TomasTvivlaren

…
Är det positivt att vara positiv ?

Evinnerligt, innerligt och kontinuerligt gnälliga människor
är inte uppskattat hos många, inkl mig själv.

Likadant är det med hysteriskt positiva människor
som kan vara ett samhällsgissel, ett stort problem. Lika så glada
människor kan vara ytterst enerverande och upprörande
för sinnesron.

Jo då kära vänner, jag känner människor som är som
ständigt solsken, och smittar av sig på mig och omgivning.
Och jag älskar dem, och kommer alltid att göra. Tex en myzig
”Duracellkanin” vi känner.

Slå i skallen på folk

Problemet är när man självförmätet HÄVDAR sin positivitet
och slår den i skallen på folk. Samt när folk medvetet förväxlar
konstruktiv kritik, med negativitet och gnäll. Ja men visst är det
nödvändigt att tro på det man gör om man ska lyckas.
Och visst finns det gott om duktiga företagare i Sollefteå.
Men om man tror att positivt tänkande är lösningen på
avfolkningsproblemen i glesbygd och småstäder, så vill jag
nästan hävda att ”positiviteten” t.o.m kan vara hämmande.

Lika less som…

Lika less som man kan bli över att folk de facto gnäller över
Sollefteå som ”en håla där ingenting händer”, lika less blir
jag på de som inte ens vill beröra problematiken kring att
gågatan/handelsstråket i Sollefteå snart är tömd på butiker.
Lika less är jag på att höra om ”publikrekord i olika evenemang,
år ut och år in, när detta inte är sant. När man medvetet flyttar
bort kärnverksamheter från en stadskärna som rustats upp
för miljoner, och är turist-magnetisk i sin skönhet

Och lika less blir jag på när man inte vill förstå att det finns
externa faktorer som är politiskt förankrade, både på
kommunalt plan, riksplan och dessvärre EMU-plan, som fäller
förutsättningarna för både arbetare, sjuka, arbetslösa och
framförallt småföretagare på små orter som Sollefteå.

Gnäll eller ?

Detta är inte ”gnäll”, att hävda, detta är KAMP att hävda !
Det räcker inte att hysteriskt starta nya småföretag, i
småstäder och landsbygd om inte de ekonomiska
förutsättningarna finns, då de går omkull om inte kundunderlaget
finns,om inte rätt decentraliseringsåtgärder görs.
För som det är nu. Med den politik VI RÖSTAT FRAM,
så mjölkas alla naturresurser från Norrland söderut,
och både pengarna som skulle kommit Norrland till del,
och vår dyra fina ungdom, vår unga kunniga arbetskraft
flyttar söderut till Stockholm och andra storstäder.

Och då kan vi stå där på vår tomma gågata och vara hysteriskt
positiva, och det hjälper föga mot avfolkningsproblemet,
urbanisering och flyende arbetskraft tillika köpkraft.

…

– ”Socialismen är död”

….har många kapitalister och dess mentala
nickedockor skränat sedan länge tillbaka.
En av de vanligaste invändningar man haft
mot ”socialism” är myten om dess maktmonopol, samt
motvilja till statlig makt. Kapitalism är frihet, har man sagt
genom år av propaganda.

Så, nu har Sverige, Europa och världen,
under en lång, lång period klivit kraftigt åt höger.

Och vad har hänt ?

Genom kapitalismen har en ”superstat” bildats i Europa
som i storkapitalisternas ledband, dikterar villkor för
hur folk ska leva, för hur stater ska lagstifta, på vilket sätt
en mjölkbonde får sälja sin mjölk etc

USAs stat, i kapitalismens hemboning,
har mer makt än någonsin, och avlyssnar både
sina egna medborgare, och både sk diktaturer, men
även demokratier ute i världen.,
I USA är dessutom media, den del av samhället som
skall informera medborgarna näst intill monopollikt
ägda av kapitalistiska intressen som helt ogenerat
presenterar kapitalistisk propaganda, dvs rena
politiska åsikter som fakta och nyheter.
Journalisterna i tex FOX News, är helt enkelt betalda
för att föra ut vinklade budskap som enkom tjänar dessa
riskkapitalisters ekonomiska intressen.

I den globala ekonomin bildas kapitalistiska monopol
istället för de påstådda socialistiska monopolen.
Det syns i IT-branschen, inom energibranschen, inom
Media, ja inom i stort sätt alla branscher hur kapitalismen
de facto strävar efter monopol. Och ett av de mest tydliga
och klassiska sällskapsspelen heter ju faktiskt just ”Monopol”
Där man spelar om fastigheter och gator i Stockholm, utifrån
kapitalismens grunder.

Kapitalismen skapar således alldeles på egen hand, allt det
man beskyllt socialismen för under alla år. Man har skapat starka
maktlystna stater med övervakning av medborgarna,
och man har skapat monopolliknande marknad, där alla
försök till konkurrens köps upp eller på smutsiga sätt avlägsnas.

Socialismen är inte död

Socialismen har aldrig fötts egentligen.
Problemet med Kapitalism, OCH socialism är i att i
storskalighet och global synvinkel är de dömda att
bli maktfullkomliga och trampa på den lilla människan.

Marknader (Markaden, med köpmän, byteshandel etc)
fungerade alldeles utmärkt när den var begränsad lokalt
i byar och närområden. Och den socialistiska idén likaså
i mindre byar där man var beroende av varandras
samarbete, förtroende och tjänster.

Ett exempel är hur mjölkbonden på liten norrländsk ort
som inte själv får hälla upp sin mjölk i urnor och sälja
den pga av EUs och kapitalismens regler.
Men däremot får kunden själv gå in hos bonden hälla upp
sin mjölk och lägga pengar i urna, i förtroende.

Detta fungerar utmärkt i en liten by, där alla känner alla,
Där byn är beroende av att man hjälps åt, och framförallt
att som i den by jag pratar om har medborgare som är
någorlunda jämställda, ekonomiskt och socialt. Och nej
det betyder inte att ”alla tjänar lika mycket” eller att ”det inte
lönar sig att arbeta”

Detta system som mjölkbonden utvecklat för att undgå
den ologiska och näringsfientliga EU-byråkratin är ju
naturligtvis omöjlig i en storstad som Stockholm. Där det
är till följd av ensidig kapitalism, stor ekonomisk och
social segregation. Tilliten och samarbetet finns givetvis inte där

Decentralisering, när-produktion, och mindre lokala marknader,
är den enda räddningen både för socialismen, marknadsekonomin.
Samt den jord våra barn ska ärva av oss.

Men den tanken skrämmer dagens makthavare,
både inom näringsliv, politik och religion,
då deras maktmonopol då hotas.
Trots myten om det socialistiska monopolet

…
Tänk dig ett stort träd
på ett öppet fält.
Låt oss säga en
stor stolt ek

Vissa påstår det är ett träd,
Andra säger det är en ek.
Båda är sanna.

Sedan ser en person
södra sidan på trädet
en varm solig sommardag
Och påstår att det är ett
frodigt solbelyst friskt träd

En annan står på norra sidan
vid exakt samma tillfälle
men ser skuggsidan
och har solen i ansiktet

Ytterligare en annan person
går förbi på norra sidan
senare på dagen när det regnar
Det är fortfarande frodigt.
Men nu skuggat mörkt
och lite skrämmande

En fjärde gå förbi på senhösten
när alla blad fallit av
Och ser en silhuett, ett skelett
Livet är i träda, och skenbart
nästan dött

Dagsljus, väder, årstid, 360 olika grader
runt trädet, ger miljoner kombinationer
i hur trädet ser ut för olika personer
vid olika tillfällen.

Sedan finns det människor som bor där skogen dött
förgiftats och skövlats, huggits ned försvinnit
Om den människan beskriver det för en människa
som bor på annat håll, så kan den andra personen
frestas kalla den förste för negativ, eller tala om för
denne att han bör odla nya träd, när han själv går
omkring i sin gröna lummiga värld.

Det är inte en fråga om upplevelser i första hand
Utan en fråga om olika världar. Olika förutsättningar
Olika möjligheter, olika perspektiv.

Gå över till andra sidan av eken, och se den från flera håll
Lyssna, lukta, känn, och se.
Gå till den som står bland de döda träden,
Ta med dig plantor och hjälp att plantera.
Eller bosätt dig i den sargade delen av skogen och hjälp den
att grönska igen.

Men ställ dig aldrig på den gröna sidan,
på solsidan för att tala om för de på andra sidan
hur trädet ser ut

…
Smutsiga vitgula höghusfasader, i ett lummigt grönt Stockholm.
70-talet hade just börjat, och den fria uppfostran hade vunnit mark.
ABBA och KISS var banden du hade att välja på i min klass i mellanstadiet, jag valde The Boppers, och var utan grupptillhörighet redan där.
Jag läste Buster, Kalle Anka, Tintin och Fantomen. På rasterna spelade vi landhockey och fotboll.

Pappa var nästan aldrig hemma, och mamma kom hem sent på kvällen efter att ha jobbat sent. Ibland fick jag mat hos Farmor, vi var alltid välkomna där. Men spriten var ofta gäst hos farmor och farfar, och sedermera hos några av deras barn, när de blev vuxna. 4 av 6 är nu borta.

Jag gick, och gick, och gick, i Stockholms förorter, i Storstockholms skogar, en evig vandring bland betong och rullstensåsar, inbäddat bland sjöar, och skär.
Det var som jag gick för att hitta hem, och jag hittade inte hem, fast jag alltid återvände till den plats vi bodde. Jag, våra Tibetanska Terriers, våran papegoja och min ofta så deprimerade mor. Jag bar hennes tunga själ på mina axlar, och tog det som min uppgift att hålla henne vid liv. Ty självmordspratet, och självmordshoten var vanliga.

Om jag inte gick, så sprang jag, för att inte få stryk av andra förortsungar. Mycket kaloriförbrukning och lite kaloriintag resulterade i ett vandrande skelett med lite skinn på benens och senorna.

En dag tågade hela Albyskolan till Botkyrka kyrka, för att hedra Magnus i vår klass. Han blev knivstucken, mördad, bara 14 år gammal. Han hade ingen krona att ge till den jämnårige som tydligen inte värderade människoliv speciellt högt.

– ”Jag vill inte dö …hjälp mig, hjälp mig. jag vill inte dö”

Men folket på tunnelbanestationen bara såg på.

Hemma pratade återigen mor med en vän om att ta livet av sig eller fortsätta leva. De trodde de pratade i koder så jag inte skulle förstå. Men att dra en rak hand över halsen som tecken eller forma handen till pistol mot tinningen, är lite för enkelt för en 14-åringen att snappa upp. i 18 år pratades det hemma om vilka svin män är. Det gav en inte allt för stark självbild när jag sedan skulle växa upp och bli man. Ett självförakt planterades i mitt inre, som tagit mer än halva livet att få bukt med något så när.

Stockholmstrafiken rullade på med outtröttlig frenesi, oavsett övergivna ungar, självmordshot, fylla och förortsmord. Och likt gröna ringlande ormar med guldgrävande lycksökare i sina ”magar” ringlade sig tunnelbanetågen fram, mekaniskt, sterilt, hjärtlöst. ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”
”Nästa Alby, nästa Alby”

Och jag gick, och jag gick, och jag sökte, sökte, sökte bland betong och tunnelbanor. Jag sökte efter min familj, som inte fanns. Min familj, som inte fanns.
Frånvarande far till en början, deprimerad mor, och skilsmässa när jag var sex år gammal. Under skilsmässoperioden var jag ofta sjuk och febrig. Mor köpte saker som kompensation för fysisk och själslig frånvaro och tomhet. Jag lärde mig tidigt vad ångest var. Och jag gick, och jag gick.

När sedan allting rasade … när det inte fanns något kvar i mig. Så blev den frånvarande familjen, än mer frånvarande. Ingen av dem, utom far, har någonsin varit hem till mig varken i Stockholm eller Sollefteå. Och när så min far dog i Juli 2007, var min kontakt med min biologiska familj helt slut.

Så jag har förlorat min familj, långsamt genom hela livet. Och jag har ingen egen familj som vuxen. Men jag lever, jag lever ännu. Jag dansar om sommar och vinter. Jag låter mina ord vittna om glädje och sorg, om orättvisor och humor. Och min gitarr tystnar aldrig. Jag lever ännu. Och jag dansar bra, mina orda är vassa, vackra och sanna, och min musik är innerlig och stark… och jag dansar passionerat och vitalt

Jag lever ännu

…
Bollstabruks folkets hus, Highlights.
Arrangemanget var Lejonsson-klass på. ’
Påtår bjöds på vid bordet av duktig, snäll, fin personal.
Jag gav en tjuga i dricks till ung trevlig fin tjej i bardisken
En riktig BrAilce 😉

Jag frågade även en annan fin tant i min ålder om man fick
nypa personalen i rumpan, och det fick man 😉
… i alla fall henne, i alla fall jag (jo jag känner henne,
ni behöver inte ringa JämO, eller Marianne Ny)

Med tanke på att jag närmar mig ett halvt sekel inom
ett och ett halvt år, så tycker jag att det är rätt bra fart
i gubben. Nä vet ni va, jag är för blygsam. Ikväll var jag
”on fire”, het, sprallig, som en tjur på kosläpp, eller tjursläpp
då kanske. Rapp, smidig, rolig, stark, lycklig och ”on fire”

Inte en dålig låt, inte en dåligt genomförd låt, fullt med
vackra dansgudinnor som under dansens gång tittar
mest på mina fötter istoppade ett par rejält sönderdansade
Adidasskor. och konstaterade ”honom ska vi haaaa” och slet
upp mig på dansgolvet.

Jag undrar om till och med danskungen Egon tittade lite
stolt, beundrande på mig ikväll:

– ”Du e på gång ser jag”

Tack alla dansgudinnor, och tack Highlights för fantastisk
dansinspirerande dansant musik, och arrangörerna för
jättebra bemötande och service !

…
Att ha ont utan att nån bryr sig

Ett av det värsta en människa kan råka ut för,
är att i ett medicinskt och socialt utsatt läge
inte bli trodd på de smärtor och den sorg hon upplever.

Tänk er att ha trasiga höftleder, svimningar,
partiell, och tillfällig ansiktsförlamning, hjärtinfarkt.
Och att ovanpå detta få inskrivet i sina journaler att hon
är hypokondrisk, och att smärtorna är påhittade.
Detta i sin tur gör att varje gång hon får ny läkare så
är deras utgångspunkt att hon inte behöver nån hjälp.
Kan ni föreställa er ?…. med all respekt för alla kära läsare,
så tror jag det är få som kan det ? Jag har nyss sett det.

Att bry sig om, hjälpa, att älska, kostar…..
svett, hjärtvärk, pengar och tårar.

Att bry sig

Jag planterade om mina elva grönväxter igår.
Jag vadade omkring i blomjord över hela ettrummaren.
Ny näringsrik jord fick de, större utrymme för sina rötter,
näringspinnar till jorden, och vatten så den tillkomna
näringen når rötterna. Någon har nå’n gång sagt till mig
att om man funderar på att skaffa hund, så börja med att
se om du fixar sköta om blommor. Med det menas att det är
ett ansvar, ett kontinuerligt ansvar man tar på sig,
de måste skötas om, hela tiden, heeela tiden.
Givetvis finns det gott om människor med döda eller tynande
blommor som är fundamentalt genomgenerösa och
ansvarsfulla, men det finns en sensmoral i liknelsen.

Att bry sig om, hjälpa, att älska, kostar…..
svett, hjärtvärk, pengar och tårar.

Dom har gjort det igen

Nu har den politiska genre som ser sig själva som ”individer”
och ser arbetslösa och sjuka som tärande, kommit
med nytt politiskt förslag vad gäller tiggarna som gästar.
Man har på nyklassiskt, ”ny-moderat” vis gömt sina politiska
ambitioner och politiska agenda i omformuleringar,
ordbetydelse-förvrängningar. Man väljer i vanlig ordning att
”angripa” (egentligen skrapa lite på ytan) symptomen i
stället för orsakerna. Man väljer att lite i smyg, med ”humanism”
som svepskäl, städa undan utsatta människor som är som en
vagel i ögat på dem. En vagel som hindar dem från att se
att deras livsstil, deras politiska missgärning, både globalt
och lokalt är starkt bidragande orsak till de utsattas situation.
Man vill städa undan dem från sitt blickfång, bort från blanka
dyra Mercedesar, bort från sitt privilegierade villaområde,
bort från den lokala ICA-butiken. Och helst bort från Svea rike.
Själv anser jag att det SKA göra ont i oss när vi ser tiggarna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20713627.ab

Att bry sig om, hjälpa, att älska, kostar…..
svett, hjärtvärk, pengar och tårar.
Men belöningen för den omtanken
och kärleken, går inte att prissätta.

Staffan Lundgren i vår bangolfklubb sa alltid:
– ”Pengar är det enda den fattige har”
Dvs den som bara har pengar är inte rik.
Och jag håller med.

…
Så gick det en dag till.
Solen var nån annanstans även idag,
men löven på vissa träd har börjat titta fram lite blygt.
För ett rätt så improduktivt socialfall som mig själv,
blev det i slutändan en riktigt bra dag.

Moster beställde skjuts till Konsum, och Bodéns Handelsträdgård.
Som ”privatchaufför” åt en gammal dam, är det bara att ta på sig kepsen och köra fram droskan. Själv passade jag på att köpa lite jord o grejer för omplantering av min djungel i lägenheten.

Men mest meningsfullt kändes det ändå, när jag fraktade mig upp till sjukhuset och hälsade på en bekant till Rolf och Maggan. Jag känner honom bara lite grann sen vi spelade boule. Åldern har hunnit ikapp honom, och nu ligger han inne för lunginflammation. Som jag har förstått det hela, så har han liksom näst intill inte några anhöriga kvar, så jag kände att jag ville visa mig, med en chokladkaka och en lokaltidning att läsa. Jag uppfattade att han blev överraskad, men glad av besöket. Och jag ”hotade” med att komma dit igen, om han inte blev friskare snart.

Och så blev min dag meningsfull, det är jag tacksam över.

…
Jag måste tillstå att om inte följderna av tokig politik, varit så allvarliga för många utsatta människor, så tenderar vissa politiska ledare och inlägg att bli rätt komiska. I detta fall blev en Liberal ledare av Lars Kriss i Tidningen Ångermanland, http://www.allehanda.se/opinion/ledare/kapitalism-bygger-broar väldigt komisk, förmodligen helt ofrivilligt.

Många gånger bygger skribenter, opinionsbildare, och politiker upp sina tal/artiklar på ett sätt där slutfasens ord skall ge det bestående intrycket. Så och i Lars Kriss fall, och därför börjar jag attackera slutet på hans ”i det blå”, svävande, verklighetsfrånvarande villfarelser som nämns i slutet av hans ledare. Som han för övrigt i sanningens tjänst borde döpa om från ”ledare” till ”vilseledare”.
Kriss skriver nämligen både i rubriken och i avslutningen att

”kapitalism bygger broar och Som brobyggare är drivkraften att tjäna
pengar oslagbar”

Jag känner spontant att det är lika verklighetsfrånvänt, som när Ann Wibble ville att varje svensk skulle ha en årslön på banken, i nationalekonomins bästa. Eller när Sofia Arkelsten helt historielöst, hävdade att Moderaterna rent historiskt gått i bräschen för demokratiseringsprocessen.

Om vi nu skall använda oss av och blanda ihop liknelser/metaforer, med verkliga livets krasshet, så visst byggs det broar. Men det är inte kapitalismen som bygger dem. I alla fall inte broar mellan människor, eller för människor. Broar för kapitalisterna och för kapitalismen kanske byggs av kapitalismen, men inte av kapitalisterna, utan av hårt arbetande människor. Så min självklara fråga blir ju givetvis, Broar ? för vilka ? och till vilket pris ?

Nej, givetvis är Kriss tankevurpor rena flumresonemang i syfte att ge falsk trovärdighet åt den livsstil de utsugande och tärande kapitalisterna ägnar sig åt. Det finns inget brobyggande mellan människor i kapitalismen och säljandet av varor i sig. Det verkligt brobyggande är att hjälpa människor i nöd, att skapa ett samhälle som inte straffar sjukdom och ålderdom. Det verkligt brobyggande är att utifrån ett humanistiskt perspektiv bidra till och skapa en god levnadsstandard även för människor med andra religioner, annan kultur, annan hudfärg, om nöden ber oss om det.

Hittar man någonting brobyggande i att 1% av jordens befolkning äger 50 % av dess resurser, samtidigt som folk svälter. Då anser jag att man antingen är så naiv att det borde vara straffbart, eller att man är så mentalt instabil att man behöver psykologisk hjälp från samhället … ja just det, den har Lars Kriss & co ju varit med om att dra ner på efter som det är fult att betala skatt i er värld.

Lars Kriss ! Kom till mig och mina vänner, så ska vi lära er vad som bygger broar, och vilka som i sitt anletes svett och med sina stora hjärtan bygger dem !

…
Va f-n gör jag uppe så här tidigt ? kl är bara 08.00 och jag har redan gjort min ”morgoninternet”, ja så när som på bloggandet då.

Min morgontoalett är ännu så länge bara till hälften genomförd. Jag har ju i vanlig gubbkarraktär sprungit och tömt blåsan några gånger, men det är ju även en nattlig sysselsättning. Sen är det bara att skölja av lite skit, borsta tanden, spreja på sig go-luktande kemikalier och ta på sig dagens outfit, som säkerligen grundläggs med ett par blåa eller svarta Jeans, och nån T-shirt. Vågat värre.

Igår, när jag gick hem, såg jag ett trasigt källarfönster till grannhuset där min moster bor. Visserligen har jag en grining gubbe i mig att ta fram när barn eller vuxna är dumma mot andra , förstör offentlig, gemensam egendom, eller på annat sätt är destruktiv. Men i det här fallet såg jag för det första inte när det skedde. Men hade jag sett det, så hade jag faktiskt inte ens tillrättavisat dem som orsakade det sönderslagna fönstret.

Det troliga är att fönstret gått sönder när bostadsområdets ungdomar spelat fotboll där. En liten, liten gräsplätt utanför huset med små källarfönster hela vägen. ”Men herre Gud, barnen ska väl inte spela fotboll där” kanske någon då tycker ? Nej egentligen inte …. men om man, som skedde för inte så länge sedan, tar ner fotbollsmålen, staketen runt om och säger att det är förbjudet att spela fotboll på en fotbollsplan, pga någon försurad tant eller farbror som tyckte det blev ”så mycket ljud att det inte går att se på TV …… Ja då har man kanske förtjänat att få krossade glasrutor på gården ?!

Jag tycker väl att man kan stänga balkongdörren om man inte gillar att höra barn skratta och må gott. Så tänker jag. Själv brukade jag öppna fönstret lite extra för att få höra barnen skratta och spela boll.

För ytterligare ett tag sedan, byggdes det ett litet staket, 3-4 meter långt, och dryga metern högt, vid huset mittemot Moster Maggan. Anledningen kan endast ha varit att ytterligare någon anti-vitalitets-tant, eller farbror, inte klarade av att barnen sprang runt huset och skrattade och var glada, lekandes kull, och kurragömma. Och som jag tidigare berättat i ett blogginlägg, så var ju barnens reaktion på detta tänkta begränsande av deras leklusta … HEEEELT UUUNDERBAR !!!

Liten mörk flicka, kom hem från skolan med ryggsäck på ryggen, och sken upp som en sol, och sa:

– ”Titta vi har fått ett staket”

Och än idag leker barnen med detta ”hinder”… och gubben eller tanten som ville ha staketet håller väl vid det här laget på att implodera, eller explodera av ilska över den glädje och vitalitet, lekfullhet deras lekhinder visat sig bli.

…
Jag vet inte speciellt mycket om huruvida Sture Bergvall är skyldig till de brott han en gång anklagats för. Men det jag vet är att det finns människor inom rättsväsendet, och inom polisen som inte borde jobba med det de gör. Och jag läste en intervju med Göran Lambertz i aftonbladet, och om inte tidningen felciterat Lambertz så är ju karln en ren samhällsfara i hur han blandar ihop indicier med bevis, hur han bortser från att vittnen blivit styrda, och därefter ändrat sin berättelse.

Ej heller vet jag huruvida Tito Beltran är skyldig till det han blev dömd för, men jag vet med säkerhet att åklagaren i det fallet hade bestämt sig för att sätta dit honom. Och jag vet att vittnen blev övertalade att vittna falskt i den rättegången, bland annat vår ”kära” artist Carola Häggkvist.

Och vad gäller fallet Assange, kan det mycket väl vara så att han är skyldig till att vara en womenizer, en kvinnotjusare som beter sig som en mansgris, jag har faktiskt ingen aning om det. Men det är inte brottsligt. Brottsligt borde det väl ändå vara även för åklagare att förvanska bevis, leda vittnen och skicka Interpol på en man som påstås ha struntat att ta på sig kondom. Detta fallet handlar om att han genom Wikileaks ertappat USA med brallorna nere med brott mot mänskliga rättigheter.

Jag vet inte allt. I själva verket vet jag jäkligt lite av allt som finns att veta. Liksom i princip alla människor. Men jag vet det att när som helst, kan oskyldiga människor dömas på felaktiga grunder, med ruttna rättsprocesser som verktyg, precis i likhet med häxprocesserna långt tillbaka i tiden, då mäktiga personer gjorde sig av med intellektuella som hotade deras makt.

När som helst, och vem som helst, om bara en tillräckligt enögd och galen person använder sig av sin makt, typ som Göran Lambertz och Marrianne Ny. Mycket farliga människor det där.