TomasTvivlaren

…
Av alla varelser Gud har skapat, eller evolutionen har har frambringat,
så är människan den briljantaste och skapande, men också den dummaste och mest destruktive.

Människan ärt oxå troligtvis den av jordens innevånare som kan skapa mest lycka, eufori och välmående för sig själv, men lika väl den som skapar mest lidande och förödelse.

På en punkt är övriga djur, och övrig natur oss överlägsna,
det är att skapa balans och harmoni, att leva här och nu,
att vara.

…
Vänskap…. kärlek… lycka, hat…

Bara i mina drömmar har jag funnit passionerad kärlek.
I mina drömmar drömde jag en gång om en egen familj,
med en kvinna vars kärlek jag litade på.
Bara i mina drömmar fanns egna barn.

Jag har ramlat för hårt för många gånger nu,
varje gång jag försökt älska.
Så jag tvivlar … jag tvivlar..

Kärleksfulla handlingar tror jag fortfarande på,
vänskap tror jag fortfarande på.
Jag kan bli så avundsjuk när jag ser passion i min omgivning.
När folk går hand i hand, kvinna man.
Jag blir nästan arg, för det aldrig funkat för mig,
så trasig och vilse i kärleken.

Jag känner mig så desillusionerad i mitt hjärta,
i min tro. Så desillusionerad att jag inte nämns dansa,
inte nämns hoppas eller ens längta efter passionerad kärlek.
Jag skulle hellre hoppa över all passion, hoppa över sensualitet och sex,
Kärleksspel, svartsjuka, svek och otro….

Vänskap… är inte heller helt lätt,
och kan betyda så många olika saker.
Och vänskap behöver oxå vårdas.
Förlorade vänner gör oxå ont, väldigt ont,
men på något vis är kärleken så mycket känsligare,
man är så mycket mer sårbar, så bräcklig.

Ett och ett halvt år av att plocka ihop delarna som var Tomas.
Och det snurrar fortfarande i själ och huvud, med tankar och tårar.
Jag är fortfarande otrygg och rädd,…. ett öppet sår.
Tvekar fortfarande inför kärleksfilmer, avskyr sexuell reklam,
Dvs de flesta reklamklipp.
Hur jag än gör, så har jag arslet bak.
Hur jag än gör …. har jag aldrig lyckats i kärlek.

Jag tror tyvärr inte längre på kärleken,
om den inte portioneras ut i goda handlingar och gester.
Det är lite med kärlek som religion. Jag önskar att jag hade tron,
de ser ju ut att vara så lyckliga.

Förut har jag alltid glatt mig åt andras kärlek,
när de hittat partners, uppriktigt.
Nu är det oerhört svårt… jag har slut på ”ge bort”
slut på tålamod, slut på finna mig i att titta på … och le.
Svartsjuka, missunnsamhet, … till slut fick hoppet nog.
Vill inte tänka på kärlek… och det är tomt
det är trist, det är dött.

Vem i hela världen, kan man lita på ?

…
Clownen som alla älskar,
har för stora skor.
publiken gapskrattar
åt en näsa röd och stor

Flickan dansar på en smal liten tråd
med säkerhetslina på sin rygg
publiken häpnar över detta mod
med lina på ryggen är hon trygg

Hästar springer runt åt samma håll
förtjusta applåderar ramlar ner
trampoliner, skyddsnät, och akrobatik,
av illusioner publiken vill se mer

Skratten värmer trötta hjärtan,
när clownen ramlar för vår skull
men vem tröstar väl clownen sen
i denna publikens lyckostund

Kanske flickan som dansar så nätt
på en slak och ostadig lina
en kyss på hans kinds glada mask
som säger ”dina tårar är mina”.

Nu är föreställningen för kvällen slut
cirkusdirektören tycks bada i ära
med lättat hjärta publiken går ut
en man med stora skor vill va dig nära.

Glöm inte att de mest sorgsna alltid ler
när de alltid vill få dig att skratta
var rädd om de som helar ditt hjärta
när cirkusmanegen krattas

…

…tex tappa humöret

Igår tappade jag humöret på boulen.
Kastade i ilska bort klotet utanför spel.
”Big deal?” skulle några säga… och de har inte fel.
De har absolut inte fel !

Det är egentligen ingen ”big deal”, det är mänskligt.
Men jag och många med mig, har såna enorma perfektionskrav på oss själva.
Vissa mer än andra. Den omedelbara reaktionen efteråt var att komma med ursäkter för mitt beteende, tom tanken att ringa upp en av de närvarande som bevittnade mitt lilla utbrott och be om ursäkt för mitt humör. Jag skulle här i detta blogginlägg kunna nämna 4 faktorer som fick humöret att brista. Några externa (lägga orsaken i andras beteende) och några ursäktande utifrån min status, hälsa, ekonomi, trötthet etc. Men då skulle jag genom detta eg be om ursäkt för mig själv, för mitt existensberättigande, indirekt säga till mig själv att det är fel att bli arg, eller än värre, att det skulle vara ”fel att jag ska få bli arg” och till och med visa det, ist för att kväva det.

Ibland är det bra att tappa saker,
…tex tappa humöret

Eg hörs det ju på själva uttrycket ”tappa humöret” hur vi ser på ilska.
Normen och idealet tycks vara att bibehålla lugnet till varje pris, och eg är det då inte humöret vi tappar, utan masken vi använder för att trycka ner våra känslor.
Hade jag i mitt utbrott orättmätigt sagt osanna ofördelaktiga saker om de närvarande, ja DÅ hade det funnits anledning att be om ursäkt… men det gjorde jag ju inte, eftersom jag håller mig själv i så strama tyglar. Tom det, är mänskligt, och ursäkten finns alltid till hands för den som menar det.

Så i teorin verkar jag ju rätt bra på att analysera detta.
I praktiken är det bara att fortsätta praktisera och öva,
dvs fortsätta att leva och pröva.

Ibland är det bra att tappa saker,
tex kontrollen !

Och ibland är det bra att kasta saker,
tex boulekoltet

…
Osså avdelningen ogenomtänkta politiska, polisiära åtgärder:

Denna gång Storbritannien där polisen har fått order att skjuta skarpt för att döda föraren när tex lastbil används för att köra in i folkmassor.

Det jag funderar över, är 2 saker i synnerhet.

1 Vet de inte att Lastbilar inte stannar på fläcken bara för att föraren dör ?

2 Polisen skall alltså på nån sekund avgöra om det är ett terrordåd, eller en förare som mist kontrollen över sitt fordon. Och skjuta oavsett vilket som är fallet ?
Och sedan be om ursäkt för att de dödade oskyldig om det inte var en terrorist ?

Ibland blir det inte så bra när folk tänker för fort. I synnerhet när sanslöst arga människor tänker, eller när sanslöst rädda människor tänker för fort.

…
”Jag är inte rasist men….”

Så kan det låta men efter punkterna bisatsen efter ”men”, kommer allt som oftast en utförlig beskrivning som bevisar motsatsen.

Men hur börjar det då ? när börjar det, var börjar det hos oss själva ?
För det är nog hos oss själva vi får börja, med våra egna rädslor och fördomar. För rädslor och fördomar har vi alla, rasister, humanister, feminister, män, kvinnor, rika, fattiga ,… you name it. Men den omedelbara rädslan, och det snabbt därpå ofta efterföljande fördomen, behöver alls inte vara rasism, kapitalism eller annan trångsynthet (det finns positiva fördomar oxå)

I en artikel i DN ifrågasätter Helena Granström hur medier, politiker och kändisar nästan unisont går ut och uppmanar folk att inte vara rädda, för då har terrorn segrat. Och jag kan på den punkten hålla med henne om att ingen annan kan tala om för mig eller henne om vi ska vara rädda. Och jag kan tycka att hela den mediala cirkusen efteråt dådet har varit en enda exkluderande självisk, ignorant solidaritetssträvan. MEN … sedan tar Helena upp ett exempel, och säkert utan att förstå det har hennes resonemang tagit klivet in i fördomsfulletens gråzon, och där nästa steg mycket väl kan utvecklas till rasism.

Utdrag ur DN:

Jag åker ofta tåg. Föreställ dig att jag en dag ser
en man, låt oss säga att han har ett osvenskt utseende, som beter sig
märkligt: hukar, tittar sig omkring, fingrar på sin telefon, på en gång
jäktad och vaksam. Föreställ dig att jag därför tar mina barn och går
fyra vagnar bort – har jag då låtit terroristerna segra?

Naturligtvis
skulle detta beteende vara djupt orättvist mot honom vars flickvän hade
gjort slut, som var sen till jobbet, som inte lyckades lösa sudokut i
gratistidningen, som bara hade en dålig dag – men är det oförlåtligt,
eller obegripligt? Statistiskt sett har jag större skäl att vara orolig
om en 35-årig man med arabisk härkomst uppträder avvikande, än om en
tioårig flicka gör det – låt vara att min oro skalar upp samtliga
sannolikheter med en faktor tio miljoner. Detta är ingen utsaga om
arabiska män, utan en utsaga om att gränsen mellan rationell och
irrationell fruktan inte alltid är enkel att dra. (slut på utdraget)

Helena tror nog på det hon skriver, och hon skriver utifrån egen rädsla, Och rädsla kan vara rationell och irrationell. Så jag ifrågasätter inte att hon blir rädd. Jag ifrågasätter inte heller om rädslan efter en vansinnesattack i Stockholm, för tillfället är större om hon möter en 35-årig man med ”osvenskt utseende”.
Men HÄR just HÄR bör en skiljelinje mellan reaktion, och reflektion göras. Just här Bör man efter bästa förmåga åtminstone försöka föra en inre dialog med sig själv.
Tex … undvek Helena eller för den delen jag själv Norrmän efter det som faktiskt var ett terrorattentat i Norge AV en Norman1?. Pratade vi om ”unga vita män på tåget” efter det attentatet ? Nej givetvis gjorde vi inte det. Det är det ena. Det andra är att om man sätter saker i proportion till andra dödsbringande händelser, olyckor, mord, misshandel etc … så ter sig både storleken på rädsla och objektet för rädslan helt orimlig.
dvs i det här fallet med Helenas rädsla … rädslan för män med ”osvenskt utseende”. Och jag menar att detta är till stor del medias fel, och politikers fel, som beskriver en felaktig verklighet. Men jag menar oxå att det är mitt, ditt och Helenas ansvar att utmana sina fördomar och förstå att det inte finns större orsak att vara mer rädd för en man med ”osvenskt utseende” Om vi inte gör detta, så har vi satt ena foten i den gråa främlingsfientliga zonen, och då är det lätt hänt att den andra landar i den blå-bruna zonen. Och DET gynnar både högerextremism och Islamister.

Jag har oxå fördomar, många fördomar. Varje tanke bedömning jag gör utan att förstå hela bilden (vilket ju är i princip omöjligt att någonsin göra) så bildar man sig en uppfattning, baserat på gissningar eller rädslor. När jag fick gängdäng av tre modiga killar i Övik för herrans många år sedan, tog det mig ett år att övervinna rädslan för stora gäng med killar. Men jag förstod vad det berodde på. När det är människor jag inte känner eller litar på, så är min misstänksamhet större än om jag inte känner dem. Men den har faktiskt ingen grund i hudfärg eller religion.
Däremot har jag fördomar om olika kulturer, samhällsskikt etc etc.

Så var rädd Helena, det är mänskligt och tillåtet, och ingen kan fördöma dig för det. Men det är faktiskt tyvärr när man på pränt för ner åsikten att du är rädd för män med ”osvenskt utseende”, som grogrund för konfrontationer skapas, grogrund för rasism skapas och DET min vän, är långt värre än att vara rädd, eller att säga åt folk att inte vara rädd.

http://www.dn.se/kultur-noje/helena-granstrom-nar-ar-det-befogat-att-pa-grund-av-fruktan-forandra-sitt-satt-att-vara/

…
Det här blir kort inlägg.
Jag googlade på min tanke om att även inom fotbollen kunna utmana 2 domarbeslut per match… på så sätt som tennisen fungerar. Och till min förvåning ser jag att Sepp Blatter, en person jag knappast respekterar på någon punkt i övrigt, har föreslagit just detta. Men sedan helt tomt från träffar på Google.

Jag TYCKER verkligen det skulle underlätta rättvise-skipandet, och dessutom tillföra ett spännande ”schackmoment” för fotbollen. För man kan ju utmana vid fel tillfällen och då avslöjas ju att man har fel, och domaren hade rätt. Så det behöver inte alls undergräva domarnas integritet eller roll.

https://www.fotbollskanalen.se/andra-ligor/blatters-senaste-forslag—tennisregler/

Utdrag från art:

Ifab-medlemmen Stewart Regan, Skottland, säger att förslaget väcker frågor om hur fotbollen skulle förändras.
–
Det skulle bli en komplett förändring jämfört med i dag. Om matchen
stoppas för att man ska gå igenom en tv-repris försvinner det som våra
supportrar vill ha – en snabb och flytande fotboll, säger han.

Det där Regan säger är ju löja faktiskt. För som det fungerar nu, stannar ju fotbollen redan upp pga maskning och av protester mot domarna. Jag tror det finns en korruption inom fotbollen i dessa frågor. När Barcelona hämtade upp 0-4 mot PSG, var ju spelarnas beteende och domarinsatsen en ren fars. Och med 2 offsidemål igår när Real Madrid vann mot Bayern Munchen.

Med regeln om 2 utmaningar per match, så hade inte Real och Barcelona gått vidare i CL dessa ggr. Och kanske är det där skon klämmer. Lagen med de största ekonomierna måste få domarhjälp på planen, för att det finns starka ekonomiska intressen bakom att dessa går vidare. Ungefär som Brottningen när icke Ryska nationer blir bortdömda pga att ryska ledare går ner till mattan och ändrar domarbeslut.

Så i detta specifika fall sammanfaller mina åsikter med en korrupt herre, MOT andra korrupta herrar.

…
Jaha vad har hänt i världen ?
Några ö-viksbor testade ett nytt sätt att fiska, med dynamit.
Värmländska tjuvjägare har näst intill tömt Värmland på varg, trots att regeringen godkänt licensierad vargjakt vid behov.
Trump ”övertrumpar” sig själv gång på gång i dumhet,
Nu gratulerade han blivande diktatorn Erdogan över ”Erdoganisatan” (fd Turkiet) , till minskad demokrati. Kvinna i Akalla biten i ansiktet av tam-hund, men inget som jag misstänker att det upprör varghatarna. … Jo och Tomas Lundin har haft tvättstugan i Sollefteå. Och snoret rinner, och solen skiner.

…och då undrar man lite HUR de ska identifiera råttorna ?

…
Verkar som värsta delen av förkylningen är över.
Man förundras över hur mycket snor en människa kan producera under en och samma förkylning. 2st 10-pack snyt-servetter, och 3 toapappersrullar har gått åt.
Jag är ju inte riktigt så frisk att jag kan ta långpromenader eller springa än. Men jag dammsög och torkade golvet. Och jag förärade Adam på Lilla caféet med ett besök. Vi diskuterade mänsklighet, politik och vänskap.

Sen var energin slut. En dusch och en rakning, och sedan orkade jag steka 2 ägg.
Måste bättra på näringsintaget igen. Fuskat lite under förkylningen möjligtvis.
Det passade ju bra att bli förkyld under påsken, om jag nu nödvändigtvis skulle bli förkyld. Det blir ju en kaskad med filmer på TV under påsk, de flesta har man sett. Men något enstaka nytillskott blir det. Och medan de rättfärdiga människorna åker skidor i fjällen, behöver jag inte känna mig så ensam då.
Av någon anledning klarar jag leda bättre under förkylning. Accepterar stillheten bättre då, och ensamheten.

Nä … utåt sett är kanske mitt liv inte så där jätteintressant. Jag är inte en man med ”ambitioner”, har nästan inga pengar. Jag behöver inte självförverkliga mig själv för att visa upp det som en trofé hur självförverkligad jag är. Jag trängtar inte efter nån fånig titel, och inte efter någon kvinna att visa upp som trofé heller.
Visst vill jag känna kärlek, mer än något annat. Men det är inte samma sak som ovannämnda.

Att ta en kopp kaffe med Adam, och prata om livet. att spela boule med människor som blir glada att se mig. Att äta mig mätt varje dag är inte så illa det heller.
Jag spelar musik mest hemma just för tillfället. Kanske blir det mer spelningar senare, kanske inte. Kanske kommer dansglädjen tillbaka igen, kanske inte.
Dansen, som så mycket annat i mitt liv, kändes iom kraschen jobbig, ingen glädje kvar, ingen själ kvar i dansandet. När kärleken återigen inte visade sig vara min vän, dog även dansen för mig. För dans är passion, dans är sensualism, dans är lycka. Dans är kärlek, dans är längtan och dans är hopp. Annars är det inte dans.

Nu står våren för dörren, och precis som Karin Boye sa, så tvekar den.
Sedan är det sommar i Sollefteå. Det har varit en svår vinter, ett svårt ett och ett halvt år. Men med sommar kommer alltid sol, kommer alltid hopp, kommer alltid blommor och grönska och underbara sommar-skurar.