TomasTvivlaren

Ibland är Regnet mer välkommet än solen. Ändå gapar vi och skriker så fort det kommer en droppe regn. Så gör vi i livet också, Jagar lyckan så desperat att vi vill köpa den, att vi vill ta piller för den, att vi vill överge, sälja våra nära och kära för den, och i samma andetag rasera vår enda källa och chans till lycka….

Vi ratar och räds tårarna, som är själens ventil, som är kroppens regn. Ett regn som hindrar landskap från att bli öken, tårar som hindrar själen från att torka ut. Tårar som gör oss till människor och inte zombies. Utan regn finns inget liv, utan tårar är vi inte människor.

Just nu står jag i regnet och låter det falla över mig, öppnar famnen, blundar och låter det blöta ner mitt hår, låter det skölja mitt ansikte, Regnet är kallt och rent, regnet är mina tårar.

När min sång blir stum dör jag lite inombords, när mina danssteg tystnar letar jag efter mening. När jag tystnar och gömmer mig, behöver jag någon som rör vid mig, behöver jag någon som ser mig, behöver jag någon som går efter mig.

Lämna mig inte …. stanna hos mig. Här är så ensamt och kallt. Jag är människa, jag tänker…. jag känner…..

..
Kvarkan slog till hårt i det Lundinska hemmet. Men efter 6 veckors isolering/husarrest/ karantän kom jag mig ut på dansgolvet igen. Undrar om jag inte fick en släng av mul och klövsjukan oxå, eftersom jag umgås med Kor.

Bandet som spelade, Voyage är de starkast lysande stjärnorna på en ganska trött stjärnhimmel. Allt för många dansband i stil med Streaplers, Lasse Stefans, Zlips lever på övertid, men folk följer dom i blindo. Johans och Livs Röster sammansmälter underbart i stämsång. Livs soloröst är stark och engagerande. Låtvalen varierande och medryckande….. och jag känner mig sugen på att fara på dom fler gånger denna sommar…..

Jag vet inte hur jag tänkte när jag utifrån fåfänga och experimentlusta tar på mig min orange-svarta Dobsomjackan, samtidigt som jag planerade att sitta och vila på många av de snabba låtarna. Jag planerade sporadisk vila pga att jag varit hostande, kräkande soffpotatis under !½ månad. Den jackan är ju i princip självlysande, och extremt svårt att gömma sig i på en liten sommarloge. Jag tycker den är grymt snygg eller ”helt sjukt snygg” som ungdommarna under 45 uttrycker sig. Men blev lite nedtagen på jorden av en tjej som har likadan på sig när hon städar. En annan undrade om jag blivit vägarbetare… men dom e nog bara avis ?!

Som vanligt var det överskott på tjejer/damor. Och man kanske lätt skulle kunna tro att jag, en karl i mina bästa år, ur en egoistisk synvinkel hoppar jämfota över det. Men så är icke fallet. Om det skulle vara lika många män som kvinnor skulle jag inte behöva ampes så över de kvinnor som inte vågar bjuda upp, eller blir uppbjudningslata.

Jag blev kär i nästan alla kvinnorna jag dansade med och några till, och ändå inte… inte alls kär, ingenting. Ty det måste ju vara två.

Men ett tag kände jag mig som en prins när jag gasellade fram över det blankpolerade trägolvet, till Voyages trollbindande dansmusik. Jag kände mig förmodligen mer som en prins än den pengastinne Chris som fick sin egensinniga bortskämda bussfilskörande prinsessa.
Under en dans kände jag det som varenda vacker kvinna tittade långt efter mina danssteg, och även min rumpa kändes det som. Nu var förvisso dansgolvet fritt från alfahannar som med sin självsäkerhet och tjocka plånbok stjäl uppmärksamheten från mina Gösta-Gigolofötter. Och förvisso var det överskott på damor… men ändå. Jag kände mig för ett ögonblick som en prins med alla blickar på mig. Och oavsett hur mycket, eller hur litet inbillning det var… så kändes det gott mitt i allt dåligt samvete.

Det fanns många fina damor denna kväll…. men jag tänker oftast inte mer på det, när danskvällen är över tas prinstiteln ifrån mig, och jag är åter enkom en omtänksam, rolig, godhjärtad, musikalisk låtsasluffare.

…..
Ibland känns det som om jag inte orkar längre. Orkar leva med tomrummet i mitt bröst, leva med den fabricerade skulden som lagts på mina axlar, leva utan möjligheter att bli den person som krävs av mig. Alltför många återvändsgränder, för många moment 22. Ibland är hindren för många eller för stora. Hur många gånger kan en man resa sig ? Men jag har rest mig till slut, tusentals gånger, och lär göra det igen antar jag.

Just nu är jag trött på människor som klankar ner på andra, och på mig, är elaka cyniska och egoistiska. För mycket av människor som ”självförverkligar” sig själva, i princip alltid på någon annans bekostnad. Jag har fått för stora doser av sånt nu ett tag, och för stora doser av hosta och kräkningar…

För få doser av kärleksfulla handlingar, för lite tid av vänner, för få danser, och för lite musik från mina lungor och läppar, för lite hopp. För lite förälskelse, för lite kvinna i mitt liv…..

För lite familj i mitt liv, för lite trygghet och rötter. För varje liten vindpust eller stormby får jag grabba tag med näbbar o klor för att inte tappa fotfästet.

Over and out….Saknar dig far !

…..
Häggen har redan blommat ut, och syrenen blommar för fullt.
Högsommarvärmen hälsade på en vecka, så nu är naturen i sin prakt, med lummig grönska, knallgröna gräsmattor. Kvinnorna och flickorna har tagit på sig sommarklänningar, snart har de blomster i sitt hår. Änderna behöver inte tigga mat, måsarna skriker underbart somrigt och havslikt.

Smågrabbarna lyser av upptäckaranda när de kastar sig ut i sommaren, som i deras tidsuppfattning varar för evigt. Ni har väl inte glömt från barndomen att sommaren varar för evigt ? Om ni har glömt det, beror det på att ni glömt leva för dagen…. se och lär av barnen, det ni stoppat undan i ert inre. De är liv, de är hopp, de är framtid.

Luften vibrerar av längtan efter sommarförälskelser, inte bara för de unga och oförstörda, är min förhoppning. Inte bara för de odödliga och livskraftigt hoppfulla naiva oprövade hjärtan. Utan även för det sargade beprövade, under stundom svikna hjärtat…. utan oxå för hjärtat som vet att kärlek är allt och ingenting. Det är det enda det svikna hjärtat längtar efter. Det enda det gamla hjärtat behöver.

…
Mitt i natten, och nästan gryningsljus….. klarvaken.
Känner mig ouppskattad och oälskad, och just nu är jag pga hälsa hindrad från att göra de saker som håller mitt huvud högt i avsaknad av kärlek, de två är dans och sjunga. Först en gnällig granne som förändrade förutsättningarna för mitt/vårt spelande och sjungande. Och nu hosta ….hosta som framtvingar kräkningsreflexerna, ibland kräks jag oxå. Men jag blir lika slut varje gång.

Nu idag blåste jag torrgräs med lövblåsen på golfen en timme, och klippte gräs. Sen kom migrän och hosta och kräk, medan jag var på golfen. Jag låg och svettades och frös. Såg ingen anledning att va kvar, bommade igen kl 20, en timme för tidigt, åkte hem och tog Ipren plus Alvedon, slocknade till kl 00.00…. migränen borta, men humöret kvar.

Känner mig som när jag var liten, vill dra mig undan, gå ifrån alla, lämna …
… facebook, boule, dans, fika på stan, hela rubbet. Det brukar inte bli så, men det är så jag känner. Fejan ligger dock i farozonen för utträde.

Nu ska jag bjuda hem John Blund

Hej Far !

Det måste va tröstlöst att vara Gud, eller vad säger chiefen far ?
Jag ser så mycket vansinne här nere på jorden, människan tycks aldrig någonsin lära sig. Det tycks vara en slags balans mellan gott och ont. Det onda går inte att utrota, förvisso ej heller det goda. Men jag är less far, på alltihop. Jag tröttnar ibland på allt elände, på egoism, ondska. destruktivitet, mord, girighet, våldtäkter, selektiv jämställdhet o feminism etc etc.

Jag oroar mig lite över hälsa och så, men det har jag ju alltid gjort. Jag litar inte fullt ut på sjukvården, med all rätt. Landstingsvården styrs av besparingar, färre doktorer, färre sköterskor, med kemiska preparat. Läkemedelsföretag som ser vinst som viktigare än vård. De som tar hand om våra barn och gamla tillåts nu vinstmaximera. Den hårt arbetande befolkningen betalar subventioner för den 3% rikaste delen så de som har råd att betala städhjälp ändå, i princip får den subventionerad. Jag blir trött far … trött…

Ingen lärde sig heller av Andra världskrigets Judeutrotning, rasismen och främlingsfientligheten, nu växer den sig åter stark i Europa, med Ungern som värsta land, men Sverige brinner korsen osynligt likaväl. Man kallar det för ”kritik till invandringspolitik” men är inte ett dugg intresserade av förbättrad integration.

Jag är trött far, sommaren är här, och jag borde hoppa och skutta av lycka. Jag ser det vackra nu far. Jag ser det gröna underbara, värmen, blomstren, sommarklädda kvinnor, badvatten mm…. men jag känner det inte nu far. Att jag missat 3 danser på rad, har även det bidragit till att glädjeskutten inte blir så höga.
Jag pendlar som sagt var mellan hopp och förtvivlan när det gäller kärlek.

Just nu far är det inte hopp jag känner, gråt med mig far, och om du har den makten, skänk mig lite hopp, och lite sommarglädje !

…..
”Jag älskar dig”

Uppenbarligen de svåraste ord att uttrycka för människor, för många….
I hela mitt liv har jag längtat efter orden. Från det att jag var lilla Tomas och vandrade omkring på denna jord längtandes efter bekräftelse och kärlek. Till nu då jag närmar mig 50, och fortfarande längtar efter orden och efter bekräftelse.

Hela mitt vuxna liv har jag ägnat åt att ge människor, kvinnor, män, barn, gamla bekräftelse, menat från det innersta röda hjärtat, medan den egna själen har ekat tom och längtat efter ….. något, någon …. som ser.
I min strävan efter att vara den som ger ……och i hopp om att någon nån gång ser.

Jag pendlar mellan hopplös desillusion och stark längtan och tro på det enda som faktiskt betyder något i denna värld….kärlek. Visst är det trevligt att äta god mat, visst är det viktigt att ha nåt meningsfullt att göra. Visst är det underbart att känna solens strålar värma……

….men är vi inte här för att älska ? Är vi inte här för att älskas ?

….
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? …. se bara på dig ! …. bara din uppsyn skvallrar ju om din skuld.
Du ser ut att vara tyngd av skuld, du är säkert en dålig människa.
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? Du är ju man, kvinnor gör inte sånt mot pojkar, och du är inte pojke längre….. du ljuger !

Det syns inte utåt. Ingenting av det syns utåt. Det är väl fördolt i det inre, ingen släpps längre in i dessa rum…. ingen ! Men då och då under resten av mitt liv, släpper jag ut lite av det, för att inte tappa bort mig själv, för att inte förneka en stor del av den jag är. För jag är vad jag känner, vad jag tänker och vad jag gör.
Kampen är evig, tilliten och tryggheten för alltid bortblåst. Det är jag mot världen…. jag litar inte på nån … och det sliter konstant på mig och själ energi, trots att jag håller huvudet högt, så är tyngden av det osynliga… tungt, tungt, tungt.
Jag ser ibland på mig själv genom andras ögon, vilket gör mig extremt sårbar. Inte ens om jag skulle botat världen från AIDS och cancer skulle jag kunna känna mig god och accepterad. Kraven är omänskliga.

Visst är jag starkare och mindre otrygg än tidigare. Visst kommer färre åt mig i direktlinje till min sargade själ. Men de cyniska oempatiska, materiella …känslolösa, kan fortfarande relativt lätt bryta ner mig om de vill. Om de siktar direkt på hjärtat, mot det svultna, svikna hjärtat, så blöder det ohämmat av den trubbigaste av pilar.

Jag har ett hjärta som tror att ingen vill det gott…………..

Ett hjärta som känner av minsta vibration av svek eller mobbning i sin omgivning, även om det inte är riktat mot detta mitt hjärta. Detta gör mig empatisk och har gett mig hyperkänsliga känselspröt.

Och jag kommer alltid att möta många som misstror mig…. för det syns inte

…
Gräsmattorna har fullkomligt exploderat i underbar sommargrönska,
och målat halva landskapet grönt. Nu står björk och andra lövträd på
tur och lurar med sina bidrag till sommartavlan. Hägg och Syren är inte
så långt borta egentligen heller.
Så trots att näsan rinner, halsen
är i uppror, och både dans och musikträning blir inställt, så kan man
titta ut och se vad som stundar, och bli lite lycklig inombords.
Fylld av förväntan och drömma om sommarförälskelse som aldrig kommer inträffa.. men drömma går ju.

Närmsta
grannen har hållit sig lugn nu ett tag, hon kan ibland ringa på dörren
och störa mig i mitt musicerande. Kan hända hon fått ”kroppslig
tillfredsställelse” på annat håll, och inte är lika bitsk. Dessutom är
jag förkyld, och hostig, och kan inte längre underhålla henne med vacker
sång och gitarrspel. Detta grämer mig, jag vill ju att min granne ska
få njuta av det vackra , precis som de andra grannarna gör.
Undrar om jag kanske får ett brev i brevlådan med vidareförd uppmaning att inte hosta och kräkas så högljutt, då hon

”varit uppe sen kl 6, och behöver lite lugn och ro”

…. Jag menar man kan väl inte få hosta, och vara sjuk och leva om så det stör hennes livsschema ?

Hmm…
nåja, jag hade gärna varit på Hanssons Loge ikväll o styrt runt gamla
tanter och unga töser i virvlande fart, och ett fånigt dansleende på
läpparna. Men man kan inte få allt …. Men vad är en bal på Hanssons, säkert fruktansvärt långsam och tråkig och alldeles, alldeles uuuuunderbar….

Får
väl sitta här o lukta på blommorna istället…. fast jag känner inga
dofter iofs.. men ändå. Det kan ju bli fler danser kanske … nån gång
.. eventuellt, i framtiden.

Nä om man skulle göra en gräddtårta
och bjuda den missunnsamma grannen på, att sprida lite glädje i hennes
torftiga, fattiga, beklagansvärda liv. Men jag är rädd att jag frestas
”snubbla” på tröskeln, med tårtan i hand, och träffa hennes ansikte…
jag menar grädden kan ju surna.

Och att på annat sätt
tillfredsställa vederbörande med annan form av natura-betalning är inte
att tänka på, eftersom ”vevstaken” redan är tillfälligt sjukskriven av
feber o sånt…..

Så det får väl bli en Lördagskväll med Slemspottning, snorfräsning och svettningar istället…. sämre kan man ha det.

…..
Hejsan Far !
Hoppas du har det bra där uppe bland molnen.
Här nere regnar det, men det kanske du redan vet då förstås.

Livet här nere har sin gilla gång, och döden är ibland lika grym som livet, och livet ibland lika underbart som döden är befriande för vissa.
En knockoutförkylning har däckat mig i en vecka, var ganska dålig ett tag faktiskt.Nu har Mostra blivit däckad. Och iom att hon e 81 ….är jag lite orolig, men de e en seg käring de där.

Odugliga män ?

Vansinnet i denna värld tycks aldrig upphöra dock far. Professor Annika Dahlström…. det låter väl imponerande va ? En professor ska väl vara lärd eller nåt, ….och är det dessutom en kvinna i dessa feministiska tider, och som dessutom uttalar sig om mänskligt förfarande, barnuppfostran – då kan man förvänta sig något riktigt klokt kanske ??! 65 år gammal oxå… dvs lte erfarenhet.

– De flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn, säger professor Annica Dahlström, 65.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

Nå hur klokt blev det där då ?

Nyligen så ropades det efter fler män inom förskolan/dagis oxå. Hade Denna ”professor” varit ett undantag, så hade man nog kunnat bortse från enstaka tokigheter som denna. Men det är något som faktiskt genomsyrar samhället idag.
Så i skenet av det kan man ju undra vilka män som skulle våga sig in i denna kvinnodominerande värld. En manlig vän sa till mig för ett år sedan ang att ta jobb på förskola:

– ”det skulle jag aldrig våga utsätta mig för”

,…. och menade på risken att bli misstänkt för fruktansvärda anklagelser, enkom på basis av att han är man. Jag kan säga att jag är rätt benägen att hålla med honom. Jag har känt kvinnor som helt öppet erkänt att de lovat och svurit på att deras ex inte skall få delad vårdnad efter skilsmässa. Och jag har hört tonårstjejer erkänna att de ljugit om sin ålder på datingsajter i syfte att ”sätta dit snuskgubbar”

Om vi accepterar detta ….

Det anses oxå helt acceptabelt att idag kasta ur sig anklagelser mot män på områden som kan och oftast kommer rasera deras liv, oavsett sanningshalt i anklagelserna. Jag menar, jag kan förstå att föräldrar är djupt oroliga över sina barn. Jag är rädd att om jag varit förälder skulle jag få kämpa med att INTE vara överbeskyddande själv. Men från att vara överbeskyddande till att lägga över ansvaret på andra samt misstänkliggöra varje man för att vara potentiell våldtäktsman och snuskgubbe….. är steget stort. Och även om det givetvis är en liten procent av kvinnor som beter sig så här, så finns en allmän acceptans för deras beteende, och inga följder för agerandet. Det är fritt fram för fortsatta galenskaper

Och i första hand blir vissa utsatta män svårt skadade av detta, i andra hand så berövas barnen i samhället på den resurs pappor och män är och kan vara…. ingen VÅGAR eller FÅR ta sitt ansvar….

Ett annat exempel på negativ särbehandling

En kvinnlig vän till mig berättade om hennes manlige kompis som var hos doktorn, en kvinnlig doktor. Där Doktorn vid ett tillfälle ”tog pulsen” på honom genom att grabba tag om pungen vid undersökningen. Jag undrar då om det inte finns nån puls nån annanstans på kroppen att kolla. Det hade tydligen varit mest praktiskt enligt den kvinnliga läkaren. Den kvinnliga läkaren hade dessutom frågat om patienten var singel. Låt oss för ett ögonblick ponera att det var ett scenario där en manlig läkare tagit pulsen på en kvinna i skötet, och frågat om hon var singel ? …. tror ni detta hade gått obemärkt förbi ?

Här uppstår ju lite frågetecken då. Gäller inte samma etiska regler för män som kvinnor inom läkaryrket ?

När jag påpekade för min kvinnliga bekanta just detta vad som skett vid omvända roller, så sa hon att det beror ju på om läkaren ser bra ut oxå… eller inte.
Och visst har hon rätt. Det är väl något av en erotisk dröm kanske för många män om en snygg kvinnlig läkare grabbar tag om pungen och stöter på en man. Om det är lika för kvinnor kan jag inte uttala mig om. Men följderna vid uppföljning kan jag garantera blir annorlunda.

Men det är samma scenario som skillnaden mellan en slusk och en Casanova… slusken misslyckas i sin erövring, och Casanovan lyckas, även om deras beteende skulle vara det samma.

Att förändra…

Att förändra ojämlikhet uppnås ej genom att tippa över vågskålen till övervikt åt andra hållet. Och det åstadkoms inte genom att släppa fram kvinnliga professorer som odugligförklara männen som småbarnsföräldrar. Det uppnås heller inte genom att skuldbelägga hela det manliga släktet…

Det uppnås genom respekt för Kvinnor, män och barn ! ….
Denna professor och hennes ”vapensystrar” för tillbaka jämställdheten ett par hundra år, och omöjliggör ett större ansvarstagande av män både i uppfostran och kvinnodominerade yrken ….

…. bara så ni vet vart ni ska rikta er ilska över ojämlikhet !