TomasTvivlaren

…
Vad jag känner….. tänker… andas

Våren tvekar och jag tvekar med den.
Knopparna gömmer sig med rätta.
Det blåser kallt i den svaga vårsolen.

Jag känner mig trött på att med mina ord slåss för medmänsklighet,
slåss för att hjälpa de som tvingats fly från sina hem, och sina länder.
Jag tappar ibland orken i att ständigt behöva kämpa mot folks fördomar och hat.
Jag blir sliten i mitt hjärta av att bry mig om människor, och samtidigt se hatet och rasismen växa, egoismen blomstra.

Idag begick jag väl i det närmaste, enligt 15 % av svenska medborgarna, ”landsförräderi”, när jag hoppade över att köpa majblommor av svenska barn, utanför konsum, och mitt framför ögonen på dem, gav mina pengar till en tiggare.
Jag tänkte kanske att hon behövde dem bättre…. men va fan vet jag ?

Idag tittade jag på de hopkrupna knopparna, och tänkte, tänk om de aldrig kommer fram. De har ju alltid kommit fram och bildat gröna lummiga blad och skogar, som fyllt mitt hjärta med förtröstan och förundran. Vi tar denna skönhet och detta biologiska underverk för givet.
Visst är jag övertygad om att de kommer till slut. Och visst blir det grönt även i år.
Men tänk om det inte vore så….. jag bara säger för att vi borde förstå detta underverk.

Jag är less på att vandra omkring utan kärlek.
Jag låtsas inte vara glad när jag ler,
men lyckan är tunn och utan rötter,
när den inte delas med en kär.
Mina vänliga ord är uppriktiga och sanna, när jag berömmer
och ger snälla ord och tjänster till min omgivning.
Men då och då, som nu, gråter mitt hjärta av ensamhet
Då och då känns mina steg ensamma och meningslösa.

Vart är jag på väg, då inte kvinnan jag älskar står med
öppna armar och väntar?
Och varför går jag då över huvud taget ?

Jag tittar på knopparna igen, och utöver det ännu så
länge karga vårlandskapet, och hoppas på ännu en sommar.
Men det är också snart allt jag vågar hoppas på.

…ännu en sommar, med steg som ekar av ensamhet i det gröna gräset, när glada barn badar och skrattar och äter glass. Och nyförälskade går hand i hand.

…
Hej far

Nu har du väl fått sällskap av Rolf Svensson antar jag.

Livet är underligt ibland far. Jag saknar dig ännu, kommer så göra för alltid.
Jag sörjde ett tag och gick vidare då för sju sedan, men saknaden kommer jag aldrig ifrån.

Moster Maggan, som även du tyckte så mycket om, var ju nästan på väg en dag i december. Men något, någon eller några höll henne kvar. Hon säger att hon är redo, den dag det blir tack och adjö. På ett sätt kan jag väl förstå det, om kroppen hänger med allt sämre, yrkeslivet sedan länge avslutat, och hennes barn börjar närma sig pensionsåldern. Och när den dagen kommer, om jag ännu är kvar här nere på jorden vilket jag hoppas, så kommer jag mista min sista riktigt nära familjemedlem. Och det kan säkert bli svårt, och än mer ensamt än jag känner det nu. Men det är då, nu är nu.

Men nu känner jag mig ändå lite ensam far. Lite övergiven och inte så värdefull. Jag känner mig som ”åslappe” (det som blir över). Och ibland hjälper inte vänners och bekantas välmenande ord, när jag för sjuttontusende gången lägger mig ensam. Och ibland är inte ens fantastiska danser tillräckligt, danser med vackra, underbara danserskor en varm sommarkväll, när de sedan går hem med någon annan. Och även om den sång jag sjunger, och de toner jag förmedlar på gitarren räddar mig från att torka ut inombords, så läker de inte öppna sår, och tar inte bort min längtan.

Min kärlek är inte välkommen, min kärlek, min passion kommer aldrig fram till någon att älska. Och likt ett ratat barn, gråter jag invärtes och funderar ofrånkomligt vad det är för fel på mig, varför duger jag inte ? Kanske sitter du på svaren där uppe i din himmel far. Men jag här nere på jorden förstår ingenting. Jag vandrar omkring i ett vackert paradis, jag beundrar, berömmer, älskar. Men ingen adress till mina kärleksbrev.

Och jag känner inte som moster Maggan. Inte heller om jag vore Åttio år gammal. Jag känner mig inte klar. Jag har inte uppfostrat fina barn som hon, som det blivit bra människor av. Jag har inte arbetat rakt igenom mitt liv, lämnat barn på dagis och lekt med dem i parken. Jag har inte suttit uppe och oroat mig för barn som kommer sent hem, inte grälat på dem av kärlek och ombry. Jag har inte mötts av en varm kvinnlig famn, med orden ”Jag älskar dig” inte tröstat densamme när något bekymrat henne far… det är ännu ogjort far. Och jag blir inte yngre….

Jag hade nog inte haft så mycket emot att bli gammal far, om jag hade haft detta i mitt minne, till mitt arv…

Men jag ber inte Gud om detta, det finns folk som svälter, blir våldtagna i världen. Finns folk som dör i svåra sjukdomar fast botemedel finns. Finns folk som har ett par kronor om dagen att leva på. Så jag tycker Gud har nog med tårar för dessa människor. Men önskar och hoppas …. kanske jag någonstans långt, långt inombords gör. Men flamman falnar sakta bort med åren, och förspilld kärlek, är väl det enda som finns att ångra i ett liv… i ett liv som mitt.

Men hälsa chiefen att jag gråter med honom över alla dessa fattiga, sjuka och dödade människor. I kväll spelades tårar på gitarren min.

…
Men hörrni… det här med hur vi lever idag, hur vi röstar, hur vi tänker.

Den idag allenarådande kapitalistiska, näst intill oreglerade marknadsekonomin är ju fullständigt förljugen. Likväl som nationalismen som är en direkt följd av de stora ekonomiska klyftor som skapats i ljusblåa Greve Perssons, och mörkblåa Fredrik Reinfeldt lämnat efter sig. En marknadsekonomi som om man ifrågasätter den blir jämförd med massmördande diktatorer. Visst är det absurt ? … men så är det ofta.

Högt uppsatta politiker, vars politik. lagar och regleringar köps av de som har pengar, nämligen storföretagen. Samt storföretagarna och kapitalisterna själva, hotar med att flytta utomlands med sina resurser och företag, om de inte få flytta sina resurser och företag utomlands.

Visst är det absurt ? Jo men det är så de framställer det hela. De anser sig själva vara viktigare för Sverige, än arbetare, statliga institutioner, vårdapparater, humanistiska värden. Rent politiskt agitatoriskt anser de sig vara det drivande och pengaskapande i samhället. När det i själva verket ofta (utom i småföretagarnas fall då) har arbetare som skapar pengar åt dem, som de är motvilliga att investera tillbaka in i samhället.

Det är lite som Sverigedemokraten som hotar med att flytta till ett land där de inte tar emot invandrare… IQ fiskmås ? … nä det vore en förolämpning mot fiskmåsen.
Främlingsfientligheten klädd i folkdräkt och skjorta o slips, istället för bombarjackor och militärkängor, är ju lika självmotsägande och förljugen som de kapitalister som curlat fram dessa gamla forneuropeiska hätska stämningar mellan folkgrupper.

Jo men det högaktuella ämnet tiggeri är ju ett exempel på främlingsfientlighetens och dess företrädare hur ogenomtänkt de resonerar. Man vill förbjuda tiggeri säger man. Men låter de egna svenskfödda barnen gå runt och tigga godis till påsk och numer även den lättvindigt ärvda till hundra procent kommersiella högtiden Halloween.

Likaväl ger de hellre pengar till organisationer som Röda korset, rädda barnen osv, där även där kapitalister sett sin chans att håva in sina odrägligt och omotiverat höga chefslöner från en välgörenhet. Ja menar ”det är ju mer rumsrent att rika ungar tigger än utfattiga Romer” ?.. eller ?

Det är samma logik, fast betydligt allvarligare konsekvenser, som när de tog bort fotbollsplanen på Djupön, med motiveringen att det levde om så mycket. Nu spelar barnen fotboll på gården bland bilar och fönsterrutor…

..Men jag antar att det är huvudsaken att de inte spelar fotboll på en fotbollsplan, för så kan vi väl inte ha det ?

I praktiken har Assange nu varit fängslad i 5 år, utan att ens vara åtalad.

Och grunderna för anklagelserna svenskt rättsväsende gjort mot honom, är så vaga att de skulle låtit vilken annan medborgare som helst gått fria utan större invändningar.

Sverige är USAs lilla bitch bakom allt snack om militär neutralitet, De vill avskräcka andra i framtiden att avslöja deras smutsiga buk, genom att ge Assange ett fruktansvärt straff.

Rättsövergreppet mot Assange är i internationell klass med vad diktaturer som Eritrea, Ryssland, Kina…. USA, Sverige och Storbritannien viftar med demokratisk flagg, men utövar diktatur när deras dollar, Pund och Kronor är hotade.

Jakten på Assange är en skam för Sverige och dess sk rättsväsende

…
Efter köpcentrumupplevelsen blev det för min del, Kusins, och de minsta, promenad ner på ortens idrottsplats. Med vacker föreningskvinna på fiket som log stort åt mig, flera gånger. ¤ kilometers promenad plus nån till pga kontinuerligt letande efter 5 och 10-åring på plats. På väg dit sa Kusin Carola till sin yngste son i barnvagn, i bortglömt sammanhang:

– ”Det är tur att du finns Milton”

varpå Milton svarade:

– ”Ja tuj att vi finns … mig, du och Tomas

Och under promenaden tillbaks, erhöll jag livstecken av kusin Jenny, som nu till sist ”hittat” sin mobil. 🙂 Jag mötte upp henne vid tunnelbanan 2 km bort, vi åt middag ihop med La familja (Carolas), J erhöll massage på öm rygg av undertecknad, och sedan såg vi filmen ”Wild”. Innan det hux flux var dags att lämna tillbaka kusin Jenny till Stockholmsstressen. Så jag promenerade henne till Fruängens T-bana som skydd mot eventuella slipsgangsters som kunde kommit fram och sagt på förnäm överklassStockholmska:

– ”Ursäkta, om det inte är för mycket besvär, så har vi för avsikt att på ett icke legalt sätt beslagta herrskapets värdesaker.”

”Hit me plånkan”skulle de kanske sagt i de förorter jag växte upp.
Men det blev inget rån, ty jag såg väl så bred, stor och skräckinjagande ut, misstänker jag.

NU … tänkte jag berätta om den okända kvinnliga passageraren jag nämnde i del ett av detta blogginlägg. Planen var att under Måndagen hälsa på de underbara Enar och Sonja, Enar fyllda 83 och gammal spelkamrat till min bortgångne far. Och att köra bil från Segeltorp till Tyresö, för en utböling är inte att ta in på en väg och tro att den ska leda en ända fram. Så då plockade jag ”initialt” 😉 fram henne. Gunilla, Petronella Svensson. Och frågade efter vägen. Jo hon hittade till Tyresö, men när jag närmade mig destinationen, Enars och Sonjas hem, fick vägvisaren G.P.S problem, och iom att jag följde hennes instruktioner, körde jag 3 varv runt samma industriområde, med en len, varm, kvinnlig röst upprepa sig:

– ”Sväng vänster, sväng vänster Sväng vänster, sväng vänster”

Till slut kastade jag henne åt sidan och svor lätt innan jag ringde upp Enar, och kom rätt med ens. Enars hemadress var nämligen inte alldeles intill den trafikerade väg som var i adressen, så ”Gunilla” blev förvirrad… och jag med. Sonja drog en kort historia, som jag under vistelsen i Hufvudstaden skulle erfara hur sann den är:

Lappen som kom till Sthlm:

– Jag förstår inte varför Stockholmarna kallar det här för rusningstrafik, det står ju i det närmaste helt still.

Efter trevligt umgänge med detta fantastiska par, hade jag lovat leverera diverse gods till ingift Faster tillika änka. Och nu skulle jag ta mig väst, sydväst, från Tyresö till Flemingsberg. Och tänkte att kanske Gunilla skulle klara vägvisandet bättre denna gång, eller åtminstone vara behjälplig. Men efter diverse kommandon, vänster, höger, rakt fram, så började jag skymta Globen, som mer är Ost, sydost. Och då sket jag i ”Gunilla” igen. Jag visste att vägen till ”Flempan” hette 226, så jag följde mitt lokalsinne samt skyltar, och då gick det bra.

Dagen därpå var det dags för hemfärd, och alla ankungar, pappor och mammor hade spritts för vinden till skolor och arbetsplatser. Och jag vart kvar själv tills ”rusningstrafiken” lugnat sig och fått upp hastigheten igen. Fick jag nyckel att låsa, och sedermera gömma under nån dörrmatta ? Nej jag tryckte på en knapp med kodlås på ytterdörren… vettefan hur det gick till.

Jo så hämtade jag upp tant Moster igen, åkte förbi hundratals fartkameror, åt på Tönnebro. Och under hemfärden började vi bägge två få stark hemlängtan. Så humornivån var under all kritik, och menlöst babblande för att hålla sig vaken var fullkomligt nödvändigt. Fullkomligt nödvändigt nödvändigt kändes det även att ta en kopp kaffe. Så vid Hudiksvall anlitade vu vilsna Gunilla igen, och tro på f-n, hon hittade till caféet. Men när vi skulle därifrån ville hon köra i cirklar igen. Ronney, som tidigare jobbat på lilla cafet i Sollefteå blev så glad att han bjöd oss på både kaffe och tårta.

När vi sedan åkt förbi Sundsvall och mer eller mindre hade raka spåret hem, med skog, skog och åter skog runt om oss. Kom jag på id+en att sätta på ”Gunilla” igen. Ja asså ni förstår väl, inte ”sätta på, sätta på” utan starta så klart. Bara för att få nedräkning på återstående beräknad körtid samt mil kvar. utan att hennes röst frenetiskt tjatade om att ”sväng vänster”. Sagt och gjort, ”Gunilla blev ”påsatt”

Och det var frid och fröjd ända tills vi kommit in i Sollefteå. Jag hade nämligen knappat in destination ”Sollefteå” utan att precisera gatuadress. Och jag var lite nyfiken på vart ”Gunilla tänkte sig att det var exakt. Moster ville att jag skulle kila in på Koppra o köpa mjölk. Men ”Gunilla tänkte sig Centrumplan, som Slutdestination Sollefteå. Så när jag trotsigt svängde höger sista 100 meterna, istället för vänster som ”Gunilla” ville, så fick hon spel:

– ”Sväng vänster, sväng höger, gör en U-sväng, sväng vänster vid avfarten, gör en U-sväng”

Men när jag parkerat bilen på konsumparkeringen, vilket inte var ”Gunillas” idé om Sollefteå, så sa rösten trots allt, som den gett upp:

– Du är framme vid destinationen

fast den visste det var ”fel”

…
Med en gammal dam i passagerarsätet, som efter bästa förmåga hjälpte till att hålla hastigheten med påminnelser om hastighetsbegränsningar och fortkörningskameror, så bar det av söderut. Ännu en kvinna hade smugit sig ombord på bilen, men henne återkommer jag till senare. Första stopp blev Timrå för kort rendezvous med en tjej som finner min skrivkonst intressant i bokformat. Sedan matstopp vid Tönnebro. Och senare kastade jag av gammal moster vid Östhammar, en rejäl avstickare från E4an. Moster tog det rätt bra att jag kastade av henne i farten, tillsammans med rollator, och packning. Jag tror hon landade mjukt 😉

Jag hade ju i ganska god tid avtalat att få logera på ”Hotell lilla Milton” (Kusin Carolas radhus i förorten) Men nu ville jag få kontakt med hotellvärdinnan själv, och försäkra mig om ledig plats och ”personal” i tjänst. Tre försök men inget svar på mobiltelefon. Funderade på att kolla med grand hotell, men det skulle ju vara ett nedköp tänkte jag. De är ju så upptagna de där Stockholmarna. Så jag chansade, och med ryggsäck och övrig packning ringde jag förtröstansfullt på det lilla okända ”hotellet” mitt i ett radhusområde i Segeltorp.

Jodå, som fembarnsmor, åker man inte på några större utsvävningar allt för ofta. Så hon såg förvånat på mig när jag kom, och jag undrade försynt om det fanns något rum ledigt. Och från den stunden, trots urusel telefonkommunikation, så var servicen näst intill fulländad. Jo … ”näst intill” För första natten hade nog värdinnan glömt madrassen, innan hon lade på lakanet. Eller så var det bara en ovanligt korkat modell av bäddsoffa. Nästa natt hade en mjuk madrass kommit på plats, och det ”luktade” femstjärnigt igen 😉

På tal om ”lukta” så torde min näsa för mat och kaffe, vara rätt väl utvecklad. För jag kom precis lagom till grillat kött, potatis och sallad.

På Söndag var det tänkt att på något sätt sammanstråla med annan fin kusin, Jenny. Men på Stockholmares vis, var ej heller hon under större delen av söndagen, nåbar per mobiltelefon. Och jag tänkte att röksignaler över öppen eld är uteslutet då de skulle försvinna bland alla avgaser i Hufvudstaden. Så jag gled väl med på radhusfamiljens planer ett tag tills kontakt med andra kusinen uppstod.

Familjefadern skulle på Skärholmens inomhuscentrum inhandla sportskor åt de tre äldsta barnen, M1, M2 och M3 (Alla barnens namn börjar på ”M”) Här handlar det om åldrarna 12-16. Jag beslutade mig för att följa med i den naiva tron om att jag skulle kunna lulla på för mig själv lite, och kolla in affärer som intresserade mig.
Så blev det ju naturligtvis inte. När jag kom in i centrumet så kunde jag inte undgå att reflektera över den hysteriska kommersen, och det ursinniga stressade tempot på människor. Ja eller vad som en gång var människor, innan de reducerades till konsumenter och produktionsenheter. Och den halva av med mina mått mätt välbeställda förortsfamiljen till kusin, var inget undantag.

Tjopp,, tjoff, swisch, swosch…. Jag hade mycket svårt att inta min sedvanliga coola lansortsbo-image, den med lugn, leendes betraktandes över de hyperaktiva storstadsborna. Ty hade jag gjort det, hade jag blivit akterseglad med ens, och kanske kvarlämnad någonstans i det stora, stora köpcentret. Och eftersom jag är äldre än familjens pappa, så kunde jag ju inte gå till någon reception och be ”pappa komma och hämta upp mig” Tänk er en service minded kvinnlig len röst som i högtaleriet säger:

– ”En lång vilsen norrländsk farbror väntar vid receptionen, om eh , öh pappa vill komma och hämta honom”

Nä så det var ju givetvis bara att försöka hänga på Ankpappan, med ankungeraden efter sig. Och inte förutan att jag kände mig som en figur i en HC Andersensaga. Och nog för att jag har relativt ståtlig hals men…
Nu var det sportbutiker som var målsektorn. Och när vi kom in i första butiken, fram till skoavdelningen, började äldsta tonårssonen leka med innebandyklubba och boll. Då pappan sa:

– Men kolla på skor nu då Max, istället för o lek med bandyklubban !

– Men det finns ju ingenting !! (vilket var förbryllande för mig, som såg 5-6 väggar fulla med sportskor) Det hade tagit 3 sekunder för tonårssonen att upptäcka att just de skor han ville ha inte fanns här. Och det betydde på tonårsspråk: ”Det finns ju ingenting”.

Ja ha , jopp,, tjoff, swisch, swosch och vi befann oss på ännu en, och ännu en, och ännu en sportbutik, helt plötsligt på en helt annan Galleria, på annan ort. Vettefan hur det gick till, men på nåt sätt blev jag inte kvarlämnad. Tonårsdöttrarna hittade ganska snabbt ett par Nike Air force one, var och var nöjda…åtminstone tillfälligt.
Med tonårssonen slutade det så att han köpte ett par nya skosnören till sina gamla slitna skor istället för att köpa nytt. Det var förvisso hål på dem, men i jämförelse med mina MYCKET väl använda dans-Adidasskor, såg hans nyköpta ut.

På hemvägen fick en av döttrarna ångest över vad modern skulle säga om att hon fått nya skor, trots att det inte var så länge sedan hon fått nya. Så hon pekade ut och skyllde på pappan när de kom hem 🙂

…
När jag nu varit hos min underbara Kusin Carola,
som kommer från liknande tuffa uppväxtförhållanden.
Så har hjärtat fyllts av sorg och lycka.

Lycka över att för några dagar få varit del av en underbar
5-barnsfamiljs helg och vardag. Fem fantastiska ungar
mellan fyra och sexton år.

Sorg över vad jag gått miste om. Ibland ignoreras och
förminskas mäns känslor utifrån urgamla sociala traditioner,
både av oss män själva, och av de kvinnor vi älskar.
Det är lätt för oss att hålla om en kvinna i sorg.
Kanske inte alltid lika lätt att hålla om en sorgsen man.
Ändå har vi precis lika mycket känslor, sorg, ilska och skratt.

När Il signore Björn Afzelius, skrev denna musik till sin
dotter Rebecka, hade han bara 2 veckor kvar att leva.
När toner och texten nådde mina öron,
grep den tag i mitt bröst, och slet ut mitt hjärta
som det vore mitt liv han sjöng om.

Hur månne detta komma sig jag som är barnlös,
inte upplevt det underbara, och det förkrossande
i att vara förälder?

Jo med katolska mått mätt har jag blivit far 2 gånger,
men pga av omständigheter som jag ej styrde över,
fick de aldrig se dagens ljus.

Och jag stod där sorgsen och tom,
istället livgivande och stolt.
Och vården kastade sig över kvinnan
för omhändertagande, med råd, tröst och tid.
Medan mannen inte beräknas kännas något.
Trots att han av naturliga skäl inte har något att
säga till om i det svåra beslutet.

Och en osynlig sorg som är med mig tog form,
och lämnar mig aldrig helt. Tack Björn Afzelius
för alla vackra ord och toner. Jag lånar dem här,
och justerar aningen texten, till den sorg och
saknad som bor i mig:

Du skulle varit nitton år;
Kan nå’n förstå hur tiden går?
Jag ville ha dig intill mitt bröst,
Va din pappa fått ge dej tröst.
Du skulle varit nitton år

Jag drömt om stunder vi kunde haft
av sorg och glädje, gråt och skratt.
Att få göra flätor i ditt hår
Och att få kyssa bort en tår.
Om du idag vart nitton år.

Jag hade velat lära dig
Allt som livet måst lära mig
Kanhända det att jag älskat dej,
långt mer än jag nå’nsin älskat mej;
Under försvunna 19 år

Jag kommer alltid minnas de dom sa
Och ja skulle aldrig mer vara gla’
Jag blir helt tom uti min själ
Jag blir ej ens riktigt hel
När det nu, har gått hela nitton år.

Så flyg, min älskling, flyg med gud.
Han ska klä dig i din änglaskrud
Flyg högt till evigt ljus
När jag nu besöker herrens hus
Har jag gråtit tyst i nitton år

(ska spela in den när rösten återvänder efter hostan)

…
Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva nåt nu. Men jag har så många ord i mig som måste ut. När jag vandrar hemåt under stjärnklar himmel, kan jag med fullständigt urlakad kropp konstatera att kvällen varit fantastisk. Sista timmen gick på rene tjurda.

Blev uppbjuden av vacker, dansant, pigg, glad, ung tjej det första som hände. Och en sådan start bådar ju gott. Sedan tror jag varenda favoritdanstjej var där i kväll. Med tanke på att jag varit förkyld och hostig i princip sedan nyår, så måste jag säga att orken räckte rätt bra….trots allt.

Jag försökte efter bästa förmåga spana runt och se till att jag inte missade nån, som jag brukar dansa med, och som förväntar sig dans med gammal dansant skrytsam gubbe med Gösta Gigolo-image. Jag vet att åtminstone två st av dem hann jag inte med. Men men, sånt e livet.

Jag måste tillstå att jag faktiskt blev ut för något jag aldrig tidigare blivit ut för vad uppbjudning anbelangar. Jag blev faktiskt uppbjuden alldeles utan för toaletten, på nedervåningen, på väg upp till dansgolvet. Jag vet inte om det är en merit, eller om det bara är ovanligt.

Den lilla korta, äldre gubben, med tangopose, och snedkammad lugg av de få fjun som ännu överlevt på hans hjässa, var där. Dansade tango med en tant 3 ggr så stor som honom. Med ett antal deciliter förfriskningar innanför västen. Han krockade mer än han lyckades undvika. Men glad i hatten var han, även utan hatt, och med vattenkammade fjun.

Sedan har jag äntligen kommit på en definition på en dansstil, som jag iofs sedan länge iakttagit. Ni vet det finns ju Alfahannar, det finns wannabe-alfahannar, och det finns en tredje grupp av de balla tuffa killarna på ett dansgolv: nämligen dom balla killarna i klassen från högstadiet, som mentalt fortfarande lever kvar i villfarelsen att de är tuffast, snyggast och bäst i lokalen. Och de har ju förvisso ett till inkomst, charm, snygghet och danskunskaper rätt så oproportionerligt stort självförtroende. Och det sk självförtroendet kan säkert locka en del honor till sitt näste, även med en medioker parningsdans. Det var 2-3 st stycken denna kväll som dansade denna statiska, tuppaktiga, machoaktiga parningsdans. Och några tjejer som förmodligen var 9e-klassens populäraste tjejer, och ville synas med den populäraste killen… föll säkert som käglor för dessa ”tuffingar.

Jag har härmed döpt dansstilen de idkar för ”Hunk-lunk”. Ty det är en väl inövad oinspirerande, lunk med lite gungningar och skak, ett sterilt vandrande framåt, utan snurr, utan skratt, utan att känna av musiken, utan att falla utanför dansstilens ram. Men ack så ”tuff och stilig han är”

Energin var näst intill slut efter 2 timmar, och hon jag fikade med trodde inte sina ögon när jag lastade på fikabrickan med, Skinksmörgås, räksmörgås, och kaffe. och jordgubbscheesecake. Men det behövdes, jag brände nog varenda kalori … vill jag inbilla mig.

Hollstens trio m Angelica vs Jannez. Det är klart att det ena bandet var aningen mer amatör. Men det som skiljde mest var nog ljudkvalitet och ljudbild. Att dansa till dem gick lika bra. Även om en tjej jag dansade med höll på att bryta ihop över textraden: ” tänk att få ha en man i byrån”

…
Jag började min kleptoman-brottskarriär på ett tidigt stadium. Redan vid 5 års ålder började jag hamna i fel gäng.

Jag blev medlurad att snatta godis på Konsum i Flemingsberg. Mina två ”kompisar” smet iväg med nåt godis lite kvickt och obemärkt. Och kvar stod jag en närsynt osäker 5-åring, med ett ansikte vars alla typer av känsloyttringar gick att läsa som en öppen bok. Och trots att jag var helt utan erfarenhet inom branschen, tyckte jag att det var en bra idé att grabba en 100-grams chokladkaka, som förmodligen var lika bred som mina taniga lår, och liksom pressa den mot det beniga låret i en lätt haltande stil förbi kassörskan. Givetvis blev 5-åringen haffad och berövad på sitt stöldgods. Men straffskalan för en tanig 5-åring ser annorlunda ut än i stora världen, utanför Flemingsberg. Så straffet bestod i skammen jag kände.

Det dröjde 10 år innan kleptomanen i mig skulle väckas till liv igen. Det skulle den inte gjort. Brottsplatsen denna gång var OBS i Fittja. Där fick jag den mindre lyckade idén att återuppta min dittills fullständigt misslyckade snatterikarriär. Två stycken kassettband… ni ungdomar slå på Google och Wiki, så ni förstår vad de användes till.

Nu var jag ju som sagt ingen naturbegåvning på detta området. Och dessutom hade jag inte hållit mig uppdaterad, med hur snatteribekämpningen utvecklats. Vakter tex fanns ju inte ens på Konsum i Flemingsberg. Och än mindre kunde jag föreställa mig att de skulle ha kameror till sin hjälp. Jag kände mig nog rätt trygg med att jag hade kommit undan, när ingen sett mig stoppa ner kassettbanden inne på butiken. Men förmodligen, utöver att de sett mig på kamera, så såg jag troligtvis lika skyldig ut i trynet som jag gjorde 10 år tidigare.

Med alla dessa faktorer emot mig, stod givetvis en vakt alldeles utanför kassan, tog mig rutinmässigt i armen, samtidigt som han pratade i telefon och sade:

– ”Jag det är inte en lugn stund, vi tar dom på löpande band”

Även om det var oerhört nesligt att återigen misslyckats, så log jag lite inombords för att jag inte var den enda omoraliska klantskallen, utan att många fler åkt fast. Nu var det en klen tröst eftersom jag blev tvungen att följa med morsan till Polisen dagen efter och hålla ett trovärdigt ånger-tal. Men nu var det väl ändå slut på snatteriet och tjuveriet skulle väl ni kära läsare tänka och tro ????

Nja … men det skulle dröja en förfärlig massa år tills nästa incident. Ja faktiskt ändå tills bara för någon vecka sedan. Jag var nämligen och handlade med 83-årig Moster. Jag har under en längre tid varit chaufför åt henne, tillika matkassebärare. Det innebär att när hon ställer sig i matkön går jag och börjar packa varor.
Jag packade varorna i vanlig ordning, gick och hämtade bilen och körde fram åt moster medan hon gick till nikotin-maskinen och plockade ut 2 pkt cigaretter.

När vi kommer hem till moster plockar jag upp varorna på diskbänken under mosters överinseende. Då hon förvånat utbrister:

– En Gurka ???? Jag har inte köpt nån gurka. Var kommer den ifrån ?

Det visade sig att jag i god tro plockat ned i kassen det som låg på rullbandet. Och där låg en gurka bland de andra varorna, som någon disträ kund glömt där. Så vi åt stöldgods i några dagar, min moster och jag. Och nej, jag tyckte inte att det var nån mening att gå tillbaks med den, då jag inte ens visste vem som glömt den.

Bara några dagar senare var det dags igen. Handlade av kassörska, tre artiklar, lade upp dem på rullbandet. Men frågade henne ang en av de tre artiklarna, nämligen en grön postpåse, om måtten på den. Om den skulle räcka till det tänkta innehållet. Hon tog påsen, läste och vänder på postpåsen många gånger, tills hon läste högt måtten för mig.

Sedan när jag kom hem, och funderade över slutsumman över det jag handlat, som kändes för liten. Då ser jag att hon inte slagit in postpåsen. Och eftersom jag nu sedan länge inte längre sysslar med tvuveri. Ja så när som på en gurka, utan min vetskap då… så gick jag tillbaka och betalade påsen några dagar efteråt, när jag träffade just den kassörskan igen

Undrar hur många som gör så ? … egentligen ?

…
Jag undrar….

Gång på gång möter jag i olika debatter, olika grader av Egoism, främlingsfientlighet, rasism. Eller som de föredrar att kalla sig själva ”Kritiska till invandringspolitiken”

Man skulle lätt kunna ersätta den definitionen med: ”Vi vill drastiskt minska eller stoppa flyktingmottagandet/invandringen”. Och i väldigt många fall egentligen tycker vissa bara att ”det är för mycket nu” och med det menar de för mycket invandare.
Givetvis anser de sig inte ska behöva förklara vad de menar när de uttrycker sig så.
Och om man undrar över vad de menar, möter jag i nästan all debatt med de som påstår sig vara”Kritiska till invandringspolitiken” att de anser sig bli ”tystade” och ”inte får tycka vad de vill”

Givetvis följer de sin ledare i hans förfarandesätt, där han anser att Islam är vår tids största hot, och sedan ser oskuldsfullt olycklig och oskyldig ut när han får mothugg i debatten, och blir kallad för rasist och främlingsfientlig.

Liknande var det när Rienfeldt och Borg rustade upp sin egen privatekonomi, blev köpta av internationellt storkapital, införde stupstocken, för sjukskrivna, skuldbelade cancersjuka, sålde ut folkets sedan länge surt förvärvade tillgångar, och raserade det solidariska välfärdssystemet, för att sedan ”gråta ut i media” över karikatyrer på honom i pressen.

De kräver med andra ord att bli behandlade med ”respekt”, efter att i ren handlings kraft OCH retorik ha pissat o det grövsta på sjuka, gamla, arbetslösa, flyktingar i nöd, tiggare, etc … ja och för att inte tala om dessa svaga gruppers intressebevakare, den politiska vänstern.

Att
bete sig respektfullt är en helt annan sak. Men det finns väl inget respektfullt i att vilja förbjuda tiggeri ? Det finns ju
inget respektfullt i att vända sig emot systrar och bröder som har det
mer ekonomiskt och socialt svårt än oss ? Det finns inget respektfullt över
att vända dem ryggen som behöver oss mest. Och det finns inget
respektfullt över att rikta sparkarna neråt, och slicka uppåt ?

Det är tydligen synd om de som vill trycka ner folk och folkgrupper