TomasTvivlaren

….

Hej pappa !

Hur har du det där uppe ?

Tårar rullar på min kind. Kan du se dem ? Kan du känna dem ?
Jag kom att tänka på att det är nu snart 6 år sedan du slutade sträva här nere med oss. Du saknas mig pappa, och kommer så göra.

Jag känner mig vilsen ibland, i den här världen, ensam och övergiven.
Jag önskade du vore med mig inatt.
Jag har svårt att finna ord …. det gör bara ont i mig.

Modet tog slut. Jag orkar inte hålla huvudet högt ikväll.
Men i morgon är en ny dag.

….
Jag är definitivt ingen ängel, om det nu var någon som trott det. Jag har däremot trott att jag måste vara en, för att få finnas till, vara snällare, mer självuppoffrande, självutplånande… för att få existera, för att få leva.
Men nej, jag är ingen ängel. Jag är skröplig och feg emellanåt, lat och elak ibland, kall och hänsynslös ibland….

Jag är elak utifrån min ofullkomlighet, kall utifrån mitt sargade hjärta, feg utifrån min skräck att bli lämnad ensam, övergiven. Och ändå sitter jag här mitt i livet, ensam. Trots detta är varje ord jag skrivit på denna blogg, alla dessa hjärtliga, omtänksamma, solidariska ord också sanningen om mig.

Har jag gjort illa människor ? Ja visst har jag det, kanske inte så ofta, om någonsin medvetet. Har jag gjort oförlåtliga saker ? Det beror ju på vem som dömer, men jag har gjort saker, sagt saker som jag har haft svårt att förlåta mig själv för.
Jag har sårat människor, med ord som inte går att ta tillbaka. Men vem har inte det ?

Jag har dock lärt mig hur man ber om förlåtelse, och lämnar det till den drabbade om de vill förlåta eller ej. En mycket värdefull insikt och ett värdefullt verktyg för att leva.
Det är synd om människor som inte lärt sig be om förlåtelse, som inte insett att alla kan göra fel… att alla gör fel… ibland. Att då be uppriktigt om förlåtelse, då gör du vad som står i din makt. Att förlåta är att sätta en fånge fri, för att sedan inse att du var den fången.

Har jag då fullt ut förlåt mig själv ?

Nja…. så gott det bara går. Jag tror inte att någonting i livet är färdigt någonsin. Livet är en ständig process och ”perfektion” är en utopisk hägring. Så, nej… men jag kommer närmare och närmare förlåtelse.

Lidande

…är något vi osynat ofta tolkar på minuskontot. Och visst är det så att just under upplevelsen är det svårt att se något positivt med lidandet. Men utan lidandet, är jag övertygad om att vi skulle leva i en värld utan empati. Lidandet skapar förståelse för sorg och ångest. En förståelse som är helt nödvändig för att kunna känslomässigt känna med andra.

Kanske är det oxå därför som ekonomiskt fattiga människor ofta är så generösa, och snuskigt rika människor så snåla och giriga. De som aldrig upplevt några större svårigheter, har därför ofta svårt att sätta sig in i andras, och saknar dessutom viljan till att förstå.

Så jag har mitt lidande att tacka för min empati, medkänsla och medlidande. Utan det kunde jag varit en empatilös människa. Och det är jag inte, även om jag i mina svaga stunder kan trampa fel, och vara tillfälligt kall utifrån sårat hjärta, tillfälligt feg utifrån rädsla att bli övergiven.

… men jag är ingen ängel, trots att min gamla Moster säger det nästan varje gång jag hjälper att lyfta morbror sen han ramlat, eller kommer med hemkokad lingonsylt åt dem

….
Du tittar ut genom fönstret, timme efter timme med en frånvarande blick, rullar omedvetet på tummarna, tiden har sprungit ifrån dig.
En skata flyger fram och tillbaks mellan två lyktstolpar, detta tycks fånga din uppmärksamhet för en kort sekund, då du plötsligt reser dig upp…. för att efter bara någon sekund sätta dig ner igen, och återinträda in i din egen värld.

jag sitter och betraktar dig från andra rummet med ögon som älskar den du är inuti, och jag kan se på hur livet ter sig alltmer trist och grått för dig, alltmer. Du går iväg en stund, och märker inte att jag betraktar dig med kärleksfulla ögon hela tiden…

Jag ser efter vart du gått, för att se efter så du inte ramlat eller något, och ser att du ägnat de senaste 10 minuterna åt att försöka få till att knäppa igen ett skärp.
En gång låg du i 20 minuter på golvet utan att säga till, för du ville inte va till besvär.

Från att ha varit allt för så många, räddaren i nöden för dussintal människor, som du slitit ut det onda ur, inkluderat mig själv, och räddat våra själar…..
Från att ha uppfunnigt kluriga lösningar på vardagsproblem i alla tider, klatrat med tekniska problem, mekat med trilska bilar och fått trasiga maskiner att fungera… fått trasiga människor att fungera igen …

… nu sitter du på sängkanten och försöker få till bältet på dina byxor, men det fungerar inte som förr. Och du har för mycket stolthet för att fråga om hjälp.Jag går fram till dig och frågar med min allra mest respektfyllda och vänliga röst hur det går, och frågar om jag får hjälpa dig… vilket jag får. Du tackar vänligt, men jag hör besvikelsen i din röst för att du inte klarar av det själv längre.

Sedan hasar du dig sakta iväg i dina tofflor, till synes planlöst och landar till slut på samma stol tillbaka i köket, och tittar ut med en tom sorgsen blick, kanske för att se vad skatan håller på med.

Jag går och sätter mig bredvid dig, lägger armen om dig, utan ord till en början.
Pratar sedan tydligt och sakta för att du skall vara med mig, om vad jag gjort. Jag för på tal saker från ditt förflutna som du känner igen, personer du känner, och berättar ofta och gärna om allt roligt du sagt, allt gott du gjort, all nytta du gjort, och all kärlek du gett….

Sedan innan jag går hem, håller jag om dig stadigt länge och markerat, något jag gör varje gång jag kommer, och går, varje dag du är hemma…

Du är aldrig, aldrig glömd min vän, och dina handlingar och din kärlek kommer leva vidare långt efter dig, jag vill bara att du ska få en så fin avslutning som möjligt, hur lång eller kort den än blir… men ibland känner jag mig otillräcklig.
Men du skall alltid känna min kropp krama om dig vart än du befinner dig, i vilken värld än du är i….

… du är i mina tankar varje dag

……
Idag tittade solen fram en liten stund, efter det att vi, jag och min vapendragare Göran, lämnat trevlig personal i form av Kricka och Eva Johansson på badhuset.
Det var en underbar känsla när solen värmde så pass att jag kunde ta av mig pälsmössan, utan att frysa… jag blev tom värmd av solen…

Sedan mötte vi en till solstråle på vägen…. Erika S, som log så brett och varmt att snön började smälta omkring oss. Bra jobb Eva-Britt !… med båda två !

Jag måste säga att då, efter bubbelbad och bastu, rena öron och luktfria fötter, så känns livet för stunden rätt bra.
Jo jag vet att när som helst kan det förändras, fort, dramatiskt och fundamentalt. Just därför njuter jag av bubbelpoolen, promenad i senvintersolen, och ett varmt leende av en jättefin tjej.
Nästa dag kan bestå av en ragata, snöslask och förtal.

Så sant… redan när jag kom ner på stan så stötte jag på en annan tjej, som tycker sig ha rätt att tala illa om andra utifrån sin egen högfärdighet.
Men nu var det en sån dag som gjorde att inte ens en sur affärsexpedit i kvadrat(från ett av våra stora varuhus), kunde rubba de positiva ringarna på vattnet…

För jag tog/gav kram från underbara Barbro Björklund, och sedan en fika hos fantastiskt trevliga Roney och Yildiz….på lilla caféet …

Igår renderade vårt musicerande i varmt och hjärtligt beröm, med många detaljerade positiva kommentarer… vilket värmde min frusna självbild en aning.

Ibland … vissa stunder är livet lika varmt och underbart som det kan vara kallt, brutalt och meningslöst….

Idag var en bra dag !

……
Jag lyckades överleva idag också… bra där !

Jag är fortfarande en slarver, glömmer ibland saker jag inte borde glömma.
Fast mycket, mycket mera sällan.

Jag har fortfarande stökigt emellanåt åt i min själ och mitt huvud, jag har ibland stökigt hemma, och kommer att ha ibland även framöver… men det blir bättre.

Färre tingestar i min bostad att stöka ned med. Och färre människor som kommer åt att stöka till i min själ, bara några ”spöken” från förr…. kanske vissa alltid kommer trassla till det, men de blir färre, och de blir mindre….

Ordningsman Lundin

…
Hej far

Hostar och hostar och kräks nån gång i veckan för omväxlings skull, det har pågått en månad lite drygt nu.
Kanske jag till slut måste gå till läkaren ändå, fast jag inte vill.
Det verkar inte ge med sig.
Men sist jag var dit tappade jag lite i förtroende för läkarkåren.
I dagens västvärld äts på tok för mycket penicillin och alldeles för lättvindigt, vilket resulterar i att det snart inte finns några verksamma penicillinsorter kvar, och skapandet av resistenta bakterier….. o då ligger vi pyrt till.

Jag var dit och fick ett penicillin som efter full kur visade sig inte vara verksamt mot den bakterie i halsen jag då hade. Detta konstaterade man efter att jag tagit första kuren, då man tagit prover i halsen.
Läkaren föreslog då ytterligare en kur med ett annat penicillin och skulle inte det funka så ytterligare en tredje penicillinkur…

Jag fick recept… köpte ut den andra … men kunde inte börja stoppa i mig ännu mer.
Till slut gick det över ändå, utan kur.
Vad gör man, när läkarkåren ser så lättvindigt på så allvarliga saker…

Jag har alltid varnat för när människan leker Gud, och beger sig in på områden som hon inte behärskar….. jo du far, som ändå är där uppe och glidflyger cumulus och äter Filadefiaost…. vad säger chiefen om det jag skriver om nu ?

Annars är det ännu kall, karg vinter här nere i Ådalarna.
Minusgraderna och Kung Bore har åter tagit ett litet grepp om dagarna. Men tids nog får han väl ge sig han å….

9:e Februari är det nu…..
Om några månader åker alla tunga vinterkläder av igen, och Isarna o snön smälter och med våren kommer fram lukter som ingen önskar, som bevarats efter lata hundägare.
Men även kryper det gröna fram upp ur marken om igen, som ett smärre mirakel. Träden värker ut sina knoppar som färgar hela Ådalen grön. Hägg och Syren skall åter blomma, och likaså hoppet om kärleken, som kommer med Juni månads värme och ljusa nätter, med logdans, med badstränder.

En hostig man från mörka kalla Ådalen i Februari, måste ju få längtas lite, efter den korta men vackraste sommaren på Jordklotet … eller hur Far ?

Hälsa Chiefen !

…
Legat vaken…..

Sorgen har hunnit ifatt mig igen, saknaden.
Känner mig obönhörligt ensam….. och är rädd inombords.
Gråten går inte att hejda längre, modet och stoltheten har gett vika och tårarna minner om det oförlåtliga jag till slut förlät, men aldrig glömde…. aldrig glömde.

Rätt in i hjärtat skär tonerna från klagande fioler och ödesmättade trummor, och barnet i mig måste få rum en liten stund, tårarna hos den övergivne lille pojken måste flöda, för att mannen skall fortsätta vara man i morgon, när dagen länge sedan grytt.
Pojken måste få göras hörd en liten stund, och vittna om det som ingen hörde, ingen såg, ingen låtsades om…..

…om utebliven kärlek som aldrig går att ersätta, om mörka ensamma nätter, om ensamheten, om hoten, om uppgivenheten.
Ingen fanns då för den lilla pojken, så nu måste han få höras en liten stund, lyssna till hans tysta skrik på hjälp, från det förflutna….

Jaq är ensam, inuti är jag väldigt ensam…. jag har stor sorg över att aldrig ha haft en familj… den sorgen kommer jag aldrig över helt, jag har lärt mig leva med den.
….känner mig ensam…. väldigt ensam

….

Tacksam

De som följt min blogg ett tag och läst mina inlägg, har fått läsa inlägg som sliter i det inre, politisk ilska och humoristisk lätthet …
Men kanske en del ändå fått intrycket av att de djupa, hjärtliga, och sorgliga inläggen varit fler….. det är möjligt att det är på det viset.

Men jag tackar Gud för alla dessa tårar. Jag är evinnerligt tacksam över möjligheten och färdigheten att uttrycka dessa känslor i ord… ord som berikat min tillvaro. Ord som räddat mig från likgiltighet och känslomässigt status Quo , likgiltighet vilket är det värsta en människa kan råka ut för….

Och endast genom att besöka de djupaste av dalar, kan du uppskatta de högsta av höjder….. kan du uppskatta de mest blygsamma små kullar.

En ”perfekt dag”

Idag har varit något av en perfekt dag, väl medveten om att perfektion ur dess ursprungliga betydelse, är en utopi… en omöjlighet.
Min betydelse av ordet skiljer sig något….

En dag kan inte bli mycket bättre än en sån som denna. Dygnet började med att jag inte somnade i natt…. var uppe och spydde och hade mig.
Ner i källaren och fortsatte arbetet med att rensa ur onödiga saker, som bara tar plats. Hämtade saker hos Moster, Göran anslöt och hjälpte att bära, träffade trevliga människor på Erikshjälpen.
Det är alltid en underbar känsla att få ge…… och dessutom en liten befrielse att inte äga så mycket krafs….

Som en vis man en gång sade:

”Om du äger mer än 6 saker, så äger sakerna dig istället”

Resten av sakerna åkte på tippen, och nu går det dessutom att komma in i förrådet.
Var oxå glad att få möjligheten att skjutsa G till bilfirman, bjuda på korv, och sällskapet var mycket trevligt.

Sedan umgicks jag och Moster med tusen-bitars pussel….
Fikade underbara hembakade Rocky Road godisar hos Anneli E, och fick ynnetsen att träffa ”husbonn” som var på besök hos ”frun”

Nå …. det var väl inte så märkvärdigt kan tyckas ?

Jag vann ingen miljon, jag fann inte kärleken, och fick inget välbetalt jobb.
Jag gjorde ingen långväga resa, och det var inte 25 grader varmt med sol och bad…

MEN….

Jag har idag förbättrat min hemmiljö, jag har umgåtts med mina närmaste och käraste vänner och släktingar….
Jag har fått tillfället att ge av mig själv flera gånger, och det har gjort skillnad. Jag har likaledes tagit emot av dessa….
Under dagen sken solen över ett magiskt vinterlandskap.
Stjärnorna lyste klart över mitt huvud i natt när jag gick hem över gården från mina vänner Anneli, Martin och Louise …..

…. frågan är….om inte detta är en dag att minnas och fröjdas över.
Idag har jag känt en stund av lycka… och det är aldrig konstant, men idag, var en bra dag ! … eller ”perfekt” utifrån definitionen att det kan knappast bli bättre när det gäller saker som är viktiga i livet…

…återkommer om det toppas nån gång !

….
Min kropp fortsatte gå, även efter mitt tredje och sista liv släcktes….
Mitt hjärta fortsatte att slå, utan att jag längre kunde känna dess puls.
När räddningen kom, hade jag redan sedan länge gett upp…..

Ena foten framför den andra, utan att bry mig om vart det bar hän, bara jag
kunde undvika allt som fick mig att bli rädd, ångestfylld och ensam.
Det var en omöjlig uppgift, eftersom det mesta av det som fick mig att känna så
fanns inombords, som spår av historien… min historia. Det yttre var bara själva knappen som triggade igång den inre
oron, meningslösheten, sorgen och den förtryckta vreden från åratal av att bli
kuvad…. Men hjärtat fortsatte att slå, fast jag sedan länge givit upp.

Jag blev återupplivad, sakta och osäkert, minut för
minut, meter för meter. Jag började andas igen, små, små andetag till en
början, sedan lite större. Först med några år av själslig respirator, från ett andligt koma, började delar av mig våga leva igen….. men jag hade ju redan gett upp, det fanns inget hopp, och det satte djupa sår i mig, som aldrig nånsin kommer att läka helt.

Så jag är en av de mest lyckligt lottade människorna …

Jag fick komma tillbaka till livet, förvisso ganska hårt stympad…. osynligt för de flesta ögon, gömt under mängder av skämt, leenden och självuppoffring.
Jag fick se glimtar av kärleken, små ögonblick av lycka. Jag fick se stjärnklar himmel med frisk luft i mina lungor… jag fick andas igen.
Jag fick drömmar igen… mardrömmarna upphörde nästan helt…

När dessutom ekonomisk trygghet, om än knapp, kom till mig, kunde jag återhämta mig tillräckligt för att bli den jag är idag… inte hel, inte produktiv, inte självförverkligad…

Men med oerhört stark empati och inlevelseförmåga, med stor solidaritetskänsla, med hjärta för att hjälpa till, med ögon för vår undersköna värld, och öron för den som behöver säga de tyngsta av alla hjärtesorger….
Inga tårar skrämmer mig, ….. men likgiltighet skrämmer mig.

I det lilla finner jag….

Det uppgivna från förr är inte borta, det har etsat sig fast djupt inne i mig.
Men jag väljer att inte låta det ta över, jag väljer att inte ta för stora steg, och jag väljer att vara tacksam för det lilla….

…kanske det skulle ses som begränsande för vissa rastlösa själar. Kanske skulle det kunna ses som att dö lite för den nyfikne och vitale. Och kanske det skulle kunna ses som ett svek både mot mig själv och mot samhället… av den karriärlystne …..

Men för den som en gång för länge sedan gav upp, är det en seger, är det ett universum av möjligheter i det lilla, i vardagen, hos människorna som är nära….
För den som en gång gav efter för likgiltigheten och ingentinget, är en kopp fika på i en liten trygg stad berikande, är flytthjälp för vänner meningsfullt, är att vara sina räddares räddare, moster och morbror….. en del av meningen med allt….

Trots uppgivenheten som etsades fast i mitt inre, så lever jag på mitt sätt fullt ut, utan en makalös karriär, utan massor av pengar, utan att flytta till storstan och självförverkliga mig själv…

Jag ser fram emot varje stjärnklar natt som gives mig, och varje leende som kommer i min väg…. och slutar aldrig drömma om kärleken

…..
Luften är frisk, rejält med klädlager på kropp och huvud. runt 20 minusgrader.
Jag känner mig som ett barn igen… det följer ofta med vissa förkylningar/influensor, att jag med det känslomässiga minnet förflyttas i tid och rum för en stund.
Och då inte enkom negativt. För förkylning innebar uppmärksamhet från mor. Mutor, godis och presenter…..

Dock måste jag tillstå att jag är lite less på hostan nu….
Köpte en byrå på Jysk, vars beskrivning inte direkt var övertydlig, men med egna lösningar gick det rätt bra ändå …. till slut.

Lite loj i kropp och sinne, vill vara lite för mig själv ibland. Det är märkligt, jag är mindre rastlös inombords när jag är sjuk, och tom vill vara ensam…
Men visst … trots att jag faktiskt tycker om vintern, kylan och snön, så längtar jag starkt till vår och sommar nu…