måndag 24 augusti 2026
Livet är skört, och dyrbart. Varje vaken stund är en gåva i detta förunderliga som vi kallar för livet. På ett ögonblick kan det vara över. Och trots religioners löften om ett liv efter detta eller ett evigt liv om man lyder blint dess lagar och tro övertygade om just den guden och deras ställföreträdare inom kyrkorna, trots detta så finns inga garantier för detta med evigt liv. Och skulle det vara så? Tar det i så fall aldrig slut? Blir det i så fall en evig spiral av nya liv? Och är det i så fall något bra? Jag vet inte, det luktar i alla fall på långa vägar som att hitta ett sätt att förhålla sig till döden, snarare än att acceptera den. Och risken då är att man inte lever tillräckligt mycket här och nu?
Livet är dyrbart, livet är underbart, livet är ibland fruktansvärt, så fruktansvärt för vissa att de väljer att avsluta det själva. Och vissa blir mördade och mördarna kallar det för självmord. Och folket tror. Men livet är härligt emellanåt. Speciellt duktiga på att uppskatta de små stunderna av lycka, samt de undangömda anspråkslösa smultronställena är de som varit nere och vänt i skärselden ett par gånger. Jag tror att jag är en sådan. Men livet är inte värt något om du inte står upp för någonting, om du inte står upp för någon, om du inte ÄR någon. Står upp för vad som är sant och riktigt, och vad som är mänskligt. Hur kan livet vara så underbart i en så fundamentalt sjuk värld med så många uppfuckade, radiostyrda hubotar, styrda av satanistiska, makthavare, makttjuvar, maktgalna? Jo, för de har inget med livet att göra, de representerar ondska. Och vi måste skina inifrån, med mod att tala om vad vi ser och vad vi vet, stå upp rakryggad mot tyrannin
Tisdag morgon 25 augusti klockan 05:43
Vet inte om man ska kalla det för nattvak eller morgonvak? Men känns inte som om jag har sovit färdigt. Har redan vakat kanske 1 timme. Men somnade väl innan klockan 12 i natt
Livet rullar på, och allt är som det alltid varit, och ingenting är som förut. Människor försvinner eller dör, men nya människor dyker upp. Men allt oftare människor som inte längre är fullt ut människor i betydelsen av att vara en mänsklig biologisk fri tänkare, med mänskliga kännetecken, så som kärlek, egna tankar, tvåsamhet, familjeliv, o-programmerade, självständiga individer i en liten social flock.
Och borta nu sedan länge är, mormor och morfar, farmor och farfar, mor och far, moster Maggan och Rolf etc, etc. Och ”.Snart” är jag också borta. Vart jag tar vägen vet jag inget om? Om jag blir till ingenting när kroppen dör eller? Alla gamla sanningar har tagit slut. Ingenting är längre som förut. Och ändå är allt som det alltid varit. Vänner kommer och vänner går, mestadels går och försvinner ur ens liv. Och det är en del av den ondskefulla planen från maktens korridorer, att alla ska bli ensamma, svaga och sjuka. Då kan man inte revoltera mot makten. Göran, borta ur mitt liv, Eva-Maj, Eva-Linda, Martin, Annelie, Jonas B, Janne P, Ingrid Ring, Mona, Jenny, Jenny Espling Sara, Karin, Carola, Kuurne, alla borta. Människor kommer och går, mest går de och försvinner ut i periferin. Bortom mitt blickfång bortanför mitt liv, bortanför mitt hjärta och bortom mitt sinne. Alla försvinner de
Millan, borta och alla de kvinnor jag doppat i grytan är borta. Och människor som varken varit vänner eller bekanta, men varit en del av den omgivning jag levt, har flyttat eller dött. Allt är som det alltid har varit och ingenting är som förr. Affärerna i staden stänger en efter en. Det är också en del av den ondskefulla planen från maktens, häxor och warlords, och inhumana entreprenörer. Dessa borde dö i större utsträckning än det gör och tidigare än de gör. Makthavarna de ondskefulla. Men det gör de inte, inte tillräckligt hårt eller ofta.
Ingenting är längre som förut och allt är som det alltid har varit, Livet är skört, och dyrbart. Varje vaken stund är en gåva i detta förunderliga som vi kallar för livet.