TomasTvivlaren

…..Har ni tänkt på en sak kära medborgare ?

Alla människor är helt olika, och ändå helt lika.
Varje människa föds till denna jord,
och måste obönhörligen lämna den.
Alla människor växer upp, måste äta, har känslor.

Och alla människor är ofullkomliga,
alla har sina egna spöken tillgångar och förtjänster…..
Och ingen vet egentligen någonting alls om sin nästa.
……och ändå…. ändå står vi allt som oftast och dömer
ut människor, eller tror oss veta hur de skall bete sig,
hur de skall göra ….och att det är möjligt,
fast vi inte har en aning om det som var möjligt för oss,
är möjligt för dom
…..

Så fort vi klarat en nivå till, utifrån dom förutsättningar
som givits oss, så förutsätter vi att andra skall klara av
det…. vi KRÄVER att andra skall klara av det vi klarat av,
trots att vi inte har en aning om deras förutsättningar.

Och INGEN står där vid hennes/hans sida, när denne åtar
sig de krav som ställs på henne/honom….. när han faller ner,
eller riskerar undergång….Var är då alla som sagt att han/hon
borde göra si eller så ?…. vart är dom då ?Så kära medborgare.
Innan vi ger någon ”råd”, innan vi tror oss veta vad som är
bäst för denne, innan vi kräver att de skall klara av
det vi klarat av…..

Bör vi då inte först fråga oss själva, om vi klarar av allt som den
personen kan ? Innan vi håller oss för bättre än våra
medmänniskor, och lägger skuld och skam på dem över vad
de inte kan och klarar av, bör vi då inte fråga oss om vi är
perfekta själva, bör vi då inte fråga oss om vi kanske har
andra förutsättningar än dem ?Och om vi ”pushar”
en människa att göra något, som vi inte vet om denne
klarar av borde vi då inte känna ett ansvar för det.

Ty det som är ett litet hopp för dig, kan vara det stup som
dödar den du ”pushar”…’Bör vi då inte tänka oss för ….
innan vi puttar någon, utan att förstå konsekvensen av vår
handling, utan att finnas där om våra ”råd” går på tok ?….
har vi inte ett ansvar då ?…. om vi indirekt kräver att andra
skall klara av det vi klara av ?
Är vi beredda att ta på oss
ansvaret för en annan människas liv ?
Vart är alla dom som tycker si och så när
stupet närmar sig ? Vart är alla dom som sade att du
skulle våga och chansa, när du fallit handlöst ner i stenhård
mark ?För min del så vill jag inte kräva av någon att klara
det jag klarar, hålla den vikt jag klarar,
kunna de saker jag kan……..och lika för mig.

Man kan inte pusha en med brutna vingar ut över ett stup,
och vända ryggen när de faller… men man kan gå bredvid o
och hitta andra vägar tillsammans.sköt om er medborgare,
och edra vänner.

Hej Far…

Jag börjar tröttna på detta jordelivet.
Orken tryter… viljan falnar…. Och Egoism och cynism härskar.
Människan är förunderligt stark, och det finns exempel på människor som klarat sig igenom omänskliga förhållanden, och kommit ut på andra sidan. Men det finns även många av de som gått under far….. ni har väl fullt av dem där i himlen.
Säg åt han chefen att ta väl hand om dom…. för här nere är det snart ingen som bryr sig om dom längre…

Människan är förunderligt stark, men varje människa har en gräns för vad han tål…
Människan är förunderligt stark….. och allt oftare förunderligt grym och hänsynslös….
Jag vet att du var Socialdemokrat far, medan du var här nere på jorden, men du skulle inte känna igen ditt parti, halva partiet har klivit åt höger och sliter itu partiet, ivrigt understödda av Alliansen och deras blåas media. Tom Aftonbladet far har blivit höger…

Cheferna får jättebonusar när företagen går dåligt, Politikerna höjer sina löner och sänker sina skatter under brinnande finanskris… och pratar sig varma om ”ansvar, i samma andetag…
Samtidigt ändras regler och bakbinder sociala myndigheter både regelmässigt och utrymmesmässigt, och folk dör och lider som resultat….

Far …. jag börjar tröttna på detta…. Far orken börjar tryta…. och när viljan brutits ned finns inget kvar

…
Jag skulle ge allt jag har, jag skulle gå över glöd, försvara din heder, ställa mig mellan dig och den som försöker skada dig.
Min kropp och min själ skulle jag använda som sköld för dig….

…om du valde att dela min tid.

Jag skulle dyrka marken du gick på, om du blott såg mig för den jag är.
Om du såg på mig med den vördnad och kärleksfulla blick jag så länge längtat efter.
Om du stod upp för mig, skulle jag älska dig livet ut….
Om du ser igenom luffaren, trashanken och …. så skulle du vinna en prins….

…om du valde att dela ditt liv med mig

Jag är här …. jag väntar… tills du hittat hit. tills du ser mitt hjärta.
Ty det är av guld… detta lovar jag dig.

…..

Dimman, den flera månader långa dimman har lättat…. och fram ur dimman trädde mörkret…. mina ögon ser efter ljusstrålar i mörkret, min själ letar efter värme i högerkylan, och min kropp kurar ihop under filten, huttrandes.
Vi är så ensamma när allt kommer omkring… ensamma i mörkret i varsina lägenheter och hus….. Mörkret tynger ned våra axlar, medan vi går i kallt novemberregn…..

Jag åt en god fisksoppa idag, det gjorde gott både för kropp och själ.
Men jag är också trött, och ledsen…. väntar ofrivilligt….
Längtan efter det omöjliga är både min livsgnista, och en tung sten…..

Fyraåringen i mig, vill gå härifrån, bort från allt och alla… och aldrig mer komma tillbaka….. och han vill att någon ska gå efter honom, och stoppa honom…
Fyrtiofemåringen vet om hur fyraåringen hade det, och får trösta honom, de gånger han misströstar i förtvivlan och ger efter för uppgivenheten….
Det finns inget annat sätt.

Min kusin Jenny träffade en kille för ett par år sedan, och jag skojade och sa att jag måste godkänna honom innan han får min tillåtelse att vara med Jenny… ty jag älskar mina kusiner så…
Hon frågade mig vad kriteriet för detta godkännande skulle vara… och jag svarade

”Allt han behöver göra, är att dyrka marken hon går på… det är allt”

…. Det längtar jag oxå efter…

….
”Du är bra på att skriva lappar på vad du skall göra, men inte lika bra på att få det gjort”

Min mors ord, när jag var pojke. Det är klart att det fanns en viss sanning i det då, …. och om man vill finna det, även nu. Men det beror helt och hållet på hur man väljer att se på det. När det gäller alla människor, men i synnerhet barn, tror jag att det kan löna sig att berätta det positiva med vad en annan människa kan, utan att genast ta ifrån det positiva med ett ”men”

Ännu ett exempel från tidiga år ”Bra gjort Tomas, det trodde jag inte om dig”

Idag skriver jag inte så mycket ”göra-listor” …. men det finns ändå kvar ett drag av samma personlighet i vissa situationer. Jag är fortfarande bra på ord.
Detta är min poäng med det hela, att det hade kunnat bli en renodlad positiv, och livsbejakande upplevelse, som stärkte både mitt självförtroende och min självkänsla. Istället blev det ett negativt minne, och präglar mig som människa, i min process att utvecklas från pojke till man.

Hade det varit någon enstaka gång, och vägts upp av andra kärleksfulla och positiva omdömen, så hade det inte behövts påverka i sådan traumatiserande riktning……

Nu !

Idag gör jag som alla andra, kämpar med mig själv i en understundom inte alltför förlåtande värld. Fast vi har alla helt olika förutsättningar, och helt olika verktygslådor att använda oss av i den kampen.
Idag blir man inte förlåten av omvärlden, om man inte har samma kapacitet att producera, leverera vad världen kräver av dig. Även om du gjort underverk i att ta dig dit du redan kommit, UTAN speciellt mycket hjälp från varken föräldrar eller samhälle….. så räknas det inte.
De kvalitéer du har räknas inte, om du inte är produktiv, och det är inte jag ur en marknadsliberal synvinkel.

I en annan tid, en annan miljö hade mina egenskaper kanske kommit bättre till hands … och de inom ett marknadssamhälle så produktiva aktörerna, inte alls så lyckade…

Kompenserar

De uppmuntrande ord jag aldrig hörde, är förvisso en sorg, och inte att förringa, men framförallt är den en tomhet i människobygget Tomas.
För detta har jag kommit på mig själv ”kompensera min tomhet” på det området, genom att strö ärligt menade komplimanger omkring mig varje tillfälle jag får, och har utrymme för utan att tillintetgöra mig själv i processen.
Men jag säger bara de ord jag menar…. väljer att se de positiva egenskaperna hos folk, och lägga tonvikt på dem….

”typ vad duktig du är med ord” … eller nåt

Men jag gör det också för att det är otroligt berikande att få ge och bidra för en annan människa.

Jag är inte bitter !

Nej jag är inte bitter över detta, men ibland finns där sorg. Och nej jag ältar det inte, men gömmer det inte heller.
Jag klargör blott det faktum att beröm, närhet och kärleksfulla ord har en avgörande betydelse för vilken ”verktygslåda” vi alla får med oss ut i livet, när vi ska hantera den oförlåtande omvärlden….

Jag är !

Jag ?…. jag är kanske inte så produktiv, och det är möjligt att vissa inte kan förlåta mig detta

… men jag är bra på ord, jag är en konstnärssjäl, och jag är en generös människa,
…. kanske inte så illa ändå, givet den verktygslåda jag fick med mig ut i livet.

Jag tror på kärleksfullhet, på beröring, på att hjälpa varandra… och på att ta vara på vad vi KAN, istället för att fokusera på vad vi inte kan

Tack för ordet !

Prolog….. Jante

Ännu är Svenskarne i allmänhet inte helt mogna att bryta mot jantelagen,
ty straffet är ännu mycket svårare än många kan bära….
Straffet för att förhäva dig själv, så hårt att du själv tycker du är
bra på något i Sverige kan vara att bli utfryst, och trampad på, nedtagen på jorden igen.

Ty ingenting retar en Svensk så mycket som när tycker man är bra på något, och än värre om du uttrycker detta i ord.
Det blir faktiskt inte alls lika starka reaktioner om du gnäller på och
baktalar någon annan, det är ganska socialt accepterat, och beläggs
endast med straff om den du pratar illa om råkar vara en god vän till
dem…. men knappt då heller.
Vill du vara helt säker på att hamna rätt i en diskussion med en svensk,
så gnäll på vädret. Här i Sverige är det inte bara tillåtet att gnälla
på vädret, utan tom uppskatta och förväntas av dig…..

Kanske är det för att det inte är heeeelt OK att tala illa om andra,
eftersom det bryter mot en annan svensk lag. Du måste förhålla dig
neutral, och framförallt inte visa några som helst känslor, och hemskast
av allt är sorg och ilska.
Sånt accepterar vi svenskar helt enkelt inte.
Givetvis ska du fråga hur din granne mår…. men säger hon att hon mår
dåligt har hon brutit mot ännu en oskriven svensk lag….. du förväntas
givetvis svara: ”det är bara bra”…. eller på ett lite mer svenskt vis: ”man ska väl inte klaga”

Så vill du få en svensk ur balans börja gråt på öppen plats, eller säg
att du är bra på något och lys av självförtroende när du säger det
Ja… då har jag på svensk manér bäddat, med en lång prolog, som skyddsnät för att sedan i skrift vara mer förmäten än annars tillåtet.

Jag var så glad….

Fredag kväll, det var dans och jag var så glad….. för kvinnornas skull.
Jag har ju senaste veckan haft en släng av en av de farligaste och mest svårartade sjukdomar som existerar….. ”Manlig förkylning”
Och min oro har ej varit att jag själv av egoistiska skäl skulle missa dansen till följd av denna ”svårartade sjukdom” som får barnafödsel att likna ett skrubbsår på knät. Nej givetvis var min omtanke för alla kvinnor, och hur besvikna de skulle blivit om jag inte kunde komma på dansen…. så många krossade danshjärtan….

Hundliv och stolssitsar

Men mer om det senare… nu måste jag bara berätta om mitt stadsbesök idag. I vanlig ordning satte jag mig på Lilla Cafét, du jag är god vän med ägaren, det finns mycket gott där, OCH det är bästa utsiktsplatsen. Man kan se folk komma och gå, av alla modeller. Och endast fantasin sätter stopp för hur ens inre fördomar blommar ut i fascination över våra olikheter och likheter. Gångstilar, klädstilar, gestikulationer, ansiktsuttryck etc etc…. och ungar är härligast, ty de är helt ogenerade och obetänksamma över sitt beteende, och kan mycket väl brista ut i dans och sång mitt på gågatan, eller lägga sig och sparka och skrika på samma ställe….. i båda fallen är det underhållning genom ”skyltfönstret” på lilla cafét.

Idag beskådade jag en rätt ovanlig situation för att vara i Sverige (under lagen om att man inte får göra något som sticker ut, eller är onormalt)
En tjusig tjej stegade in på cafét efter att ha bundit fast sin hund vid anslagstavlan utanför. hunden var en bulldogsliknande sort, med nästan ingen päls, och två stora sorgsna hundögon, och ett hundtäcke på ryggen.
Hunden stod på två och tre tassar om vartannat.

Genast började hunden huttra och skaka, då det var lite kallt på marken, och täcket inte var tillräckligt varmt. Sedan gick en kvinna förbi och böjde sig ner och klappade hunden, och gick vidare. För det första är det inte så smart att klappa främmande hundar som är bundna….. dom kan få för sig att tugga på en…..
Men framför allt inte med händerna uppifrån som denna kvinna gjorde.
Hur som helst så försvann hon lika fort som hon kommit, för att bara några minuter senare dyka upp igen till hunden, med en stoldyna i tyg, och lade på marken så hunden hade nåt att värma sig på.
Troligtvis hade kvinnan varit iväg och köpt stolsdynan, alt lånat den på nära håll.

Ytterst tveksamt satte hunden tillslut sina framtassar på dynan, som om han inte visste om det var OK för honom att göra så, men när kylan bet lite hårdare flyttade han upp helt på dynan. Vid det här laget hade den tjusiga Matten sett genom fönstret vad som försiggick, …. och jag skulle gärna betalat en 10:a för att få veta vad hon tänkte då….

Drifters

Nåja tillbaka till Guds gåva till dansen, undertecknad

Då jag lyckats besegra den ”manliga förkylningen”, hasade jag hela den långa vägen upp till Hullsta Gård (från Djupövägen)…. för att tillfredsställa damor och tantor. Drifters är ett mellanting mellan mogen och modernt dansband, men med äkta professionell spelglädje…… och extremt högklackade scenskor på sångerskan, som misstänkliggör att fotspecialisten tar 5 % direkt av deras gage.

Det finns få saker som gör mig så lycklig som styrdans, möjligtvis nybakat matbröd och en god soppa då…. men annars .. mjää
Från start till mål dansar denne Gösta Grinchen Gigolo så hårt och intensivt för att hinna med alla som önskar dansa ….. så hårt att dansskorna måste ligga i karantän nån timma efter dansen, så att inte brandvarnaren sätter igång av grönoset (tåbiran) som strömmar ur mina skor.

Vad har du i fickan Gösta ?

En dam blev så begeistrad att ett finger först tangerade lite på kanten till min främre byxficka, där kronjuvelerna har sin residens, för att sedan åka ner lite grann till, men precis innan hele hanna åkte ner i ficka min, så tog låten slut, och jag kom loss ur greppet.
Med plikten i tanke (måste ju tillfredsställa fler tanter under kvällen)… så avbröt jag denna skräckupplevelse genom en hastig rörelse där jag vände mig om och applåderade bandet.

Trött Travolta

Bandet ja…. som var så vänlig att de spelade en önskelåt för mig, ”Morning train” med Sheena Easton.

Sista halvtimmen var jag så slut att jag såg i kors, och bena började hasa mer än studsa fram som var fallet när jag kom.
Men innan kvällen var slut tänkte jag att jag faktisk SKULLE göra en god gärning. Det var en lite yngre tjej som inte dansade på hela kvällen, som satt och såg olycklig ut. Och hon satt bland de andra uppbjudningsbara panelhönorna, så jag tyckte lite synd om henne, om hon inte våga bju upp.
Men jag skall nog inte ägna mig åt välgörenhet på dansgolvet visade det sig, ty den lilla Mini-Goth-kvinnan, visade sig ytterst motvillig befinna sig på danslokal, och gick ifrån mig efter en dans.

Nå … när man är Gösta Gigolo, så kan man ju givetvis inte ta åt sig av detta, eftersom man är så fantastisk dansare ;)…. men tänk om hon förstått vilken guldklimp hon höll i.

Mer guldklimpar och sura fötter

Guldklimpar… jo jag höll i många guldklimpar under kvällen oxå, mjuka, goa, mulliga, trådsmala, dansanta kvinnor….. som följde med som Ginger Rogers.
Med aristokratisk hållning, och isprinsessor som inte gav en min, bonnigt bredbenta, med Högklackeskorna, kvinnor utan skam, och några med….
… men nästan alla små dansanta gobitar.

Och jag försökte smita en låt tidigare, men när jag hade hämtat ytterkläderna och höll dom i armvecket, så kom Marie ut och hämta mä i tamburn… för en sista dans…… ja sedan, ledbruten och nöjd, haltade jag ensam hem , för att sätta mina illaluktande dans-skor i karantän

……..
Jag sitter och gör upp en lista på Spotify över Julsånger, och hamnar i en mysig julstämning…… Kan ni förstå ??…. Sollefteås egen Grinchen…. får julstämning ?
Men jag har alltid älskat Julen ända sen jag var liten….. ”ejenkligen”.
Då på helt andra grunder än nu…..

Då var det enkom Jul och födelsedag jag såg fram emot, för att få presenter, och för att fira Jul hos trygga Moster, eller Morfar, med god mat, Jullovsmorgon och massor av vit härlig snö.

Nu är det just kommersialismen, hetsen och cynismen kring julen som fått mig att bojkotta det nyliberala julfirandet, som endast bryr sig om profit. Varje år är det rekord i julhandeln,,…. och folk handlar så de blir utan pengar, trots att vi är ett så rikt land…..
Sedan har jag inte råd att köpa massa grejer, som jag inte ens är säker på om mottagaren kommer gilla. Och jag fullkomligt avskyr tanken på att sitta vid julklappsutdelningen och ta emot en äggklocka som någon känt sig tvungen att köpa bara för utbytets skull, samtidigt som andra ger bort klappar för tusentals kronor,….

Då är jag tom hellre ensam på självaste julafton, än utsätter mig för det.

Men det får man inte vara. ”Men inte ska du va ensam på Julen, det går vi inte med på”

Men …. övriga 364 dagar har folk inga problem med att folk är ensamma….
Känns lite grann som i vissa fall, folk försöker stilla sitt samvete…. lite grann som välgörenhet fungerar, där man köper sig fri från socialt ansvar, med ett översittarperspektiv.

Vad har hänt då nu när Julstämningen börjar komma tillbaka ?
Jo Jag har inga krav, ställer inga krav , behöver inget krimskrams i ett barrande träd, behöver inga dyra presenter, behöver ingen låtsasgemenskap.

Ger…. det gör jag året om, utifrån mina knappa resurser, så det är för mig inte specifikt för Julen…..

Nu…. tänder jag ljus och lyssnar på Julmusik. Dricker en Julmust, och om jag är med moster, så lägger vi pussel…..
Mer behövs inte….. bonus kan vara nån lite mysig julfilm….. typ ”Karl-Bertil Jonssons Julafton

…
Det omöjliga ….. det mest underbara, det självklara.
Ljuset i fjärran, som drar mig framåt, framtiden.
Svävar ovanför livet, bortom min kärna, på flykt, ständigt på flykt.

Längtan, trängtan…. vilja att leva, rädd att leva, liva gör ont, det blöder.
Han med lien tar mig till slut, men inte än, ännu andas jag.
För mycket ogjort, ….. för få hjärtslag slagna, ta mig inte än !

Låt anden tala innan sista resan.
Gör luffaren till kung, förena hans hjärta till ett annat.
Låt honom förlora sig i henne , för att finna sig själv.

Då …. kanske kan de omöjliga ske, det mest underbara, självklara.
….. att föra livet vidare

Låt luffaren bli kung.

……
Nu går det trögt….
Jag har i princip pressat fram all optimism och positivitet jag kan,
och nu har den tagit slut….

Tredje grötmånaden i rad nu, …. börjar tröttna på det.
Vet ni… det är egentligen relativt vad fattigdom är.
Ur ett globalt perspektiv vore det en svårartad synd att kalla mig för fattig…..
Jag är rik, för jag har mat på bordet, och tak över huvudet.

Det är inte brist pengar som är värst….. Det enda som saknas när jag har dåligt med pengar, är olika sätt att ”köpa sig lycklig”… och dämpa saknaden med prylar och upplevelser, konsumtion.
Det värsta är avsaknaden av tillhörighet, ett socialt utanförskap, det värsta är grundkänslan av att inte duga till. Det värsta är att känna att ingen tycks kunna älska mig för den jag är….. utan bara för den jag skulle kunna vara.
Om jag då skulle bli den personen, då är det ju inte mig den älskar…. för jag är ju den jag är redan nu….

Ett barn…. en fru…..
Jag är en dåre som drömmer om det…. men jag kan inte leva utan drömmen.
Och jag står inte ut med att drömma den utan att få känna på den.
Jag lurar mig själv varje dag, varje timme, för att stå ut… och jag vet om det, och jag kommer fortsätta lura mig själv….

En varm blick, en beröring….
Jag fortsätter drömma, men slår undan tanken, eftersom den påminner mig om hur ensam jag känner mig djupt, djupt in i hjärtat.
En liten grabb som ser upp till mig, som tyr sig till mig, ner mig om hjälp, och som får min ovillkorliga kärlek….. nej… sluta dröm, sluta dröm…. … men det går inte.

Nej jag är inte fattig på pengar, trots att jag tillhör de som har minst i Sverige…
Jag är fattig för att jag inte har någon uppgift, för att ingen behöver mig.
Jag är en av alla dom som bedövar saknaden……

Jag är fattig för att jag inte är älskad.
Jag är fattig för att min kärlek är inlåst

Jag har varit på höstmöte för Bangolfklubben, och agerat ordförande, i tron om att man är jävligt viktig, och i samma veva fått utöva sitt maktmissbruk som ordförande, och tvingat alla att gå hem för att själv få ta hand om disken….

När jag sedan kom hem trodde jag att jag gått fel med flera kilometer, eftersom när jag ställde mig vid fönstret mot älven, så fanns där inga spår av dimma i mörkret……
Det har nämligen varit dimmigt i en månadstid nu mer eller mindre.