Författare: tomastvivlaren

…
Ljuset räckte länge idag.
klockan 20, var det ännu ljust.
Jag lever idag oxå, men det är en dyster värld
vi vaknar upp till varje morgon. Visst kan man låtsas som
inget har hänt, och tänka positivt. Och visst tar media varje chans att
sätta mörka rubriker, om de kan. Det är tydligen deras jobb.

Jag hade drömmar när jag var yngre. Det var inte så storslagna drömmar
om du frågar Sven Svensson, eller Anna Andersson. de medelsvenska svenskarna,
med 35.000 i månadslön, hus, ett par spruckna familjer bakom sig, och för närvarande
otrogen med sitt senaste kap.

Jag hade drömmar om kärlek, drömmar om egen familj, om ett arbete
där jag trivdes. Nästan aldrig var drömmarna om rikedom. Det har hänt att jag
drömt om mindre tipsvinster förr i tiden. För att kunna köpa en motorcykel,
och kanske ett lite torp att odla på. Den största drömmen var ändå att hitta hem,
och att finna mig själv. Den andra hälften av den drömmen är väl så nära det går att
komma. Och visst har jag hittat hem, geografiskt. Men jag har inte hittat hem,
till en egen familj, där jag känner mig efterlängtad… och åtminstone lite förstådd,
accepterad, kanske till och med älskad. Jag har mer eller mindre gett
upp den drömmen, eller åtminstone gömt den långt, långt ner i nån källare,
och glömt var jag lagt nyckeln.

Men det är okej. Det finns värre öden. Jag vaknar inte bakfull på nån
parkbänk, och är osynlig för en fördömande omgivning. Jag har inte blivit
en som kliver över lik för pengar. Jag har inte sålt min själ,
jag vet vem jag är, och vad jag står för, även när det
innebär att vara jävligt ensam om det. Det är trots allt ett
ytterst ovanligt karaktärsdrag i vårt land, i vår tid . Att stå för sina åsikter,
och försöka leva som man lär. Det är värt någonting,
när jag går och lägger mig om kvällarna.

Det kommer alltid att finnas människor som tar vad de kan,
oavsett konsekvenser för andra…. alltid ! Och det kommer alltid finnas
utsatta människor, som lär sig medkänsla. En känsla som har en stark
förmåga att försvinna med yrkesmässig framgång och rikedom.
På så sätt anser jag mig lyckligt lottad.

Man får vara glad att man lever.
Nu börjar även de ”odödliga” inse det. De som haft karriärer, pengar
och makt… och inser att det inte skyddar mot allt.
Nu skriker sig många av dem hesa över hur viktiga de är,
och hur staten som de annars tycker är värdelös att ha, ska kasta
pengar just över dem. Jag bidar min tid, får se om jag klarar mig
hälsomässigt och ekonomiskt. Jag har vissa fördelar gentemot majoriteten iaf.
I fråga om anspråkslöshet och överlevnadskonst, på lite.

Men det finns givet gränser för mig oxå, som jag absolut
inte styr över. Men nu börjar de ”odödliga” känna sin egen dödlighet oxå,
och blir verbalt aggressiva och försöker göra stora vinster
till följd av viruset. Och hänsynslösheten syns på affärer,
där de som är stadd i kassan har möjlighet och tillräckligt
brist på samvete för att länsa hyllorna. Och än en gång
kallas vanlig empati och solidaritet för kommunism och
totalitärt, när verkligheten är precis tvärtom.
Ett sätt att försöka skydda sin upphöjda position,
sina tillgångar.

Jag hade drömmar… fler drömmar förr än nu, något större drömmar
då än nu, om än aldrig speciellt orimliga eller stjärn-höga.
Drömmen om torpet, trots all sin orimlighet lever kvar.
En liten jordplätt att odla lite grönsaker på.
Men jag har iaf hittat mig själv hyfsat bra. Och jag
är en god omtänksam människa ! Jag har aldrig varit otrogen.
Inte alla som kan skryta om dessa särdrag nu för tiden,
när allt kommer omkring.

Och imorrn är solen uppe till 20.05

…
Nu har äntligen Martin kommit hem igen.
Har varit borta några veckor, på spa… gitarr-spa.
Fått nya strängar och stallet, sadeln och halsen justerad.
Nu låter Martin riktigt bra ! Martin var på samma spa som
min faders Ibanez-bas. Den har nya slipade bassträngar.
Och klingar vackert den oxå. Han fick en bror förresten nyligt,
som hette Ibanez, fast gitarr, med mick-uttag och allt.

Resten av familjen hänger mest, med varann, på väggen. En Tangelwood,
en Hoyer och en rätt så illa medfaren Alhambra. Alhambran som
blev tappad i backen som ”barn”, och fick limmas ihop på nån butik,
vid Fridhemsplan tror jag det var. Nu börjar lagningen göra sig
påmind på äldre da’r, likt skorrig artros eller reumatiska noter.

Det är inte lätt att vara liten.

Mina söta grann-ungar, med Afrikanska föräldrar.
De ungarna som ser ut som dockor, är aningen gränslösa,
och har vid ett antal tillfällen varit på väg in i min lägenhet.
Kanske pga att jag så glatt hälsat på dem, och pratat med dem i trappuppgången,
både när de varit glada och när de varit ledsna. Pojken som är 4 år kanske,
och är något svår att förstå, men babblar på oavbrutet och förväntar sig svar.
Han hade en jättestor röd luva på härom dagen, och eftersom jag inte begrep
vad han surrade om, försökte jag skifta fokus och ett språk och till ett ämne
som även jag behärskade. så jag sa: ”vilken fin mössa du har”

Men han var inte riktigt nöjd, för han hade inte fått svar på sina
frågor till mig., som jag var för korkad för att förstå. Och fortsatte. Jag begrep
ingenting fortsättningsvis heller, och försökte enträget byta samtalsämne till
den röda mössan. Till slut gav han upp, och föll till föga, sa – ”tack så mycket”
klart och tydligt, och förståeligt, bugade och bockade samtidigt ända er till
knäna.

Liten otursförföljd syster

Hans lillasyster var/är ett än mera intensivt yrväder. Och är i åldern
då man nyss lärt sig gå och halvspringa, med otaliga ’ramlingar’.
Gissar 3 år. Med Afrotofsar åt alla håll, och små svarta dockögon.
ständigt på flykt, och troligtvis helt omöjlig för mamman att ha koll
på hela tiden. Nu hade hon rymt ner till min dörr när jag pratade med Viola
vid dörren till min lägenhet. Och skulle bara in hit till mig, hade hon tänkt.
Hukade sig förbi Viola som försökte stoppa henne med benet. Och slog i det lilla
söta huvudet i hörnet på min metallkorg, som sitter på insidan ytterdörren.
Och när hon kommit förbi det hindret stod en gammal gubbe på 53
år och stoppade henne med orden…

– Nej, nej, nej du får inte komma in hit !!!

Gubben tänkte Corona. Och mamman kom precis ut då och sa,

– Hon är så varm ! (feber)

Så gubben tänkte nog rätt.
Men om allt detta vet ju inte en stackars febrig flicka nånting
Först slog hon huvudet, och sedan blev hon portad.
Så hon grät nog lika mycket för att ha blivit portad som att hon
slog i huvudet, det lilla livet.
Det är tufft att vara liten.

Gubbsnack

Annars tog jag en 5 km promenad, in i skog och fågelkvitter.
Jag har aldrig lurar på när så vackra konserter spelas upp gratis
i skog och mark. Snön var nästan helt borta. Och i skogen visste ingen nånting
om Corona, och ingen ville sälja saker som jag inte behöver. Det bara kvittrade
och sjöng för mig när jag pustade och flåsade uppför nipan. på andra sidan
älven, om gamla mejeriet. Och stötte på en gammal vän vid namn Jonas, på
hans jobbrast, och surrade lite gubbsnack. Som bara gubbar förstår och
intresserar sig för. Boule, boule och boule pratade vi om.

Ännu en Corona-inhandling på COOP gjordes för pensionerade grannar.
Som annars väldigt ogärna vill vara till besvär. Han som en gång ramlade
i sin lägenhet, när jag var på väg ut på promenad. Och han ringde och
frågade om jag var upptagen, men missade att tala om för mig att han
låg på golvet. En hög-hjärtelig utskällning erhöll han då av mig. Och nu
har de förstått att det är okej att ta emot hjälp.
– ”De vill ju inte ha oss pensionärer springandes där”
sa hon om detta med införskaffning av mat med mera.
Mycket trevliga grannar.

…
Jag och andra UFOn

Jag menar det är väl inte så att dagarna bara bombarderas
av möten och kommersiella ”upplevelser”. Men det är inget nytt
för N’Kai-Tooomas. Det är mer faktiskt att jag känner mig lite
mindre som ett UFO i den här världen, när övriga världen får
snosa lite på hur det är att vara socialfall. Helt plötsligt är folk
lite mindre fördömande mot en med långtidssjukskrivning,
av någon outgrundlig anledning.

Hårdvaluta

Jag propagerade i fjol, lite för att köpa hårdtvål, utifrån både
hushållsekonomiskt perspektiv, och miljösynpunkt. Att tvätta både
händer och kropp med. Och även håret, om håret är kort.
flytande tvål och dubbeldusch betalar du egentligen för att bära hem
vatten, till tiodubbla priset, och räcker en hundradel så länge.
Jag blev betraktad som om jag stormat in på FI:s årliga konvent och
skrikit att: ALLA KVINNOR SKA TILLBAKS TILL SPISEN OCH FÖDA BARN !!!!”

Men så verkar nånting ha hänt nu på vårvintern, som
har gjort massor av flytande-tvål-människor till hårdtvåls-människor !
Vad månne kan ha orsakat det ? För Barnängens hårdtvål tog slut före
toapapperet och spagettin på COOP Sollefteå. Då förstår ni !
Kan man kalla hårdtvålen för ”hårdvaluta” i dessa tider kanske ?

”Trasiga” idéer

Jag hade ju/har ju andra galna idéer också, som ansågs vara
mer eller mindre idioti-förklaring på. Som helt plötsligt nu i dessa
tider inte är så dumt ändå, har jag blivit informerad om. Den till ex
om att jag tar överblivet hetvatten från vattenkokaren och häller över
min Wetex-disktrasa som då blir bakteriefri… virusfri…
Jag tänker när man nu går runt och torkar handtag och liknande,
kan det ju vara idé att trasan är ren.

Född i fel tid… avlutar i rätt tid ?

Jag har länge faktiskt tänkt att huruvida man är framgångsrik i sin
samtid, har att göra med vilka egenskaper som den samtiden
premierar. Mina egenskaper, tycks inte helt ologiskt vara skapta för kris,
eller jordnära, långsiktigt, lokalt, empatiskt leverne. Jag känner mig
mest som ett UFO, när det kapitalistiska ekorrhjulet snurrar som fortast,
och alla samlar saker och pengar på hög, reser runt halva jordklotet för
avkoppling som finns allra troligast inom 100 meters avstånd.
Dvs när allt ”är som det ska vara”
Jag hade kanske vart en exemplarisk medborgare under bondesamhällets
tid… hôcken f-n vet ?

Till och med hatobjektet Löven

Jag som låååångt innan Corona, drastiskt minskat på slöseri av toapapper.
Är jag något så hemskt som ”normal” nu då helt plötsligt ? Nä Gu bevare mä
för nåt sånt ! Till och med Svetsaren som var hatad statsminister, blir plötsligt hyllad,
för egentligen samma framtoning som tidigare.

Lika jävlig mot alla

Nordic Green Energi, tyckte det var en bra idé att skicka runt
dörrförsäljare i tider karantän-uppmaningar. När jag öppnade dörren
stod en ung flicka där, som charmigt presenterade sig som ”Stina
från Nordic Green energy”. Men jag fick inte ihop det, för när
jag såg henne trodde jag att hon skulle öppna truten och be om att få
sälja kakor och tunnbröd till sin skolresa i nionde klass. Jag blev dock
räddad av min invanda rutin att slänga igen dörren mitt framför näsan
på alla jag inte känner som vill åt min plånbok.
Såväl påsk-kärringar som slav-bud till kapitalistiska lurendrejare.
Likt jag gör på telefon, om jag råkar svara.

Ella 3 år

Min dag blev ändå en lysande dag. Mycket för att jag av en händelse,
fick ett videosamtal, från Stockholm. Mycket osäker på om
jag skulle klara av sådana teknikaliteter, svarade jag dock, och såg nunan
på min vackra kusin Jenny. Vilket i sig gjorde mig jätteglad.
Men framför henne, bakom henne, på ena sida om henne,
på andra sidan om henne, långt bort och nära, for en 3-årig virvelvind
omkring och deltog i samtalet och levde glatt rövare genom samtalet.
Ella !
Jag kände mig för en stund som en lycklig stand-in-morfar.
En titel som smäller högre än ”President” eller ”VD”
Hon visade alla sina bilar, och pratade i mun på mamma,
och skulle till ballongparken sedan.

Så nu med ren diskbänk, nyskurat golv, nyduschad kropp rakade
kinder och barn-glädje-fylld själ, kanske jag sover gott i natt.

/lycklig stand-in-morfar

…

Morötter, potatis och palsternacka puttrar
i kastrullen, med olivolja, salt och peppar
och sedan kokande vatten. Det mest o-kulinariska
av alla o-kulinariska rätter, värms på ett o-kulinariskt
vis i mikrovågsugnen – fiskbullar i dillsås.

Värmeljus i vikingaskepps-ljusstaken, och även
taklyktan ovanför mitt, på AMU, 1989 , egentillverkade
furu-köksbord. Furu som är fruktansvärt omodernt och
icke stilfullt, har jag blivit varse av diverse vänner och
bekanta. Ingenting är rätt i mitt hem, för en som följer trender,
allt är rätt i mitt hem för en som skiter i trender. För Kai-Tomas
Lundin, årsmodell 1966.

En konstig, konstnärlig björkstam, med skivor av en jättegrov
björkstam, som är införlivade med den smala björkstammen,
utgör små hyllor. Helt galet och helt fel, men fantastiskt fint.
Speciellt när en takhög grönväxt står intill. Potentiell musik hänger
på väggarna i form av gitarrer. Och ett begagnat elpiano väntar
på att bli klinkat på.

Nu har rotsakerna puttrat färdigt. Jag serverar på en Berså-talrik,
häller upp ett glas alkoholfri Staropramen. Solen har gått ned,
men mörkret har ännu ej tagit staden. Jag tittar ut över älven,
och ser gatubelysningen spegla sig i det mörkt blå vattnet.

Husdrömmar Sicilien

Jag sträck-tittar på SVT play, ”Husdrömmar Sicilien”, fascineras av
Marie Olsson Nylander, som tillsammans med sin man Bill, tar sig
an ett enormt husprojekt. Från min synvinkel enorma pengar oxå.
Så det är overkligt för mig. Jag som chockeras av att en tapetrulle
idag kostar 500 kronor. Och tänker att jag kan leva och dö
med de tapeter jag har. Det är väl mer än 7 år sedan de lovade
att fixa till efter vattenskadan i badrummet, pga takläckage.
Jag har gett upp det där. Duschslangen, har munstycket lossnat på igen.
Men det är ingen mening att påpeka. Jag duschar utan munstycke. Och
det kostar hyresvärden mer pengar.

Energiknippe kaos

Marie fascinerade mig. Kommer från cancer som hon blev frisk ifrån,
men är världens energiknippe. Ett energiknippe kaos. Jag är allergisk
mot kaos. Jag klarar djup sorg förlust, dålig ekonomi, dåligt väder,
Jag har tom lärt mig hantera att människor lämnar mig.
Men inte kaos… kaos är skrämmande. Det kommer från barndomen, med
häftiga moderns vredesutbrott, som blixtar från klar himmel, hot
och skrik, galenskap, självmordshot…. kaos. Jag har än idag svårt att
hantera kaos.

Vandrande känselspröt

Från början av programserien, fångas jag av hennes energi, drömmar
visioner, som gränsar till naivitet. Helt orimliga drömmar, känner dom, han,
och även jag. Jag uppfattar henne som en vandrade känselspröt,
full av liv, stress, oro, skratt, kärlek, konstnärlighet, strul. och kaos.
Nämnde jag att jag än idag upplever kaos ohanterbart. ?

Liv

Men jag fortsätter titta, delvis för att jag älskar att se på hantverkare som
kan sina saker. Och gamla byggnader. Det blev lite för lite av det tycker jag.
Men jag tittar på alla 8 avsnitt. Och i det sista avsnittet, formas Maries
drömmar till verklighet. Hon inreder med målmedveten, kaosartad frenesi.
Och resultatet blir fantastiskt. Men det är inte resultatet jag bär med mig från
att ha sett programmet. Det är Marie Olsson Nylander. Det levande kaosartade
känselsprötet, som bara är …LIV. När hon mellan stress och oro, brister
ut i hjärtliga skratt, så känner jag vilken levande människa.
På ett sätt min motpol, jag som ägnat en hel livstid till att plocka ihop
mig efter att tidigt blivit präglad av kaos, osäkerhet, hot.

Ett annat sorts kaos

Jag är en bra människa, en bra man. Jag kan inte , bör inte, ska inte
vara ett vandrande kaos. Det är Marie bra på, i den allra mest
positiva bemärkelsen. Jag bär med mig mitt kaos från barndomen.
Det kan ingen positivitetskonsult i världen förändra. Men jag påverkats
lite av Maries hjärtliga kluckande skratt, och blir inte lika rädd för
kaoset inombords….eller utombords. Livet är ju trots allt …
delvis kaos.

Paradoxer

Och ingen har egentligen kontroll. Ju mer man släpper på kontrollen,
desto mer upplevelse av kontroll får man. Paradoxalt nog. Ju mer du försöker
FÅNGA lyckan, desto mer rinner den ur dina händer. Ju mer du försöker
göra någon till din, desto mer dör kärlek. ju mer du försöker köpa dig glädje,
desto fattigare blir du i din själ, än hur mycket pengar du har kvar.

Kärlek är kaos, lycka är flyktig, livet är kaos.
Inget är beständigt… Det lärde Maries hjärtliga skratt mig,
om mig själv.

…
Det snöar så vackert utomhus, med stora vita
lapphandskar. Och jag borde låtsas att det är december,
för i december är sådan snövit snö innerligt välkommen.
Äh va f-n, jag njuter av det vackra medan det är.
Den smälter ändå bort snart, och våren kommer inge
senare för det. Så här är det ju faktisk varje år, med
Aprilvädret, så varför irritera sig på det.

Det finns ju andra saker som vore mycket mer
irriterande om det skedde… att dö till exempel.
Jag känner inte alls för det faktiskt !
Det skulle störa mina planer å det väldigaste.

Riskgrupper hit, och Statsepidemiologer dit.
Ska vi vara ärliga, så vet vi inte ett skit om våra
förutsättningar att överleva, eller om det bara blir en skitförkylning.
INGENTING vet vi. Sannolikhet var det ja. Sannolikheten har inte
mycket att komma med om man är död.

– Ja hen dog ju faktiskt, trots att hen var ung
– Ja DET var inte speciellt sannolikt
– Näe … men hen är ganska död ändå faktiskt

Ja ja ja – jag tillhör det mjäkiga, hypokondriska spannet av
ynkliga människor som inte är så bekväm inför tanken att dö.
Än hur liten risken är. Jag tillhör inte de odödliga,
som viftar bort osannolikheten som en irriterande
sommarfluga vid sängdags. I’m so fucking sorry för det.

Men det förekommer en hel del hyckleri, och skitsnack
nu i ”pestens tid”. Tex det unisona omtankes-propagandan
för våra äldre. ”Det är för våra äldre, det är dem vi ska tänka på”
Jo jävlar ja…. Alla vi hypokondriker är väl i själva verket rädda för
att dö själva ? Nä häpp !!? inte det nä !

Rätta mig om jag har fel. Det var inte mycket satsningar
på de äldre innan det blev ”pestens tid”.
Vårt konsumtionsfixerade samhälle värderar inte
gamlingars livserfarenheter speciellt högt.
Sätter dem på sjukhem, i bästa fall. Kanske får tid att ringa till jul.

Men visst finns det alltid två sidor. Det finns faktiskt en hel del vänlighet
och omtanke från vissa, även nu. Allt är inte skit.
Men jag tycker fortfarande det vore oerhört dåligt
ur en högst personlig synvinkel, att dö … iaf redan nu !

…
Inbillad städnoja – Nä nu blommar det

Jag har just skurat golvet för andra dagen i rad.
Städnoja, virushysteri ? – Nej !
Man vill gärna sopa – dammsuga – och torka lite golv, efter
att ha drällt ut flera liter blomjord på golvet. Ja jag bytte jord
till mina gröna blomväxter, och alla ler de nu mot mig, utom
nån slags Palmväxt, som är 20 år gammal, som jorden inte räckte till,
som nu vänder bladen mot mig i ilska och blänger.

Man skulle ju kunna argumentera att det hade varit bättre
att hä gamm-jorla direkt i sopkärl. Jo men jag försökte,
jag lovar men svär inte, absolut inte. För de e så jävla fult
att svära.

Lite lätt påverkad blir man

Men visst påverkas jag av infodemin kring alla covidioter
som både sprider domedagsstämning, och de covidioter som
hänsynslöst inte bryr sig om att de smittar folk, genom vårdslöst
beteende. All min kritik till Svininfluensa-vaccinet, och
hanteringen av information och skuldbeläggning då,
kvarstår. Det är en annan situation, men frågan om
hur mycket annorlunda själva viruset är. Och om det är våran
reaktion som skiljer nu från då. Eller om det helt sonika
är så att detta virus inte har försmak för att
drabba fattiga delar av världen. Och helt utan att förstå
att den rika världen tyckte var för fina och ädla för
att drabbas av liknande.

Försiktig general

Men jag är lite försiktig ändå i det offentliga.
Men jag går fortfarande och fikar ibland på Café Petter
eller lilla caféet. Och är ofta ensam där. Jag gör vad jag kan för att
stötta lokala företag 🙂 . tvättar händerna nästan nitiskt
gör jag, och torkar handtag. Tar inte i hand, och kramas inte längre
till mästerkramerskans stora besvikelse.

Sysselsättning

Men nånting jett man ju sysselsätta sig med, när inga människor
syns, hörs och finns. Gömda i sina Covida bunkrar fulla med toapapper salt
och spagetti. Samt långtidsdaterad mjölk. Så jag planterade om blommorna.
och gjorde skott av gullrankan. Och erbjöd mig att handla åt pensionerade
grannarna Gunnar och Viola, då de var lite förkylda, och inte kände sig
särskild välkomna bland folk därav.

”Tänker positivt”

Jag får dessutom öva på passivitetsträning, genom att lära mig
ignorera när en majoritet av medlemmar passivt förlitar sig på
att det kommer ordna sig av sig självt i föreningen. Jag lär
mig att ”ta ett steg tillbaka ” och ”tänka positivt” allt kommer
ordna sig Tomas…. eller inte. Och det får gå de me.

Läsning av en riktig fysisk bok

Dessutom har jag köpt en bok. En bok med hårt omslag,
och massa tryckta bokstäver på papperssidor dessutom.
Och jag har tom börjat läsa den….. manuellt, på nåt vis.
”Berättelser från Stordegersjö”, heter den. För mig är det
oerhört intressant, då jag var där somrar och vintrar
i morfarns egenbyggda sommarstuga. Länk

Oönskad immunitet

Det finns en sak som det nya viruset inte biter på dock.
Och det är Metoo. Nästan inga andra nyheter når fram
genom det oigenomträngliga Covid19-tsunamin.
Men även i detta läge, så är det kris för kvinnojourer
att de måste hålla öppet, eftersom det tydligen är på det
viset att kvinnor råkar extra illa ut nu, av våld från män,
och hedersvåld o liknande. Givetvis presenteras inga belägg
för påståendena, men det här med bevis o sånt där är inte så viktigt
när man dömer män och manligheten.

Förtal ska man inte förtala ?!

Till och med ett ifrågasättande av ett dömande för ett fall
av grovt förtal mot känd svensk komiker, tränger igenom
den mediala covid19.tsunamin. Men sen är det Covid19
dygnet runt, på radio, i tidningar, på TV.
Påverkas man inte lite av det, gör man det bra.
Jag påverkas …lite.

Isbrytare

Promenader, blir det fler av för mig nu. Jag ler ofta avväpnade mot
kända och okända människor och säger ”hej”. annars tittar folk
misstänksamt på varandra och gör en inbromsing eller extra lov,
för att minimera risker… tror jag. Så jag går omkring och agerar isbrytare
i mitt lokala samhälle. Men kramas, gör jag INTE !

…
Varför värmer inte solen mitt hjärta,
när den värmer mitt ansikte ? Varför fyller
inte den annalkande våren mig med hopp,
när det är så det var tänkt ?

De kluckande vågor mot strand, som
ibland får mig att känna mening och liv,
kluckar med samma kärlek. Men varför
känner jag den inte?

Inte heller fåglar som sjunger om ljusare
tider kan övertyga mina tunga andetag.
Mina läppar och min röst är stark och
lättsam, men inte mina ögon, som jag döljer lite.

Min vagabondsjäl vill gå bort, långt bort.
Vill vända lite på huvudet för att se efter,
om någon följer efter…