TomasTvivlaren

…

Varför skrämmer kärleken dig så ?
Vad har den gjort dig för ont ?
All den lycka och värme den bär med sig,
är det inte vad du alltid har längtat efter ?

Är det vad du en gång så brutalt förlorat ?
Eller tror du dig inte vara värdig ?
Vad är du så rädd för ?
Varför skrämmer kärleken dig så ?

Är den inte själva livet, själva orsaken till varför du är här ?
Är det livet du är rädd för, eller döden i ett hjärta ?
Eller tror du att kärleken ska råna dig på ditt innersta väsen….
…. så som den gjorde, då för länge sedan, då ditt hjärta blev till ?

Kärleken kan hela ditt sönderslitna hjärta.
Men det det är inte vad du tror…. eller hur ?
Är det därför kärleken skrämmer dig så ?

Dofter kan sätta sig djupt, djupt i ens minne, hjärta och själ. Och de är inte alltför ofta diffusa och vaga. Ibland kan man bli väldigt illa berörd av dofter utan att det tycks finnas någon logisk förklaring till det. Och lika ofta åt andra hållet, att dofter kan ge en skön känsla, utan att man riktigt vet varför…….
I båda dessa fall finns helt säkert orsaker till detta, och händelser kopplade till lukterna……

Ibland är lukterna i allra högsta grad tydliga i mitt medvetande. Som tex lukten av cigarrök, i synnerhet då ”Bellman Siesta”…… som var de cigarrer min far rökte.
Som icke rökare kanske man tycker att cigarrök torde vara en obehaglig lukt, …. men för mig är det något som ger mig en slags trygghet, ett igenkännande….
Likaså är det med avgaser från bilar, ljuden från en storstad, det mullrande taktfasta ljudet från ett tåg som far förbi….. jag kan nästan sakna dem. Mitt i allt det mörka otrygga, ensamma och fasansfulla…. så var det den min identitet på ett sätt…. definierar varifrån jag kom, och vem jag är, mitt ursprung.

Drömmar…..

Ja, man har fler när man är yngre, mera vidlyftiga och gränslösa. Kanske är det ungdomens styrka, men även svaghet…. och vise versa för åldern…
Och kanske är det så att ju fler smällar, sår , och ärrbildningar man bär, ju fler stängda dörrar, hån och fötter i huvudet man upplevt….. desto mer begränsade blir drömmarna för framtiden. Då av 2 orsaker, dels pga rädsla för mer smärta, och kanske rentutav egen undergång, …. men även för att en människa som varit med om så mycket oxå lär sig uppskatta och värdera de ”små sakerna” i livet. Jag satte medvetet citationstecken där. Med detta menar jag att de ”små sakerna” …. kan värderas om och bli de stora sakerna, allt beroende på vad det är värt för en själv.

Den stora jorden runt resan blir småpotatis, i jämförelse med en underbar naturupplevelse. Den stora tipsvinsten blir oviktig i jämförelse med ett skratt från ett barn…..

Mina drömmar har krympt på ett vis…. jag hade drömmar om yrkesliv, drömmar om familj, drömmar om kärlek mm mm….
Nå… jag har inte gett upp drömmarna helt, men de lever inte lika starka i mig längre….

Sedan finnas det små drömmar, mer realistiska, och mer i närtid, och mer lätta att förverkliga. Tex så kan jag ju drömma om sommaren…. det är ganska stor chans att den drömmen slår in. Tex kan jag drömma om att snurra runt med en kvinna i mina armar i en sommardans, med ett stort leende på mina läppar…

…. och vem vet, kanske dyker nån av mina stora drömmar upp, i någon av de små… om inte så gläds jag åt ”det lilla” så länge

….apropå lukter, nu luktar det friskt, ty jag har öppnat fönstret, och det stormar ute

Allt det vackra, som jag beskådade i min ungdom, storslagna trädgårdar, pompösa vidunderliga byggnader, och glamorösa människor…. ,ter sig inte längre alla gånger lika vackert.
Efter att ha lärt hur dessa byggnader byggts av förtryckta människor, hur de eleganta, glamorösa människorna kommit över sina rikedomar på ett minst sagt, synnerligen skrupelfritt sätt, och utan samvetsbetänkligheter, och hur den blomstrande trädgården också är ett resultat av samma typ av samhällsstruktur samt människoförnedrande värderingar….

På samma sätt, är inte allt det jag med lätthet, utan att ifrågasätta min egen syn, tyckte var fult, och ont… inte alls lika självklart att förakta, eller se som oattraktivt.
Slitna, utslagna människor, med ett säreget yttre, människor med annorlunda, och begränsade förutsättningar för att bli en ”lyckad människa” i vår nu mer så plastiga värld. Dessa kan jag idag se med ett skimmer som den otränade, den oerfarne inte kan skönja. En glans av mänsklig värme, en osynlig gloria, väl förtjänt efter att ha genomlidit svåra prövningar i livet, och bibehållit, eller vunnit en mänsklighet och empati, som den rike trädgårdsmästaren, och godsägaren inte ens förstår vad det innebär…..
Rikedom och skönhet….. mäts inte i pengar och ansiktsdrag alla gånger…… utan i erfarenhet, empati, och en varm själ…

Jag tillägnar dessa rader till min moster och morbror, som jag anser vara de rikaste människorna jag känner, utan att ha speciellt mycket pengar

Hej far livet är underbart …..

Nja det är ju inte hela sanningen….
och en stor del beror på hur man väljer att se på det, och då menar jag inte att man i varje läge ska se allt positivt.

Du vet ju, nu när du blivit upphöjd till himlen far, och alla dina bekymmer har tagits om hand, och alla dina bekymmersrynkor slätats ut….. det är åtminstone så jag väljer att se på det…

Jag menar att rätt ofta kan det vara bra att se saker positivt, välja att se dem positivt…… men när detta går till överdrift, så försakar vi den så viktiga andra sidan av oss själva, som är minst lika viktig… sorg !… och framför allt att vara uppriktig med sig själv.

Och vidare så kan överdriven, påträngande ”optimism” vara en skymf, ett hån mot andra, som just då inte befinner sig i ett läge då allt blir bra genom att säga ”se positivt på saken” Men vi har väl alla våra egna strategier för att överleva antar jag

Själv väljer jag tex att tänka mig att du sitter på ett fluffigt moln där uppe med ”chiefen” och äter filadelfiaost…..fast den vetenskaplige säkert avfärdar det som humbug och nonsens…..
…. hur som helst så är det så jag håller dig levande inom mig far, det är så jag hanterar att du inte längre är hos mig här nere på jorden.

Så när jag säger till dig att mitt liv är underbart, så är det sant, bara inte hela sanningen….

Det som däremot är sant… är att jag fortfarande tänker på dig och saknar dig….
…. vi får väl se om jag hade rätt… vi kanske ses

………….
Mao Tse tung må ha varit en grym tyrann, men en sak hade han rätt i…

”Alla länder har en militärmakt, sin egen eller någon annans”

Jag tänker på detta med gränser och snällhet…..
Det tycks som så att sätter man inte sina egna gränser, så kommer människor alltid trampa in på ens revir, kliva på en, trampa på en ända tills man säger stopp.
Och när det till slut sker att man säger stopp, brukar en hel del förvånade miner uppstå, och förebråelser… i stil med; ”du som var så trevlig”

Själv är jag långt ifrån perfekt, men jag försöker……

Hej far !

Jag kämpar på här nere på jorden….. hittar små glädjestunder emellanåt.
Men ibland är det mindre roligt….
Hur har du det där uppe bland de fluffiga molnen ?

Har chiefen det fullt upp som vanligt ?…. många som vill snacka med honom antar jag.
Så jag hoppar över det, och snackar med dig istället far….
Djurgår’n slåss för sin existens i Elitserien just nu, och det ser inte bra ut… men det är ju bara sport det……

Har du märkt vilket jäkla rabalder det blev nu då, bara för att nån kunglighet sket ut en bebis….. det blev så jäkla märkvärdigt så tidningar kommer inte ha nåt annat o skriva om på hur länge som helst…
Och i morgonsofforna bjuds det in prominenta gäster som sitter och yvas över namn på denna monarkiska avkomma…. Nåja far, när dom kommer dit du är. är det ingen skillnad på om man är socialfall på jorden, eller om man är uppväxt med silversked och livslångt socialbidrag i miljonklassen…..

Jag saknar dig fortfarande far, och utan att glorifiera dig som en felfri människa i jordelivet… men jag älskade dig, och saknar dig……
Du gick alldeles för tidigt till de sälla jaktmarkerna kära far….
Och som svar på den fråga jag vet att du har, som gjorde dig ont i jordelivet, har jag tyvärr inga positiva besked…. jag hör aldrig av eller träffar mina bröder eller min mor….. och det är nog risk att det förblir på det viset.

Far ….. tror du fortfarande att ”det kommer flera”?…. .. jag bara undrar, för lite kärlek skulle jag kunna tänka mig…

ha det gött och förät dig nu inte på filadelfiaosten! … och hälsa chiefen !

…
Livet….. är rätt okej ibland, ibland rent underbart, och ibland outhärdligt svårt.
Jag skulle vilja tro att det finns något gott i varje människa, jag skulle vilja tro att alla gör så gott de kan…… men jag börjar tro att det inte alltid är så.

Om man får lov att använda sig av Religionens metaforer, så gick det nog åt h-vete redan när Eva blev lurad av ormen att äta av kunskapens frukt.

Man pratar om ”utveckling, tillväxt, forskning, företagande” osv som om det vore en självklarhet att dessa saker enkom är goda ring…. och det är som att svära i kyrkan att ens ifrågasätta någonting dylikt…. Idag kallas du kommunist per automatik om du uttrycker dig solidariskt med låglönetagare, sjuka och gamla…. och blir du kallad kommunist, så blir du per automatik förknippad med folkmord….

vart i hela h-vete har människors sunda förnuft tagit vägen ??

Vi har sett vad människan gjort med sin ”kunskap”…. utrotat massor av djurarter som människan själv i längden är beroende av för att överleva, förgiftat och utarmat den värld som våra barn skall växa upp i…… vilken moder gör en sådan sak ?… jo människan.

”Kunskap” ….ledde oss till att uppfinna kemisk krigföring och atombomber… är detta intelligens ?

Jag är rädd att människan inte kommer överleva sig själv…..

…
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på detta…. så svårt att beskriva min sinnesstämning nu….. på så många plan.

Jag är ett universum av känslor och tankar som lever parallellt… min själ är en djuphavsgrav, och en oändlig blå himmel….. allt existerar samtidigt, min historia, min nutid och min längtan och tro…. Drar i varann, påverkar varandra…

I djupet av mitt inre gråter en liten pojke, och ryser av välbehag enkom vid tanken på att bli berörd, omhändertagen för ett litet ögonblick. I nuet sitter en bekymrad man och rynkar ihop sina fåror i pannan över en till synes hopplös ekonomisk situation som aldrig tycks upphöra…

Nyss promenerade jag Sollefteås vackra vinterlandskap i stormvindar, och med tandvärk, men kunde ändå inte upphöra förundras över dess skönhet, nyss åt jag underbart god köttfärssoppa, egenhändigt tillagad… soppa eftersom jag inte gärna tuggar nu…..

Jag är oxå en stark viril man, som inte kommer till min rätt och får utnyttja min fulla kapacitet, inte får sätta min kropp min arbete, med lön som resultat. En man full av kärlek och klokskap som inte fått tillfället att vårda och ta hand om en egen familj…
allt samverkar, och hindrar ….

så jag är glad och tacksam över vad jag har, men uppe vid ytan är nu sorg och längtan…

Det är ett sådant slöseri att jag inte har en kvinna vid min sida, när jag har så mycket jag vill ge…. och skulle inte vara så dumt om jag någon enstaka gång fick en dos omhändertagande och omtanke själv heller… och lite beröring, en kärleksfull blick…

… nån enstaka gång

….

Trasmattan ihopskrynklad, Jeansen i en hög på golvet. Några obetalda
räkningar som känns tröga att få iväg. En inte alltför stor diskhög att
ta itu med. En uräten makrillsburk….. lite så där ogjort och hafsigt,
som man faktiskt får ha det ibland.

Det har varit en underbar vinter, gnistrande vit snö som knarrar under fötterna, storslagna vintervyer för ögat att gotta sig i, och nästan inget slaskande alls.
Jag har haft mat för dagen, och inte varit speciellt sjuk, utöver en del småskavanker.
Det har varit en under bar vinter så långt…. men nu har jag börjat se
fram emot våren och sommaren. En stor bild på tussilago har jag lagt som
skrivbordsbild, för att påminna mig om det som kommer.

Nu har solen börjat värma ansiktet, och ljuset räcker snart ända tills
kvällningen, det finns hopp om livet och sommaren…. ja kanske till och
med kärleken.
Trots lätt tandvärk och indraget kaffedrickande, så känner jag mig lite
glad. Trots kalla högervindar och personliga ekonomiska motgångar
utifrån en redan mager ekonomi…. så är jag glad, och tacksam över att
jag lever…ännu en dag.

Jag minns min far…. ”det kommer flera” sa han, när jag misströstade
över kärleken. Kanske har han rätt, det kanske kommer flera … eller
inte, hur som helst så har jag smakat lite på kärlek och förälskelse,
även om den inte var klar röd och utan sprickor, även om den inte
varade…..

Med våren och sommaren kommer hoppet igen… och kärlek…
Unga par går hand i hand ovetandes om världens bekymmer och tårar och svek….
Och jag tackar Gud för detta…. utan ungdomens oskuld och naivitet,
skulle vi inte överleva …. vi människor… utan drömmen om sommaren
skulle vi inte uthärda den förvisso underbart vackra, men ack så mörka
vintern.

Vem vet….. rätt som det är, skuttar jag återigen omkring, dansande
lätt på ett logdansgolv i 20-gradig sommarkvällsvärme, och en trind
kvinna i mina armar.
Vem vet … kanske hon ler ömt mot mig som balsam för själen, och bränsle för nästa vinter….. vem vet, kanske hon stryker sin mjuka hand över min kind.

Djupa suckar, tunga ögonlock, tomt hjärta och trasig själ. När det är tungt så är det verkligen tunt…… nu har många bäckar små blivit ett stort vattendrag. Känner mig oduglig och ledsen. Jag har nu länge försökt hålla huvudet högt, men nu föll ansiktet ihop till att se ut somm en total ansiktsförlamning. Jag är trött nu, mentalt väldigt trött och vill bara bygga en igloo ute i vildmarken och isolera mig från omvärlden och från mental kyla……