TomasTvivlaren

…
Intellektet jobbar för högtryck.
Men känslorna är lika viktiga, och kan inte försummas.

Idag, just nu är mina känslor sorg.
Jag har pratat med min älskade moster,som tog hand om mig i vuxen ålder.
Nu är hon gammal och sjuk, och skall flytta till en annan stad, närmare sin dotter.
Jag känner mig tom och ledsen. Delvis för att jag inte orkar ”bära henne”.
Så jag känner det lite som ett misslyckande från mig.

Hennes man, min manliga förebild Rolf, försvann in i demens, och gick bort för ett år sedan. Min far hann knappt uppleva pension innan han gick bort i sömnen. Och nu i somras gick min mor bort, min mor som aldrig älskade mig. Och under sista året så vid flera tillfällen var min moster så sjuk att hon kunde lämnat oss…
Jag ramlade ihop som ett korthus när förälskelse, passion och längtan drabbade mig i höstas. Men jag kände inte den kärlek som kan ha funnits där. Jag kände bara krav i mitt liv, krav på perfektion, ta hand om andra. Och när utomstående svartsjuka missunnade mig eventuell kärlek. Och när moster blev sämre, och jag inte längre fick sömn.
Ja då rasade Tomas ihop …..

Det känns ibland som att jag inte var välkommen till den här värden.
Ibland när jag ser på program som ”Spårlöst”, så kan jag känna mig som de beskriver det. Den stora frågan, varför de blev bortlämnade. ”Älskade inte deras mor och far dem” undrar de. Detta trots att de många gånger växt upp med kärleksfulla Adoptivföräldrar… till skillnad från mig.

Och så känner jag det ibland. Som om jag inte var önskad. Och då kan det kännas i det ögonblicket, som om jag inte lever, som om mitt hjärta är dött. Det har ibland känts som om jag inte varit värd att älskas. Jag har med högt hållet huvud, glatt skämtsamt lynne och näst intill självdestruktiv empati för andra burit detta med mig i mitt liv….. tills ryggsäcken får benen att vika.

Det är så svårt att förstå för mig, med mitt hjärta.
Hur kunde hon inte älska mig ?

Kanske är det ”svaret på min tidigare fråga: ”Varför har det varit så svårt att tycka om mig själv, när det är så uppenbart hur fin jag är?”

…
Hur högt höll jag huvudet idag? hur djupt andades jag?
Hur bra satte jag mina gränser? hur väl följde jag min vilja?
Hur bra tog jag hand om mig själv?

Ganska bra faktiskt ! VG, G, VG, G. VG

Jag vaknade upp med post-deprtessions-morgon-nedstämdhet i morse. Men tänkte att jag sätter väl igång med dagen, och fixar lite rutiner, som gagnar Kai-Tomas kortsiktiga och långsiktiga mående. Djupandning och avslappning är under ”hårdträning”… dvs det är en utmaning, och jag glömmer av det i några stressituationer.

En god vän agerade lite vänskapliga påtryckningar för att hänga på honom på en grej. Förr har jag nog hakat på i all ”vänskaplighet” fast jag inte känt mig bekväm, el alternativt kanske hittat på ursäkter för varför jag inte ”kan”
Nu sa jag som det var, jag ville inte. Och förklarade inte varför, vilket ibland kan vara onödigt, oviktigt och sårande. Klara besked ”Nej det känner jag inte för”
Vi är helt enkelt på olika frekvens vad gäller detta hans önskemål.

Man bör oxå välja sina ”strider” i livet. Att tex försöka föra diskussion med människor som använder glåpord och nedvärderande öknamn som verktyg i det de kallar för ”debatt” men i själva verket är ett verktyg för att försöka bryta ned motståndaren. Att försöka resonera med dessa, är som att kasta bensin på elden.
Idag gjorde jag ett val att bara välja bort en desorienterad, faktaresistent mobbare. That’s the only way to handle such ignorans.

Min nya taktik att fästa blicken rakt fram, och i större utsträckning ignorera periferierna, genomförde jag hyfsat idag. Viljan, min egen vilja, förde mig till boulespel idag, med människor jag överlag trivs rätt gott med. Och där kände jag mig trygg nog att bry mig om andra utan att känna att jag blir utnyttjad… framsteg.

Hur gör man detta utan att verka nedlåtande och självförhärligande ?
Det
är väl iofs ingen synd att tycka om sig själv, men det ligger normalt
inte för mig, att vara nedlåtande mot människor för att de inte
presterar. Och så är det väl ej heller nu. Men jag upprörs å det
väldeliga över den faktaresistenta trend som breder sig ut över riket,
och världen och på vilka grunder många väljer lägga sin politiska röst.

Men
jag är återigen inne på det här med rösträtt, och missbruket av den.
Jag tycker faktiskt att rösträtt är något alla ska kunna tillförskansa
sig genom att ha tagit del politiska partiernas program, MEN INTE
erhållas per automatik vid 18 års ålder.
Ingen delar ut körkort till
18-åringar utan att lärt sig något om bilen man för fram, eller
trafikreglerna (Just denna sista meningen ”snodde” jag från Soran
Ismail, stå-upp-komiker)

Till att börja med bör varje person som
ska rösta, behöva ta del av partiernas information genom
informationsfilm eller något liknande för att ens bli berättigade att
rösta. Så att det inte blir möjligt att Rösta på någon för att de har
fina ögon.
Och om man vill ha mindre invandring, ska det motiveras,
och hittar man då på saker som inte stämmer om varför man tycker illa om
invandrare, eller invandring skall rösten ej godkännas. tex ”invandrare är våldsamma”

Sedan
som en uppföljning till detta så skulle varje röstberättigad få ett
större antal följdfrågor av sitt politiska val, innan rösten blir
godkänd. Med det menar jag inte att det finns rätt och fel åsikter. Men
jag menar att om man röstar på ett parti, så måste man kunna svara på
frågor kring ett antal politiska förslag de står för. Åter igen för att
man inte ska kunna rösta på ett parti för att farmor och farfar gjorde
det, eller för att någon är charmig, eller för den delen, inte helt
oviktigt, utifrån tron att partiet står för något som de faktiskt inte
står för.

Man ska helt enkelt, om man vill rösta tvingas läsa om politiska program.
Och man måste i någon grad förstå vad man röstar på.

Jag vet inte om det är möjligt, men f-n vet om det kan bli sämre relevans för röstberättigandet än det är nu.

…
Det absolut svåraste i livet, är att inte bry sig om det man inte kan påverka.
Speciellt om det rör saker/människor som jag förut inte klarade av att försvara mig mot. Och som tidigare styrde och begränsade mitt liv.
Det känns som jag har skaffat mig många verktyg, i min verktygslåda för livet,
men att de ligger i en enda röra än så länge. Och då hittar man inte alltid rätt verktyg.

Jag har kommit en bra bit på väg att se hur jag ”gick sönder”. De erfarenheterna, den vetskapen är bra att ha. Och jag letar nu sätt att gå min egen väg, hitta nya vägar när det behövs, men en del gamla vägar är nog så bra de oxzå. Jag ”trillar” hela tiden, men det är okej. För är det någon som vet hur man reser sig upp, så är det jag. Och när jag går, övar jag mig på att ha blicken fast framåt, skärma av, gå med bestämda steg, ta min plats. Många av oss, av olika anledningar, skannar omgivningen från ”hot”. Speciellt om man blivit utsatt för övergrepp, manipulation, våld, svek. Det var DÅ, det enda försvar hjärnan och kroppen kom fram till. Det ”fungerade”, men kostade för mycket att hela tiden vara på spänn, ha koll på varenda situation, vartenda potentiellt ”hot” i en omgivning som egentligen inte var så hotfull. Så det är paradoxalt nog så att det enda sättet att få mer ”kontroll” på tillvaron, är att släppa på kontrollen lite. Fokusera på min kraft, istället för omgivningen. För att sno lite från Cesar Millan, så är det att stärka destruktivt beteende hos andra, om man ger dem den makten.

Egentligen är själva problemet med det ”försvaret, och alla försvar, att det var/är just ett försvar. I försvarsställning kommer man inte framåt. Och du överlever, istället för lever. Så nu övar jag lätt på att strunta i periferierna, fästa blicken på horisonten, räta på bröstet, släppa ner axlarna, andas avslappnat i livet. Jag tänker att jag ska träna på att ta min plats, låta min röst höras. Det är de verktyg jag övar på att använda nu. ”Stand my ground” Det låter bättre på engelska faktiskt.

En annan insikt, är att jag faktisk gör som jag vill. Det är revolutionerande för mig.
Jag får träna på det med, att ha en egen vilja, och faktiskt stå på mig.
Många insikter kan te sig som klichéer, men klichéer är ofta just klichéer av en anledning, för att det ligger nåt i dem.
Att hantera ilska/rädsla är både fråga om tanketekniker, agerande-strategier men då i samband med att identifiera vad ilskan/rädslan står för.

Och när man blivit utraderad för länge, så man nästan inte syns längre, då är det övergripande så att allt som sätter igång stress är en trigger. Och att förstå vilken stressituation som satte igång ilskan, är något jag närmar mig. Men i grund och botten är arbetet framåt inte att hantera ilska /rädsla när den uppstår, utan att ta kommando allt eftersom över mitt liv. Ännu en kliché…. ännu en sanning. Men en sanning med modifikation. För jag tror aldrig att nån enda människa uppnår det målet. Det är nog bättre som strävan, än som mål. Och speciellt för mig, så det inte blir ytterligare ett ”krav”

Men att identifiera ilskan/rädslan och inse att den ligger hos mig, ergo är det JAG som kan förändra, förbättra. Så jag tränar på att ge makten tillbaka till mig själv. Jag lär mig agera på ett sätt som talar om för mig att jag är bra och värdefull. Tankar kommer och går, och kan till viss del styras. Känslor kommer både från egna tankar, och situationer som påminner om något. Men jag lär mig väl bättre och bättre att hantera dem… men blir aldrig ”färdig”. Det blir ingen.

Jag ”trillar” hela tiden, men det är okej. För är det någon som vet hur man reser sig upp, så är det jag.

I don’t need your sympathy !
If you don’t care, get the fuck out of my life !
If you don’t have time for me, get out !
If you don’t get angry on my account,
If you can’t mourn with me…
don’t come around when I’m happy

I don’t need your sympathy !
Sympathy isn´t love
Your time, tears and respect is !
I really don’t need your sympathy !
If that’s all you got, I don’t care for you.

(Not written to somebody particular, it’s just where I stand in these matters of friendship and love)

…
Jag har alltid unnat mina kära vänner all kärlek,
glatts åt när de funnit en hjärtevän.
Och jag har gjort det från djupet av mitt hjärta.
Men djupet av mitt hjärta behöver påfyllning.

Men om jag ska vara ärlig, så är det inte lätt nu,
inte alls lätt faktiskt.
Jag vet inte hur jag ska få tillbaka tron, och hoppas
på det enda som betyder nåt..

Jag vet inte hur jag ska få tillbaka passionen som
fick min dans att glöda och lysa.

Mitt hjärta känns fruset och övergivet.. tomt
Hur ska nån kunna dansa då ?

…
Nu är det slutet på maj månad,
och början på perioden mellan hägg och syren.
Regnet faller ner över Ådalen, och ger det livsviktiga
vattnet till den grönska vi älskar.
Ibland slinker varma solstrålar ner genom molnen,
och värmer våra solsuktande kroppar och sinnen.

Regnet fortsätter smattra på mitt fönsterbleck.
Det är ett härligt ljud när det varit torrt ett tag.
Bara det inte varar i veckor i sträck,
så är det underbart med regn.
Men så är det ju med sol och värme också.

Saknaden kommer alltid att finnas där, det är naturligt,
det är som det ska vara. Den som påstår något annat,
pratar om saker de intet vet.
Saknaden får man leva med.

Hur ska jag hitta hem ?
Det är många vägskyltar som pekar åt fel håll för mig.
Men det står inte ”rätt väg” och ”fel väg” på skyltarna.
Så hur ska jag hitta hem ?

Och ”hemma” , har jag hört, är den plats där man trivs bäst.
Men när man är vilse, fungerar inte alltid den inre kompass,
som med hjälp av vad som ”känns rätt” talar om var
man trivs bäst, vad som är rätt väg att gå,
… för att ”hitta hem”.

Hemma är …. där jag tycker om mig själv.

…
Den lille pojken vänder sig om och går in i mörkret.
Modern ser på, men gör ingenting.
Fadern är inte där.

Pojken hade hoppats på att bli stoppad.
”Gå inte … stanna kvar hos oss”
…var orden han längtade efter
Sedan dess har han alltid lämnat,
i hopp om att någon skulle stoppat honom.
Men allt som hänt är att han blivit ensam.

Jag förstår dig lille vän, lille pojk.
Du ville vara saknad, du ville vara älskad.
Du ville nån skulle längta efter dig.
Jag förstår dig lille vän.

Jag låter dig inte gå din väg, aldrig mer.
Jag ropar ditt namn och tar dig i min famn
…lille vän, lille pojk.
Jag är din bästa vän, den din mor och far,
ej förmådde vara. Hos mig är du trygg.
Du behöver inte gå din väg, jag låter dig inte.
Jag låter dig inte !

Aldrig mer skall du vara ensam
Du är alltid med mig nu,
jag överger dig aldrig, aldrig, aldrig
hos mig får du vara ledsen och rädd
arg, glad och lycklig.
I’ve got you, I’ve got you !

…
hej far !

Det var länge sedan jag skrev till dig nu.
Livet går vidare här nere på jorden.
Och jag kämpar far, jag kämpar för att leva mitt liv,
finna glädje och mening. Precis som du far,
precis som du.

Jag tror du funnit frid i din himmel far.
Du var älskad far, när du var ibland oss.
Du är saknad far. kanske ses vi igen far, men inte än.
Jag vill leva mitt liv, jag vill känna glädje och gemenskap,
innan jag kommer till dig far.

Men far…. jag undrar om du kände dig älskad när du var här ?
Att vara älskad, och att känna sig älskad är inte alltid samma sak far,
det vet du nu far…och det vet jag.

Varje år i maj, sker ett mirakel här på jorden,
när björk, lönn, rönn slår ut sina knoppar.
Och varje år ser jag med förundran och nyfött hopp på detta mirakel.
helt stum av fascination betraktar jag hur naturen återföds.
Det är inget annat än ett mirakel.

Och far, jag behöver tro på mirakel,
jag behöver hitta hoppet, tända den glöd inuti,
som haft syrebrist under lång tid nu,
få den att flamma upp till liv igen.

Härom dagen gick jag tillsammans med vänner sträckan som tusentals
arbetare gick den 14 maj 1931, där några inte kom hem.
Klasskampen levde då, idag fick 85-årsdagen enbart
rapporterande korta notiser, i bästa fall. Några ur borgerligheten, både i sociala medier och i tidningar.ägnade sig till och med åt historierevision och skuldbeläggning mot arbetarna som demonstrerade. Om du ser Tore Alespång, som blåste eld upphör och blev åtalad för att ha räddat livet på oräkneligt antal fattiga arbetare, där bland molnen, så skicka honom min beundran.

Och jag när jag tänker på Kramfors, kommer jag att tänka på en av dina stora sorger, när du som litet barn tog på dig skuld över att din yngre bror Sture drunknade i hamnen. Hur du grät över det när du tagit dig någon öl,
och aldrig riktigt kom över det.
Men nu har ni ju sedan länge återsetts.
Det är min tro.

Hej så länge far….
jag hoppas det dröjer innan vi ses.
hälsa chiefen !

…
Jag känner ….inte…
Jag hittar på olika sätt för att inte känna.
Och kanske är det nödvändigt ett litet tag.
Men när jag inte känner, så lever jag inte.
Jag bara överlever.

Officiellt så basunerar jag försiktigt ut till omgivningen, att det är bättre nu.
Och det är det om man ser till att jag gråter mindre, nästan inte alls.
Och att jag kan ta mig ut bland folk lite mer. Och jag kan se på mer olika TV-program utan att få ångest, som jag fick i vintras. Jag kan tom se på nyheter ibland.
Men jag känner inte…. inte än iaf.
Och när jag inte känner, så lever jag inte
Jag överlever.

Det ”trygga” är nu att fly in i olika känslobedövande sysselsättningar
Och även om det kanske är nödvändigt så vill jag snart känna mig mer levande igen.
Hoppet i mig vill ta stora kliv, men förnuftet säger. ”ta det lugnt, din tid kommer, ta små steg!”

För ett tag sedan, var det ju bara känslor, en storm, en orkan i mörker.
Inga glädjekänslor. Så visst, det är bättre nu. Jag står på fast mark, än om det ”växer dåligt” här för närvarande.

Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig, brinner en glöd fortfarande. Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig längtar jag efter kärlek, och då menar jag all form av kärlek. Inte nödvändigtvis romans, som för närvarande i mitt instabila inre fortfarande känns hotfullt. Man kan inte kasta sig ut på öppet vatten igen, utschasad, utbränd utan att hittat sitt eget simsätt, utan att ha tankat ny energi.
Men ändå ….önskar jag att jag snart kände något… kände livet återvände till mitt hjärta….

Jag gör fortfarande snedtramp när jag letar den väg som ska vara snällare mot mig själv, och inte tillåta de som vill mig ont att nå fram.
Men jag har oxå förändrat en del till det bättre. Och är värd klapp på axeln.
Jag blir bara otålig ibland…. Jag vill ju leva,,… NU !