TomasTvivlaren

…
Tvekan

Länge tvekade jag över att åka till dansmaran i Ö-vik. Då den förut om åren kunnat husera övervägande yngre buggare, vilket i sin tur kunnat reducera antalet potentiella danspartnes för egen del. Detta i kombination med tillfälligt ansträngd ekonomi, och det faktum att jag inte hittade någon samåkare som inte övernattade i Ö-vik…. gjorde mig aningen fundersam.

Men o andra sidan tänkte jag….. att på så vis om jag nu åker ensam, behöver jag ju inte vara kvar till tre, halv-fyra på natten, och komma hem halv-fem, fem på morgonen. Och det visade sig vara ett klokt beslut av mig, vilket jag ämnar återkomma till.

Nu tänkte jag ju att jag inte behöver stå och knacka på porten vid öppningsdags, när det är nonstop dans och varar så länge jag orkar och vill, så jag visste att jag inte skulle vara där till kl 19, då det börjar. Men någon stans i trakterna av Multrå, stod en ansamling bilar efter vägkanten i motsatt körriktning, och en Mercedes med aktern ner i ett brant dike, och grillen pekandes nästan rakt upp i det blå.

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Så jag stannade och vevade ner rutan med en frågande min, som uppenbarligen gjorde sig förstådd. En min som undrade om allt gått bra, och om de behövde hjälp utöver de som var där. Eva som stannat för att hjälpa till, undrade om jag hade bogserlina, vilket jag kollade om det fanns i bagaget. Ännu en medtrafikant stannade och plockade fram bogserlina. Jag blev ombedd att sätta mig i den vertikalt dikespositionerad Mercedesen, istället för den åldrige man som backat ner Mercedesen i diket. Så fick det bli…..

Men den ålderstigne mannens rörelseschema var ju i ultrarapid, så när bogserlinan var på plats, och jag satt i Märsan, redo att vrida om hjulen, så försökte den gamle ännu att ta sig upp ur det branta diket, vinglandes och stödjandes på Märsan som nu började röra på sig. Det höll på gå åt skogen… ja eller diket … för Guben. Men en ung dam viftade och avvärjde potentiellt olycksförfarande med brutna åldringsben som följd.

När väl bilen var uppe ur diket, såg den gamle glad och nöjd ut, och undrade hur mycket han var skyldig mig. Och jag svarade givetvis att han inte var skyldig mig något. Sedan sade han glatt att:

– Ja nu är ju bilen uppe ur diket, och på vägen igen, så nu kan jag ju skjutsa nån av er om ni vill,

Jag log åt farbrorn, lade armen ikring honom, och sade med humor och kärleksinlindad röst:

– Hörrudu… det är nog ingen här som vågar åka med dig nu 🙂

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Parkeringsbryderier

Nåja, glad i hågen efter att fått tillfället att hjälpa en medmänniska, puttrade jag vidare mot Ö-vik, och ovisst dansläge. Perkeringen var fullbelagd, och jag ställde mig på snedden vid infarten i utförslut och sidolutning, och var väldigt noga med att dra åt handbroms och lägga i backen. Om en parkeringsvakt fått gått lös på detta område, denna kväll, hade denne nog blivit överansträngd, och kunnat hamna i skadeglad eufori. Men jag tror en viss förståelse rådde över situationen. Eller så var parkvakten på Teneriffa denna lördag.

För låga förväntningar ?

Jag hann bara in, så var det någon som ”kliade mig på ryggen” vilket i detta fall var det samma som: ”ska vi dansa”, eller den ålderdomliga versionen: ”får jag lov”.
Efter det, högg en till dam mig med omgående, och efter det ännu en. NU tänkte jag, nu har jag dansat med de tre ladies jag känner, så nu får jag väl sätta mig och titta på de unga snygga buggarna stila omkring på dansgolvet, leendes och virila, uthålliga spänstiga. Och det kan jag väl göra tänkte jag. Några … i synnerhet de som är duktiga och dansar för att ha roligt, är sevärda. Och de övriga show-offarna, kan jag ju le åt överseende av en annan anledning.

Men då fortsatte det… jag blev uppbjuden gång på, gång, på gång. Jag försökte emellanåt smita iväg till vattenhålet (Där det för övrigt inte fanns några lätta buffelhjordar denna dans) för att få återställa vätskebalansen. Två ggr kom jag halvvägs dit, innan någon ryckte mig i armen, släpade mig ut på dansgolvet igen, med sandpapper i munnen på grund av vattenbrist, och slokande dansben.
Nästa gång kom jag ända fram till vattenhålet (Vattenbehållare och plastmuggar) Avancerade i kön, men blev ryckt i armen igen, och det vara bara att foga sig och finna sig i detta, man säger ju inte gärna ”nej” när man blir uppbjuden… eller hur var det med det 😉

Till slut kom jag ju ändå fram till ”vattenhålet”, genom att jag smet ut via sidotrappan, och vaktade så ingen kom från flanken eller bakifrån, som kidnappade mig ut på dansgolvet. Jag tom lyckades smita undan i ett mörkt hörn för att få i mig en Salamimacka lite senare på kvällen.

Nånting nytt nånting gammalt

Utöver många fantastiska danser, med fina ladies, hade jag även turen att få dansa med Mellersta Norrlands bästa foxerska (flerdelad förstaplats)
Jag såg i ögonvrån, att några av de hon dansade med, i sin egen ålder, trots allt inte var i samma fantastiska danskaliber som mig, eller för den delen Danskungen Egon. Detta faktum rättfärdigade aningen att jag stal EN dans av denna dansanta älva… Tror kanske tom det uppskattades. Kuuuulerskan L-M och jag tog 3 st meditativa, snirklande fox på en gång,
tur det, för sen vare hon borta med vinden. Men det var ett härligt
svettutbyte det oxå.

”Linedance” och en kylskåpsdans”

På en hel danskväll, fylld med danser och uppbjudningar, får man ändå vara nöjd med det faktum att det endast var en ”Linedance” och en kylskåpsdans”
Kylskåpsdansen förstår ni väl vad det innebär…. tungt svårtstyrt, och taktlöst,kyligt.
”Linedans” brukar jag kalla det som uppstår när ena danspartnern har beröringsskräck, eller svettfobi. Detta skapar inte bra förutsättningar för bra dans, då G-kraften och snurrningarna inte har en chans pga att kroppskommunikationen blir fördröjd pga en halvmeters avstånd. Ett litet tpis till folk med svettfobi: spela bingo istället ! garanterat svettningsfritt !

För att dansa, är enligt mig en sorts kommunikation. Man måste vara tillräckligt nära för att höra vad den andre säger. Man måste lyssna till varandra. Man bör lyssna med känsla och intresse för att den andre skall kunna följa med i ”samtalet” Annars ingen SAMtal. Annars ingen SAMdans.

Gick inte så fort för alla

Till danskaraktärskartan, kan nu även tilläggas ytterligare en sort, nämligen de som ”växt fast på dansgolvet”, står på samma fläck i en minut minst, och gungar sensuellt med överkroppen, utan att röra fötterna en millimeter. Normalt utgör ju detta inget hinder, bara man fått in dem på dans/navigationsradarn i sin splitt vision, innan väghindret uppenbarar sig. Men när 900 dansande samsas om samma begränsade dansgolv. Speciellt som några av de andra är mer koncentrerade på att stirra in i ögonen på sin kvinna/tjej. Då kan svårigheter uppstå för en sån som mig som snurrar, stampar, svänger, trippar och studsar fram på dansgolvet, och till och med har lite kul medan jag gör det. Det kan bli aningen svårt att ta sig förbi 🙂

Mer beröm till Lejonsson och Lina mfl

Ännu en gång har Lejonsson, Lina & co lyckats ut i minsta detalj. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad de hur de gör det. Det är något magiskt över deras sätt att arrangera dans. Jag stoppade Lejonsson själv, och uttryckte min nöjdhet. Lina var dock mer svårfångad…. Jag är dessutom skyldig henne en dans. Men det blir svårt så länge hon är medarrangör gissar jag. Nåja … jag fick ju stor kram på finalen på Gussjö, och den räcker än … men inte hur länge som helst 🙂

Refrängen mitt i natten, men inte på morgonen

Ja då var det detta med att jag åkte själv. Vid midnatt drygt, kände jag mig aningen trött i kroppen, och knoppen, och visste att det var en dryg timmes resa hem.
Och jag visste inte om jag klarade av att dansa utan vatten längre (vattenhålet, och armryckningar) Så jag pös iväg lite diskret, uti till bilen, som var fredad från parkeringsvakter, släppte på handbromsen och började rulla hemåt. Inga gamla farbröder med Märsor låg i diket på vägen hem. Men för att inte själv, för kvällen bli en ”gammal gubbe i diket”, så vart jag tvungen att köra mella 50-90 km/h i långa sträckor, pga av dimma som gjorde att sikten var kraftigt begränsad.
Väl hemma tog det 10 minuter att somna framför TV:n

….
Nu haglar media av ord och ”debatter”.
I själva verket är det till största delen ett gigantiskt maktspel, för att skaffa sig personlig makt och mycket pengar, och extra förmåner ovanpå det.
Det är Riksdagsval helt enkelt.

Ännu har ej löven sprakat ut i gnistrande färgkonstverk, men kvällarna kommer tidigare och tidigare, för att till slut komma redan innan kvällen kommit.
Detta är inget som oroar mig, så har det alltid varit här uppe i norr, och kommer nog så förbli. Mörkret kan innebära inomhusmys, samt en möjlighet att längta efter ljuset.
Det finns annat som oroar mig mer, sådant människor kan göra mot andra människor, sådant människor kan göra mig. När som helst, kan någon få för sig att agera destruktivt, utan grund, och hävda att de har rätt till det.

Ljuset ja …. dit har farbror Kjell nu anlänt.
All tragik på jorden har du lämnat bakom dig, och fått ro.
Nu är du i trygga händer, din själ har redan lämnat oss. Och nu i dagarna snart, åker jag ner till Stockholm, och möter upp släkten, för att ta farväl.
Samtidigt i det sorgliga avskedet, mitt i människors överstressiga liv, skapas en möjlighet för samvaro och umgänge, paradoxalt nog.

Nu har jag gjort mitt i Lingonskogen för i år. 45 liter besitter vi, och hälften är redan sylt. Så mycket sylt äter jag ju inte. Och det är en gudagåva att få ge bort.
Få saker gör mig lyckligare än det.
Det ska vara att rensa lingon till finsk melodiradio då 🙂

…
Det är skördetider för bär och frukt.
Och jag och min moster skördar gärna frukt. Plockar, rensar syltar, saftar, fryser in.

Idag kläckte jag ur mig en kommentar om positivt leverne, mitt under rensandet, som uppenbarligen roade min 82-åriga moster:

– Det här är livet, att rensa lingon och lyssna på finsk melodiradio!!!

Men visst är det lite så ? 😉

Expressens moderator:

Jonas Sjöstedt, du har sagt att statsministern köpte Sverigedemokraternas problemformulering, när han började tala om kostnader för att ta emot flyktingar,
Vad menade du med det ?

Jonas Sjöstedt:

– Jo jag menar att, det faktum att vi inte har pengar till välfärd, järnväg och bostäder
det beror inte på asylsökande. Det beror på att man har sänkt skatten med 140.000.000.000 kronor, utan att finansiera det. Och då är det här en väldigt, väldigt liten del av det hela. Och det är klart att då pratar man om nånting annat. Men problemet är ju dom stora ofinansierade skattesänkningarna. Sen skulle jag säga att ett problem som vi talar att alldeles för lite om vad det gäller integration. Det är att ett viktigt hinder mot integration är rasism, i Sverige. Att man inte behandlas lika dant när man söker jobb. Att man möter fördomar. Rasismen, det är Sverigedemokraternas livslust. Det är det dom lever på, och faktiskt oxå sprider. Därmed är Jimmie Åkesson ett av våra stora integrationsproblem. Den politik som han faktiskt bedriver, därför att, han gör det svårare för folk att komma in här. Och om jag får sluta med en sak, jag tror att vi får se en stor skillnad om vi får en ny majoritet. Så kommer vi att behandla arbetskraftsinvandrare mycket bättre.

Kristdemokraternas Göran Hägglunds omtolkning av vad bla Sjöstedt tycker:

Asså såg ni nu …såg ni asså
Båda var ute i stallet och hämtade sina respektive käpphästar
Här kom Jimmie Åkesson med att det handlar om att stänga Sverige för läskiga människor
som kommer från andra länder, o jo eh Jonas Sjöstedt kommer naturligtvis med att allting borde drivas i statlig regi. De här med fri företagsamhet e dåligt, skatterna borde helst vara 100 %, osså rider man runt här en liten stund.

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna.

”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så… var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”

…..
Till och börja med vill jag gratulera dagens giganter under Sollefteå Bangolfklubbs nationella tävling, Sven-Inge Mellkvist och Roger Henriksson. Två schyssta killar, väl värda framgång, med helt osannolikt bra spel under dagen.

På pluskontot hamnar även den sociala biten i denna trots allt, under en längre tid, krympande sport. Massor av trevliga fina människor som unnar varann framgång och väldigt lite av divalater på banan under spelet.

Själv är jag egentligen inte speciellt missnöjd med mitt spel, även om första varvet(38) är för högt. Men jag är inte bättre än så just nu, och har inte rätt förutsättningar tidsmässigt och insperationsmässigt att förbättra den situationen. 29 och 33 är jag väldigt nöjd med dock, mina 2 sista varv.

MEN !

Jag är aningen uppgiven inför klassystemen tillika handikappsystemen, som utgör grunden för vilken klass du hamnar i. Jag har tävlat i bangolf under 26 år nu, och större delen av den perioden har jag legat i högsta klassen(divisionen, för att hitta ett uttryck som jämför med andra sporter). Däremot har jag ju inga bonusslag i tävlingarna. Så att mäta sig med den absoluta eliten, med den tävlingsmängd min roll i föreningen tillåter, är helt enkelt en omöjlighet.

Dom som är bäst, är ju bäst, och förtjänar att vinna, inget tvivel om den saken.
Den ideella arbetsinsatsen varierar ju också stort inom föreningar, intet nytt under solen. Men det finns exempel på duktiga spelare som har hög ideell arbetsbörda oxå…åtminstone kortsiktigt. Jag tror inte de jag tänker på håller i längden både på tävlingsnivå, och ideell arbetsbörda.

… som sagt var: ”MEN”

….det känns inte speciellt inspirerande att ett otal klass2-spelare, år efter år har betydligt bättre resultat än mig, som spelar i klass 1, och ändå stannar jag kvar i klass1, och de i klass 2, och kan fortsätta håva in prispengar , genom att förbli i en mindre konkurrenskraftig klass. Låt oss göra jämförelsen med fotboll, att en förening vinner superettan, men inte flyttas upp, och har i princip lika mycket ekonomisk vinst i superettan som den som vinner allsvenskan…. orimligt ?? …jo eller hur ?

Det enda rimliga förslaget är ju att de som vinner priser i lägre klasser ska flyttas upp i högre klasser till nästa år….överallt tydligen, utom i bangolf.

Lägg då till att i en starkt krympande förening, där klubbtävlandet tillika tävlandet på bortaplan, nästintill är noll och inget. Seriespelet för Sollefteås del är nedlagt pga bristande intresse hos hälften av det forna seriespelslaget. Seriespel, den form av golf som gett mig mest. Ett lagspel, med laganda, samt en orsak att i varje läge göra sitt yttersta i varje slag, oavsett resultat.

Samtidigt som detta sker, pratas om en ekonomisk satsning från varje klubb inom nordsvenska förbundet, där klubbarna skall bidra med ett visst antal tusen kronor till prispotten. Anledningen skall vara att få upp statusen och intresset för sporten. Detta är naturligtvis i första hand spelare som har chans att vinna Distriktsmästerskap och dylikt, som har kommit med dessa förslag. Jag vet faktiskt inte om det är rätt tänkt. Inte ur mitt perspektiv iallafall.

Problemet med avhopp och bristande intresse och engagemang finner du inte i första hand hos de som redan är i en klass för sig, de som är bäst. De problemen hittar du i första hand hos eldsjälarna som lägger ner sin själ det ideella, till den grad att det går ut över det egna tävlandet och spelandet. Samt de som hamnar på mellis i klassystemet, och för evigt är dömda att sponsra elitens prispotter.
Är det verkligen prispotterna som måste upp, för att vi skall återerövra en sport som engagerar den stora massan ? Personligen är allt jag vill, att spela mot de som har en chans mot mig, och mot dem jag har en chans emot. Kan även eliten förstå denna fromma önskan ?

Jag vill bara meddela att jag finner det föga troligt att mitt engagemang i sporten kommer förbli detsamma framgent, och att klubban mycket väl kan hamna på hyllan.

…
Smaka på orden ”Jag lever”
När känner du så ?…
när känner du verkligen så ?

Livet är svårt ibland,
för att jag ska förstå när det är underbart.
Och ibland rinner tårarna ner för mina kinder
för att jag skall skratta från hjärtat.
Regnet faller på oss och allt levande
för att vi skall växa.

Jag lever.

Jag behöver inte vara framgångsrik.
För jag lever…..nu. Jag har , när allt kommer omkring,
i skuggan av allt ont, allt mörker
haft en sagolik tur.

När jag är död, rullar allt vidare.
Världen på det stora hela,
märker inte att jag varit här,
än mindre att jag försvunnit.

Några kommer sakna mig.
För några betyder jag mycket.
Det är en underbar tanke att tänka
när jag känner mig liten och svag.

Men nu lever jag, i litet och smått.
Jag sjunger och tar, jag dansar och ger,
Jag spelar och far, jag ber inte om mycket mer.
Jag sliter och går, Jag äter och mår.

Ett litet leende.
En stund när du ger min din tid
En sekund när jag får luft i mina lungor.
En annan människas kroppsvärme till mig.

Jag lever.

…
Det är först när livet känns underbart i sig,
först när sommaren är över.
Och först när jag ser en vacker, förälskad kvinna le
med hela sitt, ansikte, hela sin själ och kropp,
mot sin älskade…..

Det är först då jag kan unna mig att längta efter,
och sakna kärleken, och sällskap av en vacker blomma
som ser på mig med beundran och kärlek.

Alla underbara danser i sommar, all god mat jag ätit,
all medmänsklig kärlek jag haft ynnesten att få ge…
räcker helt plötsligt inte till.

Är det någon jag dansar med,
som kommer se på mig så någon gång ?
Eller är kommer en förälskelse vid första ögonkastet ?
Blir det en väns, vän som till slut ser mig,
och ger mig sin tid ?

Eller är det bara naiva drömmar,
att för mig tro på, och längta till kärlek ?

Jag har drömt om den blicken,
som ser rätt in i mig,
som talar om för mig
att jag kommit hem till sist

….
Det är en märklig så kallad demokrati i Svea Rike.
Och människor är en underlig art.

En krönikör i Aftonbladet skriver om vänsterpartiets som ”långa skägg och smala byxor” ist för att belysa partiets politik. Det är en klassisk hållning för alla som håller hårt i sin feta plånbok av rädsla för att dela med sig, inkluderat socialdemokratiska partiet och dess påstådda organ.

Aftonbladet en tidning som vissa naiva skaror fortfarande tror är en socialistisk tidning. Om man tittar på en av bladets huvudkröninkörer, Lena Melin, så är det uppenbart för varje människa som ännu klara av att tänka själv (tyvärr verkar den skaran vara alltför liten) att hon är en klarblå moderat.
Och att tidningen är lika blå som moderaternas partistämma.
Lena Melin fortsätter att linda bomull runt moderaterna i sina krönikor. Nu senast påstod hon att det inte var Reinfeldts fel att främlingsfientliga Sverigedemokraterna ökat i stöd. Ha då i minne hur fru låtsassosse. sågade hälsenorna av Socialdemokraten Juholt i krönika efter krönika.

Det LIGGER ett STORT ansvar som vilar på moderaterna, när det gäller främlingsfientlighetens frammarsch. Men det beror inte i första hand på Reinfeldts ekonomiskt snedvridna uttalande om ”kostnaderna” för invandringen, i ett fatalt försök att verka solidarisk. Nej det beror naturligtvis på hans politik som konstant ökar klyftor, en politik som vårt ”solidariska” folk stött i 8 år, och fortsätter stödja med en röst på M, FP, KD, C, SD eller Socialdemokraterna.

Jag har vid ett flertal tillfällen roat mig med att fråga socialdemokratiska sympatisörer/vänner vad som skiljer S och M åt i praktisk politik, och omedelbart har de reagerat och sagt att det är mycket. Men sedan i reell politik, har ingen kunnat förklara varför S inte vill ändra de skattesänkningar M gjort,som gynnar höginkomsttagare samt miljonärer. varför S inte vill riva upp rut och rot som gynnar höginkomsttagare samt miljonärer. Man har inte kunnat förklara varför S inte i realiteten vill förbjuda vinster i välfärden, utan även där går på Moderaternas linje. Förbjuda vinster i välfärden har stöd av ca- 60-70 % av svenskarna. Men ändå fortsätter man att välja S framför V ?? Hur funkar det någon ?
Jag har hört folk säga att egentligen gillar de Vänsterns politik bättre än S, men röstar S ändå … hur funkar det….. någon ?

Om ni röstar på S eller något annat borgerligt parti, står det naturligtvis er fritt att göra så. Men försök inte inbilla mig att det blir någon större politisk eller ideologisk förändring av detta val.

Det finns två sätt att förändra något i årets val. Antingen röstar ni SD och bibehåller blå politik, fast utan folk med ”fel hudfärg” och utan folk med ”fel religion”
Eller så röstar vi V så stort, över 10 % strecket, att Löven inte kan fortsätta sin borgerliga jungfrufärd och flirta med Centerpartiet som vill ha platt skatt, vilket gynnar miljonärer, eller FP som varit med och privatiserat bort helas välfärden.

Valet är ditt kära medborgare. Mitt stalltips är att folk kommer fortsätta krama egen plånbok

….
Det var några som jag inte hann med, som jag gärna dansat med.
Och jag är väl lite konstig på det viset antar jag som kan gå ifrån ett dansgolv med dåligt samvete. Och konstig på det viset att jag får lätt känslan att jag gjort nå’t fel, sagt nåt fel. Och om jag som ikväll är helt utmattad, så trillar jag lättare dit på sånt.
Om jag bildligt trampat nån på tårna, så var det inte meningen. Bokstavligen lyckades jag nog undvika tå-trampning.

I 3½ timme höll jag måttet, sen var varenda kilojoule bränd. Det fanns ingenting kvar.
Men jag sparar iofs inte på krutet heller, utan kör det jag har, tills orken är slut.
Men f-n så roligt det var, så länge orken räckte.

Nä nu orkar jag inte tänka längre, gonatt