TomasTvivlaren

Kapitalismens hemlighet

– Vad sa ni till mannen där borta?
– Jag sa, att han skulle arbeta fortare.
– Vilken rätt har ni att befalla över honom?
– Jag betalar honom för det.
– Hur mycket betalar ni honom för det?
– 10 kronor om dagen.
– Varifrån får ni pengarna att betala honom med?
– Jag säljer sten.
– Vem hugger stenen som ni säljer?
– Det gör han.
– Hur mycket hugger han om dagen?
– Åh, han hugger en hel del sten på en dag.
– Hur mycket får ni för det?
– Ungefär 50 kronor.
– Men då är det ju han som betalar er 40 kronor för att ni
går omkring och befaller honom att arbeta fortare.
– Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.
– Hur blev ni ägare av dem då?
– Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på
den att jag kunde köpa in verktyg och maskiner.
– Vem hade huggit den stenen?
– Tig, dumbom

/August Strindberg

…
Varför känns det som tiden rinner ifrån mig ?
Missförstå mig rätt, jag har mycket att vara glad och tacksam över, och tro mig jag är det. Som idag när jag hade ynnesten att få se havet från Skulebergets topp, i sällskap med idel underbara människor… och en underbar hund !

Jag….. om någon vet att glädjas åt det lilla, ta vara på de få stunder av lycka eller kärleksfulla handlingar som bjuds. Jag vet….. ty det är så jag överlevde det mörker jag en gång befann mig. Hur kan det då komma sig att något saknas mig ?
Jag tänder 5 stearinljus i höstmörkret. Ett ljus för vår herre, som tycks ha något av ett omöjligt uppdrag. Ett ljus för moder jord, som skövlas och skändas, av den art som kallats skapelsens krona. Ett för de vänner som försvarar min själ och mitt väl. Ett för de själar som berört mitt liv, och vandrat vidare……

…..och ett ljus som ska brinna för den som till slut hittar fram till mitt törstande hjärta. som brinner för mig. Dom säger att det är de som haft kärleksfulla, trygga föräldrar som har störst chans…. så må det vara. Men ska jag då lägga mig ner och dö… och sluta hoppas ? ….

..nej jag kan inte det, om det så är lika stor chans för mig att finna kärleken, som för den otursförföljde att vinna på lotto…. så kan jag inte ge upp det enda jag levt och längtat till… Kanske är det för sent för mig att få egna barn, och det är en stor sorg. Men det kan inte vara för sent för kärlek … kan det ?

Nåja suck… vad är väl en kväll på slottet…

….
Ett par jeans på golvet, i en hög med strumpor, och kalsonger, och en skrövlig skjorta. Det är odiskat, räkningarna betalda, men papperna i oordning. Håglösheten är på besök i mitt hem, i min själ och kropp. Innan jag kastat ut honom igen, så sköter jag mina åtaganden och löften utåt… men …inåt … får ta ett steg åt sidan,. eller två.
Blommorna är vattnade, gräsmattan på golfen nyklippt, Moster har det bra…
… endera da’n får jag ta itu med mitt.

På andra sidan älven flammar lågorna från marschaller i natten, gatuljusen reflekterar sig i det brådskande vattnet i älven. Inom en vecka kan det ha invaderat delar av Risön.
Melankoli grabbar tag i mitt bröst och ögonen fuktas. Jag känner mig trött, i kropp och själ ikväll. Pappa Benny i himlen ser ner på mig, tror jag, lägger sin hand om mig och ber mig att kämpa vidare…. tids nog kommer lycka, tids nog kommer närhet… tids nog får du vila… tänker jag mig att hans omfamning säger mig.

Kanske knäcker den här världen mig till slut, kanske överlever jag än i många, många år, tror inte ens chiefen vet det säkert. Men medan jag vandrar här, ger jag allt jag kan ge, och njuter av all godhet som kommer i min väg. Härom da’n fick jag ett presentkort av en vän, … kanske för att hon i sin tur uppskattar mig, för den jag är…
Det gladde mig innerligt hur som helst.

Nu ska jag umgås med kudden några timmar

…
Så fick vi äntligen se blå himmel igen…. Hur mycket jag än älskar regnet, och alla vädertper, så när det blir för lång tid så längtar jag till väderomslag. Och det börjar bli lite väl många avstängda vägar oxå, pga av ras och översvämningar 🙂

Men den blå himlen tittade fram igen, och solen. Det var uppfriskande och vackert.
Dagen som gick bestod av besök hos moster, skjutsa henne på copra. lite fika, och sedan extra-öppet på golfen åt några duktiga entusiaster.

Tänker nog inte skriva så mycket mer än så nu…. lite trött… OJ är klockan 01.30 !!??
”Gå o lägg dä gubbstrutt”

….
Regnet fortsätter strila ner utan uppehåll… och jag tycker om det. Det har regnat i flera dagar nu. Men slutet av Augusti och början av September var ovanligt varmt och torrt, så jag gläds med trummande regndroppar, jag gläds med porlande bäckar och forsar, jag gläds med regnvåta glasögon och genomdränk frisyr.

Livet är kort… jag är medveten om dess förgänglighet. Det gör mig både förtröstansfull, melankolisk och lätt orolig. Jag vill ju leva, så är det.
Jag har i princip inte pratat med min mor sedan 1997 nu. Vi träffades på min fars begravning, vad hon nu hade för ärende dit. Hon tilltalade mig, och jag svarade kort i tonen. Min bror har jag oxå bara pratat med på begravningen, och min yngre bror har aldrig hört av sig någon gång, någonsin. De har kan man säga bränt sina broar. Ingen av dem har någon gång under min vuxna ålder gjort en antydan till att vilja ha någon kontakt, hälsa på eller höra av sig. Till slut tröttnade jag på envägskommunikation, känslokyla och ointresse. Ingenting förändrades av det, utom att jag inte varje dag år in och år ut fick utså känslan av att vara ratad. Innebär det att jag inte saknar dem ? Ja det gör det, men det innebär inte att jag inte saknar en bror och en mor.

Till alla er som räddat mitt liv, med små men livsviktiga gester och handlingar, tackar jag genom att med mitt liv, min empati, mitt hjärta betytt något litet, eller jättemycket för någon annan i min tur.

Du kvinna som när jag var inne i ett bottenklöst mörker, sträckte ut din arm mot mig, och med baksidan av dina fingrar smekte min kind, där jag satt stel och livrädd. Du vet säkert inte om det, men du räddade livet på mig då.

Min moster och morbror som under många år tagit mig till sig, slitit ut det onda, gett mig trygghet och kärlek jag aldrig tidigare hade upplevt.

Till Patrik Hertzberg, som är den enda i mitt trasiga liv, som gått emellan och varit redo försvara mig med nävar

Till er som stått och kommer att stå vid min sida, när ingen annan vill, vågar eller orkar.

Regnet porlar, det är näst intill becksvart ute… och jag tycker det är mysigt och tryggt. Det får gärna regna nån dag till för min del… tids nog kommer sol.
Jag tackar för en bra dag, med korsordande med moster, lunch med Göran, fika med ko, kvällsfika hos Anneli …. blir morgondagen lika bra eller i närheten blir jag mer än nöjd,

Gonatt alla Ådalingar, vart än ni må vara.

…
Regnet faller oförtrutet mot mitt fönster. Mörkret sluter sig om oss på höstkvällarna. Vi sluter oss alltmer inåt. Nu är det tid för reflektion och själslig träda. Och jag välkomnar och omfamnar denna tid, med samma kärlek och glädje, som när första snön faller ned i små vita kyliga bomullstussar och lyser upp hela vår Ångermanländska värld. Och lika mycket som när samma snö tinar på vårkanten, och ger löften om en kommande vår, lika mycket som första dagen jag får ta på mig kortbyxor och äta min första mjukglass för sommaren….

Regnet är trygghet, smattrar likt en fågelsvärm på plåttak. Regnet ger liv, regnet fyller våra depåer med grundvatten, regnet ger mys inomhus. Regnet är underbart att promenera i … så länge det inte tränger igenom alla kläder och kyler ner kroppen.
Ännu har ej färgprakten i skogarna slagit fullt ut, så den ögonfröjden har vi ännu framför oss…

Jag får lust att göra som den minsta av Afrikanska småjäntorna, i familjen mitt emot på mosters gård…. kasta mig ut i regnet, med ett stort bländvitt leende sträcka upp händerna mot himlen… och dansa runt på stället.

Halleluja !

..
En man satte sig ner att vänta, och vänta och vänta…
En dag kan han ha väntat färdigt på några vänner.

Alla gör vi väl, få jag utgå från vårt bästa. Men för vem ?
Vi kan givetvis inte finnas till för alla, hela tiden. Det har ju jag fått erfara på styrdanser, då jag sällan hinner dansa med alla som vill, och alla som jag vill dansa med
Men för en nära krets, vänner och eventuell familj, tänker jag mig att ärlighet, omtanke och respekt är något att sträva efter. Respekt för att någon annans tid är lika viktig som min.

Allting i livet har ett slut… även livet självt.
Arbeten förhållanden, vänskaper…. vi går vidare ibland, när det behövs.
Respekt och att åtminstone försöka visa sin vän respekt är grunden för vänskap med mig. En handfull vänner är nu flyttade ut till periferierna av min vänskapskrets….inte ovänner, men utan tillit, utan, närhet och utan min tid…. som är lika värdefull för mig som för andra. Har jag en gång lessnat ordentligt så har brukar det förbli så.

En man satte sig ner att vänta, och vänta och vänta…
En dag kommer han ha väntat färdigt på några vänner.

…..
Hej far i himmelen !

Ser du mig här nere ?
Vad har jag för anledning att gråta far ?
Jag som har en frys full med bär, jag som har mat att äta.

Ändå gör jag det far… ser du det ? ser du mig ?
Är jag god nog far ? Jag känner mig inte god nog.
Känner mig oviktig…är jag det far ?
Vad säger chiefen ?

Jag blir påverkad far, av alla cyniska människor som ser ner på oss utan jobb.
Jag möter det varje dag, ibland håller jag huvudet högt… men inte nu far.
Nu är huvudet böjt och blicken pekar nedåt.

Jag är trött på det far, jag vet inte …
Vad kämpar jag för ? vem kämpar jag för ?
Folk tjänar mer pengar än de har tid att göra av med,
men ser ändå svart över folk som av olika skäl inte har ett avlönat jobb….
vad vet dom om mig ?

Far…. var är du ?…. hör du mig ?
Jag behöver lite änglatouch …. jag behöver kärlek..
Jag känner mig ofta som spetälsk, som en utstött.
Det gör så ont far….

Men allt det där vet du far, du kände likadant här på jordelivet.
Varför gick du från mig så tidigt far ?
Jag älskade ju dig far….

……

– Gå-tå-sä-själft-skorna = Löparskor med tjock sula bak på sulan, och nästan ingen framtill, så du lut dä framåt, sen gå dom tå sä själft (T Lundin)

– På å tå = Elektronikbutiken On Off (G Bredin)

– Göra-lös-bok’n = Facebook (Snott från Jämtländs sångare)

– Göra-lös-lägda = Peter Forsbergs Golfbana (okänd)

– Knä-fall-isär-böxern = Om ni inte har tänkt på det förut, så har jag och G betraktat olika karaktärer, typer av människor. Och i Ångermanland har vi ju vissa manlighetsstereotyper och manlighetsmallar. Tex keps, snus, släpvagn, hånflin, känslolöst etc etc…Och en sak vi betraktat är att så fort en Ångermanlänsk man tar på sig snickarbyxor med knäskydd, så tenderar dom bli hjulbenta, tills dom får på sig Jeansch-böxern igen. Därav Knä-fall-isär-böxern. (G Bredin)

– Gamm-tör-blommern = vissnade blommor som blivit eterneller, och ska på tippen eller komposten (LP Sjödin)

– Hög-koncentrations-safta = högkoncentrerad saft (LP Sjödin)

– Bresölern = breda lågprofildäck på bilar (PM Sjödin)

…
Ursäktandet innan giftigheterna

Idag följde jag med Mostra o såg till att hon fick en tavla inramad på ”Bennys Bodega” Jag hjälper ju henne som bekant med i princip allt jag förmår hjälpa henne med. Och visst får jag igen ….
Men vi är oxå precis lika kärleksfullt råa med varann som vi är snälla, och högt till tak. Därför vet jag att jag kan skriva som jag gör här nedan…. allt är med humor och kärlek ska ni veta… från bägge håll. Och det mesta av det jag skriver här säger hon själv, om sig själv så… Nå nog med ursäkter nu… nu ska det skrivas.

Insikt och vishet, med verbala grymheter

Nu för tiden så har min Mostra uppnått den aktningsvärda åldern av 81, och kroppen är inte vad den varit naturligtvis. Men är det nåt tungt eller fysiskt, så har jag gett henne totalt lyft-och-stege-förbud… och sagt hon ska ringa mig… och det gör hon.

Nu har den allvetande Mostra iofs vishet nog att inse sina begränsningar, samt vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder. Tex så beställde hon högst frivilligt en rullator pga sin vinglighet… och det går inte fort. Men hon tar med sin rullator på promenad de allra flesta dagarna….är det längre sträckor så ringer hon undertecknad ”privatchaufför”.

Nu pinnade vi iväg i sakta mak från Djupön in mot gågatan och Benny B. Och när jag säger sakta, så menar jag sakta. Jag kan citera en av hennes arbetskamrater för mange herrarns år sen, i köket på Solgården, när en gammal dam mycket sakta gick förbi utanför fönstret till köket:

– ”Hörji jänter. koomm så få ji se. gå man nå saktigare än så dänn, … då stôlp man”

Från samma kök kläcktes kommentaren om en högst högfärdig och märkvärdig kvinnlig chef, som var allmänt stroppig och nedlåtande mot just kökspersonalen. Den kvinnliga lätt mulliga chefen liksom hade näsan i vädret och talade väldigt sävligt, och hjärnan kan inte alltid varit inkopplad med munnen. En morgon kom hon gåendes med små nätta steg och näsan i vädret, i ett par envånings träsandaletter. Varpå en av de äldre robusta kokerskorna i köket kläckte ur sig med barsk, bonnig röst:

– ”Jaha … här kommer hon trippandes som en ny-pippad sädesärla”

Oj … tillbaka till dagens stadstur

Nåja .. tillbaks till Mostras ultrarapida stadsfärd, med mig bredvid. Hon har dessutom kommit på att om hon startar långsamt, så går det bättre att öka lite sen…. annars kan hennes Marbouro-lungor strejka på en 10-delsekund.
Men när vi började närma oss Kommurn husä … så tog hon nog 10 meter i minuten.

Min moster har genom alla år visat din kärlek i handling, bestämdhet, och omtanke, men med lite barsk rivjärnsröst. Som när jag för 25 år sedan var en djupt deprimerad människospillra och sa att jag var så deppig att jag inte hade nån matlust, när hon lagat mat åt mig. Då kom rivjärnsrösten fram:

– ”JA INTE BLIRE BÄTTRE OM DU INTE ÄT !!”

…sa hon och putta in mig i köket. Sån är hon. Detta kan vara bra att ha i minne nu när jag berättar om den ferglada skjortan. Till en början är det ytterligare en berättelse från den allvetandes stora berättararkiv, när en äldre farbror i rullstol från Undrom skulle prova en skjorta på en affär, och hans bihang och smakråd hade plockat fram en grå rutig skjorta och visat för gubben, varpå han tittade misstänksamt på skjortan och med gnällig gubbröst sa:

– ”Ja tyche int nå omma, han e för feeerg-gla, att !”

Och menade väl förmodligen att den var för mycket mönster på.

Oj …provar igen, tillbaka till dagens stadstur

PÅ väg till Benny B, går vi förbi Dressman, och jag pekar på en skjorta som jag gått förbi många gånger och tyckt varit snygg, en riktig ”smällkaramell” som expediten uttryckte sig om den sedermera.

Genast när jag sagt att den var fin hörde jag och såg på mostra att hon inte höll med mig i sak. Så jag sa:

– ”Men du tycker den är gräslig ?”

– ”Ja-a-a”

Sa mostra med eftertryck
Nu hade vi fixat ärendet hos Benny B… och var på väg hem, och gick förbi Dressman igen på väg tillbaka. Då stannade mostra till framför Dressman och sa lite bestämt…

– ”Nå ska du inte gå in o köpa den där skjortan du ville ha nu då ?”

Varpå jag förklarade att jag hade tänkt gruva mig ett tag, för jag behövde den ju egentligen inte. Då tog Mostra på Stor-rö’-tant-börs’n sin, mä metallknäppning på myntfacke, la’n i hanna på mig och gav uttryckligen order, med rivjärnsrösten:

– ”Nu ta’ru n’hänn börsen o gå in o köpe skjorta !!”