TomasTvivlaren

….Så där ja …. nu har jag burit min mask en dag till.

Jag oroar mig för det värsta, och jag litar inte fullt ut på läkarna. Jag har väntat i sex månader sammanlagt nu, sedan jag först kom till dem och påpekade att jag ville ta bort leverfläcken. Då gick det inte alls … det var i början av sommaren, och jag fick höra att det inte fanns personal på lab för att undersöka …

Jag propsade, men fick nej.

Sedan kom jag tillbaks i September, och sa att det hade förändrats, vilket det inte gjort, men jag var angelägen om att få bort det och undersöka. Läkaren såg less ut när han såg mig, och då tog han bort den i början av september. Sedan tog det över en månad innan jag fick nåt svar ….

Då pratade han om blodtestet jag gjort samtidigt för allergitest… i ca 10 minuter, för att sedan i slutet tala om att det fanns ”lite malignt Melanom”
Han försäkrade mig om att det inte var farligt… och jag frågade honom igen, och han försäkrade mig igen. Men man skulle skicka det till ett annat lab som skulle avgöra om de behövde ta bort mer för säkerhetsskull …

Det tog ytterligare en månad, och då fick jag veta att det skulle ta bort mer ”för säkerhetsskull” Och att jag skulle få remiss till kirurgin i Sollefteå. Det skulle ta 2-3 veckor…. När det gått 3½ vecka ringde jag igen, Remissen skickad till Kirurgin, men Jag har ännu inte fått någon tid för ingreppet…

Nu har jag känningar i armen där fläcken var… det molar lite emellanåt, och jag är orolig, och ledsen…

Ska man behöva göra inbrott på sjukhuset och skära i sig själv och skicka iväg det där j-a provet ?

Vad om livet tar slut ? … och det är för att jag blivit nonchalerad ?
Jag är så jäkla ledsen och arg…. deppig om vart annat .. livet har stannat upp, och jag tänker på det hela tiden…. trots att jag gör allt för att tänka på annat oxå.

Jag känner att jag vill leva längre än så här…. Jag har så mycket ogjort.
Tex har jag inte träffat min kärlek än…

..
Det är svårt att leva ibland, även om man älskar livet.
Ibland är det svårt att skratta, även om bra saker händer runt om dig.
Och Ibland är det svårt att njuta av det vackra….

Många saker har lett mig dit jag är idag, och till den jag är på gott och ont.
Jag kan och vill inte önska något ogjort, inte ens de saker jag gjort fel, eftersom de format mig …till det bättre…. vill jag tro.

Men det innebär inte att jag inte känner sorg och saknad till följd av dessa skeenden, det innebär inte att jag önskar jag vore älskad, och att jag hade en kvinna att älska … och kanske tom det finaste livet kan ge … barn.

Det kanske är min största sorg i livet.

…
Det värsta är inte att som ikväll hosta tills jag kräks, att kräkas tills jag skakar i kroppen.
Sjukdom är hemskt alltid oavsett….
Det värsta är inte att jag gråter i rädsla och förtvivlan…och det värsta av det värsta är nog hemskt i sig…

… men att vara ensam genom alla dessa stadier i livet

Att kräkas ensam, att oroas ensam, att gråta ensam, att vara sjuk ensam, att slåss ensam…

Det suger.

…
Ingen ljusning i horisonten…
Mörkret tar tag i mig och drar i mig, sliter i mig
Alla dessa vackra människor omkring mig bara fortsätter gå.
Alla löften väger nu lätt, alla intentioner förblir intentioner.

Jag orkar inte ta mig ut så mycket.
Längtar inte ens till dans, som annars är mitt livselixir.
Tårarna är ofta nära även när jag är bland folk. Och jag försöker hålla huvudet högt, försöker skratta och njuta, Jag drömmer mardrömmar om döden. Den första känslan jag har på morgonen innan jag ens slagit upp ögonen är ångest. Och från den stunden gör jag allt för att slippa den för en stund, men ögonlocken hänger tungt.
Jag blir påmind överallt, har svårt att planera framåt.

– ”Mår du bra” ? hör jag någon säga, och jag hör mig själv svara ”aa”, och tittar bort med blicken, eller för över fokus på dem…
… vad ska jag säga.

Tystnaden infinner sig…. telefonen tystnar, cyberspace tystnar. Jag tystnar….
Det är ensamt här….

…
Under stundom har jag i mitt liv haft så mycket ord inom mig. som trängt på och velat ut i det fria, ut till läsare och till folk som lyssnar. Eller bara rätt ut i cyberspace.

…men ibland som många stunder nu för tiden är jag utan ord.

Någonstans där uppe bland stjärnorna sitter min far. Någonstans i Stockholm sitter min Mor, likaså mina bröder….. på varsitt håll. Min mor har sagt oförlåtliga saker om mig, som nyligt kom till min kännedom. Saker som får den mest kallsinnige att rysa av obehag, och dessutom från en mor. Och detta mitt uppe i bekymmer utöver detta som jag aldrig tidigare mött….

Under lång tid har jag arbetat bort den ilska jag känt över andra begångna svek från den som skulle närt mig. istället för tärt på mig. Men nu träffade de orden illa … mycket illa, och jag tog mycket illa vid mig. Jag tänker inte upprepa dem här, då det vore att ge näring åt dem, och jag väljer att inte ägna tid åt de andra yttre och inre svårigheterna jag går igenom…då jag känner att upprepande av något jag har svårt att påverka som i detta fall, bara gör mig än mer ledsen och uppgiven. Men …

.. Jag väljer att prata om hur jag känner och tänker, det är den enda ventil jag har, om så ingen skulle läsa eller reflektera över det… så tänker jag ändå inte gömma mina känslor.

Nu tog tröttheten över… och jag ska snart försöka sova lite … godnatt medborgare och vänner.

…..
Hej far…

Jag känner mig ensam, och ledsen.
När man inte längre kastar sig ut far, så blir man ofrivilligt ensam.
När man inte längre svarar ”det är bra” då blir det tyst.

När man behöver närhet som mest, är det som svårast att få´den tycks det
Det är verkar vara svårt att hantera….

…
Jag trodde inte hon kunde göra mig illa längre…

Det visade sig att hennes förgiftade ord och kallsinniga frusna själ, än en gång med avsikt att göra illa och såra …. vandrat genom andras minnen och slintande tungor, för att 30 år senare och massor av mil nå mitt allra innersta sårbara väsen …. och för ett ögonblick förinta mig och mitt väsen, min självkänsla som jag kämpat med, och självförtroende.

Jag har länge levt efter värderingen att ondska inte är en egen kraft, utan bara frånvaro av kärlek. Och därför existerar inte ondska som egen kraft…
Det har varit min övertygelse.

Men när ytterligare ett av hennes förgiftade ord, ännu ett av hennes illviljor, nått mig, och minns hennes hånskratt, så börjar jag vackla i tron om att ondska skulle vara frånvaro av godhet och frånvaro av kärlek.

Jag tror fortfarande stenhårt på att ingen föds ond….
Men nu börjar jag tro att ondska existerar hos människor…

Först nådde hennes långvandrande ord mitt i hjärteroten på mig, men det fick inte fäste, nuddade bara och brände med ett igenkännande…. för att sedan reflektera tillbaka på henne själv. Hennes elaka, beräknande hänsynslösa ord om mig, sa ingenting om mig.

Men sa väldigt mycket om dig mor !

Nu är du för alltid borta ur mitt liv… även om det skulle färdas fler ondsinta kommentater via skvaller eller långfärdsord …

Här är du inte välkommen mor, det finns inte längre någon möjlighet till förlåtelse för din del…. men många, många andra i mitt liv är välkomna till mitt hjärta, och ni som vet vem jag är och fått ta del av mitt hjärta och empati, vet att det är något att glädjas över..

Alla bara snurrar runt i ett myller här breve
Och livet hinner inte riktigt med
Utan att förstå det så har stjärnor fallit ned
för alltid, motvilligt lämnas ifred

I den globala
ensamheten
där försvinner halva våra liv

I en evig strävan efter att köpa allt som går
glömmer vi varför vi kom hit
De jag älskar finns på facebook, där ser jag hur de mår
har glömt bort IRL bit för bit

På vår väg mot låtsas-societeten
Försvinner halva våra liv

Lurade, förbrukade, och batteriet har tatt slut
Och livet hann aldrig riktigt med
Så många år som gick, som bara tog en halv minut
Där blev vi motvilligt lämnade ifred.

När vi sprang bort ifrån närheten
Där försvinner resten av våra liv.

…..

Jag har låtit allt förfalla i mitt hem, utom blommorna, som får vatten. Annars ligger kläder överallt, papper, tidningar, väskor, huller om buller. Stor diskhög, Jag stoppar i mig det nödvändigaste. Mestadels går jag undan, ….undviker kontakt.

Gud i himlen hör mig. Du känner mig, du vet vilka ok jag burit.
Jag vet att du känner till hålet i mitt bröst, där kärleken skulle bott i min barndom.
Kan det läka … kan hålet i mig fyllas ?….
Är det för sent ?

Jag hoppas ju att jag ska få uppleva det innan allt är slut.
Är det att hoppas på för mycket ?

Vem där ?
Är det du jag längtat efter och önskat mig i hela mitt liv ?
Är det du som längtat efter mig … i hela ditt liv?
Eller är det bara en naiv dröm ?
Innan sagan tagit slut.

….
Ur den djupaste sorg, kommer de vackraste glädjetoner.
De mest glittrande ord, springer ur de djupaste svarta brunnar.

Jag sjöng de vackraste ord jag kunde frambringa idag, för ett litet nytillkommet underverk. Jag tog fram min styrka…. men nu är jag svag, nu är jag bräcklig.
Nu är jag liten….. och jag finner ingen tröst.
Önskar att någon ängel …..

…. har slut på ord nu