Författare: tomastvivlaren

…
Jag förstår så lite…..
Ju mer jag ser, hör av världen,
människorna i det här livet, desto mindre
förstår jag…. jag känner mig vilse.
Men är det jag som är vilse ?

Jag är trött på att vara klok, trött på att kämpa
mot idioti. Jag är trött på människor. Jag förstår mig
inte på människor. Mitt samvete är för stort för min
kropp, mitt hjärta för varmt för en istid.
Jag känner mig vilse …
Men är det jag som är vilse ?

Jag älskar livet, och jag tycker om moder jord.
Men jag tycker inte om världen… människornas värld.
Så mycket hat där, så mycket girighet där, så
mycket rasism där, så mycket svält där.
Jag känner mig vilse …
Men är det jag som är vilse ?

Ännu sipprar det frisk luft ner i mina lungor.
Ännu skiner stjärnor oförtrutet i oändligheten.
Ännu lever jag, Ännu finns det hopp.
”Det finns alltid hopp” som en vän sa till mig,
innan mörkret tog mig. …igen. Jag är inte död än.

Jag förstår inte min värld.
Jag förstår inte girighet, egoism, och pengar,
Jag förstår inte aktier, och inte tillväxt. Jag förstår
inte likgiltighet. Jag förstår inte hur 8 personer
kan äga lika mycket som ena halvan av jordens
befolkning. Är det då jag som är vilse?
eller är det världen ?

Ännu lever drömmen om sommaren.
Är det då allt ska bli bra igen. Är det då jag
ska hitta hem ? Är det då världen upphör vara vilse ?
Är det då en kärlekscyniker blir kär ?
Eller är jag bara en aningslös clown,
med brustet hjärta, målade tårar ?
Där clownen är visheten,
och världen är vilse ?

…
”Om jag blundar riktigt riktigt hårt,
så kanske det ordnar sig”

Jag tänker mig att om Gud gav var och en i världen
möjligheten att välja mellan att få 10 miljarder kronor för
eget bruk, ELLER att genom gudomlig kraft låta skapa en jämlik värld,
så jämlik att stölder och krig skulle förlorat sina syften.
Så skulle de allra flesta ändå välja de 10 miljarderna.
Men eftersom de allra flesta oxå känner sig väldigt säkra på att de
inte kommer erbjudas 10 miljarder kronor. Åtminstone inte från Gud.
Och än säkrare på att Gud inte finns, eller åtminstone inte kan eller vill
slå med trollspöet så att den världen blev till. Med den utgångspunkten
kanske väldigt många skulle säga att de avstod miljarderna. Men om det
hade vart verklighet, tagit dem.

Så om Gud krävde att minst hälften skulle välja det som
faktiskt i förlängningen stoppade deras egen undergång. Så skulle
människan ändå välja undergången, i hopp om att få ha så mycket
pengar att de inte skulle kunna glädjas åt dem ens.

Jag är innerligt trött på alla lögner omkring mig. I tidningar, på caféet,
på internet, på TV, bland bekanta, bland vänner. Livslögner, designade
för att utvinna fördelar för sig själv i varje vaket ögonblick.
Jag är trött på er som ljuger så ni tror er själva. Jag är trött på att matas
med lögnaktig reklam dagarna i ända. Trött på ”företag” vars
affärsidé är att lura folk. Trött på att nästan alla företag är fartblinda,
och är felkonstruerade i grunden. eller rättare sagt
den kapitalistiska levnadssättet är felkonstruerat från grunden.
Det är dömt att likt Babels torn rasa, för att det byggs för högt,
och alltid strävar efter ”tillväxt”.

Jag är trött på människor som uttryckligen säger sig
vilja urinera på fattiga människor. trött på partiledare som
helt ogenerat åker till flyktingläger och säger att Sverige är stängt för dem,
samtidigt som han tjänar en miljon om året. Och utöver det
påstår att det är svenska folket som säger detta.
Jag börjar tycka riktigt, riktigt illa om dig Jimmie !
Jag har aldrig gillat dig Jimmie, aldrig. Men du upphör aldrig
förvåna över din cyniska människosyn.

Jag sitter bredvid en ung kille, snart 30 år gammal.
Han är från Afghanistan. Hela hans värld har rasat.
Jag pratar med honom, försöker förstå. Hans svenska är okej,
men det är inte alltid lätt att kommunicera. Ibland får jag förenkla språket.
Han är högutbildad, oerhört trevlig och ödmjuk. Hela hans värld har rasat,
han säger att han fått avslag. Han är rädd han gråter. Han säger att han undrar
varför han blev född till den här världen. Han berättar om hur oerhört många
olika falanger som krigar mot varandra, hur många som dör i hemlandet.
Barn, kvinnor och jättemånga unga män. Jag försöker säga något om det.
Vill att den killen ska få en chans. Men jag är maktlös. Jag vet att det finns de
som försökt påverka så han får stanna i Sverige. Jag hoppas…
Men jag känner mig maktlös. Och mina ord som försöker uttrycka omtanke till
honom, blir bara tomma floskler i mina egna öron, om han måste åka tillbaka
till helvetet på jorden. Det finns väl bara ytterligare ett sätt att håna denna
unge man och hans framtid. Om han skulle få ett flygblad av Miljonären Jimmie,
om att det inte finns plats i Sverige, och att vi inte har råd att rädda denne unge
mans liv.

Tidigare har jag tyckt du varit en idiot Jimmie, men nu börjar tycka riktigt,
riktigt illa om dig Jimmie ! Jag har lovat mig själv att inte hata – men du gör
det svårt för mig Jimmie !

Den unge Afghanske killen, vinkar ändå glatt när vi skiljs åt,
och jag kände mig maktlös … och trött på världen, trött på Sverige,
på politiker, kapitalister, girighet och … trött, trött, trött.
Förlåt mig för att jag inte räcker till.
Och jag skulle bli direkt olycklig av 10.000.000.000 kronor,
i förhållande till om Gud kunde slå till med trollspöet
och göra landsflykt överflödigt.

Förlåt mig för mina tomma ord min flyktige vän !

…
Det är fredag,
Det är fest i grannlägenheten.
Jag kan höra rösterna, skratten och festskriken,
och musiken ! Det är för mig främmande musik.
Och jag minns hur jag ofta somnade till ljudet av fylla och fester
som barn och tonåring. Då var det dansbandsbas som vibrerade
genom väggarna.

Lugnande störningsmoment

Trots att det då skulle kunna beskrivas som störande
för ett barn, och kanske tom olämpligt beteende. För när spriten går
in, går oftast vettet ut. Min mor i synnerhet blev galnare än vanligt
när hon drack. Men musiken…. musiken blev en vana att somna till.
Det blev sövande, trots de dysfunktionella familjebilden med sprit, skrik,
bråk, tårar… Så i vuxen ålder har jag gärna somnat till ljud… musik..
eller film.

Längtar tillbaka till Sverige som det var ?

Och när jag var hos pappa var det oftast lugnare. Men det var
alkohol då oxå… och Bellman Siesta, och sorg och melankoli,
tittade djupt i ölglaset, min salig far. Men det var dansbandsbas
som jag somnade till. Och rösterna och skriken från fyllefest.
Kanske är det denna ursvenska tradition Sverigedemokraterna
nostalgiskt drömmer om, det är svårt att veta, för de verkar inte veta själva
vad de pratar om.

Varför klaga ?

Nu ikväll är det ingen dansbandsbas som vibrerar genom väggarna.
Men mer exotiskt och ungdomligt, entonigt. Eller som den äldre generationen
sa om oss ungdomar ”dunka dunka” innan plötsligt jag blev
den äldre generationen. Klaga på högljudda grannar ? Jag ?
Icke ? Det är en av mina svagheter här i livet, att vara officiellt
gnällig och tjafsa med grannar, eller hävda ”min rätt”.
Ingen talang för det, ej heller för att ta betalt för mina tjänster,
jag kan nog va ur-sämst på sånt.

Gott om kaffe

Men tack för idag ändå !
Jag lever, jag fick en kopp café-kaffe på skriv-i-snön-kontot.
It’s a game of give and taking som gamle Phil sjöng.
Men jag tänker att det är så med vänner oxå, inte bara Love.

Integritet

Men tack för idag ändå !
Jag känner mig stolt över vem jag blivit, trots att jag är ingen alls
i nyliberalismens ögon, och en ”vänsterextremist” i andras ögon,
kanske pga av mina extrema tankar om ett jämlikt, ekologiskt
hållbart samhälle, och motstånd till att 8 människor
äger lika mycket som halva jordens befolkning. Ja det kan nog vara därför
jag betecknas som vänsterextremist i vissas ögon.
Men om det är extremism, så då är jag stolt över utnämningen !
jag är stolt över att stå upp för mina åsikter utan att bli en del av hatet,
utan att bli en del utav dreven. Jag är stolt över mina kloka
mänskliga tankar. Min politiska integritet, min förmåga
att känna empati.

Det vackraste som finns

Men tack för igår, när jag fick lyckan att bevittna något så
vackert att jag blev rörd till tårar ute på gården. När en återförening
mellan ung dotter i 8-12-årsåldern kom springande med glädjetårar
i sina ögon, när hon fick återse sin fader. Min gissning var att det var
hans första dag i Sverige. Det var oerhört vackert, och jag fick ögonvrå-tårar.

Flickan som blev glad att se mig

Och tack för i förrgår, när det ibland visar sig att ett vänligt bemötande
till grannar och okända, kan utmynna i att att man blir vänligt
bemött tillbaka. När en svensk flicka med afrikanskt ursprung,
kom springande mot mig och sken upp i ansiktet och rösttonläge,
och ropade ”HEEEEEEEJ”. Jag hade en känsla av att jag var ensam på
parkeringen, men tittade mig förvånat omkring, och funderade över vem
flickan sprang emot. Men det visade sig vara mot mig, vilket
gjorde mig lite överraskat generad. Men oerhört glad och tacksam.
det visade sig vara grannflickan, som jag först inte kände igen.
Hon, en av många syskon, som jag vid flera tillfällen tilltalat
vänligt, med glad röst som säger ”HEEEEEJ”, när det grinat sig upp
för trapporna, tillsammans med utschasad moder med Konsum-kassar.
Kan det vara så att ibland… ibland, så får man tillbaka lite av det
solsken man sprider ? hon visade mig en slags kladdig grön slime-groda
som hon fått av sina föräldrar, och var lycklig över.

Livet låter

Men jag tycker om grannljudet av fest, och liv, och glam.
Det är ju trots allt fredag, och de verkar vara glada.
Tack för det… tack för livet !

…
Jag har haft svårt att finna den, för hälsan så viktiga
acceptansen över livet och världen som den ser ut idag.
Ja har svårt att bara sitta tyst och se på när människan
som art, sågar av den gren hon sitter på, och ägnar all
sin tid åt att försvara sitt beteende.

Men idag hände det !
Och det var det för moderater och Sverigedemokrater så förhatliga
Public service som tillhandahöll filmen som fick mig att le, skratta,
gråta, tro och hoppas.
https://www.svtplay.se/video/25356591/varan-lilla-bondgard

Det började med en akt av hjärtlighet och medkänsla,
och fortsatte med en utskällning, som förändrade allt !
En hund som skulle avlivas, räddades, och vars störande skall
förflyttade dem till landsbygden och ett omöjligt projekt.
Och det slutade med livet som sprang ur döden, och gav hopp.
Mångfalden av tama och vilda djur och växter,som gav hopp, gav mig
hopp…och tro.

…
Jag vet inte hur länge jag har kvar nu.
Nej än ä ja inte dö, och har inte fått nån
dödsdiagnos riktigt än, men faktum är att jag vet inte hur
länge jag har kvar. Nästan ingen vet helt säkert,
inte ens de som fått en ”dödsdom” av doktorn.

Så jag funderar lite ….

Så jag funderar lite ….
Utifrån allt jag ser, hör och läser från min omvärld,
vad som är viktigt egentligen ? Svaret måste bli: Pengar!
Pengar är det som är viktigt för oss, vårt primära mål,
och våra drömmar, landar oftast i att vi vill ha mera pengar.
Det är just det som gör oss fattiga !

Resten av mitt liv

Själv vill jag naturligtvis ha pengar,
annars dör jag. men jag måste inte hela tiden ha mer.
Mitt liv går inte ut på det. Jag vet inte hur länge jag har
kvar nu. Men jag vill inte ägna resten av min tid
till att drömma om miljonvinster, eller ett okänt arv,
eller en spikrak karriär, eller satsa på aktier.
Jag vet inte hur länge jag har kvar.

Jag vill faktiskt le… om det går

Jag vill le….
Leendet är fantastiskt, när utrymme finns,
när kraft och energi finns. Om nån hade sagt det åt mig
för 5 år sedan, hade jag blivit arg. Det hade upplevts som
ett hån mot mig, i det helvete jag befann mig i.
Och därför är det ingen uppmaning från mig nu,
inget jag förväntar mig av någon, inte ens mig själv.

Även i de mörkaste av stunder

Men till och med då log jag. När jag inte visste hur jag
skulle stå ut i min egen närvaro, en dag till. När mörkret
var som mest kompakt. Då tog jag fasta på att lura min hjärna
genom att tvångs-le, och att det skulle skicka kroppsliga
kemikalier till min hjärna, som hjälpte lite, lite, lite.
Och det hjälpte lite, lite, lite. Naturligtvis behövdes det
mer. Bra mat, ta hand om mig själv mentalt, kroppsligt,
gränser för vad jag låter andra göra mot mig, terapi i
mitt fall KBT…. och vänner… några få vänner.
Men tvångs-leendet hjälpte lite, lite, lite.

Ludde på hal is

Härom dagen tog jag en promenad på 1 mil.
Solen hägrade, jag ville ladda upp mig med solsken.
Lite samma effekt som leenden nästan. Men jag kommer aldrig uppmana
någon som är deppig, att gå ut i solen så löser sig allt – aldrig !
Men jag fick för mig att göra detta. Jag visste att stora dela av sträckan
skulle vara glashalt… men det ordnar sig väl.

Där centrum låg innan Ulf

Den här sträckan går ju en bit igenom Sollefteå centrum,
ja alltså där centrum låg innan Ulf Schön satte igång sitt projekt.
Men sen går det upp på ett berg genom skog, där man inte
alltid träffar människor, så vida man inte nödgas att i nödläge
hänga ut ”kissemissen” i det fria för urinering. DÅ, kan jag lova
att det blir trafik.

Solen sken som sagt var, och fåglarne kvittrade. Det gäller
bara att lyssna. Upp för backen vid punkt 1 (karta Facebook)
går jag förbi gammal farbror, med hund. Farbrorn ser knappt
ut att kunna gå, tar 20 cm, korta steg, och krokig rygg. Och han
är så hjulbent att hans tjocka Labrador skulle kunna gå sidledes
mellan benen på honom.
Jag tänker han tar sig aldrig upp för den långa backen till
RUIF-stugan. Jag försöker småprata lite om halkan när jag
”kör om” honom. Och ler helt oprovocerat mot honom.
Han muttrar nåt till svar, och var inte så inne på konversation.

Första backen – och leendena

Nåja, solen ger mig fortfarande leende-energi, så jag har
gott om den kvar. Och tar ut kliven ordentligt
när jag kunde jämföra min fysik med en halt och lytt
farbror i åldern mellan 65 – 80 gissar jag. Strax innan brantaste
delen tar slut möter jag en rask och pigg dam i 60-65-årsålern.
Och hejar glatt igen och ler, och provar samtalsämnet som alltid
brukar gå hem hos den typiske svensken: gnäll på vädret och
underlaget. Fast med ett stort leende och kvittrande röst.
Hon hoppar till lite, gick i egna tankar, men brister ut:
”näämen Heeej” i bara farten, som om hon hade känt mig
i hela sitt liv, fast jag aldrig sett damen förut. Jag berömde hennes
gångtempo. Och ett stort brett leende fick hon över ansiktet,
och farten ökade något. även om det var utför för hennes del.
Ja utför geografiskt alltså ! (Punkt 2 )

Dubbel glädje

Och att hon log, gjorde mitt leende större. Nu hade det gått en
stund sen jag 2körde om gubben med 20-cm stegen. Jag vände
mig om och förväntade mig att inte se honom.
Men broddarna levde om fasligt i isen, 200 meter längre ner.
Han var fortfarande vid liv. kanske, kanske hade han draghjälp
av Labrador. Men bra jobbat gubbe ! Jädran va ung jag kände mig.
Och för en stund fick jag nån lite dagdröm om att vara Norsk
distansskidåkare, med bra frekvens och fin teknik uppför backen,
bra grepp. Jag hörde Jakob Hård Och Anders Blomqvist exalterade
röster, berömma min fysik. Men vaknade till verkligheten, när nåt
djur rörde sig in i skogen.

Toppen

Nu var jag snart uppe på högsta toppen, innan det bar iväg utför.
Och dittills hade det inte varit ohanterligt halt. Men se nu… när
det gick utför, ångrade jag att jag inte burit med mig skridskor.
Glansis med pudersnö på ! Och jag tänkte att det kanske var dumt
att gå hit. Men jag klev upp och gick på snövallarna, och in i skogen
där det var snö eller bart.

Och nu började det faktiskt gå utför på flera sätt

Och långsamt men säkert tog jag mig framåt. Något saktigare än
den halta och lytta gubben på väg upp ! Men vid mitten av
nedförsbacken, mötte jag en gladlynt friskus till dam med stavar, som var
äldre än mig, och jag kopplade på solskensleendet igen, pratade om
det uppenbara, is halka och skitväder. Och jag rådde henne ridderligt,
ungdomligt och chevaleresk att inte gå där jag gått
(underförstått som var så mycket yngre och mer elastisk.)
Och hon tog rådet, for iväg med bilen på säkrare promenadunderlag.
Och jag var nära på Heman nu vid det här laget ! Punkt 3

Oskadd ner från fjället, men slappnade av för tidigt

Jag tog mig ner från ”högfjället” oskadd, utan att ha ramlat,
Punkt 4
och fick plan uppruggat underlag att gå på, med fast grepp,
och solen värmde underbart rätt i fejan. Och jag sa tyst för
mig själv: – Och här kommer belöningen ! – ”Belöningen” varade
i ca 400 meter, sen blev det värre än i nedförsbacken,
ojämn is, med höga is-kammar på. Och vid ett ouppmärksamt
ögonblick fot jag på aschlet. Utan att slå ihäl mig, utan att få ont.
Men ramla gjorde jag !

Hårda killar och mjuk tjej – och stel farbror

Blev lite försiktigare sista biten fram till bron. En EPA-traktor
med tre unga killar i framsätet far förbi och ser allmänt hårda ut,
när jag förmodligen inte alls ser så ung och spänstig ut, som jag
kände mig nyss. Kilar in lite i skogen på sidan då och då, småvinglar.
Och plötsligt dyker en ung tjej upp i mötande gångtrafik.
I tunna tennisskor, låga sockar, utan vinterkläder, med i vinden
fladdrande hårsvall, och gick tre gånger så fort som mig.
Tennisskorna måste vart ännu halkigare än mina kängor.

Men hon fullkomligt svävade fram på blankisen, med knöliga
is-kammar på. Och hon var ju lite tjusig, så jag tittade väl upp
i all hast. Och var just på väg att slå på solskensleendet, och
väderpratet. Då jag halkade till ordentligt. Iofs utan att ramla,
men med armar och ben rätt ut i luften. Punkt 5

Varpå den godhjärtade tjejen, sa med sin allra
pensionärsvänligaste röst:

”Gick det bra ???”

hon sa inte ”farbror”, men det behövde hon inte.
Och faktum är att även om jag plötslig kände mig
ganska gammal, och ingen Heman, så log jag ännu mer.
Lite för det komiska i det hela, min överdrivna självbild
av min spänstighet. Men även för att en så ung tjej faktiskt
brydde sig om farbror Tomas, på hal is ! 😉
Hade Jakob hård och herr Blomqvist kommenterat,
hade de ropat om skandal, att nå¨n gammal gubbe var i vägen
i spåret.

Så leendet som bara växt under promenaden, blev bara större och större
och när jag kom tillbaks dit där centrum låg innan Ulf Schön kom till
stan, så märkte jag tydligt hur det smittade av sig på ännu fler jag mötte.

Bra att ha till hands

Men om orken och inre energin tillåter.
Så har jag funnit att leendet är bra även vid andra tillfällen.
Det kan vara väldigt bra när man möter människor
som kanske är lite halv-putt på
en. Eller kanske till och med pratar illa om en.
Eller bekanta vänner som inte har tid för en.Eller nån man
rykt ihop lite med nån gång för hur ska man annars bemöta ett ärligt
leende ? Leende och ett hej, och lite prat om vädret o halkan,
kommer man ganska långt med. Ett leende utan baktankar,
och att få ett leende utan att analysera sönder det.

Jag vet inte hur länge jag har kvar nu.
Så jag funderat lite … vad är viktigt ?

…
Varje gång jag handlar grönt

En manlig kassör på den lokala matbutiken,
en oerhört trevlig kassör för övrigt,
verkar bli oerhört provocerad av mina matvanor,
trots att jag i själva verket aldrig själv tagit upp ämnet med
honom. Ej heller – när han återkommande tar upp ämnet
om att jag inte äter kött/köper kött – så lägger
jag mig i vad han eller andra äter.

Han verkar försöka förstå mina konstiga val, eller åtminstone
försöker han pussla ihop det med hur han tänker kring
mat, kött, vegetarianism, och det som är än svårare för honom
att förstå: Pescetarian, vilket då väl är vad jag för närvarande
har valt, för egen del.

Pescetarian. Pescetarianer äter inte rött kött eller fågel men utesluter
varken fisk, skaldjur, ägg eller mejeriprodukter.

Att äta råa gethuvuden

Jag läste lite om matvanor och provokation i dagens nyheter:
https://www.dn.se/kultur-noje/linus-larsson-forskare-fragar-varfor-
hatar-folk-veganer-sa-mycket/

Utdrag ur artikeln: Han är klädd i jeansshorts, har håret i en hästsvans och en död kyckling i handen. Då och då tar han en tugga av det råa fågelköttet. Blod har runnit över axlarna, ner på hans bröst och stelnar långsamt i solen. Låt oss kalla honom provokatör, för det här är vad han gör: letar upp veganmarknader och äter rått kött inför alla som vill se (och inför de som inte vill). Han reser runt för att visa upp sig – i Berlin gnagde han på ett rått gethuvud, i London ett ekorrkadaver och i Amsterdam ett kalvhjärta. Allt filmas och – måste det ens sägas? – läggs ut på Youtube. För jo, man vet ju att det är veganer som alltid prackar på sin livsstil på andra. (slut på utdrag)

Mönstret känns igen

Och det här tycks följa samma mönster som de som är
provocerade av människor som vill ha en miljö som deras barn
kan överleva i. Samma mönster som de som blir provocerade av
synlig fattigdom, samma mönster som de som är provocerade av folk som
ber till en gud, som inte är samma gud som den de själva nu vägrar be till,
men ändå ju är deras gud …ju ! Samma mönster som de som är provocerade
kvinnors framgång. Samma mönster som de som är provocerade av mäns
existens. Kort och gott allt som på något sätt upplevs som
ett hot för egen livsstil, egna fördelar, egna rikedomar, egen
komfort…. upplevs som ett hot, enkom genom dess existens.

Och allra oftast är det de som påstår att de är förbjudna att yttra sig
”i det här jävla landet”, som låter och syns mest. Det vill säga de
är inte förbjudna att kalla chokladboll för något förlegat
ord som inte ens säger nå¨got om själva produkten, så som just ordet
”chokladboll” faktiskt gör.

Aggressiva mot de aggressiva

Och allra oftast är det människor som pratar om de ”aggressiva”
militanta veganerna, som de facto är mest aggressiva själva.
De känner sig kränkta, hotade av att människor valt att inte äta kött,
och därmed indirekt ger den dåligt samvete, ”de där j-a
godhetsknarkarna och miljömupparna” Jo det finns militanta veganer
som åstadkommer skadegörelse och lidande för att faktisk försöka
tvinga köttindustrin till fall. Men då är vi tillbaks till frågan,
som är så central för det vettigt samtal idag, och som så sällan
tycks landa hos arga egen-intresse-grupper: Gör alla veganer,
vegetarianer så ? Samma med frågor kring hatet mot invandrare,
eller för den delen män: Gör alla män så ? Gör alla invandrare så?
Så klart de inte gör ! Men utan lögnen kring deras propaganda,
så har de ingenting, INGENTING, att komma med. Lögnerna,
och överdrifterna är centrala för att värva fler.

De som då är argast över militanta veganers metoder, över
”djurens lidande” orsakade av dessa veganer som släpper ut tama
minkar som inte klarar sig i naturen och ställer till skada i naturen.
De tycks inte bry sig så särdeles mycket om att köttindustrin
fortfarande gör just detta. Plågar djur, driver dem för hårt med
tillväxt, för profits skull. Lidande i djurtransporter, tvångsmatning
av gäss för den eftertraktade gåsleverns skull. Etc etc. Det är som bortblåst
i argumentationen, om vi nu ska vara så snälla att kalla det
för argumentation.

Lite What-about-ism eller ”men duuuu rå???”

Och om inte det funkar på människor som mig, så kan man alltid
köra med lite what-about-ism eller på svenska: ”Men duuu rååå ??”
Och mena på att jag äter kött när jag äter fisk. Jo det gör jag faktiskt.
Det händer då och då, inte så jätteofta, men det händer.
Men jag har lika svårt för industrin där. Jag hat tex slutat köpa
odlad lax, sedan det avslöjats hur ett norskt bolag skött det
hela. Man kan även leta rätt på missförhållanden kring
vegetabiliska produkter och använda det som ett argument
att slippa bli provocerade av såna som mig, och mina egna val
enkom för mig själv, mitt samvete, och min hälsa.

Mina grunder för just mina val

För det är dessa faktorer som fått mig att ändra min kost.
Det är att JAG personligen mår så illa över köttindustrin,
att jag till slut satt och grät över tallriken jag blev serverad
hos min moster, måltid efter måltid, utan att först förstå varför.
Till slut förstod jag… jag grät bara vissa måltider.
Sedan har jag fått positiva hälsoeffekter av det också,
framför allt en mycket bättre mag-hälsa.

Och i den mån jag kan ekonomiskt och
i tillgänglighet väljer jag lokala vegetabilier,
och utan besprutning.

Dessa val kan vara oerhört provocerande för många,
trots att jag nästan aldrig nämner det.. utan bara väljer.

Jag vet att jag troligtvis aldrig kommer påverka någon
annan människas val i detta genom argumentation.
Eftersom det är som att hålla kopplet spänt på en hund
som drar. Det triggar hunden att dra ännu mer.
Så jag slackar efter på kopplet, och sen är det upptill var
och en vilken värld de vill leva i, och vad de vill stoppa
i magen.

…
(Spoilervarning)

För Arg

Efter förra filmen, Kapernaum, så var jag så arg,
och skrev i sådan affekt, att jag tog bort inlägget
för att låta det landa, väga mina ord. Jag visste redan då
att det var högsta betyg på filmen. Filmer som når ända in
i hjärtat, i samvetet. Filmer som får dig att tänka och ifrågasätta
tidigare värderingar du haft, tidigare ståndpunkter.
filmer som ruskar om dig från grunden.

Oerhört våldsam, men inte frosseri i våld

Kvällens film Hotel Mumbai, ruskade om mig i grunden.
Men inte lika mycket som förra filmtisdagens; Kapernaum.
Men jag börjar med kvällens film, Hotel Mumbai.

Filmen som är baserad på en verklig händelse, är oerhört våldsam,
men bjuder inte in tittaren till vålds-frosseri, som kan vara fallet
i vissa actionfilmer. Det är brutalt, groteskt brutalt, men
är mer skildrande, än frossande. Jag har läst ”riktiga” filmkritiker
ge filmen en 3a, för att de fastnat för ”spänningen” i den.
Och då funderar jag om vi sett samma film. De har missat själva
kärnan i hela filmen anser jag. Som när SVTs filmkritiker skriver:

– Bättre gillar jag den kallhamrade ryska gästens utbrott när han får lyckönskningar inför ett flyktförsök:

”Vi ska be för er”, säger en troende kvinna i all vänlighet.
”Era jävla böner! Det var sånt som startade den här skiten!”, utropar ryssen helt rimligt.

En befriande oväntad kommentar i en annars konventionell thriller som ligger lite för nära katastrofgenrens narrativ (slut på utdraget ur hans recension)

Underhållningsvåld

Jag har sett spännande förutsägbara action från Hollywood
i 100-tal, om inte uppåt tusen i mitt liv. Och ibland är det ungefär
vad ens själ orkar med, samvetsmässigt. Så som Scyscraper med The Rock
där hjälteklyschorna travad på varandra, i ett uselt manus,
och lika uselt skådespeleri. Och Hotel Mumbai, hade inget av detta.
Att regissören la till en vacker scen på slutet, gillas inte av filmkritikerna.
Jag tycker det var befogat, mänskligt och tom trovärdigt.

Olika slutsatser är jag rädd

Det fanns nog många i publiken, och runt om i Sverige som
nickade jakande, och sa: ”just precis” när ryssen i filmen anklagade
”deras jävla böner” som orsak till terrorn. När en oskyldig kvinna ville
be för honom. När sedan terroristerna fått order av den enligt mig fega
hjärnan bakom attentatet, (som inte var på plats själv) … fått
order om att avrätta den gisslan som var ”viktiga människor”
Amerikanare och den ryske miljonären. Och skjuter en efter en
kallblodigt, hjärtvättat, hänsynslöst…. så brister den sista i gisslan ut
i en muslimsk bön, som får islamisten att tveka…. vilket räddar
hennes liv

Den cyniske ryssen och bönen

Ryssen som påstod att böner inte hjälpte, att det var detta som startat allt,
blev skjuten först… och en kvinna som bad en bön, klarade sig.
Jag vet inte om det var ett genomtänkt samband. men för mig
räddade det hela filmen nästan. DÄR kom budskapet, som får oss börja tänka, att
allt inte är svart eller vitt. Att varken Islam, kristendom eller andra religioner
i sig är våldsamma. Utan en liten, liten del av människorna.

99,99 %

Dessvärre är jag rädd för att många ändå, går i från
biosalongen med stärkta fördomar mot Islam, mot Muslimer,
som om de vore en. Själv gick jag därifrån, och funderade som
vanligt i helt andra banor. Här var vi i handling förpassade till
ett extremt lyxhotell, där lyxen är snudd på grotesk.
Och samtidigt finns det miljarder människor som har
nästan ingenting.

Sambandet mellan våld och förtryck

Jag tänker på gatubarnen i filmen Kapernaum,
Som blir sålda som barn, att ha sex med vuxna män,
när jag ser de hjärndöda, hjärntvättade terroristerna
urskillningslöst, omänskligt, sjukligt skjuta ihjäl de ser
i si omgivning. Och jag funderar då…. när jag vet att det
finns en miljard muslimer, och 99,99 % av dessa inte är terrorister,
… jag funderar då … hur människor tappar all mänsklighet
i sig och upphör vara människor ? – HUR?

Fisfin kultur och elände

Samtidigt kan jag ha svårt för anställda filmkritiker,
och för den del av bio och teaterpublik, som faktiskt
på distans frossar i elände, och svårigheter, för eländets
och svårighetens skull, för att det skulle vara finkultur.
Och sedan går i verkliga livet fnyser åt de människor som
har det svårt… men som är finkultur,
när de får se det på bio.

Kapernaum var mycket mindre våldsam, men så oerhört
mycket mer brutal, så skräckinjagande verklighetstrogen.
Många av oss förblir aldrig samma människa efter att ha sett
den filmen. Filmregissören själv säger:

– Jag känner en skuld som aldrig lämnar mig. Att sätta på
sig en fin klänning, gå ut och äta lunch eller middag eller semestra
med ungarna.
– allt det påminner mig om att jag lever i en bubbla.
– Jag kan inte vara helhjärtat lycklig längre,
…säger Nadine Labaki,

Det våldtagna barnet, det mördade barnet

Huvudrollsinnehavaren i filmen Kapernaum, Zain är 12 år,
han försöker i en förtvivlad kamp mot sina föräldrar förhindra
att hans 11-åriga syster Sahar, ska bli bortgift, till en vuxen man.
Han hjälper henne dölja sin mens, men det blir ändå som
föräldrarna vill, och flickan dör av graviditeten,
för att hon är för ung, och att hon inte blir mottagen på sjukhuset,
eftersom hon är papperslös.

Det är ingen dokumentär, men det skulle kunnat vara det.
Jag mår illa när jag läser om svenskar med månadslöner på
25.000 – 100.000 i månaden som säger att vi inte har råd att
hjälpa flyktingar. Jag blir gråtfärdig och förbannad.
Jag tycker att vi SKA må dåligt när vi går förbi
tiggarna utanför matvarubutikerna.
Har vi inget hjärta. Det är fanemej inte mer än rätt att
vi ska känna skuld, känna sorg… ilska … vad som helst.

Desillusionerade barn

När Zains mor som tillsammans med fadern sålde Zains syster Sahar,
som sedan dog till följd…. när modern besöker honom i fängelset,
… 12 år gammal… så säger hanmed ett uttryckslöst ansikte:

– Varför kom du hit ?
– Du verkar kommit över sorgen redan
– Du har inget hjärta
– Kom inte hit mer

Fler citat:

“Sahar är borta – det är slut”
säger fadern som sålt Zain syster till en vuxen man
– Är hon borta ? Jag ska visa dig vem som är borta !
Säger Zain och hämtar en kniv, och springer
mot han som orsakat hans systers död…
… sen hamnar han 12 år gammal, i fängelse.

Ja det är en spelfilm, men den
är nära dokumentär. Skådespelarna är
inga skådespelare, utan just gatubarn, och det är deras
berättelser.

Mitt hjärta blöder inte för de rika som ser på

Vet ni …. Mitt hjärta blöder inte för Jimmies väljares
kränkta anleten när de blir arga över att behöva se nöd.
Mitt hjärta krossas var gång jag tänker på de här barnen
flyktingarna…. och på hur vi nu kommit att se på dem.

Del-referat om filmen:
” Hur han drömmer om att på vilket sätt som helst kunna fly utomlands,
helst till Sverige, där han har hört talas om att alla tas emot på ett vänligt sätt”

… vänligt sätt ??

Filmer som får dig att tänka och ifrågasätta
tidigare värderingar du haft, tidigare ståndpunkter.
filmer som ruskar om dig från grunden.

3 femmor av tre möjliga på Filmstudions filmer i vår