…
När jag nu läser Margareta Strömstedts Astrid Lindgren – en levnadsteckning, dyker så klart, andra tankar och känslor upp i mig, än de vuxna intellektuella kloka tankar av tvivel som stimuleras i den bok jag läser parallellt, nämligen David A Hughes Covid-19 psychological operations, and the War for technocracy”. Och det blir tankar och känslor kring det övergivna, barnet jag för alltid bär med mig inom mig. Och längtan efter den familj jag ville ha som vuxen, och lika väl den omöjliga längtan efter en familj som jag aldrig fick i min barndom.
Den vuxne Tomas, tillsammans med en unga Tomas, skrynklar till lite grann till sinnes, när Margareta Strömstedt, genom Astrid Lindgrens gärningar ser till att slå ett slag för de familjesplittrande könsrollerna som den begynnande feministiska rörelsen var skuld till på sjuttiotalet då boken om Astrid skrevs. Sedan dess har vansinnet eskalerat och kanske förhoppningsvis haft sin kulmen? Men fan vet hörni?
Var ska jag fortsätta i detta då? Den biten med det lilla sårade övergivna barnet i mig, som aldrig får lämna mig helt, eftersom då gjorde jag våld på vem jag är. Det barnet måste få ta plats, men aldrig ta över allt jag gör, känner och tänker. Precis som den vuxne kloka analyserande, inte heller har monopol på vem Tomas är. Så saknaden finns hela tiden där inom mig, och jag tycker väl att jag har i någon mån, inte bara accepterat det, utan till och med slutit fred med det, och gjort den till en melankolisk vän, som behövs för att förankra den glättige, skämtsamme, ytlige, hjälpsamme, Tomas, som finns där, kanske för att skydda det annars så oskyddade barnet inom mig. En skyddsmur. Men bakom muren måste något/någon tillåtas finnas och leva?
Det är när den oskyddade, oälskade, bortglömda, lille pojken Tomas, som kanske har mer likheter med Bo Wilhelm Olsson i Mio min Mio, än med Emil i Lönneberga, som jag hellre läste och ser på…. Det är när jag låter de känslorna och tankarna få komma fram, som jag känner mig mer levande trots att det är genom tårar då många gånger. Och många av dessa gånger kliver jag ut i vuxenlivet igen, med känslan som liknar stunden precis efter ett åskregn efter en lång tid av kvävande värme. Då jag kan andas frisk luft igen, och får ny kraft, nytt syre och klara tankar. Befriad från oro. Åtminstone en stund.
Jag har så klart aldrig identifierat mig med Pippi Långstrump. Av den kanske uppenbara anledningen att det är en flicka. Men även på grund av den upproriska delen hos henne. Och framför allt på grund av den uppenbart feministiska sidan i berättelsen. Det vänder sig och vrider sig i magen och i själen på mig med allt feministiskt, eftersom det aldrig någonsin handlat om jämställdhet. Och dessutom är ett utopiskt, omöjligt mål som baseras på individens strävan efter egen makt på andras bekostnad, via statens och lagarnas ingripande. Det har ingenting alls att göra med rättvisa och jämställdhet. Jag har så klart kommit till insikt om att den feministiska rörelsen uppmuntrades och kanske initierades utav den psykopatiska globala nya världsordningens önskan och mål att splittra familjen och göra män till svaga ofarliga individer som inte kan hota deras makt över mänskligheten. Inte hela deras avskyvärda mål med agenda 2030 med totalt slaveri av människan. De är verkligen satanister i sin utformning och sitt agerande, WEF, NATO, EU, FN Bilderbergsgruppen etc
Att balansera upp den lilla vettskrämda pojken inom mig, med den klokskap och det eviga tvivlande och ifrågasättandet av världsmakt ordningen , är en grannlaga uppgift. Och en sorts balansakt som är föga homogen. Eller ska vi säga föga harmoniskt komponerade. Utan mer åt hållet av två skilda världar, som måste sammanfogas till ett liv, till en person, i en för övrigt till stora delar GALEN värld med programmerade hubotar / människor. Det är inte helt lätt men det är vad jag måste göra. Men den inre ” konflikten ” mellan två så skilda verkligheter, som den lilla Tomas och den kloka tvivlaren, skapar ju svårigheter i relationslivet och det sexuella. Speciellt som den andra partner i ett förhållande, det vill säga kvinnan, då nästan uteslutande har uppfostrats till att revoltera mot män och manlighet. Samt fokusera på sina rättigheter, främst, så det blir inte lättare.
Tänkte på det som nu attraherar mig mer än någonsin, omtänksamhet. Instinktiv omtänksamhet utan att behöva tänka. Att bara göra det reflexmässigt. En ren omtanke utan tanke på motkrav. Små små gester av vänlighet. Som hon i kassakön, som flyttade fram sina varor på varubandet och de små avskiljarna när kassabandet stod still, så att jag kunde ställa upp mina varor. Såna gester, eller som att kvinnor håller upp dörren för mig, vilket jag upplever är oerhört sällsynt nu för tiden, men det visar på en mänsklighet en naturlig omtanke att se människor omkring eller bara ett vänligt leende. De allra flesta obekanta kvinnor jag möter, har ett stålansikte och tittar rätt fram. Framför allt dom sminkade, och utsmyckade. Troligtvis är det mitt fel eftersom jag föddes med snopp och därför tillhör det förtryckande patriarkatet, men fan vet hörrni?
Nu blev det ett avbrott i mitt fika, och jag gick med M till second hand. Och där var JAG en sådan där person som jag gillar när andra är mot mig. Och för mig är det instinktivt. Jag tänker inte, funderar inte utan erbjuder. Utan att tänka. Jag erbjöd att bära ut ett bord från second hand till en kvinna och sedan tack och hej. – Why? Undrar många? Därför att det känns bra.
Jag tänker lite mer på det där i förhållande till kärlek och förhållanden. De få gånger kvinnor tycks ha fattat tycke för mig, så är det i synnerhet utifrån uppriktiga komplimanger, eller min naturliga vilja att hjälpa människor. Likt I.C som i begynnelsen av vårat förhållande när hon fick frågan vad jag sysslade med, sa att jag var någon sorts verkställande ängel. Men bara efter ett tag slutade det med att hon tyckte att om jag mådde dåligt var tufft för mig bara hon fick gå ut och ha roligt och dansa. Det finns många såna exempel i mitt misslyckade kärleksliv. Där jag i slutändan upplevt att jag gett allt jag har, och fått lite och ingenting tillbaka
Och om det inte vore nog svårt så, att leva i tvåsamhet i någon form, kan man nu dessutom tyvärr lägga till hindret att de flesta människor, därmed också de flesta kvinnor, är medvetet totalt ovetande om vad som sker med indragning av vår frihet och hur vi förgiftas av makten och dödas utan att förstå att det sker. Och att leva i sådana tystnad angående detta med stängda öron, stängda ögon, stängd mun är en omöjlighet för en människa som fortfarande vill leva. En människa som mig.
”Nåja, vad är väl en kväll på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles, alldeles underbar”
Eller som Astrid Lindgren sa om att ha blivit änka och har två utflugna barn:
”Just det, sätt igång och vara stark! För nu är i alla fall stunden, kom då en liten gris blev ensam kvar, nämligen jag, av en familj på fyra”
Med en skillnad: för mig att jag aldrig upplevt en familjen på fyra, eller för den delen känner mig som en liten gris. Men kanske en liten pojke i en gammal gubbkropp, som har fullkomligt orimliga förhoppningar på livet och kärleken?
Fan vet?
Nu när jag har läst färdigt en levnadsteckning av Astrid Lindgren skriven av Margareta, Strömstedt, sittandes i bibliotekets tysta avdelning, återkommer jag ändå till mötet med bibliotekarien J under den påhittade och skapade pandemin. När jag dividerade vänligt med vederbörande och ifrågasatte införandet av biblioteksböcker utifrån politiskt hållning.
Jag tänker hur oändligt mycket böcker det finns bara på det här lilla biblioteket som ändå är litet jämfört med större städer. Och hur det då kan komma sig att man sorterar bort vaccinkritiska böcker, eller egentligen all vetenskap som ifrågasätter den så kallade vedertagna vetenskapen?
Tanken är ju egentligen svindlande – men fan vet hörrni?