…
Att bygga murar är något vi människor länge sysselsatt oss med.
Både fysiska murar för att stänga ute fienden, och/eller oönskade människor, samt osynliga murar för att ”skydda” hjärtat från att det ska göra ont.
Kinesiska muren, Berlinmuren, och Muren mellan Palestina och Israel är några oerhört tragiska exempel som bringat massdöd, tortyr, mänskligt lidande.
Det man i sin rädsla och egoism glömde när man byggde dessa murar för att stänga ute andra, är att man även murade in sig själva. Stängde in sig själva, och kvävt städerna, rikena och människor.
Jag har själv aldrig byggt några fysiska murar, men är rätt så bevandrad i den för hälsan så tveksamma konsten att bygga murar för hjärtat, för att slippa att det ska göra ont. Och precis som misstaget historiens mur-byggare gjorde, så stängde inte enkom muren jag byggt, UT oönskade saker, den stängde även IN mig själv. Och det kan bli rätt mörkt och ensamt där inne kan jag intyga. Och trots att man tror att man skyddar sig, så följer det som gjort ont, med innanför murarna, i form av ”spöken” ”demoner”och växer, fräter och tär i det tysta.
När man sedan av en eller annan anledning beslutar sig för att våga riva murarna till sitt hjärta, eller att de rivs av yttre omständigheter, så väller det ut, allt du stängt inne. ”Demoner””spöken” rädslor, ilska och sorg…. i en enorm flod, så att din tillvaro blir översvämmad. Världen vänds upp och ned. Du förlorar all kontroll,
Demonerna och spökena kommer troligtvis uppmana dig att bygga upp murarna igen, och lura dig att tro att det var friheten eller kärleken som gjort dig illa.
De vill kanske fortsätta tära och fräta. Och jag kan tänka mig att Demonerna bara är starka innanför murarna, osynliga, i skuggan. om de släpps ut i ljuset, krymper de, och förlorar makten.
Men jag undrar om inte den enda chansen att få en känsla av kontroll, en trygghet, är att paradoxalt nog släppa just på kontrollen. För ingen kan någonsin kontrollera sin värld, än mindre sin omvärld. Inga murar i världen kan skydda dig och ge dig kontroll, men de HAR förmågan att stänga inne, kväva, och långsamt ta livet av de instängda, den instängda.
Men när den ska komma ihåg med fenomenet översvämningar, är att till slut så rinner flodvågen undan, och du kan börja odla på nytt, i bördig jord, och fritt land utan murar.
Jag slår mig inte för bröstet, jag tror inte att jag är färdig med någonting. Jag har inte tagit några sjumilakliv till nån uppmålad lycka eller trygghet. Jag hoppas dock att jag sett första rätta avtagsvägen, första klivet åt rätt håll, och att jag har modet att ta små, kliv i rätt riktning. Rätt riktning för mig. Och jag hoppas att jag finner stöd när jag behöver det, och att jag kan ge det när mina nära och kära behöver mig.
Men kanske kan det ibland vara ide att ifrågasätta nyttan i att bygga murar, och att högre värdera fördelarna med att sätta personliga gränser, istället för exkluderande gränser.
För min egen del, har jag en from önskan om att lära mig bli så tydlig att ingen skall behöva göra övertramp på min själ. Då kanske jag inte längre tror att jag behöver murar … och slutar stänga in mig själv, slutar stänga ute kärlek. Kanske är det murarna som gör illa oss…. inte kärleken?
Kärleken skrämmer bara dina demoner.
Men i sitt renaste format, helar kärleken bara.
För den skull inte sagt att det är lätt att låta sig älskas och att älska.
Men det är inte kärlekens fel, tror jag.
