TomasTvivlaren

Hur gör man detta utan att verka nedlåtande och självförhärligande ?
Det
är väl iofs ingen synd att tycka om sig själv, men det ligger normalt
inte för mig, att vara nedlåtande mot människor för att de inte
presterar. Och så är det väl ej heller nu. Men jag upprörs å det
väldeliga över den faktaresistenta trend som breder sig ut över riket,
och världen och på vilka grunder många väljer lägga sin politiska röst.

Men
jag är återigen inne på det här med rösträtt, och missbruket av den.
Jag tycker faktiskt att rösträtt är något alla ska kunna tillförskansa
sig genom att ha tagit del politiska partiernas program, MEN INTE
erhållas per automatik vid 18 års ålder.
Ingen delar ut körkort till
18-åringar utan att lärt sig något om bilen man för fram, eller
trafikreglerna (Just denna sista meningen ”snodde” jag från Soran
Ismail, stå-upp-komiker)

Till att börja med bör varje person som
ska rösta, behöva ta del av partiernas information genom
informationsfilm eller något liknande för att ens bli berättigade att
rösta. Så att det inte blir möjligt att Rösta på någon för att de har
fina ögon.
Och om man vill ha mindre invandring, ska det motiveras,
och hittar man då på saker som inte stämmer om varför man tycker illa om
invandrare, eller invandring skall rösten ej godkännas. tex ”invandrare är våldsamma”

Sedan
som en uppföljning till detta så skulle varje röstberättigad få ett
större antal följdfrågor av sitt politiska val, innan rösten blir
godkänd. Med det menar jag inte att det finns rätt och fel åsikter. Men
jag menar att om man röstar på ett parti, så måste man kunna svara på
frågor kring ett antal politiska förslag de står för. Åter igen för att
man inte ska kunna rösta på ett parti för att farmor och farfar gjorde
det, eller för att någon är charmig, eller för den delen, inte helt
oviktigt, utifrån tron att partiet står för något som de faktiskt inte
står för.

Man ska helt enkelt, om man vill rösta tvingas läsa om politiska program.
Och man måste i någon grad förstå vad man röstar på.

Jag vet inte om det är möjligt, men f-n vet om det kan bli sämre relevans för röstberättigandet än det är nu.

…
Det absolut svåraste i livet, är att inte bry sig om det man inte kan påverka.
Speciellt om det rör saker/människor som jag förut inte klarade av att försvara mig mot. Och som tidigare styrde och begränsade mitt liv.
Det känns som jag har skaffat mig många verktyg, i min verktygslåda för livet,
men att de ligger i en enda röra än så länge. Och då hittar man inte alltid rätt verktyg.

Jag har kommit en bra bit på väg att se hur jag ”gick sönder”. De erfarenheterna, den vetskapen är bra att ha. Och jag letar nu sätt att gå min egen väg, hitta nya vägar när det behövs, men en del gamla vägar är nog så bra de oxzå. Jag ”trillar” hela tiden, men det är okej. För är det någon som vet hur man reser sig upp, så är det jag. Och när jag går, övar jag mig på att ha blicken fast framåt, skärma av, gå med bestämda steg, ta min plats. Många av oss, av olika anledningar, skannar omgivningen från ”hot”. Speciellt om man blivit utsatt för övergrepp, manipulation, våld, svek. Det var DÅ, det enda försvar hjärnan och kroppen kom fram till. Det ”fungerade”, men kostade för mycket att hela tiden vara på spänn, ha koll på varenda situation, vartenda potentiellt ”hot” i en omgivning som egentligen inte var så hotfull. Så det är paradoxalt nog så att det enda sättet att få mer ”kontroll” på tillvaron, är att släppa på kontrollen lite. Fokusera på min kraft, istället för omgivningen. För att sno lite från Cesar Millan, så är det att stärka destruktivt beteende hos andra, om man ger dem den makten.

Egentligen är själva problemet med det ”försvaret, och alla försvar, att det var/är just ett försvar. I försvarsställning kommer man inte framåt. Och du överlever, istället för lever. Så nu övar jag lätt på att strunta i periferierna, fästa blicken på horisonten, räta på bröstet, släppa ner axlarna, andas avslappnat i livet. Jag tänker att jag ska träna på att ta min plats, låta min röst höras. Det är de verktyg jag övar på att använda nu. ”Stand my ground” Det låter bättre på engelska faktiskt.

En annan insikt, är att jag faktisk gör som jag vill. Det är revolutionerande för mig.
Jag får träna på det med, att ha en egen vilja, och faktiskt stå på mig.
Många insikter kan te sig som klichéer, men klichéer är ofta just klichéer av en anledning, för att det ligger nåt i dem.
Att hantera ilska/rädsla är både fråga om tanketekniker, agerande-strategier men då i samband med att identifiera vad ilskan/rädslan står för.

Och när man blivit utraderad för länge, så man nästan inte syns längre, då är det övergripande så att allt som sätter igång stress är en trigger. Och att förstå vilken stressituation som satte igång ilskan, är något jag närmar mig. Men i grund och botten är arbetet framåt inte att hantera ilska /rädsla när den uppstår, utan att ta kommando allt eftersom över mitt liv. Ännu en kliché…. ännu en sanning. Men en sanning med modifikation. För jag tror aldrig att nån enda människa uppnår det målet. Det är nog bättre som strävan, än som mål. Och speciellt för mig, så det inte blir ytterligare ett ”krav”

Men att identifiera ilskan/rädslan och inse att den ligger hos mig, ergo är det JAG som kan förändra, förbättra. Så jag tränar på att ge makten tillbaka till mig själv. Jag lär mig agera på ett sätt som talar om för mig att jag är bra och värdefull. Tankar kommer och går, och kan till viss del styras. Känslor kommer både från egna tankar, och situationer som påminner om något. Men jag lär mig väl bättre och bättre att hantera dem… men blir aldrig ”färdig”. Det blir ingen.

Jag ”trillar” hela tiden, men det är okej. För är det någon som vet hur man reser sig upp, så är det jag.

I don’t need your sympathy !
If you don’t care, get the fuck out of my life !
If you don’t have time for me, get out !
If you don’t get angry on my account,
If you can’t mourn with me…
don’t come around when I’m happy

I don’t need your sympathy !
Sympathy isn´t love
Your time, tears and respect is !
I really don’t need your sympathy !
If that’s all you got, I don’t care for you.

(Not written to somebody particular, it’s just where I stand in these matters of friendship and love)

…
Jag har alltid unnat mina kära vänner all kärlek,
glatts åt när de funnit en hjärtevän.
Och jag har gjort det från djupet av mitt hjärta.
Men djupet av mitt hjärta behöver påfyllning.

Men om jag ska vara ärlig, så är det inte lätt nu,
inte alls lätt faktiskt.
Jag vet inte hur jag ska få tillbaka tron, och hoppas
på det enda som betyder nåt..

Jag vet inte hur jag ska få tillbaka passionen som
fick min dans att glöda och lysa.

Mitt hjärta känns fruset och övergivet.. tomt
Hur ska nån kunna dansa då ?

…
Nu är det slutet på maj månad,
och början på perioden mellan hägg och syren.
Regnet faller ner över Ådalen, och ger det livsviktiga
vattnet till den grönska vi älskar.
Ibland slinker varma solstrålar ner genom molnen,
och värmer våra solsuktande kroppar och sinnen.

Regnet fortsätter smattra på mitt fönsterbleck.
Det är ett härligt ljud när det varit torrt ett tag.
Bara det inte varar i veckor i sträck,
så är det underbart med regn.
Men så är det ju med sol och värme också.

Saknaden kommer alltid att finnas där, det är naturligt,
det är som det ska vara. Den som påstår något annat,
pratar om saker de intet vet.
Saknaden får man leva med.

Hur ska jag hitta hem ?
Det är många vägskyltar som pekar åt fel håll för mig.
Men det står inte ”rätt väg” och ”fel väg” på skyltarna.
Så hur ska jag hitta hem ?

Och ”hemma” , har jag hört, är den plats där man trivs bäst.
Men när man är vilse, fungerar inte alltid den inre kompass,
som med hjälp av vad som ”känns rätt” talar om var
man trivs bäst, vad som är rätt väg att gå,
… för att ”hitta hem”.

Hemma är …. där jag tycker om mig själv.

…
Den lille pojken vänder sig om och går in i mörkret.
Modern ser på, men gör ingenting.
Fadern är inte där.

Pojken hade hoppats på att bli stoppad.
”Gå inte … stanna kvar hos oss”
…var orden han längtade efter
Sedan dess har han alltid lämnat,
i hopp om att någon skulle stoppat honom.
Men allt som hänt är att han blivit ensam.

Jag förstår dig lille vän, lille pojk.
Du ville vara saknad, du ville vara älskad.
Du ville nån skulle längta efter dig.
Jag förstår dig lille vän.

Jag låter dig inte gå din väg, aldrig mer.
Jag ropar ditt namn och tar dig i min famn
…lille vän, lille pojk.
Jag är din bästa vän, den din mor och far,
ej förmådde vara. Hos mig är du trygg.
Du behöver inte gå din väg, jag låter dig inte.
Jag låter dig inte !

Aldrig mer skall du vara ensam
Du är alltid med mig nu,
jag överger dig aldrig, aldrig, aldrig
hos mig får du vara ledsen och rädd
arg, glad och lycklig.
I’ve got you, I’ve got you !

…
hej far !

Det var länge sedan jag skrev till dig nu.
Livet går vidare här nere på jorden.
Och jag kämpar far, jag kämpar för att leva mitt liv,
finna glädje och mening. Precis som du far,
precis som du.

Jag tror du funnit frid i din himmel far.
Du var älskad far, när du var ibland oss.
Du är saknad far. kanske ses vi igen far, men inte än.
Jag vill leva mitt liv, jag vill känna glädje och gemenskap,
innan jag kommer till dig far.

Men far…. jag undrar om du kände dig älskad när du var här ?
Att vara älskad, och att känna sig älskad är inte alltid samma sak far,
det vet du nu far…och det vet jag.

Varje år i maj, sker ett mirakel här på jorden,
när björk, lönn, rönn slår ut sina knoppar.
Och varje år ser jag med förundran och nyfött hopp på detta mirakel.
helt stum av fascination betraktar jag hur naturen återföds.
Det är inget annat än ett mirakel.

Och far, jag behöver tro på mirakel,
jag behöver hitta hoppet, tända den glöd inuti,
som haft syrebrist under lång tid nu,
få den att flamma upp till liv igen.

Härom dagen gick jag tillsammans med vänner sträckan som tusentals
arbetare gick den 14 maj 1931, där några inte kom hem.
Klasskampen levde då, idag fick 85-årsdagen enbart
rapporterande korta notiser, i bästa fall. Några ur borgerligheten, både i sociala medier och i tidningar.ägnade sig till och med åt historierevision och skuldbeläggning mot arbetarna som demonstrerade. Om du ser Tore Alespång, som blåste eld upphör och blev åtalad för att ha räddat livet på oräkneligt antal fattiga arbetare, där bland molnen, så skicka honom min beundran.

Och jag när jag tänker på Kramfors, kommer jag att tänka på en av dina stora sorger, när du som litet barn tog på dig skuld över att din yngre bror Sture drunknade i hamnen. Hur du grät över det när du tagit dig någon öl,
och aldrig riktigt kom över det.
Men nu har ni ju sedan länge återsetts.
Det är min tro.

Hej så länge far….
jag hoppas det dröjer innan vi ses.
hälsa chiefen !

…
Jag känner ….inte…
Jag hittar på olika sätt för att inte känna.
Och kanske är det nödvändigt ett litet tag.
Men när jag inte känner, så lever jag inte.
Jag bara överlever.

Officiellt så basunerar jag försiktigt ut till omgivningen, att det är bättre nu.
Och det är det om man ser till att jag gråter mindre, nästan inte alls.
Och att jag kan ta mig ut bland folk lite mer. Och jag kan se på mer olika TV-program utan att få ångest, som jag fick i vintras. Jag kan tom se på nyheter ibland.
Men jag känner inte…. inte än iaf.
Och när jag inte känner, så lever jag inte
Jag överlever.

Det ”trygga” är nu att fly in i olika känslobedövande sysselsättningar
Och även om det kanske är nödvändigt så vill jag snart känna mig mer levande igen.
Hoppet i mig vill ta stora kliv, men förnuftet säger. ”ta det lugnt, din tid kommer, ta små steg!”

För ett tag sedan, var det ju bara känslor, en storm, en orkan i mörker.
Inga glädjekänslor. Så visst, det är bättre nu. Jag står på fast mark, än om det ”växer dåligt” här för närvarande.

Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig, brinner en glöd fortfarande. Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig längtar jag efter kärlek, och då menar jag all form av kärlek. Inte nödvändigtvis romans, som för närvarande i mitt instabila inre fortfarande känns hotfullt. Man kan inte kasta sig ut på öppet vatten igen, utschasad, utbränd utan att hittat sitt eget simsätt, utan att ha tankat ny energi.
Men ändå ….önskar jag att jag snart kände något… kände livet återvände till mitt hjärta….

Jag gör fortfarande snedtramp när jag letar den väg som ska vara snällare mot mig själv, och inte tillåta de som vill mig ont att nå fram.
Men jag har oxå förändrat en del till det bättre. Och är värd klapp på axeln.
Jag blir bara otålig ibland…. Jag vill ju leva,,… NU !

…
Nu när solen lagt sig bortom horisonten i väst, och neonljusen speglas
underbart vackert mot Ångermanälven, så tar jag några djupa andetag, och
reflekterar över framsteg, barriärer, insikter, det underbara livet,
förtvivlan, kärleken och ensamhet.
Idag har jag haft den äran att
över en kopp kaffe på lila cafét, prata med en man vid namn Omar från
Syrien. Och bjudit en fotograf på smörgås från Westerlunds. Suttit på
inglasad veranda på Övergård med två livs levande styrdandans-ikoner och
druckit kaffe och mumsat hembakat.
Jag lyssnar på Harrison Craig när han sjunger ”Broken vow” och blir berörd ini hjärtat av orden och passionen i en ren och klar röst. Någonstans där inne glöder ännu en eld jag trodde var släkt för alltid, och musiken påminner mig om varför jag lever. Jag drar in mer luft i mina lungor, och nynnar med, sjunger med luft från magen, och kraft från hjärtat. Jag har kommit långt… och jag har långt att gå.

Det går knappt att tänka tanken på att älska, och bli älskad.
Det är helt otänkbart, jag tror inte det går, jag vågar inte, det vore förödande, hotfullt, omöjligt…..
Men likt förb… så vill jag, längtar jag, och hoppas.
Hur envist får ett hjärta vara ?

”Det kommer flera” sa min far till mig förtröstansfullt, när det nyss tog slut en gång för länge sedan. Mmm far, jag älskar dig för det, men jag vill inte att ”det kommer flera”. Det räcker med en…. men det är omöjligt, otänkbart, jag kan inte, jag vågar inte…

Jag har kommit långt… och jag har långt att gå….
Nu är det små steg i rätt riktning. Och jag tar dem. Jag lyssnar till mitt hjärta nu i mina små beslut. Jag drömmer om dans igen. Jag drömmer om att virvla fram på dansgolvet med ett brett leende på mina läppar, och på den jag dansar med. Att känna rytmen i musiken omvandlas till oförutsägbara danssteg, en dans, ett samtal utan ord. Det bor i mig…. det lever i mig, men jag är inte där än…

Det gör fortfarande ont, och jag skyddar mig fortfarande med ett pansar runt mitt hjärta. Och jag saknar mina danskamrater väldigt mycket. Jag saknar lyckan efter en danskväll … men det kommer väl, det kommer… ett steg i taget Kai T.

Nu hör jag regnet mot fönsterblecket, ett rogivande ljud som nu får trumma in sömnen i mitt sinne, go natt !

…
Som antifeministisk vänsterpartist får man inte många likes i livet.

Men man blir ju bara trött på alla faktaresistenta åsikter som ses genom cyklopöga. Vare sig det är extremistiska rasister från SD, extrema kapitalister från M och C, eller de i FI och V som anser att män över lag är roten till allt ont i världen.
Jag motsätter mig inte att världen är ojämställd på många plan, och i många fall, framför allt i andra delar av världen än Sverige.

Det jag nu reagerat på är en artikel från den i övrigt ypperliga nättidningen ETC, med tydlig vänsterorientering i artiklarna. (Någonting mycket ovanligt nu för tiden)

http://www.etc.se/ledare/vi-maste-klamma-gubbiga-betongpartier-som-struntar-i-miljon

Lina Hjort upprör sig i sin artikel över att Åsa Ramson fick lämna språkrörsuppdraget. Och gör det klart för oss att det beror på att hon är kvinna, trots att hon nu ersätts av en kvinna. Kanske enligt Hjort, inte lika mycket kvinna, vad vet jag ?
Och hon menar på att dessa drev drabbar företrädesvis kvinnor.
Det är intressant med tanke på nämner hon i sammanhanget ”Kaplanaffären” vilket i sig är en horribel överdrift att ens kalla det för en ”affär”. För när vi kommer till kritan med alltihop, så har Kaplan, oavsett vad vi tycker om hans politik, inte gjort nåt fel, inget olagligt, inget omoraliskt ens, … typ …ingenting. Kaplan fick ju givetvis gå efter drevet, eller om det hade varit en kvinna som fått gå, hade det hetat ”offrades”. han vistades tydligen i samma lokal som en extremist. Så för vissa personer bör man alltså fråga personalen på ett fik tex, om det finns någon extremist i lokalen, och ta dit säpo för att klargöra detta,. Efter den smått absurda uppgiften att avgöra vilka som ÄR extremister eller inte.

Yasri Khan MP, fick ju också lämna efter ett drev mot honom, för att han inte ville ta kvinnor i hand. ( Ifall Lina Hjort nu inte räknat ut det, så är han likt Kaplan en man som fått avgå pg av mediadrev) Detta är ju också helt absurt. Om Khan inte velat hälsa på en person för att hon är kvinna, för att han anser att hon inte har samma rättigheter som män, DÅ …hade jag ställt mig bakom kraven på hans avgång. Nu handlade det om på vilket sätt han valde att hälsa. Och att det i Islamofobins Sverige hade en religiös bakgrund, är ”helt oacceptabelt”. Åtminstone så länge det inte vilar på ”traditionellt kristna värderingar” i ett land där nästan ingen längre tror på gud eller går i kyrkan.

Det var två män det som avgått pga mediadrev. Minns någon Håkan Juholt ??
Vad hade Håkan Juholt gjort som var så hemskt ? minns vi det ?
Jo Håkan Juholt hade sökt bidrag som han inte var berättigad till. Är det brottsligt ?
Och tror ni han är ensam om detta i politikervärlden och näringslivet. Nej givetvis handlade det om annat, det handlade om att etablissemanget inom media, socialdemokratin och näringslivet var livrädd för Juholts lilla vänstersväng i den politiska retoriken.

Sen har vi ju förstås Julian Assange som i praktiken sitter frihetsberövad sen flera år tillbaka pga världspolitiska maktpåtryckningar från ett USA som blev påkommet med brallorna nere ur mänskliga rättighetssynpunkter. När Assange var med och släppte bilder på hur Amerikanska militärer skjuter ner Irakiska obeväpnade män som försöker vårda en skadad man, på öppen gata. Sånt får man ju bara inte avslöja obestraffat. När då Assange vid besök i Sverige hade sex med två kvinnor vid två olika tillfällen, så skröts det å väldeliga från en av kvinnorna på blogg el facebook, minns inte vilket. Över att ha haft sex med honom. Senare i besvikelse över att det inte blev mer, så kom nån på att det frivilliga sexet var ”våldtäkt”. Assange gjorde vad rättsväsendet krävde av honom, ställde upp i förhör av kvinnlig åklagare, och frikändes. Åkte vidare till England. Sedan kom nån feministisk åklagare, livsfarlig sådan, Marianne Ny, på att det måste till nya förhör. Detta sedan USA krävt att få Assange utlämnad. Och fullständigt omöjligt för svenskt rättsväsende att göra ännu en intervju i England, där Assange befinner sig. och är rädd att bli utlämnad och åtalad och dömd för landsförräderi. Nån mer än jag som finner detta absurt ? … men ännu en … MAN faktiskt vars liv blivit förstört av mediedrev.

Lina Hjort, pratar oxå om gubbiga betongpartier, i detta fall då moderaterna och socialdemokraterna. Det är förvisso betongpartier… men gubbiga ? … Åtminstone i S är könsfördelningen rätt jämn mig veterligen. Men när kvinnor bidrar till att förtrycka kvinnor, blundas det rätt hårt.