TomasTvivlaren

…
En vän till mig, som jag högaktar, kallar sig själv feminist.
Våra politiska åsikter sammanstrålar allt som oftast,
mer än med de flesta jag känner faktiskt. Och hen kastar aldrig ur sig destruktiv vokabulär så som alltför många andra. Hen skulle vara en ypperlig företrädare för feminismen, och med en sån ledare skulle jag byta position i frågan.

Men ändå brinner ilskan till i mig när de flesta feministiska artiklar publiceras, och även ibland pga hur vissa bekanta uttrycker sig. Det är inte ”bara” ord. Ordval är ganska avgörande för både möjligheten att uppnå det vi vill med våra liv, vårt samhälle, våra medmänniskor. För ord utnyttjas av politiker, religiösa ledare och marknaden även för att vilseleda folk. Så ordvalen för olika rörelser, och de som går i spetsen för dessa rörelser är viktiga. Vilket oxå gäller för mig.

Jag måste också väga orden på känslig våg för att inte motverka mina syften, för att inte kasta felaktig kritik omkring mig, eller förstora och förvanska de vars åsikter avviker från mina. Det är inte helt lätt, när den offentliga debatten både på den tredje statsmakten media, och i synnerhet den på sociala medier har kommit att bli oerhört polariserad och alltmer hänsynslöst aggressiv, både mot motdebattörer och mot sanningen. Jag försöker att göra med ord i debatter, som många kampsporter övar och praktiserar, dvs använda kraften och energin från motståndarens attack till försvar och motattack. Dvs som om motståndarens aggressivitet drabbar dem själva. Men det är lättare sagt än gjort. Många debatter med huvudlösa, samvetslösa anonyma ”debattörer” är helt fruktlösa, eftersom de just är anonyma, och kan därmed spela helt utan skrivna eller oskrivna regler. Och ibland är det svårt att vinna med logik, mot en som kastar bajs på dig utan att tycka sig behöva motivera sitt beteende med annat än mer bajs.

I synnerhet har den här konsten i bajskastning utövats av den fascistiska, främlingsfientliga pöbel-högern, men faktisk i min smak alltför ofta även av stora delar av den feministiska pöbeln. Jag har tex blivit avstängd från ett feministiskt forum första dagen för att jag bad en feministisk skribent sluta använda ordet ”mupp” om sina motståndare. Motiveringen till min avstängning för alltid från det forumet blev att JAG hade använt ordet mupp. Jag har sett feministiska företrädare håna en mansgrupp, som var helt av-maskuliniserade i velourkläder, och kram-attityd, med orden ” ja dom där skulle man ju inte vilja ligga med iaf” Jag har sett feministiska företrädare skriva dikter om att könsstympa män. Jag har sett feministisk artist hävda att hon hatar killar, och försvara det uttalandet efteråt. Jag kan faktiskt fortsätta länge med sådana exempel på feminismens ”förgrundsfigurer”

Och där, precis där finner vi förklaringen till varför jag inte vill sälla mig till feminismen. För att den bygger för ofta på hat, den bygger likt rasismen ofta gör sina teser på medveten generalisering och fördomar mot män. Dvs inte ett dugg bättre än det de påstår sig bekämpa.

Här är en sådan artikel som jag först kände att jag kunde hålla med om en hel del saker, tills författaren var tvungen att nedvärdera maskulinitet, och jämföra det med auktoritarism och nationalism. Plötsligt föll alla tidigare i artikeln förnuftsmässiga resonemang och all strävan efter enighet och lösningar. Och plötsligt var det i paritet med extremhögern polarisering, nedvärderingar, och generaliseringar som gällde. Alltså… återigen svek feminismen som helande kraft, som en kraft för jämställdhet.

http://www.etc.se/kronika/en-feminism-med-formen-av-ogras-men-doften-av-var

Själv läser jag som vänsterpartist gärna nättidningar från både liberala värderingar, konservativa värderingar, feministiska värderingar, läser public servicenyheter mm mm, för att inte fastna i att läsa bara sidor där alla håller med mig. ETC är en feministiskt influerad tidning, men även en vänsterinfluerad tidning. DN, läser jag gärna, då den trots sin liberala/konservativa grund ändå avhåller sig från slaskjournalistik/sensationsjournalistik i större utsträckning än tex Aftonbladet. När det gäller Aftonbladet brukar jag läsa sporten och ledare.

När feminismen började använda sig av fascismens metoder, är det åtminstone inte längre för mig ett sunt alternativ.

…
Utan att vara insatt i detalj, så förstår jag tillräckligt för att dra slutsatser.
För jag har läst historia i skolan, för jag följer med i den fria journalistiken,
för att jag tänker själv.

Det finns något som heter demokrati-index, som utmätts av Brittiska ”The Ekonomist”
Där man helt enkelt gör ett försök att ”mäta” halten demokrati bland jordens stater.
Det är enligt mig ingen exakt vetenskap, eftersom man tex inte tar hänsyn till faktorer som dödsstraff, vapenhandel, militär aggressivitet etc. Men det är väl en hint om hur det står till. Indexet som finns att tillgå på wikipedia, är nu 7 år gammalt, och en del har hänt på världskartan sedan dess. En ranking från 2015 finns pdf-format att tillgå.
Skulle vi som jag önskar, ta med vapenexport till diktaturer i beräkningen, skulle Sverige rasa ganska betänkligt från sin nuvarande 3:e-plats.

Nu mäts demokratin utifrån:

– valprocess och pluralism
– medborgerliga rättigheter
– regeringens funktionalitet
– politiskt deltagande
– politisk kultur

Och de är väl viktiga komponenter, men inte allt.
Och att Sverige tappat i poäng på slutet, är lite paradoxalt för att det kommit in högerextrema krafter i riksdagen. Men det skulle väl knappast öka vår demokratifaktor om vi förbjöd partiet SD ?
Vidare anser jag att demokratihalten i Sverige är skuffad i kanten av de extremt olika ekonomiska förutsättningarna vid val, liksom i de allra flesta västerländska demokratier.

USAs placering på sista plats bland ”fullvärdiga demokratier” är för deras del något för vänlig placering. Men det är min personliga åsikt. Och den baserar jag på allt elände i världen de ställer till med obalans i länder genom ockupation, och sedan lämnar kaos efter sig. Jag baserar det på att man fortfarande torterar fångar på Guantanamo utan att ens ge dem en rättegång. Jag baserar det på att det i praktiken finns att välja mellan väldigt mycket höger, och extremt mycket höger i valen.

Men tydligast avdemokratiserings-process i världen, utifrån den infor6mation som är oss tillgänglig måste ju ändå, utöver den solklara ettan Syrien med Assad i spetsen, vara Erdogan i Turkiet och Putin i Ryssland.
När man sett dokumentärer om hur han i begynnelsen betytt mycket för delar av befolkningen, men hur han gradvis förändrats som person, så ser man många likheter med den mustasch-beprydde lille komplexfyllda Tyska Führern på 30-talet. De hätska anklagelserna mot alla omkring sig, mot demokratier, de arga, oproportionerliga talen. När man ser hur Erdogan tar över fler och fler medier, håller befolkningen i mörker på information, när man ser hur han kuvar och jagar kurder.

Då begriper man att när sjukdomen ”makt” gått för långt, är den obotlig. Och då kan den ha smittat av sig på alla demokratiska institutioner, den kan ha kuvat modet hos folk att resa sig. Den kan ha förgiftat nationen och den mark på vilken de politiska frispråkiga gräsrötterna växer på… så till den grad att det förblir öken för en lång lång tid framöver.

Det är helt sjukt, som ungdomen av idag skulle säga om nåt bra hände dem.
Fast jag tycker nog det passar bättre här.

…
Visst är det gulligt med all Facebook-solidaritet efter dådet ?
”Styrkekramar” och hjärtan, och svenska flaggor i profilbilden för att visa solidaritet med oss själva ? Visst är det väl fint att västerländska tidningar sätter förstoringsglas på all den kärlek som visas ?

Och visst är det väl fint att media och politiker häller bensin på rasisternas förhatliga eld, genom att prata om fotbojor för människor som inte begått brott. Och visst är det väl fint att vi nu tycks enas om att lösningen för samhällets och världens problem är fler poliser ? Är det inte gulligt att vi nu tycks tycka det som SD tycker, men vi tycker inte att vi är som dem ? Visst är det väl fint att tiotusentals människor manifesterar för Stockholm, och mot våld hörrni ? Visst är det fint ? Visst är det väl fint med blommor på polisbilarna. Det tycker kanske blomsterhandlarna.

Men finns nån egentlig solidaritet, efter Stockholms-dådet? Finns det verkligen gemenskap mellan alla samhällsklasser, mellan fattig och rik, mellan stad och landsbygd, eller mellan i-Land och U-land ?
Manifestationen är kanske ingen gemensam manifestation för ickevåld för alla människor. Den handlar kanske inte om solidaritet med alla människor. Den handlar kanske om solidaritet mellan privilegierade människor. Och den ”solidariteten” kan ha överseende med hudfärg och nationalitet, men inte med religion eller klass.
Den solidariteten, handlar kanske mer om pengar, status och exkludering.

En sorts exkluderande solidaritet.
Och kanske exkluderande solidaritet inte skapar fred, kärlek och ljus framtid ?

Man manifesterar kanske för att man är rädda, precis tvärtemot vad man vill påstå med manifestationen. Det sätt på vilket man lever, med ändlös lyxshopping, med fina bilar, båtar, miljon-lägenheter, på en trygg bakgård i Europa ….är hotat. Det handlar kanske inte om solidaritet. Det är kanske särställningen som den rika svenska medelklassen har, på trygga Svenska bakgården som är hotad. Men så uppfattar inte svensken sig själv. Det känns som ett större problem om någon skulle ha 40.000 i månadslön, medan min yrkeskategori ”bara har” 39.500. ”Och hur ska man klara sig på det ?” Var och en har ju det svårt att få ekonomin att gå ihop här på Europas trygga bakgård.

För om det vore samhörighet, solidaritet, avstånd från våldet och hatet, hade inte folk då varit ute och demonstrerat i 10.000-tals året om i vetskapen om att vi Svenskar delvis bygger vårt välstånd och trygga bakgård på blodspengar från vapenindustrin ?
Hade då inte folk varit ute i 10.000-tals och demonstrerat över att vår svenska trygga bakgård, är skrivit på EU-kontraktet med en diktatur som dödar sina människor, ett kontrakt som säger att vi slipper ta många flyktingar. Hade vi inte då demonstrerat i 10.000-tals för de som drunknar i Medelhavet, fängslas i Diktaturen vi skrivit på avtalet med ?

Vart skulle du flytt, om bakgården Stockholm blev sönderbombat som Aleppo och Homs ? Vem skulle ta emot dig då ? Avtalsparten Erdogan ? Murbyggaren Trump ?

Om det är för mänsklighet och antivåld, för de goda mänskliga värdena 10.000-tals människor demonstrerade i Stockholm. Varför har ingen Etiopiens flagga på facebook-profil-bilden, när tusentals dör i svält ? Varför går inte 10.000-tals och manifesterar mot det ? Varför protesterar inte 10.000tals mot att en majoritet av svenskarna vill förbjuda människors rätt att finnas för att de är fattiga .. dvs tiggarna ..
varför ?

För att det inte rör oss ?
Inte vårt problem, förrän de knackar på dörren till bakgården Sverige ?
Inte vår sak att de människor som flyr hit, flyr från de vapen vi exporterar för krig i deras länder ?
Inte vårt problem förrän vi är de som måste knacka på nån annans dörr, när vår bakgård försvunnit ?

inte vår sak ?

…
Morgonen gryr i Sollefteå.
Solen kämpar sig upp i öster.
Dess strålar surfar på den krusiga Ångermanälven.
Det är något vackert med gryningar, jag upplever dem sällan.
Dels för att jag oftast sover förbi dagarnas uppvaknande,
dels för att om jag väl är uppstigen, är jag ändå långt ifrån vaken.
Men det är något vackert med gryningen, någonting hoppfullt,
med att varje ny dag, just är en ny dag.
När inga människor ännu syns till,
när endast fåglar hörs och vinden susar.
En rofylldhet och fräschör som inte ens skymningen mäktar med.
Den tidpunkt på dygnet, innan kommersens brus,
har kidnappat våra sinnen och hjärtan.
Ett oskrivet A4-papper, ett blankt ritpapper,
ett olöst korsord, ett oskrivet musikstycke, en ny dag.

…
Jag lämnade dig där i mörkret,
för länge,länge sedan, i en annan tid.
En mörk tid och du var ensam, så ensam.
Jag fortsatte bara gå, och såg mig inte om,
Jag mäktade inte med att se mig om.

Du slutade aldrig känna, när jag lämnade
Men jag slutade känna där och då.
Jag dog lite där och då.
Jag överlevde också lite, för att leva en annan dag,
jag längtar ännu efter den dagen,
jag längtar efter dig,
jag har ej glömt dig
bara gömt mig

Nu när du tittar fram ur mörkret,
så måste jag ta emot dig.
Du övergivna, du starka,
du vackra, du är ej längre ensam.
Om du bara förstod,
att du är älskad,

För det är du, du gömde dig,
för att de glömde dig,
kvar i mörkret, i glömskan,
osynlig tills du, du skriker,
osynlig tills du känner,
tills du tar emot,
och förstår du är värd det.

Jag har sett dig ge av dig själv,
långt efter du varit tom
Men jag har aldrig sett dig ta emot,
Nu är det din tur,

Tittut du lilla vän !
Andas den friska luften igen

…
Jag skrev om det gällande vad som kallas terror eller inte, och hur det kan bero på vilken nationalitet det är på offren respektive den som begått brottet.
Och huruvida du begår brotten som president eller opposition. ”Presidenter” som dödar, via en armé blir aldrig kallade terrorister. Medan folk utan land som, hur förtryckta de än varit under lång tid , börjar slå tillbaka med de endaste medel som kvarstår efter att deras partier och åsikter förbjudits, börjar ta till våld, det räcker då med stenkastning…. så räknas de som terrorister.
Jag har varit inne på det förut.
Jag har pratat om hur olika saker ”ses” ”bedöms” utifrån vilken tidsperiod man lever i, vilket land, vilken klass man tillhör.

…OCH vilket kön man tillhör. Det är ofta helt korrekt, i synnerhet historiskt sett varit främst kvinnor som varit förtryckta och förfördelade. Men det har aldrig varit alla män som varit förtryckare, och det har aldrig varit alla kvinnor som varit offer, vilket man lätt kan tro om man ska lyssna till en del feminister. Och dessutom, det är en av mina poänger… Kvinnor i maktposition är generellt inte ett dugg bättre än män i maktposition. Däremot har det historiskt sett varit en överväldigande majoritet män vid de absoluta maktpositionerna. Kan hända att det finns politisk anledning till egen karriärstege att förneka detta faktum, precis som för Nazister som vill förneka förintelsen, men samtidigt går ut med hatiska texter på sociala medier där de vill ”döda Judar och Muslimer.”

Lika samma finns det exempel där feminister öppet och ogenerat slår ner på män som grupp, och tom skriver ”dikter” och uppmanar till könsstympning. Detta beteende klarar sig näst intill helt genom lagens filter för uppmaning till våld eller uppvigling. Ett annat kön på uppviglaren, och en annan målgrupp, kan ge upp till 4 års fängelse.

Nu pågår det franska presidentvalet som mest intensivt. Å ena sidan främlingsfientlig extremhögerkvinna, Marine Le Pen. Å andra sidan en något yngre man som varit Socialdemokrat, men nu är oberoende. Och media är ju som de är. Hittar man någon skandal att gräva fram och frossa i, så gör man det mer än gärna för lösnummer.
För mig var det fram till nu något jag inte hört talas om. När Macron, var 16 år hade han en ”kärleksrelation” till sin franska lärarinna från överklassen som då var 40 år.

Det är intressant att det kallas just ”kärleksrelation” när det är en pojke och äldre kvinna. Ofta i sådana exempel kan en 16-åriong kallas ”man”. Jag är övertygad om att det aldrig någonsin skulle kallats ”kärleksrelation” om mannen var 40, och en tjej vore 16. Och det skulle aldrig slå en journalist att kalla en 16-årig flicka för ”kvinna”. Det där vet vi nog alla om om vi tänker efter, men låtsas inte om det. För att vi lever i en tid och ett land där feminismens tillvägagångssätt inte ifrågasätts av något politiskt parti. Det vore nämligen näst intill politiskt självmord. Än mer intressant är att man i DN pratar om att Macrons barndomsstad Amiens har förlåtit honom för den skandalen.

… jag förtydligar ”förlåtit HONOM” inte den äldre kvinnan. Är det nåt jag missar här ?

Samtidigt såg jag härom dagen på filmen ”horungen” av Knutte Wester, som med konst och ord återberättar sin farmor Hervors liv, där hon och hennes mor Ada, i början av nittonhundratalet blev svårt förtryckt av dåtida samhället pga att modern var ogift när hon fick barn, medan fadern inte alls straffas moraliskt och socialt. Detta till den grad som är nästan omöjligt att förstå hur hon överlevde. Hervors feministiska kamp är jag redo att slåss för. Kakans ”feministiska kamp” är jag redo att slåss emot.

…
En lång törnrosasömn,
när kärleken är tyst och gömd
Här finns ingen kärlek,
här finns ingen värme

Som om hjärtat slutar slå,
och fötterna fortsätter gå.
Som om nån tar ditt hopp
som om det lämnar din kropp

Jag vill, jag vill, jag vill,
men jag tror inte på kärlek,’
…inte för mig.
Är jag värd att älskas?
Vem ska få mig att tro?
När ska jag hitta hem?

…

SVT PLAY

Se denna, det var bara 100 år sedan det var lika för oss.
Den kan ses i ett halvår från April 2017

…
i Tyskland på 30-talet blev det extremism att tillhöra Socialdemokraterna.
I USA på 50-talet var minsta lilla vänstersympati, det samma som landsförräderi och ”kommunism” eller ”socialism” som i USA hade och delvis har ungefär samma klang som om du säger ”nazist eller fascist i Sverige idag, ja eller för den delen ”kommunist”

I Ryssland , Turkiet och Syrien tycks demokrati och fri journalism vara extremism, eftersom de fängslar dessa och all opposition. Erdogan (Turkiets diktator) själv ska ha uttryckt att ”demokrati är som en spårvagn., när man är färdigt med den så kliver man av” Och för IS är allt utom deras våld och förtryck, det extrema.

För mig som ser på mig själv politiskt som humanist, socialist, miljövän, gillar öppenhet även utanför EUs gränser, för mig som är 75%-ig vänsterpartist, kan moderat politik te sig rätt extrem. Tex att förbjuda fattigdom, slå undan fötterna på sjuka och gamla ekonomiskt, sakteliga införa en polisstat, förespråka ojämlikhet, stärka sociala klyftor, ge skattefinansierade bidrag till de redan rika. Men i Sverige 2017 har Moderat politik normaliserats och man pratar om termer som ”statsbärande”. Medan vänsterpartiet tex fortfarande i ”seriösa” debatter tvingas svara för ett annat lands politik, i en annan tid för länge sedan. Det landet var Sovjetunionen. Idag är Ryssland faktiskt mer kapitalistiskt än något annat. Marknaden är fri, men inte folket. Stora kapitalister och Putin styr Ryssland.

Så allt beror på vilken tid, i vilket land, i vilka strömningar du lever i för att definiera vad som är extremism. Våld kan ju tex tyckas extremt, men är det extremt med våld om nån ger sig på dina barn, och du försvarar dem med våld ? Jag tycker ju inte det.
För mig är det en gåta med världspolitik, maktspel, lögner, terrorism, och statsterrorism. Assad i Syrien är en mördare av stora mått, men han och Putin hävdar att de stävjar terrorism.
Trump skickar missiler mot Syrien för att Ivanka blev upprörd (?)

Vad som rörs sig i en människa som Rakhmat Akilov är för mig obegripligt. De uttalanden som iofs är obekräftade, tyder iaf på att det är något riktigt galet där uppe i kapsylen. Attentatet i sig talar ju om att det inte fungerar som det ska i huvudet. Och om det stämmer att han ska ha upprepat uttalanden som: ”våra bröder i Syrien gör det enda rätta, räddar liv på muslimska barn och kvinnor”… så måtte han tillsammans med herr Trump vara något av det mest ointelligenta som går i ett par skor. Det är nämligen nästan uteslutande muslimer som IS mördar.

Trots alla funderingar man har, all ”fakta” jag söker, så känner man sig ändå rätt ovetande. Och det är delvis väldigt sant. Jag vet ingenting om hur det är att leva i Uzbekistan eller Syrien. Jag har ingen susning om hur människor kan bli som en Trump, Assad, Åkesson eller Erdogan. Jag har ingen aning om hur det är att vara fattig i Peru, eller svältande i Etiopien. Så allt mitt pladder till trots, vet jag nog rätt lite ändå. Men jag tror nog just den vetskapen om ens egen ignorans är en av de mest nödvändiga för att motverka extremism och våld.

Maktsträvan och maktlöshet skapar statsterrorism och statslös terrorism. Segregering och utanförskap skapar våld och misär. Nationalism och Kapitalism driver människor ifrån varandra. När människor drivs ifrån varandra, skapas motsättningar och oförståelse, fördomar och våld.

…

Ovan ser vi hur uppfattningen om olika företeelser sällan stämmer överens, med politikers och allmänhetens tro om hur det är. I detta fall olyckor. Att media inte rapporterar proportionellt i förhållande till antalet olyckor är givet en faktor.

Likadant är det med andra faror, såsom våld, mord, terror och dylikt. Det finns som jag tidigare skrivit om, gott om krafter som medvetet förvrider sanningen om detta, eller helt ogenerat ljuger om det. Och tydligen finns det gott om människor som VILL att det ska vara så som lögnerna sägs… och därför anammar dem och sprider dem som sanningar.

Nu iom terrorattentatet i Stockholm den 7/4 2017, har högerextrema individer och grupper tex hånat Henrik Schyffert för namnet på sin show; ”var inte rädd”. Det är ju givetvis inget att ta på allvar. För samma grupper var väldigt tysta om faran för samhället eller ordet terror, när Breivik dödade 69 ungdomar på Utöya i Norge.
Givetvis blev det taskig tajming på showen. Men faktum kvarstår. Om man ser det i ett större perspektiv, så är det inte terrordåd vi ska vara mest rädda för, eller lägga mest energi och pengar på via politiken. Det är förståss ett ”omöjligt” påstående så här nära attentatet, i ett land som är majoritet högermänniskor, och växande främlingsfientliga, rasistiska rörelser.

I förhållande till antalet förlorade liv, så pratas det ohyggligt lite om självmord-statistiken. ca 1500 om året tar sina liv i Sverige. Och 4 st dog i år i terrorattentat.
Men det pratas enkom om fler poliser, och väldigt lite om människors själsliga hälsa. Varför tror ni ?

Det är lika, samma vad gäller vargfrågan, där vargen framställs som ett oerhört farligt skadedjur med kapacitet att döda människor. Och visst har de kapacitet, men det har inte skett i vilt tillstånd de senaste hundra åren i Sverige iallafall. Där handlar det nästan uteslutande om jägarnas ekonomiska intressen samt deras oförsiktighet och brist på kunskap om naturens ekosystem. Och även för dem en icke förhandlingsbar livsstil.

Det finns otroligt många fler saker vi borde oroa oss mer för, om vi värnar om våra liv och vår hälsa, och våra barn, än terrordåd. Det betyder inte att vi ska lämna det hotet därhän. Men det betyder att just nu verkar det ofrånkomligt att det pga politisk populism bland alla riksdagspartier blir en stark snedvridning av ekonomiska resurser till just terroristjakt, jämfört med de saker som skördar liv i störst utsträckning. Och fler poliser förändrar inte i grunden orsaker till att våld uppstår. Det kan i bästa fall lindra symptomen i några få fall. Eller ordna hämndkänslan för oss ”rättfärdiga människor”.