TomasTvivlaren

…
– Ja idag snöar det igen
– vilket j-a skitväder
– Ja ha nu är vintern här igen

Nu när det kommer några snöflingor,
”haglar” väderkommentarerna friskt i Svea rikes medborgares samtal..
Ett säkert sätt att jaga likes och kommentarer på facebook.
Nästan lika säkert som att lägga ut bilder på nybakat bröd.
Och yes, I’m a likehunter yes I am 🙂
Det blir ju gärna så när man som jag har massor av tid,
men ens vänner inte har massor av tid.
Och de som har jobb har massor av pengar,
medan den som är sjuk eller arbetslös inte har mycket.
Nog förstår jag att vädret är ett säkert och konfliktlöst samtalsämne,
som inte riskerar omedelbar konflikt för oss konflikträdda nordbor.
Men förvånas väl ändå lite över att det alltid är ”fel väder” I en del av världen där knappt förekommer naturkatastrofer.

Och det har varit demonstration i Härnösand i helgen gudbevars.
Hade jag varit piggare själv hade jag nog varit där oxå. Trots att jag nog är rätt övertygad om att politikerna och privata makthavarna kommer pissa på oss i slutändan ändå. Om vi så demonstrerar 10 gånger till, så kommer Stadsborna i Sundsvall köra över landsbygden, på samma sätt som Stockholmarna kört över landsbygden i ett halvt sekel. Stulit våra naturtillgångar utan att ge tillbaka, tagit vår arbetskraft utan att ge tillbaka, och sedan hånat oss för improduktivitet.
anledningen ?….
Jo de sitter nämligen säkra för att folk fortsätter rösta på samma politiker år efter år, eller byter ut dem mot likadana politiker (borgerligheten). Eller ännu värre Nationalisthögern SD. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur folk i gemen tänker.
Och Lassen kan inte gå emot sitt eget parti säger hon. Men hon har inga problem att gå emot sina väljare… Kommer ni rösta fram henne nästa val igen ?

Och som jag länkat till på Fejan, så anser jag att drevet mot Kaplan och Miljöpartiet är fullständigt absurt, utan sans och grund. Och det har hållit på så i några år. Mona Sahlin, Håkan Juholt, Mehmet Kaplan, etc etc … har genom folks dumhet och medias pengafanatism avsatt politiker för struntsaker, istället för politisk kompetens. Och då ska man veta att jag inte är någon större fans av någon av de jagade, när jag kritiserar jakten.

Det är faktisk vårt fel allt det här, för vi låter marknadsliberalismen hållas, vi röstar fram denna medborgarfjärmande politik år efter år, vi hakar på dreven, vi köper Aftonbladet utifrån smaskiga skandalrubriker och tror på dem utan en eftertanke.
Folket skulle kunna vara en maktfaktor, som det en gång i den moderna demokratins gryning var. Men allt för många har det egentligen alltför bra, och bryr sig egentligen och innerst inne bara om sin egen tomtgräns.

Sjuka, tiggare, arbetslösa, fattigpensionärer, socialt utsatta barn, miljöförstöring som först drabbar våra barnbarn (inbillar vi oss själva). Varför engagera sig i sånt… Egen inkomst och bekvämlighet kommer ju ändå först … eller hur?
Så jag högaktar ändå demonstrationsviljan, men det kommer inte räcka med enbart den… och det vet vi nog alla.

…
Såg på ”Spårlöst”
Det är lite terapi för mig.
Det blir en tröst, en bekräftelse för mig
en förståelse för mig själv.
när jag inser vad jag förlorat.

När modern som eftersöktes av två systrar som adopterat bort dem. vid födseln. Och det visade sig att hon tvingats adoptera bort dem vid ung ålder.
Modern beslöt sig ändå för att hon ville träffas. Och hon sa de magiska orden till sin dotter, som jag aldrig fick höra.

”Förlåt mig” …och grät

http://www.aftonbladet.se/debatt/article22682523.ab

Rubrik i tidningen idag: ”Att ha sex utan ett ja blir äntligen ett nej”

Jag är inte bara lite nyfiken på hur det här ska gå till i praktiken, när man skriver lagen på detta sätt.? Sen undrar jag om den gäller omvänt, om en man/kille inte uttrycker samtycke? Och vidare undrar jag om det ska stämplas ett ”samtyckeskort” med underskrift från båda parter? Eller är det per automatik vilket kön som är trovärdigast? Då riskerar det bli lika rättsosäkert som om en man beklagar sig för polisen att ha blivit fysiskt misshandlad av en kvinna, det kan jag säga tas inte på allvar av många i dagsläge.

Ska man ta en människa på allvar, som blivit utsatt för någon form av övergrepp ? svar: Ett rungande JA! innebär det att alla som anklagar någon för något talar sanning ?
njäää…. tror inte det va.

Men vem avgör vem som är offer ? och vem blir trodd ? Om det är som de säger att bevisbördan fortfarande ligger på åklagaren… hur i hela friden hjälper denna lag då ?

Jag är rätt övertygad om att om samhället som i detta fall., med denna lag, inte ser till helheten. Om man inte gör en lag rättssäker. Om man inte gör män och kvinnor lika inför lagen. Då kommer varken de mörkertal av män/pojkar som misshandlas fysiskt eller blir utsatt för nån form av övergrepp, bli hjälpta, och definitivt inte heller det stora antal kvinnor/tjejer som blir utsatta heller. I slutändan slår detta tillbaka på offren, stigmatiserar, bygger mer fördomar, skapar rättsosäkerhet, bygger på indicier. etc etc.

Idag lever vi i ett samhälle, en värld där pengar står över allt i rangordning. Och i jakten på pengar splittras familjer, utnyttjas människor arbetskraftsmässigt. Våra mest starka drivkrafter, sex, mat, sockersug, utnyttjas mest flitigt i enorma, frenetiska reklamkampanjer för miljarder. I TV slåss de om att ha den mest människoförnedrande, kvinnoförnedrande programidéerna. På kvällarna är det i princip omöjligt att hitta ett program som inte innehåller våld. Människor får inte vård längre pga av att det viktigaste är att rika ska bli rikare. Klyftor skapas mellan utlandsfödda och svenskar. Klyftor skapas mellan rikemansbarn, och socialt utsatta. Klyftor skapas mellan pensionärer och arbetande. Och klyftor skapas åt båda håll, mellan kvinnor och män. Metropolstäderna utarmar landsbygden på naturtillgångar, skatteintäkter och arbetskraft. Lagar skrivs om så att storföretag som förgiftar människor och natur kan stämma en stat som skriver lagar som hindrar dem från att göra detta. ALLT DETTA ACCEPTERAR VI. ?!! Och ändå funderar vi över hur mycket skit som förekommer i världen, som övergrepp etc ????

Vill vi verkligen förändra alla dessa orättvisor i Sverige, i världen?. Ja då tror jag vi måste börja behandla varann som människor igen. Minska klyftor. Visa respekt. Rösta bort Sverigedemokrater, ’socialmoderater’ och moderater. Det hjälper inte med sådana lagstiftningar som är omöjliga i princip att hålla efter med rättssäkerhet. Det görs genom en mänskligare politik, genom mänskligare beteende. Men hur ska det gå till så länge nästan alla tänker på egen makt, och egen plånbok ?

Som man sår får man skörda.

Jag tror den här lagen är lika ”effektiv” som de av facket ”beordrade” demonstrationerna mot arbetslöshet under Ingvar Carlssons tid. Man kan inte demonstrera mot arbetslöshet, man kan bara demonstrera mot dem, och det som orsakar arbetslöshet och klyftor. Att demonstrera mot arbetslöshet, är som att demonstrera mot vädret.

”Världen behöver inte fler ”framgångsrika människor”. Världen behöver desperat fredsskapare, fler healers, återuppbyggare, historieberättare och mer kärlek, i alla format” /Dalai Lama

…
Jag tror jag är, och har varit en god vän.
Bortsett från en sak; jag har inte varit tydlig med vad jag vill, vad jag behöver.
Men det är inte alls konstigt, att det varit svårt heller.

Jag känner mig ibland – som nu i eftermiddags – väldigt ensam. Satt och kollade igenom telefonlistan om det var nån jag kunde ringa. Om det kanske var nån som skulle bli glad om jag ringde. Jag tvekade, bläddrade, och tvekade, och bläddrade.
Upptaget, och inget svar, sen gav jag upp för den gången.
Ibland känns det som all min värdighet är borta. Som när jag möter en vän som jag långt innan vi blev vänner, tyckt om, och hon ler som om hon tycker om mig, och ser ut att tycka jag är lika fantastisk som jag tycker hon är. Men jag känner mig bara tom, ynklig och önskar att jag kunnat känna mig som ett uns av fantastisk, haft nånting att ge själv… Men hon bara ler varmt, och det gör ont i mig.

Det känns många gånger svårt att få någon känsla av samhörighet, då jag tror att ingen förstår mig, och tror att ingen vill vara med mig.
Det är, om jag ska vara ärlig fruktansvärt tufft att se alla vänner fara på dans, när inte jag för närvarande, mår så att jag kan glädjas av dans. Jag som var ”dansgud”.
Men det är nästan än mer underbart med själva samåkningen tillsammans med en grupp goda vänner på sommardanser, än själva dansen. Och då var dansen riktigt kul.

Jag gick en promenad, istället nu på kvällen. Det var uppfriskande kallt ute, och frisk kall luft att andas, och fåglarna sjöng i träd och skog. Jag gick förbi bangolfen, och såg på den med blandning av saknad och utbrändhet. När man gör en sak i föreningar lastas man ofta på fler. Gick trapporna upp till Remsle, och skymningen kom. Jag kom hem lagom till det vart mörkt. Tröståt nåt sött … choklad och mjölk.

…
Härom dagen beklagade sig en person över öppettiderna på bangolfen.
Ni kanske känner igen typen, de som har åsikter om allt, men är de som fortast undviker eget engagemang om det inte finns nån ekonomisk eller bekvämlighetsvinning för dem själva, eller möjligtvis för deras familj.

Jag förklarade att vi hade testat att ha längre säsong, både i maj och augusti, men att det kommit för få besökare för att det ska ha varit nån mening att ha öppet. Eftersom det är en ideell förening där det bygger på gratis arbete, så kan hända att medlemmarna vill ha lite egen fritid oxå.

När han då fick slut på argument, vilket inte är helt ovanligt för denna typ av medborgare, då frikopplades hjärnan helt från munnen troligtvis, och han uttryckte:

– ” Ja men ni kan väl hä dit nå’n sv***skalle då”

Och för en gångs skull fann jag mig på sekunden, och svarade:

– Ja men visst då kan ju du sitta där då, gratis, för du har ju svart hår

(Han är nämligen svenskfödd, och har svenskfödda föräldrar, men har ändå svart hår, med lite stänk av grått numera)

– Nääääh

fick jag till svar

…
Under gårdagen inföll en plötslig kombination av göra-löshet och barnasinne på en gång. De kom olämpligt i tiden ur hälsosynpunkt, med tanke på hur liten bit sopningen av våra gator, vägar och trottoarer kommit. Plötsligt kändes kroppen som 20 igen…. dvs tills jag på Papphammar-vis hankat mig ned för trapporna och kommit ut på gården. Gick ju jäkligt bra mellan trapporna och gården, slätt o fint inomhusgolv.

Men sen när jag såg gruset, så tänkte jag ”bad idea”
Men när grillerna ändå var på så, halvgick jag väl på den övergrusade gårdsplanen o tänkte det skulle vara bättre på vägen. På gårdsplanen var en hoper glada ungar som skrek ”Ruuullllskrrriiiskor” 10 gånger. Jag ignorerade dem så gott jag kunde, som om jag hade en osynlighetsmantel på mig. Väl ute på vägen var det delvis mindre grus, om man åkte lite zick-zack.

Men det blev typ, upp på trottoaren, ner på vägen, upp på trottoaren på andra sidan vägen. O så höll det på. Jag åkte över bron, där asfalten var så grovkornig, att benen såg ut att ha spasmer bara av att rulla på asfalten. Åktekniken var nog knapphändig ändå, efter 10 års uppehåll, utan att behöva utstå dessa yttre friktionshinder. Japp så i porten 20 bast gammal. Ut på grusgården, genast uppe i 40 bast. Och på skrövelvägen upp i 55 bast. Men va sköööönt, tänkte Kai Tomas när han kom till gågatan, där det var rensopat från grus, och det var söndag, så nästan inge folk.

Men nu kan jag ju ta ut ”skären” ordentligt, och få upp lite fart, tänkte Kai-T, som plötsligt återvände till 20-årskänslan. Körde om en ung mörkhyad kille som tittade flera gånger nyfiket. (I själva verket tyckte han nog det såg lustigt ut bara)
Men jag FICK verkligen upp farten. Det flöt ju på jäkligt bra. Jag hade ju faktiskt aldrig ramlat på rullskridskor eller cykel i vuxen ålder, så de här va ju lugnt.

Men se i Ångermanland har vi något som heter ”tjäle”, som trycker upp ojämnheter underifrån. och även om det inte är märkbart för ögat på just gågatan, vilket kanske var problemet, så var det så att några plattor stack upp lite grann, och ett spår bildades för hjulen att fastna i. Och sen var det kört. Givetvis föll jag på arslet i en praktvurpa, for rätt in i en sån där sopkorg av plåt, med källsortering.
Landade på armbågen och höften.

Ouch !!!

Den unga invandrarkille kom springandes som om han sett en 80-dam ramla ikull, och inte kunde ta sig upp. Och ojade sig, och han frågade hur det gick.
Men jag var ju fortfarande 20 just då, så jag reste mig fort, och tog mig lite för armbågen. Och jag kände mig som Mowgli på skakiga ben, i Djungelboken, när Baloo just knockat honom av misstag. När han reser sig upp och säger…..”jag mår fint…… jag mår bara bra….jag är nog tuffare än du tror”

Men killen skakade bekymrat på huvudet, när jag hankade mig iväg som en skadskjuten människovalp. Och nu var jag inte 20 längre kan jag meddela.
Tur det var söndag så inga fler såg farbror Tomas på ”glid”

…
Att komma i livskriser är inte alla förunnat.
De flesta, för att inte säga alla människor har förvisso sina externa, och introverta problem. Men för vissa består problemen av självgodhet, känslokyla penningjakt på bekostnad av andra osv…. Många av dom får inte chansen att ändra sig, eftersom de inte finner nåt intresse i det. DE har det ju bra, och alla som inte har det ”har sig själva att skylla”

Jo…. jag har som bekant för många oundvikligen hamnat i en rejäl fet-käft-smälls-kris. Utifrån att aldrig, förrän nu fått nån adekvat hjälp, med massor av trauman många inte ens har i sina mardrömmar. Till slut kan man inte bära det själv längre, och hur mycket än de ”rosa elefanterna”(självutnämnda experter som har lösningen på all världens problem, utan veta nåt om den de löser problemen åt) påpekar att det bara är att tänka positivt, så hjälper det inte.

Jag tänker inte berätta om alla orsaker här, därför då kommer det massa ”rosa elefanter” och säger åt mig att ”tänk positivt, så blir allting bra”. Att tänka positivt är bra i vissa lägen, ja rent utav nödvändigt. Men att med förebrående lägga det som ytterligare en belastning på en annan människa i kris, är som att slå ett knytnävsslag i magen på en som redan är utan luft.

Jag går som sagt var nu omkring och är ofta ”pissed off”
Saker, situationer, där jag förut blivit kuvad, nedtryckt, utnyttjad, hånad… och bara svalt och sugit åt mig… det går inte längre. jag börjar sätta gränser, och ibland markerar jag extra tydligt, när folk inte vill acceptera gränserna…Då stänger jag dörren, så får de stå där o banka o känna sig förnärmade över att de inte längre får ha mig som dörrmatta.
Nu kanske det låter som om jag med min skarpa skriftliga framtoning, finner detta lätt, att göra dessa saker, och att jag inte bryr mig om konsekvenserna. Nej det är långt ifrån lätt för mig. Jag sliter hund för att sätta små vardagliga gränser för att inte bli förbisedd, utnyttjad, behandlad med o-respekt…osv … och några av de som tyckt att ”han var ju så snäll” har antingen slutat höra av sig, när jag inte längre utplånar mig själv i strävan att göra allt för alla (utom mig själv) i tron om att jag skulle bli älskad och accepterad. Eller så har jag satt upp handflatan och sagt stopp. Och jag sliter hund, för att ens ta mig ut i sociala sammanhang.

Och nej det är väldigt svårt, för du vinner visserligen mer självrespekt eftersom tiden går, när man sätter gränser för vad andra får göra mot en, vilket i sig är den enskilt viktigaste komponenten till att komma upp till livet igen. Men fortfarande, får jag ta små steg, och fortfarande ”faller jag” för att måsta resa mig, om och om igen. Och ännu känns det som näst intill omöjligt att ens tänka tanken på att fara på dans igen. Dans som alltid varit ett av mina största nöjen i livet. Något som jag varit rätt duktig på dessutom. Det är många saker jag varit, och är duktig på. Det har inte varit mitt problem. Problemet har varit värdesättningen … dvs självkänslan.

Bägaren har varit överfull på tok för länge, och det har blivit en tryckkokare. Så även vid små nedlåtande gester, lätt dryghet, nonchalans, eller när nån tar en för givet… kokar det inombords. Och att då markera i lagom grad, är en utmaning, när man har så mycket ilska i sig, och besvikelse att man helst skulle vilja skrika allt man kan , eller lappa till nån. Men det är träning, träning, träning.
…och tid !

…
När jag nu gör allt jag förmår i handling för att ta hand om mig, när jag tränar om och om igen på att träna mig till snälla tankar om mig själv, när jag kommer med klokheter och insikter…. så vandrar jag ändå ännu ofta i blindo i ett mörker där man tog mitt liv ifrån mig, mitt ljus och min kärlek ifrån mig.

Men från en sång från en animerad barnfilm, når mig en strimma ljus, en strimma kärlek når in i mörkret och ledsagar mig fram en stund, och ger mig en liten gnista att tro på, att gnistan till slut ska tända den eld som är livet.
Och jag minns med ens ett tillfälle när jag var runt 17-18 år, och var oerhört utlämnad, ensam, trasig. Då en medelålders kvinna, en bekant till en vän, satt i samma soffa som mig, fast i andra änden. Och hon böjde sig fram, sträckte ut sin hand, och strök mig på kinden med baksidan av handen. Och ett ljus slank in i mörkret i mig, och jag har burit det sedan dess i de mörkaste av stunder har jag kommit ihåg, och jag har blåst på glöden från den gnistan, och hoppats det skall blossa upp till den eld som kallas livet. Och fortsatt gå, fortsatt tro, trots att mörkret varit så kompakt att det värkte.

Hon såg mig, där och då…. hon såg mig, hon såg mig.

Och när jag ändå minns tillbaka, så kommer jag ihåg ett av de tillfällen då det var jag som såg en annan själ. När jag följde med på ett Verdandiläger, för att pappa var chaufför. Och en jag var 12-13 år. Där fanns en liten lätt mullig tjej vid namn Tanja eller Tarja tror jag, med mycket dåligt självförtroende och komplex. Och där fanns en framåt kaxig kille lika gammal … det var vi tre som var barn på lägret, resten var vuxna.

Vid ett tillfälle var Tarja ledsen, otröstlig, och kaxiga killen tog massor av utrymme, lät, och skränade när jag försökte prata med Tarja, trösta henne. Då röt jag ifrån, och sa att nu fick han hålla k-ften en stund för nu behöver hon få prata. Hon grät o grät och tyckte hon var så dålig, ful och allt vad det var. Och jag talade om för henne hur bra hon var. Jag såg henne !

På bussresan hem sedan…. när hon skulle kliva av i Vårby Gård …och jag skulle vidare, så kastade hon sig om halsen på mig och kramade hårt.
Kanske bär hon det ljuset med sig i sina mörka stunder.

Nu blir det en bondkaka och mjölk till tröstätning och sen får John blund strö sand

…
Det
känns som huvet ska sprängas när jag gråter.
Jag är otröstlig när jag kramar om kudden och skriker i den.
Jag kämpar tappert varje dag, varje timme, för varje ljusglimt, för varje steg jag tar åt rätt håll, för varje gång jag faller platt och reser mig igen, och igen, och igen och igen……

Går o tvättar bort saltet från mina glasögon, och försöker samla mig till sömns.
Trots mardrömmar, är det ändå den vila jag får, så jag längtar till kvällen.
Dom som själv blivit utsatt av samma saker som jag, kan få ha en åsikt.
”Rosa elefanter” undanbedes kommentera.
Alla är välkomna att ge kärlek, men ingen behöver ge lättvindiga quickfix-råd.

Jag ska ta mig igenom detta och komma ut på andra sidan.

…
Nu strömmar tonerna och orden från Sarah Dawn Finers kärleksvisan på min Spotify, ut ur högtalarna.

”Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.”

Och orden kan lika gärna appliceras i vänskap…. och då kan de nå min själ för ett ögonblick och skänka tröst, när som vänner som Carola och Reje tålmodigt visar att de tycker om mig som jag är, med förtjänster, min värme. likaväl som de brister jag har. Hjälper mig att ta ett steg närmre till att förstå att jag inte är världens värsta människa… utan tvärtom en bra människa … en riktigt bra människa i likhet med dem, och många andra. Det finns fler jag kan nämna, och de kommer nämnas, men just nu vill jag nämna C och R.

Direkt när jag kom hem från en trösterik stund hos dem, samt en god fika, så kände jag naturligtvis ensamheten välla över mig, men bara för att dörren har öppnats, dörren till friheten, dörren till mina känslor. Och så kommer det säkert bli, iom att jag stängt av alla känslor…. men så kan ingen leva i längden… avstängd. Så det som värker och gör ont i mig kan sakta men säkert försvinna när jag får tröst och värme och stöd av vänner, och när vänner står bergfast kvar i mitt liv.

Just nu känns det som sagt var ensamt igen, ensamheten som jag alltid varit så rädd för, gör sig påmind. Ensamheten som präglat mig tidigt. Det finns ingenting mer värt än vänner som står upp för en i kris, när det stormar blåser kallt, när det är mörkt. En sådan vän som även jag varit och är. Så länge jag har vänner av den kalibern, som aldrig ger upp,så lyser hoppet i fjärran.

Ni är fler… men som sagt C och R denna gång.