…
”Det viktiga i livet är inte att aldrig falla, utan att istället resa sig upp varje gång man faller”
Ebba Andersson, reste sig efter två fall i samma lopp, i moddig, snö i en OS stafett. Hon sprang till och med med ena benet och skidade med det andra benet då ena bindningen på skidan gick sönder vid ett fall. Jag tycker det är storslaget vad hon gjorde för sina lagkamrater. Och för en gångs skull gjorde kung Carl XVI Gustav lite nytta för skattepengarna som annars går till lyx och representation.
Han säger:
– Jag förstår att ni känner er besvikna över att ha missat guldet. Jag är också ganska besviken, det ska jag villigt erkänna. Men ni gav järnet allihopa. Och Ebba…. Vilken fantastisk vurpa!
Ebba tog sig för ansiktet, samtidigt som alla i laget sa i kör
-Tio poäng va?
Kungen igen:
– Jag har aldrig sett en längdåkare flyga i luften på det sättet. Det var fantastiskt.
Linn Svan:
– Och Ebba, vilken vurpa!
Det är viktigaste i livet är inte att aldrig falla?
Eller, det viktigaste är livet är inte att aldrig falla, utan att falla. Snyggt!?
Eller det viktigaste i livet är inte att aldrig falla, utan att kunna skratta åt det efteråt?
Samt så klart resa sig efter varje fall! – och springa med ena benet och skida med det andra för att ”komma ikapp! – så klart – eller hur Ebba ?
Det jag nu i skrift gör, är att bygga upp en poäng med ett metaforiskt uppmålade över min egen tillvaro i världen just nu, men även livet i övrigt. Det har faktiskt aldrig varit särskilt lätt att leva, inte under längre perioder i alla fall. Men jag har hittills rest mig varje gång. Om man tänker efter så har jag rest mig varje dag då jag oftast vaknat sängliggandes varje morgon. Men även om detta, jag vill komma till i slutändan, handlar om att aldrig ge upp, och i sin kärna, för min del inte handlar om fysiska fall, utan om själen, viljan, kampen att överleva och leva, så kommer några fler metaforer kring detta här snart Det finns många exempel.
Jag har till exempel länge skrävlat om hur duktig jag är på att gå på och is. Läsa av underlaget och sätta ner fötterna på rätt sätt. Och det är faktiskt sant. Jag har blivit duktig på det! Hur och varför? Svaret är enkelt, jag har gjort det ofta, och lärt mig utifrån erfarenheter. Men gör inte alla det? Vad det gäller att gå på snö och is? Nej faktiskt inte. Väldigt många tar sig fram i rullande komposit-lådor med ratt och fyra hjul, samt en hållare för kaffemugg, och stereo som är dyrare än själva bilen (kompositlådan)?
Och många stannar inne så fort det är för kallt, för varmt, för blött, för blåsigt, för slaskigt, för halt, och kanske till och med när det är för lagom? Så, färre och färre tränare faktiskt överhuvudtaget på att gå, inte bara vad gäller halka. Gång som är människans grundrörelse, egentligen och ursprungligen. Om den moderna människan nu överhuvudtaget går i någon större utsträckning, då tar Hon, den rullande kompositlådan, med ratt och fyra hjul, kaffe-mugghållare, till gymmet och går på ett gåband. Förmodligen för att man slipper den friska luften?
Det är också tydligt att de som faller, oftast är invandrare från sydliga länder där ingen snö faller, eller Stockholmare och äldre människor. Två av dessa kategorier är helt eller delvis utan vana. Dessa är invandrarna och stockholmarna. Stockholmarna som ibland får snö, men glömmer bort det från år till år. Och uppfinningar som dubbdäck på bilarna, snöröjning och dubbskor, har ännu inte nått dessa sydliga breddgrader, tycks det som. Varma kläder tycks också vara sällsynt. Och fullständigt uteslutet verkar det vara att härda sig av hårt väder genom att utsätta sig för det? Och kanske det mest paradoxala uttrycket, även om det i mångt och mycket är menat som en term för lättkränkta personer, torde vara ”snöflinga”, i vilket jag även tar mig friheten att inkludera till synonymer som bräcklig, spröd, klen, ängslig och harig.
Och där, i och med dessa synonymer kan vi återknyta till den tredje, vanligaste fall-gruppen, de äldre. Och orsaken till det, samt även Ebba Anderssons ”fantastiska vurpa” under OS-stafetten. Äldre faller kanske inte på halt underlag i första hand, för att de inte har erfarenhet och kunskap. Speciellt inte på mina breddgrader i Ådalen Sweden. Har ju faktiskt ett helt liv av erfarenhet?. Ja – men med åldern blir ett fall mer och mer ödesdigert utifrån till exempel svagare skelett, och lättare till benbrott. Som i sin tur kan vara början till slutet i den åldern. Om kroppen är tillräckligt ålderstigen och ned-nött. Så därav kan man lätt förstå en viss ängslan och harighet? Pålägg där till att reaktionsförmågan försämras med ålder. Dock blir ju både kroppen och reaktionsförmågan radikalt sämre för de äldre som inte kontinuerligt tränat, promenerat, sprungit, och ätit bra under livets gång, skulle jag gissa
Om man nu inte tagit vaccin förstås, mot ”covid”? för det tycks hjälpa mot det mesta, enligt ” vetenskapen ”, trots att vaccinerade är bevisat, oftare, sjuka, och om statistiken inte vore manipulerad, och det fria ordet inte censurerat, skulle nog det tydligt visa på att de vaccinerade är i för tidigt, död, eller direkt död efter vaccineringen. Men det hjälper säkert bättre mot benbrott, och fall, än träning och erfarenhet?
Vad gäller stockholmarna, så är deras modernistiska garderob, troligtvis bidragande till deras dåliga meriter i att gå på snö och is. Detta plus deras överfulla, drypande, självförtroende i tron att vara bäst på allt, även om de aldrig provat. Så som att gå på snö och is. Alltså kan övermod vara lika o-bra, som ängslan, och harighet. Nej, det gäller både fall på snö och halka, likaväl som det metaforiska i att falla i olika situationer i livet? Ängslan, gör att du till exempel försöker spjärna emot vid ett svagt utförs-lut, i halka, och då kommer ofelbart den ängslige att falla, bakåt, och riskera slå i bakhuvudet. Medan den övermodig inte respekterar och förstår underlaget, och därav också kommer att falla, på sitt eget övermod. Kanske inte så stor skada gjord när det gäller överdryga stockholmare?
Och Ebba då? Som egentligen borde vara mest tränad med att vara på snö och halka av allihopa? Varför föll hon? Nå, farten kan ha betydelse? Men enligt egen utsago så har Ebba opererat ett knä, vilket ska ha påverkat hennes självkänsla i utförsåkningen. Om detta kan jag inte yttra mig, eftersom jag troligtvis är sämst i hela Västernorrland på att åka utför med längdskidor. Jag har helt enkelt inte praktiserat detta, och detta har faktiskt delvis finansiella orsaker, eftersom jag gillar att åka skidor. Men det kan också vara en mental grej hos Ebba, att hon, trots alla träningstimmar, även då ängslats vid utförsåkning på längdskidorna, inte trampat på, precis som man bör vid gång på halka i utför lut släppa efter tills man kommer på plan underlag. Ebba plogade, när det var moddigt (ängsligt). Lägg där då till rädslan att förstöra för sina lagkamrater, så blev det den självuppfyllande profetian?
Hur som helst, vilken fantastisk vurpa hörni? Och som hon reste sig och inte gav upp! Och glöm inte att det blev silver. Det är bättre än mer än 20 lag som inte vurpade. Lika fantastiskt!
Fast, faktum är att hela detta blogginlägg har sitt ursprung i en eller flera ”vurpor” eller dalgångar i livet för mig just nu. Jag ligger på gränsen för vad jag orkar och klarar i synnerhet när det gäller något de allra flesta helt uppenbart inte tycks bry sig om. Nämligen sådana ”världsliga” saker som yttrandefrihet, att kunna yttra sig utan att bli åtalad och fängslad, eller socialt fängslad sitta i ”Facebook-fängelse” ett tag för att ta yppat saker som kan vara lite för Sanna. Saker så som människans hälsa och rätt att själv bestämma över vad man stoppar i sin kropp. Tydligen helt trivialt och oviktigt.? Med andra ord kampen MOT Transhumanism, teknokrati, censur, Globalism, feminism, regnbågsrörelsen, falska klimathot, lögner om orsaker till krig (beordrat massmord) kampen mot det globala massmordet på unga och äldre VIA ” mediciner och vacciner ” – Trivialt?
Det är hela tiden på gränsen till vad min själ och mitt huvud pallar med. När man inte bara blir utan draghjälp i den kampen, utan till och med motarbetad av gemene man. Vilket jag tycker är gement.
Nej, det är faktiskt på riktigt, på gränsen för vad en människa pallar med, för vad jag pallar med. Och ni, ni vill inte ta kampen för er egen frihet och hälsa ej heller för era barns och barnbarns framtid och hälsa? Och DET, mer än någonting annat på mig och min själ – varför håller man på?
Så, jag faller, och reser mig, faller igen, och reser mig igen, som barfotamannen sjöng i melodifestival-spektaklet för några år sedan. Jag faller, faller och reser mig igen om och om igen. Men jag är bra på att gå på halka för jag läser underlaget och anpassar stegen och sätter ner fötterna på rätt plats. Anpassar steglängden. Och i och med att jag går mycket och tränar och äter hyfsat bra har jag kanske ett hållbart skelett? Åtminstone ett tag till? Ett typ av ”fall” eller allt detta tycks mig övermäktigt. När nästan inga vill slåss för det mänskliga i människan.
Ett exempel är när jag har gått och lagt mig, och befinner mig i skymningslandet mellan vaket tillstånd och dröm, och under ögonlocken ser scrollande av YouTube-klipp, som jag scrollar efter matnyttiga diskussioner för friheten och människans överlevnad, men även slö-scrollning, efter musikklipp. Då är det tecken på att jag måste ”resa mig igen” när man fastnat för länge i det digitala, det är det finns massor av farliga ”isfläckar” att falla huvudstupa på. Men framför allt faran i att stänga av hjärnan och själen i den digitala fällan, och bli en hubot och zombie.
Just den här gången var droppen som fick bägaren att rinna över, att jag tuggade sönder en tand.
När förvisso, i vissa enstaka fall, välmenande människor vill ge ”råd”, så att jag inte ska bli så tyngd av världen, föreslår de att likt dom själva, ska strunta i omvärlden, som man ändå inte kan göra någonting åt? Tanken är då som jag förstått det, att jag ska sluta ta del av och försöka bekämpa ondskan. Precis som skedde i Hitlers, Nazityskland, i Stalins, Gulag-Ryssland, och som nu sker i Joe Bidens, Kamala Harris och Donald Trumps United states of Amerika. Och så klart i Ursula Van der Leyens EUs Tvångsanslutna stater i det fjärde riket. EU, en diktatur, inte att förväxla med ordet Europa som är en kontinent. Om alla dessa människor i miljoner fick komma till tals efter sin död? Skulle deras råd då också vara till mig att ge upp och låta ondskan segra?
Jag faller, och reser mig, men en människa är en människa. Även en stark människa finns det gränser för. Och vem skall slåss för era och era barns och barnbarns rättigheter när jag och alla vi foliehattar som slåss för frihet mänsklighet inte längre reser oss upp? Kommer ni då att ta er ut på ”halkan”? Och hur kommer det att gå?
Hur som helst, hur många fall jag än bidrar med, kommer inget av dem att nå upp till Ebba Anderssons fantastiska vurpa! Nä nu går jag väl och räddar världen igen, fast ingen vill att det ska ske, och därför inte blir av – fall väl och framförallt snyggt medborgare och motborgare!