TomasTvivlaren

…
Ett svårstoppat virus ?

Det har spritts ett virus hos svenskarne de senaste
decennierna, mot vilket inget vaccin ännu har hittats.
Det finns de som tror att det måste få
verka ut helt och drabba mänskligheten.
För drabbar oss, det gör det, och människooffer
skördas….

Epidemi ?

Man skulle, om man ville, i vanlig ordning
kunna skylla på andra över rådande epidemi,
vilket faktiskt oxå är en del av viruset, att skylla på andra.
Att prata om personligt ansvar, utan att ta något sådant själv.
Man skulle kunna skylla på politikerna, vilka givetvis har ett stort
ansvar för samhällsbygget, lagar och förordningar.
Men vilka har valt dessa politiker då ? Och hur många av medborgarna
vet vad de röstar på ?

Så kom det uppifrån och ner, eller nerifrån och upp ?

Så frågan är om viruset har spritt sig FRÅN inhumana politiska rörelser
så som den ekonomiskt segregerande borgerligheten, som bäddat för i
sin tur det inhumana, främlingsfientliga SD,
och inhumana, ojämställda rörelser som feminismen och metoo.
Eller om det skapats sådan inhumana politiska verktyg underifrån,
av människor som dig och mig ?

Är det ansvar ? Ansvar för vad ? Ansvar för vem ?

För det pratas om ”ansvar” på hög politisk nivå, och på hög
företagsnivå. Det pratas om att de måste ha höga löner, för
att de har ansvar. Ändå verkar det oerhört ovanligt att dessa
tar sitt ansvar. Om de gör el, får de höga avgångsvederlag i flera
år, och inte allt för sällan alldeles strax ett annat högt betalt jobb,
kanske ännu mer. Är det ansvar ? Ansvar för vad ? Ansvar för vem ?

En teori om hur det börjar

Det här cyniska sättet att se på människor, började nån stans öka
utifrån ekonomiskt välstånd. Och ekonomiskt välstånd ökade många ,
många medborgares vilja att skydda egendom, öka förmögenhet,
bygga murar runt sina små samhällen, runt sina ’herrgårdar’ och ’slott’.
Så kanske pga av att vi värderar våra liv i pengar och egendom,
så har vi skapat den grogrund för att se ner på de som inte lyckas, som
människor som får skylla sig själva. För ”Jag lyckades ju minsann, och
det beror ju på att jag tog mitt ansvar”
Ansvar för vad ? ansvar för vem ?

Det enda vaccinet ingen vill ta

Det enda vaccin jag kan se mot detta virus,
är att värdera människor högre, än pengar och egendom.
Men smittan är så spridd, ända ner i de rödaste
gräsrötter, att även de flesta av oss, suktar efter rikedom,
efter egendom, före medmänsklighet. Och vårat hopp om rikedom
satsas det miljarder på i casinoreklam, på tvingade postkodlotterier,
bingolotto etc… På så sätt upphör vi kräva ett mer jämställt
samhälle, ett mer homogent samhälle. Ett samhälle som bevisligen
skulle minska incitament för stölder, minska incitament för att
bli våldsamma, minska incitament för att hata din nästa, utifrån kön,
eller religion, eller hudfärg.

Viruset tränger in….

Viruset tränger in, ända längst in i vår medmänsklighet,
fräter på vår empati. Viruset har i ord och handling
färgat hur vi behandlar vänner, bekanta, nära och kära.
När vi börjar prata om ”eget ansvar” inför människor vi tycker om,
istället för viljan att finnas för varandra. När vi pratar om
att ”Du väljer själv hur du mår” i dekalpositivismens ytliga
era. Viruset tränger långt in i oss,
inte bara långt in i samhället, utan långt in i våra hjärtan,
våra relationer… vår mänsklighet.

Inte så svårt egentligen

Det är egentligen inte så svårt att vara en vän… det är bara att
tänka ett steg längre än egen vilja i varje moment,
ett steg längre än egen egendom varje dag,
ett steg längre än egen plånbok, i våra liv.
Svårare är det inte !
det är en prioritering, människor före pengar,
kraftigt förenklat. Jag skulle kunna avsluta
med ett dekalpositivistiskt uttryck som skulle passa här, men avstår,
för då blir jag en del av viruset.

…
Något gör ont i mitt hjärta.
Som förklädda vassa pilar utifrån,
stör de rytmen i mina hjärteslag,
får det att blöda.

Ett trött hjärta

Det är ett trött hjärta, ett gott hjärta,
som inte förstår sin samtid, ett ensamt hjärta,
bland många digitala vänner,… i cyberrymden.

Jorden vi ärvde, Jorden vi fördärvade

Luften vibrerar av lögner, och ni och vi,
på bekostnad av syre, och oss och flertalet.
Etern, internet är förgiftat, och paradiset
var aldrig i guds rike efter döden. Paradiset var
jorden vi ärvde, och helvetet blev jorden
vi förstörde.

Kampen

Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.
Jag blir sorgsen var dag jag öppnar ögonen,
för att jag inte är värd någonting, bara för
att jag är man, för att jag inte förvärvsarbetar.
Jag står upp för mig, jag står upp för
män, jag står upp för kvinnor, jag slåss mot orättvisor.
Men jag är ingenting värd. I den kampen slåss jag
ganska ensam. Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa,
för det goda, för de utsatta… ingen bryr sig längre.

Nålar från mina systrar

När lögnerna, överdrifterna om invandring växte, och växte,
stod jag med fötterna djupt förankrad i den humanistiska
myllan, med mina bröder och systrar från vänster.
Tills jag plötsligt kände små osynliga, vassa nålar tränga
in i hjärtat … från arga systrar. De var arga på män.
Jag är en man. Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.

När sista glöden falnar

Och när folk från forna vänstern, försvarar uttalandet att ”svenska
män har som jultradition att slå och förnedra kvinnor”.
Så dör någonting i mitt hjärta. Som rollkaraktären William Wallace
är han blivit förråd av skotten, Robert de Bruce, och all kraft
allt han trott på bara rinner ur honom i såret av ett svärd.
Likt Hasse Alfredsson, när hans bäste vän dog i cancer,
och en stor del av honom själv försvann, med Tage.
Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.

Forna, fallna hjältar

Men forna, fallna hjältar som Hasse och Tage, som Astrid Lindgren,
som fortfarande hade ett hjärta, sunt förnuft. Medmänsklighet
utanför Sjöbo och Jimmie Åkessons midsommardans
och ne**bollar.

Av alla människor ….

Av alla offentliga människor som levt under min tid i Sverige,
saknar jag Astrid Lindgren och Tage Danielsson allra, allra mest.
Deras sort finns inte mer, ingen orkar, vågar kan, eller framförallt
vill inte längre strida för sanningen, för de utsatta, för riktig
jämlikhet, för både män, kvinnor, svenskar och andra.
Det enda som tas strid för nu är lögner, hat
och en tjockare plånbok. Och de flesta jag känner
tycker att det är fel, men vill inte heller strida,
inte heller göra sin röst hörd… i utbyte av nåt Rut-bidrag,
nåt jobbskatteavdrag, och eliminerande av tiggeri från våra
gator.

Dog av förstorat hjärta

Jag saknar Tage och Astrid, jag har inte er storhet,
men mitt hjärta blöder likt edra hjärtan rött blod, och inte blått.
Och ingen, ingen hör ett socialfall i rännstenen ryta.
Det får mig att fundera om du Tage, trots allt
inte dog av cancer, utan av förstorat hjärta.
Varför tog de dig ifrån oss, vi behöver dig
och sådana som du. Vi liknar vilsna lamm,
i den kapitalistiska apokalypsen.

Något gör ont i mitt hjärta.
Ibland vill jag bara för evigt sluta kämpa.
Men det får jag inte …. för om …

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, sa Jonatan.

…
Jag är rätt nöjd med många saker med mig
själv för närvarande faktiskt. Det innebär ju iofs inte
per automatik att jag alltid är jätteglad eller
totalt i harmoni.

Men jag är nöjd med hur jag kommit att baka 95 % av
allt mitt matbröd själv. Tillaga den mesta av maten själv.
Undvika allt fler för mig onödiga inköp.
Men även hur jag står upp för mig själv på många olika sätt.
Även de gånger som det innebär att människor försvinner ur
mitt liv. Det är ju inte så kul alla gånger. Men om priset
blir för högt, om priset blir att andra tar mer energi än
de ger, att de parasiterar på min välvilja. Då är valet
lätt, om än inte roligt.

Och att jag minskat på vissa ”beroenden” och helt övergivit
andra beroenden. Jag tar kort och gott hand om mig bättre nu.
Men det är inte alltid lätt för den skull.

…
Kanske nästa liv….

Så gott man kan ?

Inte alla, men de flesta gör nog så gott de
kan utifrån de kort som givits dem. Några få
sitter med trumf på hand, och några av dessa
missbrukar dem, livet igenom.

Jag trodde först det var en attraktiv egenskap

Man kan säga mycket om mig, både bra och dåligt.
Men jag gör aldrig medvetet illa någon, inte medvetet.
Man skulle kunna tro att det är värt någonting i den här världen.
Kanske till och med att det skulle kunna tänkas vara attraktivt,
om du är en kvinna, som söker en man. Men … nej…
det är nog inte så….ändå. Jag vet allt om kärlek,
men ingenting om kärleken.

Jag vilar i den tanken

Kanske nästa liv…. får jag uppleva kärlek.
Om jag tror på ett nästa liv ? Ja varför inte ?
Eller tror o tror… jag vilar i den tanken.
Ett annat ord för det är ”drömmer”

Den delen av livet

Från en film, var det en som sa: ” vi har kommit till den delen
av livet, när saker och människor börjar tas ifrån oss,
istället för att ges till oss”. Jag är inte gammal, och med lite tur
får jag säkert uppleva fler lyckliga stunder. Men jag börjar också
känna lite åt det hållet. Bara det att eftersom jag saknat det
kanske mest grundläggande, en familj som barn,
och en egen familj som vuxen, så ekar det citatet mer tomt för mig.
Man kan inte ta ifrån mig något jag inte har, något jag aldrig haft.

Jag tänkte mig en kvinna

Livet gjorde mig sådan, att jag nog inte är någon family man,
trots att det kanske var vad jag allra helst önskade mig i livet.
Jag tänkte mig en kvinna se långt efter mig när jag går, och kramar mig,
som hon aldrig ville släppa mig igen.
Men som alltid släpper mig, och låter mig flyga, och gör mig
lite starkare än utan henne, och gör mig till en lite bättre människa,
än innan jag träffade henne. Och jag för henne.

Samma saga om och om igen

Jag tänkte mig en liten dotter, med en sagobok i handen.
Som kom och tog tag i min stora seniga hand och bad mig läsa för henne.
Samma saga om och om igen. En som kom och grät över att hennes
kamrater sagt något dumt, och jag fick äran att trösta, och pussa
bort hennes tårar. Sådana var mina drömmar.

Ge dem mina vingar

Och att få sparka boll med min lille son, hjälpa honom att lära sig knyta
sin första rosett på skorna, tillrättavisa dem om de gjort nåt elakt,
lära dem gränser i livet. Lära dem sin styrka, ge dem en egen trygghet,
och egna vingar, för att sedan förnöjt se dem flyga iväg, medan jag går
in i evigheten, och fått min enda stora önskan uppfylld.

Sådana var mina drömmar. Naivt kanske, utifrån att jag aldrig haft en
familj, och kanske är rädd för vad det krävs av mig. Som jag tror
att jag inte har att ge, eftersom jag inget fått. Naivt kanske för att jag inte föddes
med den typen av charm, som fångar den typen av kvinna.
Naivt för att framför allt detta kommer …pengar… arbete.

Kanske nästa liv …

…
Jahapp, så var det tisdag igen då.
Det brukar vara det minst en gång i veckan faktiskt.
Men nu är det ”TISDAG”
Till och med på självaste ”TISDAGSAFTON”, så letas det våldtäkter
i media. Den här gången är det en ”tisdagssång” från
40-talet som står under luppen som sexistiskt
och uppmanande till ”våldtäkt” ! (text)

jag går igenom texten lite noggrannare då.
Och finner att det är en text om två människor som vill till.
Men den ena är mer tveksam, och accepterar till
slut en drink. Det här finns det då tydligen metoo-aktivister
som förknippar med rena våldtäktsfantasier, och radiokanaler i USA
har bannat låten. Men på riktigt ? Tycker ni inte
att gränsen för allt sunt förnuft i ämnet håller på att raderas
ut fullständigt ? Men detta håller dessvärre på att bli signifikativt för både
nuvarande feminism och metoo-rörelsen. … jag summerar det kapitlet
i just detta blogg inlägg med: *Suck !

*Även om det säkerligen skulle kunna väckas åtal mot det ordvalet av mig,
eftersom det iofs på svenska har betydelsen hörbart andetag, utandning,
så skulle det ju kunna uppfattas som en uppmaning om att ”suga”, och därmed
klassificeras som rena våldtäktsfantasier, från min sida. Jag biktar mig även
med att jag såg dessutom ”Kingdom of heaven” med Orlando Bloom igår kväll,
som innehåller en del grovt våld. Utifrån samma typ av analys, torde det nog
innebära att jag då hängav mig åt rena mordfantasier. Nu är det ju iofs inte
åtalbart, på samma vis som fantasier om andras fantasier kring
sexuella handlingar.

Ha en underbar tisdagsafton alla trasiga själar,
och kom ihåg, att efter tisdag kommer …onsdag !

…
Jag har just inget intressant att skriva.
Nästan ingenting spännande har hänt på
sistone. Jag har knappt gjort nånting idag.
Frukost, kaffe, en omelett, fikat på ett halvtomt Café Petter.
Det är tyst från nästan alla man känner,
utom Ironi-TL, och Den ofrivillige mästerkocken.
Eller, ja, jo även de tycks bli uppätna av julen,
med släkt, julmat, presenter, julklappsrim.
Och som de flesta känner de måsten. Måsten som
jag hur jag än försöker, inte kan begripa varför
de är måsten.

Själv är jag väl något rastlös
Restless but definitely not wild.

Såg på ”Eight days a week” på TV.
Och funderade över människors psyken.
Skrikande, grinade tonårstjejer, som
skrek så högt att musiken inte hördes.
Jag gillar musiken från de senare albumen,
inte så mycket Pojkbandsperioden.

Lite., lite spår kvar efter förkylningen.
Och lite halvtaskig dygnsrytm, till följd av
att Solen går och lägger sig så tidigt,
och kliver upp så sent. Får försöka börja ta upp
promenerandet igen efter den manliga förkylningen.
Osså kanske det börjar lukta styrdans igen.
Kan inte va så långt kvar nu väl ?
Få se nu… 3e Januari. 11 dagar kvar.
Osså kanske plinka lite gitarr med Åsa,
och liten utvald skara nån gång soon.

Men visst är jag väl aningen uttråkad för tillfället.
Så är det ibland. Speciellt kan det vara så under
och efter förkylningar,. Men även hysteriska långhelger.
Men jag räknar med att snart vaknar folk ur sin Julpsykos,
och börjar bete sig som människor igen. Kanske till och med
få tid över för griniga Grinchar … vem vet ?!

Och jag känner mig tillfälligt nostalgisk,
och tänker på människor i mitt liv,
som är borta. Föräldrar, morföräldrar, Moster, Rolf.
Vänner som tagit slut …. men de är väl
en del av livet att känna så ibland.
Imorgon är ännu en dag i livet …
eller just det ! Det är idag nu, imorgon.
Så här mitt i natten.