TomasTvivlaren

…
Det är faktiskt lite roande att skåda sportsidornas kommentarsfält just nu.
Det finns få saker som engagerar hälften av Sveriges manliga befolkning som Zlatan Ibrahimovic, samt drivkraften att tala om hur ”värdelösa” dessa 2 miljoner förbundskaptener, tycker att landslaget är. Och drygt hälften av denna hälft, hävdar med outtröttlig frenesi att även Zlatan är ”värdelös”.

För det globala och humanitära perspektivets skull, vill jag bara skriva några ord om vad som engagerar Svenska medborgare i övrigt, och vad som prioriteras i medier.
Jag är medveten om att om jag till en början hade 10 st potentiella läsare av detta blogginlägg, så tappar jag 8 st direkt när jag ger mig in på samhälleliga resonemang som kräver mer än en ”styrkekram”, ett ”like” eller mer läsning på Facebook, än två rader om vad barnen åt till frukost. Och nu när jag talade nedlåtande om användningen av kommentarsfält och Facebook, tappade jag en till ev. Så till dig som är kvar:

… debattämnen som handelsavtalet TTIP som kommer förändra demokratin i grunden till det sämre, engagerar inte alls folk, och genererar sällan kommentarer. Bankernas och storföretagens/riskkapitalisternas stöld av folkets pengar upprör heller ej tillräckligt för läsning eller kommentarer, eller diskussioner. Ej heller läggs många journalistiska stavelser i Hitlerrenässansens tid, på att beskriva det positiva med invandringen, ekonomiskt, socialt och företagsmässigt, utan bara det som kostar.

Däremot hur mycket prins Oscar sov under prinsdopet, engagerade över 1,2 miljoner svenskar, som gladeligen bidrar till att betala apanage på 150 miljoner om året i skatt för denna rojalistiska kvarleva från den tid då man tyckte att en diktator (kung) skulle styra landet.

Nej så är det… men Zlatan är ”viktigt”
Och 2 miljoner ”förbundskaptener” vet givetvis bättre än Erik Hamrén (Den som faktiskt Är anställd som förbundskapten)
hur start-elvan ska se ut. Och de flesta av dessa som sågar kvaliteten på individuella fotbollsspelare tycks tro att om inte Hamrén vore förbundskapten skulle det bli bättre resultat. Trots att de är så säkra på att svenska fotbollsspelare suger big time.
Lite märkligt ändå.

Själv tänker jag att förutsättningarna är väldigt olika populationsmässigt för olika fotbollsnationer, och ekonomiskt för respektive ligor. Men detta till trots, så kommer Sverige från start ha 11 man från start. Dvs precis lika många som motståndarlagen. Och även om Sveriges landslag på papperet inte kan räkna upp 20 överbetalda superstjärnor, så kan man faktiskt vinna mot på papperet bättre motstånd. Det har hänt förr. Danmark, Grekland i EM. Leicester i premier Leage etc etc. MEN det är inget jag kräver av detta landslag, ty jag förstår förutsättningarna.

…
http://www.politism.se/story/ett-hycklande-miljoparti-hotar-kvinnor-och-barns-vard/#post-41460

Återigen förändrar Alliansen språket för att få nåt fult att verka fint.
Bara det att denna gång har MP hakat på. Men det är inget nytt att MP spretar lika mycket åt höger och lite åt vänster som SD.

Ordvalet är ”vårdval mödravård”

När Borgarna pratar om ”valfrihet” och ”val” så dra åt er öronen, för då handlar det alltid om valfrihet om du har råd att välja, samt bor i storstad.

För att förtydliga vad Borgerligheten gör med språket, så är ordvalet ”föryngringsyta” om kalhygge,,,… vad det egentligen handlar om. Man kan med det ordvalet förstöra hela ekosystem som är livsviktiga för vår framtida överlevnad, med ordvalet som får skövlingen att framstå som friskt och nydanande med nystart

…
Jag behöver en cello
vars toner sliter tag i mitt hjärta,
och väcker det till liv igen.

Jag behöver ett barns befriande skratt
som påminner mig om livet,
påminner om den ärligaste av glädje,

Låt regnet komma till mig
med bäckar och floder
och skölja bort all grumlig lera

Låt ett pianos spröda toner
hela det som inte går att hela
glömma det som inte går att glömma.

Jag behöver höra en sångröst,
vars toner menar, och tror på
vart ord hon sjunger

Låt den hand som helar
stryka över själ och hud
tills jag ler ända inifrån igen

tills mitt hjärta ler

…
Nu när jag inte länkar mina blogginlägg till Facebook, så är det ju inte
endast ett musklick för vänner och bekanta. Så det är nog inte så många
som läser längre.
Men de har väl sina fördelar det oxzå.

Jag fortsätter så gott jag kan på inslagen väg, med att ta hand om mig själv. Lär mig säga ”nej” till saker jag inte vill. Lär mig ta mig tid att fundera ut vad jag vill om jag inte vet det på en gång, eller försöker jallafall.
Jag inser ju att detta inte passar alla, att jag skaffar mig en egen vilja.
”Han som var så snäll förut” skulle kunna vara en reaktion på den förändring jag försöker genomföra i mitt liv. Men som sagt var ”get the fuck out of my life” om inte Tomas får plats i era planer.

Men det är ändå inte lätt att förändra sig, bryta ovanor och destruktiva beteenden. Belöningssystemen och flyktbeteendena är mäktiga ”motståndare”
Men jag gör en del framsteg, I try to stick with the plan. Jag förser mig med mina basala behov, som sömn, mat, städning, umgänge även på mina villkor, och offrar dem inte som förut i varje situation för andras behov. Bara det att kontinuerligt visa mig själv den respekten, är att respektera mig själv, och visa andra att de måste respektera mig. Och det gör nog i längden saker med självkänslan.

2-minutersregeln (Allt som tar mindre än två minuter att göra, kan man lika gärna göra direkt) har jag anammat efter nuvarande förmåga, men ända upp till 5 minuter.
På så sätt blir bördan över vad man ”måste göra” mindre, eftersom mer blir gjort.

Men det är ingen ”stor-skörd” än på mina förändringar. Håller fortfarande på att så frön, och ”ge näring åt växterna” Känner mig fortfarande långt ifrån mina känslor ganska ofta. Har fortfarande underliggande ilska jag bearbetar, samt sätt att hantera det. Och många sociala situationer är fortfarande rätt svårhanterliga för mig, som jag förut upplevde lättare, när jag var alla till lags.

Men jag önskar att en låttext som denna, var något jag kunde tro på, känna, uppleva:

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.


…..för jag känner mig oerhört ensam…
och det känns ljusår till det
Jag vill bli en man, en människa…
leva, älska, känna sorg, känna glädje,
vara efterlängtad och saknad,
skratta och dansa

…
Man vet inte om man ska bli förbannat arg,
eller bara rycka på axlarna åt skiten.
Oavsett hur jag väljer att reagera, så förändras nog inte världen av det, och idioterna upphör inte vara idioter utifrån mina enskilda reaktioner.

Men jag får väl variera mig då. Det är nyttigt att bli arg då och då och säga vad man tycker. Och det är nyttigt att ibland bara skita i idiotin.

Storklubbarna i champions leage vill försvåra för mindre ligor, eller rent utesluta dem, och ha gratisplatser i Champions leage. Ja men gör hur fan ni vill med det då, uteslut allsvenskan från kval till champions leage, men kalla det för f-n inte för Champions leage längre, döp om det till ”Elitsinglar.eu” eller nåt.

Ja det följer ju mönstret för hur övriga samhället ser ut. Topparna får subventioneringar och bidrag, och de nödställda får skäll och indragningar. Så är det inom politiken, inom religionen, inom företagsvärlden, inom sporten etc etc etc. Och folk tycks verka vilja ha det så.
Och det är inte bara skillnader vi pratar om. Vi pratar om äckliga skillnader.

Och på radion i fredags, under den tidpunkt då jag normalt spisar innehållet från ett av de få program med intelligent innehåll (Ordalaget, radio Västernorrland). Ja då får man höra att det är Rojalistisk direktsändning med rapporter om huruvida nån liten bäbis är pigg, vad mammorna har på sig för kläder, och om systrarna, kusinerna är busiga eller inte….
Och det värsta är att tex tv-sändningarn sågs av över en miljon människor.

A men fy fan !!!

…
Så nu har jag varit utan Facebook några dagar.
Just nu är det bäst för mig. Innan jag kraschade i höstas,
så skulle jag kunna säga att jag mådde bra. Jag hade dans,
jag hade många sysselsättningar, musik, fika-umgänge,
en viktig person i föreningslivet, och drömmen om kärlek levde inombords,
om än med mycket osäkerhet och tvivel inombords.
På ett sätt kände jag mig nära mina känslor då,
mina ord på blogginläggen kom från hjärtat.

Men det var ett korthus,
ett korthus som rasade när det blev tydligt för mig
att min självkänsla var i botten. Och att vissa självdestruktiva
tankar och känslor, sakta åt upp mig inifrån.
Uppförstorade av min osäkerhet, och av några enstaka idioter,
som gjorde vad de kunde för att skada mig.
Samt svek från oväntat håll.

Nu kan jag påstå att det inte är riktigt lika instabilt som i vintras
och i höstas. Efter ett rejält magplask, jättekris, där ”kranarna” inte
gick att stänga av nästan, så behöver jag väl pausen från det över-
svämmade förtvivlade gråten, för att hinna återhämta mig.
Men jag känner mig inte nära mina känslor, orden i bloggen
blir mindre kärnfulla, och tunnare.
Men det är inte skådespel när jag nu skämtar och skrattar.
Det är medveten strategi att programmera in goda, glada tankar.
Men det räcker inte att bara tänka positivt och skämta.
Jag måste återvända till hjärtat och den delen av själen som värker.
Den del av själen som sörjer.
Och återvända igen till snälla-mot-Tomas-handligar,
och igen till skratt och skämt.

Men just nu känns det tomt, och mina skratt ekar smärtsamt.
Mina ord är inte lika giftiga i värderingsfrågor, mina skämt får inte samma djup, Jag är inte tillräckligt glad för att bearbeta sorg med att sjunga mollstämda låtar.
Och ingen dansglädje i mitt hjärta, och total atomvinter i tron på romans, kärlek och intimitet.

…
Hur ska de empatiska, sansade, humanistiska rösterna i världen klara av att fortsatt göra sig hörda, när samma krafter som ödelade Europa för 70 år sedan, åter ökar lavinartat i antal och kraft ?

När dessa krafter i väldigt hög grad varken bryr sig om sansad samtalston, forskning, källor till påståenden eller vanlig humant beteende. När deras antal i inlägg på sociala medier är överrepresenterade 10-fallt, i jämförelse med hur fördelningen ser ut i landet och Europa. När deras taktik är personliga påhopp, hot och destruktivitet för att inga andra åsikter än deras till slut syns i kommentarsfälten.

Hur ska vi klara av att behålla demokratin, när all demokrati bygger på att inte befolkningen vilseleds att tro på dessa faktaresistenta människors medvetna propaganda mot alla som inte är födda i deras land ?
När nära vänner och bekanta lockas att tro på det som skrivs på sidor som Avpixlat, Nya tider och Flashback, som om det vore fakta.

Jag hoppas det vänder snart, jag gillar inte utvecklingen i Europa, Ryssland eller USA.

…
27 grader varmt ute, högsommar den sista maj.
Bikini på unga vackra damer längs Risöstranden.
Byggarbetare som pumpat vikter hela vintern,
får nu äntligen visa upp sitt kroppsbygge.
Glass i alla former, och jag funderar varför jag gick
ut i svarta jeans i värmen. Själv häller jag nypa
salt i handflatan, slickar i mig till halvliter vatten,
för att inte få vätskebrist.
Efter en gårdagskväll, natt och morgon med migrän,
känns huvudet som en degklump.

…
Intellektet jobbar för högtryck.
Men känslorna är lika viktiga, och kan inte försummas.

Idag, just nu är mina känslor sorg.
Jag har pratat med min älskade moster,som tog hand om mig i vuxen ålder.
Nu är hon gammal och sjuk, och skall flytta till en annan stad, närmare sin dotter.
Jag känner mig tom och ledsen. Delvis för att jag inte orkar ”bära henne”.
Så jag känner det lite som ett misslyckande från mig.

Hennes man, min manliga förebild Rolf, försvann in i demens, och gick bort för ett år sedan. Min far hann knappt uppleva pension innan han gick bort i sömnen. Och nu i somras gick min mor bort, min mor som aldrig älskade mig. Och under sista året så vid flera tillfällen var min moster så sjuk att hon kunde lämnat oss…
Jag ramlade ihop som ett korthus när förälskelse, passion och längtan drabbade mig i höstas. Men jag kände inte den kärlek som kan ha funnits där. Jag kände bara krav i mitt liv, krav på perfektion, ta hand om andra. Och när utomstående svartsjuka missunnade mig eventuell kärlek. Och när moster blev sämre, och jag inte längre fick sömn.
Ja då rasade Tomas ihop …..

Det känns ibland som att jag inte var välkommen till den här värden.
Ibland när jag ser på program som ”Spårlöst”, så kan jag känna mig som de beskriver det. Den stora frågan, varför de blev bortlämnade. ”Älskade inte deras mor och far dem” undrar de. Detta trots att de många gånger växt upp med kärleksfulla Adoptivföräldrar… till skillnad från mig.

Och så känner jag det ibland. Som om jag inte var önskad. Och då kan det kännas i det ögonblicket, som om jag inte lever, som om mitt hjärta är dött. Det har ibland känts som om jag inte varit värd att älskas. Jag har med högt hållet huvud, glatt skämtsamt lynne och näst intill självdestruktiv empati för andra burit detta med mig i mitt liv….. tills ryggsäcken får benen att vika.

Det är så svårt att förstå för mig, med mitt hjärta.
Hur kunde hon inte älska mig ?

Kanske är det ”svaret på min tidigare fråga: ”Varför har det varit så svårt att tycka om mig själv, när det är så uppenbart hur fin jag är?”

…
Hur högt höll jag huvudet idag? hur djupt andades jag?
Hur bra satte jag mina gränser? hur väl följde jag min vilja?
Hur bra tog jag hand om mig själv?

Ganska bra faktiskt ! VG, G, VG, G. VG

Jag vaknade upp med post-deprtessions-morgon-nedstämdhet i morse. Men tänkte att jag sätter väl igång med dagen, och fixar lite rutiner, som gagnar Kai-Tomas kortsiktiga och långsiktiga mående. Djupandning och avslappning är under ”hårdträning”… dvs det är en utmaning, och jag glömmer av det i några stressituationer.

En god vän agerade lite vänskapliga påtryckningar för att hänga på honom på en grej. Förr har jag nog hakat på i all ”vänskaplighet” fast jag inte känt mig bekväm, el alternativt kanske hittat på ursäkter för varför jag inte ”kan”
Nu sa jag som det var, jag ville inte. Och förklarade inte varför, vilket ibland kan vara onödigt, oviktigt och sårande. Klara besked ”Nej det känner jag inte för”
Vi är helt enkelt på olika frekvens vad gäller detta hans önskemål.

Man bör oxå välja sina ”strider” i livet. Att tex försöka föra diskussion med människor som använder glåpord och nedvärderande öknamn som verktyg i det de kallar för ”debatt” men i själva verket är ett verktyg för att försöka bryta ned motståndaren. Att försöka resonera med dessa, är som att kasta bensin på elden.
Idag gjorde jag ett val att bara välja bort en desorienterad, faktaresistent mobbare. That’s the only way to handle such ignorans.

Min nya taktik att fästa blicken rakt fram, och i större utsträckning ignorera periferierna, genomförde jag hyfsat idag. Viljan, min egen vilja, förde mig till boulespel idag, med människor jag överlag trivs rätt gott med. Och där kände jag mig trygg nog att bry mig om andra utan att känna att jag blir utnyttjad… framsteg.