TomasTvivlaren

…
Ser du solen som hägrar i sena natten ?
Nej inte med dina ögon, men med ditt hopp?
Ser du den nu då ?

Du har tänt ett stearinljus i mörkret,
Och du väntar tålmodigt på gryningen.
Du tittar på stearinljuset länge, länge.

Du söker i ditt inre efter bilden av en gryning.
Ska du våga tro och hoppas igen?
Du tänker att en ängel leder dig genom mörkret.
Du känner dess vingslag av hopp i mörkret

Sen ser du dig i spegeln, i ögonen.
Och hälsar på i ditt inre. Och även om sorgen får finnas
där i din blick, så ler du ett erkännande leende,
som ett accepterande, som det vore kärlek.

Snart kommer gryningen… snart, håll ut !

…
Nä de e f-n inte lätt alla gånger att ”resa sig upp”.
Man får försöka se till att falla på gräs, eller annat mjukt underlag, och från lite lägre höjd om möjligt.
Men ibland gör fallen väldigt ont ändå.
Och de kommer varje dag på ett vis.

Men jag fortsätter väl flyga som en dyngrak humla, som inte borde kunna flyga, men gör det ändå. Det blir inte graciöst som en glada, men flyger gör jag likt förbaskat, och störtar, och flyger igen osv

En god vän och granne gav mig en mycket genomtänkt och omtänksam present idag. Han fyller själv lika mycket som jag fast 3 dagar tidigare. En mycket godhjärtad man denne granne.

…
Försöker andas bort spänningarna i magen,
Det är inte så lätt alla gånger.
Men bara att fortsätta öva på andas,
vara i nuet,

Gammal beprövad, men ack så viktig.
Jag måste helt enkelt skita i alla belackare och förståsigpåare.
Jag lyssnar gärna på ödmjuka människor om deras berättelser,
tar till mig det som kan tänkas passa mig.
Men slutar lyssna på de som tror sig veta vads som är bäst för mig.

Jag behöver inte alls bry mig om vilken, vilka som misstycker pratar skit, eller tom ljuger. De betyder ingenting … de kan faktiskt dra dit pepparn växer.
Jag har inte tid med dem längre.

…
Jag drömde en omöjlig dröm
Drömmen dog, och hoppet försvann
Jag längtade efter något jag aldrig kan återfå
Jag dansade bort från ångest och ånger
Jag var lyckligt medan jag flydde,
om än flyktigt, ändå lycklig, i min dans.

Men hur eldigt man än dansar,
blir dansen flyktig

Men hoppet kom åter, och väckte liv i min dröm
Ljuset återvände, gång på gång
Och längtan blev åter väckt
Den låga som är mitt liv,
brinner åter

Jag drömmer en omöjlig dröm
Att hoppas, håller mig vid liv
Att drömma, får lågan att flamma
Jag vänder mig om,
Jag stannar upp,
och drömmer en omöjlig dröm
Och så länge man drömmer
lever man

…
”Det finns redan där,
det är bara för dig att se det,
och du är på väg dit nu”

… sa en person till mig när jag sa att jag vill känna mig lyckad.
Jag är redan en lyckad person, jag behöver bara hjälp och tid att inse det.
Jag behöver inte jobba för att bli lyckad, det finns redan där,
Jag behöver bara lära mig se det.

Just nu känner jag mig väldigt ensam, utan min födelsefamilj,
bröder, far eller mor. Det är en svår bit att inte ha känt mig älskad av dem.
Mitt mål är att snart se mig i spegeln, och andas lugnt,
och se att jag är en vacker fin man,
som är värd att älskas,
vars kärlek är värdefull.

”Det finns redan där,
det är bara för dig att se det,
och du är på väg dit nu”

…
Den hittade hem till mitt bord ändå.
Fantastiskt vacker att titta på, vågar nog inte äta mat med den på bordet nu.
Va mager jag ska bli.

Tack, Karl och Åsa, Anneli, Martin !

Och Jea gav mig idag en ansikts-zonterapi, som släppte många spänningar, och verkligen var terapi. Det vore nåt för den själsliga vården det, både i landsting och privat. Kropp och själ hör ihop, och inga mediciner förbättrar/botar själens vedermödor… människor gör, beröring gör, samtal gör, respekt gör, ge av sin tid.

…
För många är tårar skrämmande
Att se någon ledsen gör många oroliga
och det ska hittas lösningar, gör si, gör så.
En del tror sorg försvinner om man inte låtsas om den.
Om man dämpar den, kuvar den.
Det gör den inte, den växer då.

För mig finns det en sak som är värre än tårar
Och det är att inte känna någonting alls.
Men jag är hellre glad och lycklig givet,
åtminstone tillräckligt ofta.

Mänsklig värme är den enda medicin som hjälper
mot det som kallas sorg,
Och den bör inga läkemedelsföretag profitera på.
Mänsklig värme kan bara människor ge.
Det kan bara vänner ge.

…
Lyssnar till ”Tankar i Havanna” av Björn Afzelius.
En fantastisk låt av en fantastisk artist.

Jag drömmer mig bort till Karibien, som jag troligt aldrig kommer besöka.
Jag drömmer om värmen. Från sol, och värmen mellan människor.
Jag har trots ”snubbeltrubbel” på vägen upp, balanserat upp yttre stressmoment, efter bästa förmåga. Mer kan jag inte begära, mer kan ingen begära.

I morgon är det Lördag, det är värmebölja i södra Sverige. Det gör inget att den håller sig där. Det är rätt skönt med 17-20 grader.

…
Att som nu ha färre och mindre ”måsten”/ ”krav” att säga ifrån, är naturligtvis en fördel. Men lik förb….t är det oerhört tufft att delvis slungas tillbaka i stresskänslighet och suckig tillvaro. Där man blir lite ”rörelsehindrad” på så sätt att det är färre saker jag kan göra utan att det blir jobbigt, färre program att titta på, på TV etc etc.

Och kampen för att laga mat, diska, borsta tänder, hålla städat, är plötsligt på några dagar mer karaktärskrävande. Ev födelsedagsfirande, med besök o dylikt är inte aktuellt som det känns nu. Och det i sig är ju inte så kul.
Och jag känner mig ledsen, det känns ensamt, argt, uppgivet emellanåt.
Men det är som att köra i diket med bilen och klara sig bra, eller falla av hästen med samma positiva utgång…. man måste nog snarast möjligt uppå hästen igen.
Men det kan bli fel om andra kräver det. Men nu blir det ”skritt” ett tag. Från andra känns det mest som jag vill ha Tid, förståelse, vänskap och kärlek.

Jag får be änglar om hjälp än en gång, jag gör så gott jag kan.

Suck

…
Knockad…förtvivlad, nedbruten… f-n också j-a skiit