TomasTvivlaren

…
Sitter här och väntar på att gå ner till tvättstugan.
Jag har just ätit, kokta rödbetor, fisk, pärer. och lök.
Gjort nå ärenden på stan oxå. Med andra ord varit rätt duktig under rådande omständigheter.

Ute tinar det rejält, men dröjer väl ett tag innan snön försvinner helt.
Inte helt stökigt här hemma, men inte direkt städat heller.
Jag känner mig ledsen över att jag inte förmår göra det jag tyckt varit roligast, dansa, och spela musik för människor.
De flesta av mina vänner är dessutom dansare, vilket faktiskt svider lite extra, när jag inte kan vara med i den underbara gemenskap jag var med i under sommarn.

Jo det gör ont. Det vill jag lova.
Så mycket som fattas mig nu, bara det att känna glädje, för mig själv och tillsammans med vänner. Varför är det så här ? Bara att kunna se fram emot något, och veta att då, åtminstone den stunden kommer jag må bra, vore nåt jag skulle ge bort en gitarr för. (största värde jag har att ge)

Jag är så sorgsen över hur vissa nära, mycket nära behandlade mig, sånt går inte över med påklistrad positivitet, de som inte förstår det kan dra åt skogen.
För nu sitter jag och ska försöka torka kinderna och hä mig ner till tvättstugan… jag vill känna glädje och hopp….snart, mycket snart.

…
Hej far…

hur har har du det i himlen ?

Jag har det tufft nu pappa. Jag känner mig så ensam,
och så ledsen. Jag saknar dig oxå pappa.
Jag håller huvudet högt, men till slut kommer tårarna.

Det är lätt att glömma bort ibland, att jag är fin människa även nu,
att jag är värdefull och älskad omtyckt även nu när jag är ledsen och arg.
Jag behöver höra det pappa.
Kan du lägga en arm om mig nu far.
Jag behöver en arm om mig nu far…

…
Nu får gärna snön komma.
Om så bara några centimeter,
som lyser upp vårt Ådalen.

Ge mig frostiga träd, med snökristaller
Ge mig snötunga träd i alléer som bildar bågar.
Ge mig knarr under skorna.
Ge mig barn som gör snögubbar

Nu får gärna snön komma
och lägga sitt täcke över gräs och skog.

…
Livet….

Jag har givits detta liv.
Jag lever nu, Jag andas djupt.
Jag känner livet strömma igenom min kropp.
Det är underbart att leva, jag är glad.
Just nu är jag glad.

En dag i taget, ett andetag i taget
En måltid i taget, En tugga i taget
Mina ben bär. Jag lever för mig.
Jag gör det jag vill.

Nu blir det att krypa till kojs
tack Gud för allt gott.

…
Idag snodde jag disken framför ögonen på min moster.
Annars brukar hon ofta vara angelägen om att få diska själv.
Det är en härlig tant det. Nära till skratt, jordnära, pragmatisk, matmor, och ett empatiskt rivjärn. Såna växer inte på träd.

Jag var så glad när hon kom hem från utlanne igen. Hade saknat tanten. Vi har ju lite vardagsrutiner ihop. Jag hjälper henne med allt hon behöver… idag tvättstugan tex. Och hon fixar mat, syltar, saftar o bakar …och trugar. Och vi trivs i varandras sällskap. Även när vi är tysta.

Mosters soffa var inte alls bekväm att vila i, när jag var över och hämtade post åt henne betalade räkningar åt henne, vattnade blommor. Tanten själv lufsade ju inte omkring och muttrade för sig själv. Men nu är den jätteskön igen, när hon kommit hem. Jag lever i nuet , och är glad så länge hon finns för mig, och jag för henne.

Idag när jag flanerade fram på Djupövägen, kom plötsligt en vårvind och värmde både kropp och själ. Det var nästan 15 grader på dagen. Jag njöt innerligt av den pusten, och tänkte ingenting på hur vädret borde vara. Hösten kom tillbaks redan på kvällen, med virvlande starka höstvindar. Och jag väntar tålmodigt in vinterns omhuldande vita täcke av snö, som knarrar stämningsfullt under skorna.
Jag har redan tjuvspelat lite julsånger på pianot. Och drömt mig bort till den icke kommersiella mysjulen, med lugn och ro, julmust, Julkryss och pussel.

Jo rå …. jag vann några slag mot krympande ”spöken” idag oxå.
En dag i taget, ett steg i taget, när helst de dyker upp, ska jag möta upp.
Jag tar utrymmet som är mitt, jag tar tiden som är min,
Jag lever livet som är mitt…och jag gör det nu.

Fler djupa blogginlägg, fler tårdrypande och arga, och fler skrattiga och humoristiska inägg lär dyka upp. För de är några av mina vapen mot gastar och livsförminskande gestalter och energitjuvar.

God natt och sov gott mitt Ådalen… I love U

Tunga
andetag nu ….
Mina reaktioner är så starka,
Mer än förut är jag i kontakt med min forna övergivenhetskänsla.
Men jag klarar av det nu, det känns oerhört övermäktigt ibland dock..

Jag vet ju var grunden av övergivenhetskänslan kommer ifrån.
Inget mer med det. Gränserna är en sak. Dem sätter jag bättre och bättre.
Men att jag känner mig övergiven ibland… är förvisso historia.
Men jag vill inte förneka varken känslan, eller det faktum att jag faktiskt
blev övergiven av vuxenvärlden, av dig mamma, ja även pappa faktiskt, min fina
varma pappa.
Jag har sällan vidrört den sorgen över att du övergav mig far. För att jag
älskat dig så mycket.
Du var inte iskall och beräknande far, som mor var. Men du övergav mig ändå,
för att du inte kunde bättre. Jag älskade dig far…. Av hela mitt hjärta. Men du
fanns inte för mig under större delen av min uppväxt…
Varför pappa ? varför räddade du mig
inte från mammas kyla. Jag älskade dig pappa. Men du var inte där när jag
behövde dig som mest. Du var inte där när mamma hotade ta sitt liv…
Då hade jag behövt din famn pappa, din trygga famn. Jag är säker på att du
älskade mig pappa. Du hade bara svårt att visa det. Och du var fast i din egen
förtvivlan. Men jag kände mig ändå övergiven av dig pappa.. Jag hade ju velat
att du tog mig i din famn, och talat om för mig hur mycket du älskade mig, och
att allt kommer bli bra ….

Men jag hör dig säga det nu pappa … jag hör dig nu

…
Jag känner mig som en ut och invänd skjorta, som en upp-och-ned-vänd dansgud, en tankspridd professor, som en desorienterad gammal gubbe, och en viril finnig tonårsslyngel. Och jag känner mig svag och stark på samma gång, naken och fri, otrygg och modig.
Och jag förstår inte varför … kanske är det nåt virus.

Jag andas kortison morgon och kväll mot hostan. Den är bättre men inte borta. Hjärtat klappar högvarv, och jag glömmer att andas, jag sveps med i dansen, fast det är jag som för…tror jag. Som ett höstlöv för vinden yr jag omkring i en ambivalent höststorm. Och det är underbart och terrifying.

Igår var det sån där dans för gamla igen, dvs gammeldans. Och även om det är mer än lovligt mycket information till ett fullpackat gubbhuvud, så gjorde jag framsteg. Jag försökte rymma undan den svåra folkdansen på slutet. Men ingen gick på att jag skulle ha telefonmöte just då, så Maria, dansläraren gick bestämt fram och tyckte att jag gatt upp o dans igen. Vid ett annat tillfälle visade Maria MIG specifikt några steg i en dans med många turer, och där det till slut gick ut på att paret bakom i ringfolkdansen, skickar fram sin dam. Eftersom jag visste att det bara var mig hon visade för, så höll jag på att hoppa ur brallorna när en ”dam” hoppade fram mitt framför fötterna på mig (för att visa att vid det skedet av turerna kom en ny dam)

Idag höll herr virrpanna glömma tandläkartid, men kom ihåg den i sista stund.
Där skulle för fjärde gången på några månader, rensas i kanalerna på samma tand som den i midsommar, som förberedelse för rotfyllning. Och jag har ännu inte fått hem några blanketter om ”rotbidrag” för den delen.

Nå väl… det stoppades in gummimattor, kuddar, sugar, och plastspiraler och diverse attiraljer i min förvisso stora käft. Så tvåvägskommunikation är ju som bekant oftast omöjlig. Och just fem minuter efter att munnen var fullproppad med grejer, så blev jag påmind om att jag inte är 25 längre, då gubb-blåsan kraftigt gjorde sig påmind, trots att det inte var allt för länge sedan jag tömde den.

”Jag härdar ut” tänkte jag. Jag ville ju att det skulle bli riktigt gjort denna gång, lagningen och rensningen. Och det hade tydligen min kvinnliga tandläkare oxå tänkt. Fört hon gick grundligt till vägas, tog god tid på sig i varje moment, vilket jag iofs samtidigt är glad för. För säkerhets skull tog hon en röntgenbild till på tandkanalerna. Stoppa ner plastbiten nästan i halsen på mig.
Men då hon sa att hon ville göra om den avslutande proceduren, och jag inte hade nån uppfattning om hur lång tid det skulle ta, och jag redan hållit mig 30-45 minuter, så steg paniken inombords. …

(tusan oxå … nu när jag skriver om detta tillstånd, jett jag tömma litegrann igen, strax tillbaka till blogginlägget.)

Nu så …. Ja i alla fall blev det lätt panik. Måste hon riva ut alla attiraljer från munnen och börja om då ? Hur ska jag förmedla mig ? ska jag fortsätta knipa igen ? klarar jag det? … Ja men va f-n jag kan ju inte, vuxna karl pinka på mig i tandläkarstolen !!!!?? Okej om det skulle hända på ett diskret ställe när ingen såg på, och man han byta … blöj… eh byxor efteråt. Men nu .. nej jag måste förmedla mig.

Så det enda jag kan göra är ju att peka på skrevet, tänkte jag.
Den kvinnliga tandläkaren såg alldeles förskräckt ut till en början. Men när jag med hjälp av mitt pekfinger nere vid byxgrenen illustrerade en kissprocess, så förstod hon… och lovade att det bara skulle ta 5 minuter… fast det tog 10

Jag tror de måste införa pektavla till kissnödiga gubbpatienter, för den tydliga kommunikationens skull. Detta hade ju kunnat tagit en ända med förskräckelse.

…
Nu är mörkret kompakt utomhus i mitt kära Ådalen.
Det ådalen som omfamnade mig, när jag behövde det så innerligt.
Nu är mitt Ångermanland klätt i höstskrud, med tusende vackra färger.
Lillan, bara nåt år gammal, myste och diggade i ”mormors” famn, hemma hos Åsa, när ”morfar” sjöng stämmor tillsammans med mig och Åsa.
Jag föreställer mig att liknande kärleksfulla trygga stunder sker världen över just idag, ikväll. Om inte överallt, hela tiden, så på många, många ställen.

För jag vet om skuggorna, och spökena. De besöker även mig, under stundom.
Och jag kanske inte ännu vunnit kampen helt. Men jag möter dem nu, ansikte mot ansikte…. och jag har för avsikt att driva ut dem ur mitt liv, ut ur mitt bröst. Och jag är inte ensam i det. Jag vet att de kommer tillbaka, och jag vet att det inte blir nån ängspromenad på blommig äng. Men jag vet vilka ni är, och vad jag behöver göra. Så egentligen borde ni ge upp faktiskt…. you’re not welcome here, you never were !

Upprättelse….
Jag har länge frustrerat och argt letat efter upprättelse, jag aldrig kom att få utifrån.
Nu får jag ge mig den …alldeles själv.

Och ensamheten känns inte lika svår

…
Går omkring och är lite småförbannad faktiskt.
Jag blir förbannad på småaktighet, snålhet, och missunnsamhet och hat.

Jag kan bli jävligt irriterad på när tex bilverkstäder ska blåsa sina kunder. En vanlig människa kund, är ju helt i händerna på tex tandläkare, läkare, och mekaniker.
Om en tandläkare säger att du har 3 hål i tänderna, fast du egentligen bara har två hål. Hur ska du kunna motbevisa, bestrida det ? (just detta ex är inte ett exempel på något jag råkat ut för vad jag vet, men visar hur utsatt du är pga okunskap)

Om en bilverkstad säger att de inte orsakat ett fel på bromsarna under service, fast det inte var några problem innan de gjorde servicen. Ja hur ska du kunna bestrida det ? Och om man kunde, va f-n ska man behöva göra det för ?
Är det helt j-a accepterat att företagare får bete sig hur omoraliskt som helst ?
Det verkar ta me f-n mer brottsligt att vara sjuk idag, än att lura kunder.
Och regering och riksdag utger sig att vara upprörda över företagsfusk, men gör inte mycket åt det.

”Du har sneda bromsskivor” sa dom

”Ja men dom var inte sneda innan ni gjorde servicen !!”

”Det är omöjligt att vi ska kunna orsakat att de blev sneda under service”

”Ja men är det inte märkligt att det inte var något fel på dem innan servicen ?”

”Jo det kan ju tyckas lite märkligt”

Ja men va fan gör man ? ord står ju mot ord.
Byta verkstad ? …. tydligen är det samma ägare till verkstaden i K-fors, hur långt ska man behöva åka ? Med mina mått mätt var jag oerhört påstridig i konfrontationsögonblicket. Men i själva verket var jag nog för svensk.

Sen är jag så oerhört less på allt hat i världen.
Det är Nazism, fascism, och hat i alla dess former, lögner sprids för att underblåsa hatet, morden, våldet…. sen klär de sig i slips inne i riksdagen, och låtsas vilja Sverige väl.

Sist och inte minst är jag arg på missunnsamhet… enough said about that .

GGGGRRRRRrrrrr

…
”En indian satt och pratade med sitt barnbarn.

– I alla människor bor
det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är rädsla, ilska,
missunnsamhet,
avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn,
ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.

– Vilken varg vinner?, frågade barnet.

– Den du matar, svarade den gamle mannen.”

Jag har tänkt en del på denna kloka fundering.
Och jag tänker på mig själv och mina vargar.

Jag har själv kommit fram till, utifrån egen erfarenhet,
att det finns två olika sorters gråt. Ett befriande gråt,
och ett som drar dig längre in i mörkret. Jag har efter övning
lärt mig skilja på dessa två. och det har hjälpt mig mycket.

Vad jag inte förut sett, är att det troligtvis finns likheter med andra känslor.
Så som skratt, ilska och tom rädsla. Man kan skratta nervöst och ursäktande, hånfullt destruktivt, men även hjärtligt befriande. Man kan få ilskan att stegra och växa, om man fokuserar på den, och ger ilskan istället för dig själv energi. Men man kan oxå använda ilskan som en kraft, bli tvärförbannad, och få energi av den, när den får komma ut.

Ja tom rädsla kan faktiskt vara sunt… Jag har fått lära mig av vissa att rädslan aldrig är bra. Men vi har nog fått det redskapet i ett syfte. Givetvis gäller samma sak här, att om rädslan tar makten över dig, så begränsar den dig och gör dig till en fånge. Men nån gång då och då så kan den rädda ditt liv.

Vi har alla kanske olika svårt med olika känslor.
En del har problem att de släpper ut för mycket ilska,
vid fel tillfällen på fel personer. Andra människor som jag,
har tidigare haft svårt att visa ilska öht.
Så akta er för mig i framtiden,
jag kanske tom höjer rösten åt er nån gång.

Men jag lever så länge jag lär !