. Det är lite som folkslaget
som nyligt blev näst intill alla vuxna män blev utrotade, avrättade.
Och man läser en artikel som handlar om hur hårt det är för kvinnorna.

Och i Skåne har en rektor som kritiserade förbudet av slöjor på skolan
blivit ”arbetsbefriad”, i en kommun av bortskämda jävla svenska i huvudsak
män som är allergisk mot slöjor men tycker sjalar till folkdräkter
är fint. Och jo… ”rektorn avskedades inte alls pga sin kritik, utan
pga från kommunens sida icke redovisade ”allvarliga brister i ledarskapet”
Jo jävlar ja !!!! – och det heter CHOKLAAAAADBOLLAR, för att det är CHOOKLAAAAAD
i dem, era förbannade höns-hjärnor !

Och nu ska vi plötsligt stödja alla jävla banker och företag som finns,
som många av dem spottar slem på allt vad solidaritet till sjuka och arbetslösa
är under icke kris, allt vad skatter heter. Jag vet iaf vilka jag stöttar,
den saken är klar. Jag stöttar mina grannar med inköp av matvaror.
Jag ler extra mycket och säger ”hej” till främmande människor
som ser likbleka ut i ansiktet av skräck för andra människor.
En hårt ansatt Anders Tegnell, en klok och jordnära Jonas Sjöstedt.
Min bouleförening fick några riksdaler !
Jag köper en kopp kaffe av caféägaren som alltid varit generös och
vänlig mot mig. – Ingen av dem är bankdirektörer, eller nå
jävla låtsas-jobbs-influensers !

Skäggiga män i högklackade skor i jurys, för att långsiktigt, vuxenuppfostrande
försöka programmera bort homofobi, men troligtvis bara skapar fler homofober
i sin massiva TV-kampanj. Och en Malou Von jävla Sivers som kan hitta nåt feministiskt
orättvist i tammefan vad som helst, vilket ämne som helst.

Nä nu måste jag gå o skölja munnen
efter alla munkräkningar, och försöka sova,
får väl göra nån jävla mys-yoga eller nå’t

GOD-FÖR-HELVETE-NATT-DÅ !!!!!!!

…
Ljuset räckte länge idag.
klockan 20, var det ännu ljust.
Jag lever idag oxå, men det är en dyster värld
vi vaknar upp till varje morgon. Visst kan man låtsas som
inget har hänt, och tänka positivt. Och visst tar media varje chans att
sätta mörka rubriker, om de kan. Det är tydligen deras jobb.

Jag hade drömmar när jag var yngre. Det var inte så storslagna drömmar
om du frågar Sven Svensson, eller Anna Andersson. de medelsvenska svenskarna,
med 35.000 i månadslön, hus, ett par spruckna familjer bakom sig, och för närvarande
otrogen med sitt senaste kap.

Jag hade drömmar om kärlek, drömmar om egen familj, om ett arbete
där jag trivdes. Nästan aldrig var drömmarna om rikedom. Det har hänt att jag
drömt om mindre tipsvinster förr i tiden. För att kunna köpa en motorcykel,
och kanske ett lite torp att odla på. Den största drömmen var ändå att hitta hem,
och att finna mig själv. Den andra hälften av den drömmen är väl så nära det går att
komma. Och visst har jag hittat hem, geografiskt. Men jag har inte hittat hem,
till en egen familj, där jag känner mig efterlängtad… och åtminstone lite förstådd,
accepterad, kanske till och med älskad. Jag har mer eller mindre gett
upp den drömmen, eller åtminstone gömt den långt, långt ner i nån källare,
och glömt var jag lagt nyckeln.

Men det är okej. Det finns värre öden. Jag vaknar inte bakfull på nån
parkbänk, och är osynlig för en fördömande omgivning. Jag har inte blivit
en som kliver över lik för pengar. Jag har inte sålt min själ,
jag vet vem jag är, och vad jag står för, även när det
innebär att vara jävligt ensam om det. Det är trots allt ett
ytterst ovanligt karaktärsdrag i vårt land, i vår tid . Att stå för sina åsikter,
och försöka leva som man lär. Det är värt någonting,
när jag går och lägger mig om kvällarna.

Det kommer alltid att finnas människor som tar vad de kan,
oavsett konsekvenser för andra…. alltid ! Och det kommer alltid finnas
utsatta människor, som lär sig medkänsla. En känsla som har en stark
förmåga att försvinna med yrkesmässig framgång och rikedom.
På så sätt anser jag mig lyckligt lottad.

Man får vara glad att man lever.
Nu börjar även de ”odödliga” inse det. De som haft karriärer, pengar
och makt… och inser att det inte skyddar mot allt.
Nu skriker sig många av dem hesa över hur viktiga de är,
och hur staten som de annars tycker är värdelös att ha, ska kasta
pengar just över dem. Jag bidar min tid, får se om jag klarar mig
hälsomässigt och ekonomiskt. Jag har vissa fördelar gentemot majoriteten iaf.
I fråga om anspråkslöshet och överlevnadskonst, på lite.

Men det finns givet gränser för mig oxå, som jag absolut
inte styr över. Men nu börjar de ”odödliga” känna sin egen dödlighet oxå,
och blir verbalt aggressiva och försöker göra stora vinster
till följd av viruset. Och hänsynslösheten syns på affärer,
där de som är stadd i kassan har möjlighet och tillräckligt
brist på samvete för att länsa hyllorna. Och än en gång
kallas vanlig empati och solidaritet för kommunism och
totalitärt, när verkligheten är precis tvärtom.
Ett sätt att försöka skydda sin upphöjda position,
sina tillgångar.

Jag hade drömmar… fler drömmar förr än nu, något större drömmar
då än nu, om än aldrig speciellt orimliga eller stjärn-höga.
Drömmen om torpet, trots all sin orimlighet lever kvar.
En liten jordplätt att odla lite grönsaker på.
Men jag har iaf hittat mig själv hyfsat bra. Och jag
är en god omtänksam människa ! Jag har aldrig varit otrogen.
Inte alla som kan skryta om dessa särdrag nu för tiden,
när allt kommer omkring.

Och imorrn är solen uppe till 20.05

…
Nu har äntligen Martin kommit hem igen.
Har varit borta några veckor, på spa… gitarr-spa.
Fått nya strängar och stallet, sadeln och halsen justerad.
Nu låter Martin riktigt bra ! Martin var på samma spa som
min faders Ibanez-bas. Den har nya slipade bassträngar.
Och klingar vackert den oxå. Han fick en bror förresten nyligt,
som hette Ibanez, fast gitarr, med mick-uttag och allt.

Resten av familjen hänger mest, med varann, på väggen. En Tangelwood,
en Hoyer och en rätt så illa medfaren Alhambra. Alhambran som
blev tappad i backen som ”barn”, och fick limmas ihop på nån butik,
vid Fridhemsplan tror jag det var. Nu börjar lagningen göra sig
påmind på äldre da’r, likt skorrig artros eller reumatiska noter.

Det är inte lätt att vara liten.

Mina söta grann-ungar, med Afrikanska föräldrar.
De ungarna som ser ut som dockor, är aningen gränslösa,
och har vid ett antal tillfällen varit på väg in i min lägenhet.
Kanske pga att jag så glatt hälsat på dem, och pratat med dem i trappuppgången,
både när de varit glada och när de varit ledsna. Pojken som är 4 år kanske,
och är något svår att förstå, men babblar på oavbrutet och förväntar sig svar.
Han hade en jättestor röd luva på härom dagen, och eftersom jag inte begrep
vad han surrade om, försökte jag skifta fokus och ett språk och till ett ämne
som även jag behärskade. så jag sa: ”vilken fin mössa du har”

Men han var inte riktigt nöjd, för han hade inte fått svar på sina
frågor till mig., som jag var för korkad för att förstå. Och fortsatte. Jag begrep
ingenting fortsättningsvis heller, och försökte enträget byta samtalsämne till
den röda mössan. Till slut gav han upp, och föll till föga, sa – ”tack så mycket”
klart och tydligt, och förståeligt, bugade och bockade samtidigt ända er till
knäna.

Liten otursförföljd syster

Hans lillasyster var/är ett än mera intensivt yrväder. Och är i åldern
då man nyss lärt sig gå och halvspringa, med otaliga ’ramlingar’.
Gissar 3 år. Med Afrotofsar åt alla håll, och små svarta dockögon.
ständigt på flykt, och troligtvis helt omöjlig för mamman att ha koll
på hela tiden. Nu hade hon rymt ner till min dörr när jag pratade med Viola
vid dörren till min lägenhet. Och skulle bara in hit till mig, hade hon tänkt.
Hukade sig förbi Viola som försökte stoppa henne med benet. Och slog i det lilla
söta huvudet i hörnet på min metallkorg, som sitter på insidan ytterdörren.
Och när hon kommit förbi det hindret stod en gammal gubbe på 53
år och stoppade henne med orden…

– Nej, nej, nej du får inte komma in hit !!!

Gubben tänkte Corona. Och mamman kom precis ut då och sa,

– Hon är så varm ! (feber)

Så gubben tänkte nog rätt.
Men om allt detta vet ju inte en stackars febrig flicka nånting
Först slog hon huvudet, och sedan blev hon portad.
Så hon grät nog lika mycket för att ha blivit portad som att hon
slog i huvudet, det lilla livet.
Det är tufft att vara liten.

Gubbsnack

Annars tog jag en 5 km promenad, in i skog och fågelkvitter.
Jag har aldrig lurar på när så vackra konserter spelas upp gratis
i skog och mark. Snön var nästan helt borta. Och i skogen visste ingen nånting
om Corona, och ingen ville sälja saker som jag inte behöver. Det bara kvittrade
och sjöng för mig när jag pustade och flåsade uppför nipan. på andra sidan
älven, om gamla mejeriet. Och stötte på en gammal vän vid namn Jonas, på
hans jobbrast, och surrade lite gubbsnack. Som bara gubbar förstår och
intresserar sig för. Boule, boule och boule pratade vi om.

Ännu en Corona-inhandling på COOP gjordes för pensionerade grannar.
Som annars väldigt ogärna vill vara till besvär. Han som en gång ramlade
i sin lägenhet, när jag var på väg ut på promenad. Och han ringde och
frågade om jag var upptagen, men missade att tala om för mig att han
låg på golvet. En hög-hjärtelig utskällning erhöll han då av mig. Och nu
har de förstått att det är okej att ta emot hjälp.
– ”De vill ju inte ha oss pensionärer springandes där”
sa hon om detta med införskaffning av mat med mera.
Mycket trevliga grannar.

…
Jag och andra UFOn

Jag menar det är väl inte så att dagarna bara bombarderas
av möten och kommersiella ”upplevelser”. Men det är inget nytt
för N’Kai-Tooomas. Det är mer faktiskt att jag känner mig lite
mindre som ett UFO i den här världen, när övriga världen får
snosa lite på hur det är att vara socialfall. Helt plötsligt är folk
lite mindre fördömande mot en med långtidssjukskrivning,
av någon outgrundlig anledning.

Hårdvaluta

Jag propagerade i fjol, lite för att köpa hårdtvål, utifrån både
hushållsekonomiskt perspektiv, och miljösynpunkt. Att tvätta både
händer och kropp med. Och även håret, om håret är kort.
flytande tvål och dubbeldusch betalar du egentligen för att bära hem
vatten, till tiodubbla priset, och räcker en hundradel så länge.
Jag blev betraktad som om jag stormat in på FI:s årliga konvent och
skrikit att: ALLA KVINNOR SKA TILLBAKS TILL SPISEN OCH FÖDA BARN !!!!”

Men så verkar nånting ha hänt nu på vårvintern, som
har gjort massor av flytande-tvål-människor till hårdtvåls-människor !
Vad månne kan ha orsakat det ? För Barnängens hårdtvål tog slut före
toapapperet och spagettin på COOP Sollefteå. Då förstår ni !
Kan man kalla hårdtvålen för ”hårdvaluta” i dessa tider kanske ?

”Trasiga” idéer

Jag hade ju/har ju andra galna idéer också, som ansågs vara
mer eller mindre idioti-förklaring på. Som helt plötsligt nu i dessa
tider inte är så dumt ändå, har jag blivit informerad om. Den till ex
om att jag tar överblivet hetvatten från vattenkokaren och häller över
min Wetex-disktrasa som då blir bakteriefri… virusfri…
Jag tänker när man nu går runt och torkar handtag och liknande,
kan det ju vara idé att trasan är ren.

Född i fel tid… avlutar i rätt tid ?

Jag har länge faktiskt tänkt att huruvida man är framgångsrik i sin
samtid, har att göra med vilka egenskaper som den samtiden
premierar. Mina egenskaper, tycks inte helt ologiskt vara skapta för kris,
eller jordnära, långsiktigt, lokalt, empatiskt leverne. Jag känner mig
mest som ett UFO, när det kapitalistiska ekorrhjulet snurrar som fortast,
och alla samlar saker och pengar på hög, reser runt halva jordklotet för
avkoppling som finns allra troligast inom 100 meters avstånd.
Dvs när allt ”är som det ska vara”
Jag hade kanske vart en exemplarisk medborgare under bondesamhällets
tid… hôcken f-n vet ?

Till och med hatobjektet Löven

Jag som låååångt innan Corona, drastiskt minskat på slöseri av toapapper.
Är jag något så hemskt som ”normal” nu då helt plötsligt ? Nä Gu bevare mä
för nåt sånt ! Till och med Svetsaren som var hatad statsminister, blir plötsligt hyllad,
för egentligen samma framtoning som tidigare.

Lika jävlig mot alla

Nordic Green Energi, tyckte det var en bra idé att skicka runt
dörrförsäljare i tider karantän-uppmaningar. När jag öppnade dörren
stod en ung flicka där, som charmigt presenterade sig som ”Stina
från Nordic Green energy”. Men jag fick inte ihop det, för när
jag såg henne trodde jag att hon skulle öppna truten och be om att få
sälja kakor och tunnbröd till sin skolresa i nionde klass. Jag blev dock
räddad av min invanda rutin att slänga igen dörren mitt framför näsan
på alla jag inte känner som vill åt min plånbok.
Såväl påsk-kärringar som slav-bud till kapitalistiska lurendrejare.
Likt jag gör på telefon, om jag råkar svara.

Ella 3 år

Min dag blev ändå en lysande dag. Mycket för att jag av en händelse,
fick ett videosamtal, från Stockholm. Mycket osäker på om
jag skulle klara av sådana teknikaliteter, svarade jag dock, och såg nunan
på min vackra kusin Jenny. Vilket i sig gjorde mig jätteglad.
Men framför henne, bakom henne, på ena sida om henne,
på andra sidan om henne, långt bort och nära, for en 3-årig virvelvind
omkring och deltog i samtalet och levde glatt rövare genom samtalet.
Ella !
Jag kände mig för en stund som en lycklig stand-in-morfar.
En titel som smäller högre än ”President” eller ”VD”
Hon visade alla sina bilar, och pratade i mun på mamma,
och skulle till ballongparken sedan.

Så nu med ren diskbänk, nyskurat golv, nyduschad kropp rakade
kinder och barn-glädje-fylld själ, kanske jag sover gott i natt.

/lycklig stand-in-morfar

…

Morötter, potatis och palsternacka puttrar
i kastrullen, med olivolja, salt och peppar
och sedan kokande vatten. Det mest o-kulinariska
av alla o-kulinariska rätter, värms på ett o-kulinariskt
vis i mikrovågsugnen – fiskbullar i dillsås.

Värmeljus i vikingaskepps-ljusstaken, och även
taklyktan ovanför mitt, på AMU, 1989 , egentillverkade
furu-köksbord. Furu som är fruktansvärt omodernt och
icke stilfullt, har jag blivit varse av diverse vänner och
bekanta. Ingenting är rätt i mitt hem, för en som följer trender,
allt är rätt i mitt hem för en som skiter i trender. För Kai-Tomas
Lundin, årsmodell 1966.

En konstig, konstnärlig björkstam, med skivor av en jättegrov
björkstam, som är införlivade med den smala björkstammen,
utgör små hyllor. Helt galet och helt fel, men fantastiskt fint.
Speciellt när en takhög grönväxt står intill. Potentiell musik hänger
på väggarna i form av gitarrer. Och ett begagnat elpiano väntar
på att bli klinkat på.

Nu har rotsakerna puttrat färdigt. Jag serverar på en Berså-talrik,
häller upp ett glas alkoholfri Staropramen. Solen har gått ned,
men mörkret har ännu ej tagit staden. Jag tittar ut över älven,
och ser gatubelysningen spegla sig i det mörkt blå vattnet.

Husdrömmar Sicilien

Jag sträck-tittar på SVT play, ”Husdrömmar Sicilien”, fascineras av
Marie Olsson Nylander, som tillsammans med sin man Bill, tar sig
an ett enormt husprojekt. Från min synvinkel enorma pengar oxå.
Så det är overkligt för mig. Jag som chockeras av att en tapetrulle
idag kostar 500 kronor. Och tänker att jag kan leva och dö
med de tapeter jag har. Det är väl mer än 7 år sedan de lovade
att fixa till efter vattenskadan i badrummet, pga takläckage.
Jag har gett upp det där. Duschslangen, har munstycket lossnat på igen.
Men det är ingen mening att påpeka. Jag duschar utan munstycke. Och
det kostar hyresvärden mer pengar.

Energiknippe kaos

Marie fascinerade mig. Kommer från cancer som hon blev frisk ifrån,
men är världens energiknippe. Ett energiknippe kaos. Jag är allergisk
mot kaos. Jag klarar djup sorg förlust, dålig ekonomi, dåligt väder,
Jag har tom lärt mig hantera att människor lämnar mig.
Men inte kaos… kaos är skrämmande. Det kommer från barndomen, med
häftiga moderns vredesutbrott, som blixtar från klar himmel, hot
och skrik, galenskap, självmordshot…. kaos. Jag har än idag svårt att
hantera kaos.

Vandrande känselspröt

Från början av programserien, fångas jag av hennes energi, drömmar
visioner, som gränsar till naivitet. Helt orimliga drömmar, känner dom, han,
och även jag. Jag uppfattar henne som en vandrade känselspröt,
full av liv, stress, oro, skratt, kärlek, konstnärlighet, strul. och kaos.
Nämnde jag att jag än idag upplever kaos ohanterbart. ?

Liv

Men jag fortsätter titta, delvis för att jag älskar att se på hantverkare som
kan sina saker. Och gamla byggnader. Det blev lite för lite av det tycker jag.
Men jag tittar på alla 8 avsnitt. Och i det sista avsnittet, formas Maries
drömmar till verklighet. Hon inreder med målmedveten, kaosartad frenesi.
Och resultatet blir fantastiskt. Men det är inte resultatet jag bär med mig från
att ha sett programmet. Det är Marie Olsson Nylander. Det levande kaosartade
känselsprötet, som bara är …LIV. När hon mellan stress och oro, brister
ut i hjärtliga skratt, så känner jag vilken levande människa.
På ett sätt min motpol, jag som ägnat en hel livstid till att plocka ihop
mig efter att tidigt blivit präglad av kaos, osäkerhet, hot.

Ett annat sorts kaos

Jag är en bra människa, en bra man. Jag kan inte , bör inte, ska inte
vara ett vandrande kaos. Det är Marie bra på, i den allra mest
positiva bemärkelsen. Jag bär med mig mitt kaos från barndomen.
Det kan ingen positivitetskonsult i världen förändra. Men jag påverkats
lite av Maries hjärtliga kluckande skratt, och blir inte lika rädd för
kaoset inombords….eller utombords. Livet är ju trots allt …
delvis kaos.

Paradoxer

Och ingen har egentligen kontroll. Ju mer man släpper på kontrollen,
desto mer upplevelse av kontroll får man. Paradoxalt nog. Ju mer du försöker
FÅNGA lyckan, desto mer rinner den ur dina händer. Ju mer du försöker
göra någon till din, desto mer dör kärlek. ju mer du försöker köpa dig glädje,
desto fattigare blir du i din själ, än hur mycket pengar du har kvar.

Kärlek är kaos, lycka är flyktig, livet är kaos.
Inget är beständigt… Det lärde Maries hjärtliga skratt mig,
om mig själv.

…
Det snöar så vackert utomhus, med stora vita
lapphandskar. Och jag borde låtsas att det är december,
för i december är sådan snövit snö innerligt välkommen.
Äh va f-n, jag njuter av det vackra medan det är.
Den smälter ändå bort snart, och våren kommer inge
senare för det. Så här är det ju faktisk varje år, med
Aprilvädret, så varför irritera sig på det.

Det finns ju andra saker som vore mycket mer
irriterande om det skedde… att dö till exempel.
Jag känner inte alls för det faktiskt !
Det skulle störa mina planer å det väldigaste.

Riskgrupper hit, och Statsepidemiologer dit.
Ska vi vara ärliga, så vet vi inte ett skit om våra
förutsättningar att överleva, eller om det bara blir en skitförkylning.
INGENTING vet vi. Sannolikhet var det ja. Sannolikheten har inte
mycket att komma med om man är död.

– Ja hen dog ju faktiskt, trots att hen var ung
– Ja DET var inte speciellt sannolikt
– Näe … men hen är ganska död ändå faktiskt

Ja ja ja – jag tillhör det mjäkiga, hypokondriska spannet av
ynkliga människor som inte är så bekväm inför tanken att dö.
Än hur liten risken är. Jag tillhör inte de odödliga,
som viftar bort osannolikheten som en irriterande
sommarfluga vid sängdags. I’m so fucking sorry för det.

Men det förekommer en hel del hyckleri, och skitsnack
nu i ”pestens tid”. Tex det unisona omtankes-propagandan
för våra äldre. ”Det är för våra äldre, det är dem vi ska tänka på”
Jo jävlar ja…. Alla vi hypokondriker är väl i själva verket rädda för
att dö själva ? Nä häpp !!? inte det nä !

Rätta mig om jag har fel. Det var inte mycket satsningar
på de äldre innan det blev ”pestens tid”.
Vårt konsumtionsfixerade samhälle värderar inte
gamlingars livserfarenheter speciellt högt.
Sätter dem på sjukhem, i bästa fall. Kanske får tid att ringa till jul.

Men visst finns det alltid två sidor. Det finns faktiskt en hel del vänlighet
och omtanke från vissa, även nu. Allt är inte skit.
Men jag tycker fortfarande det vore oerhört dåligt
ur en högst personlig synvinkel, att dö … iaf redan nu !