Författare: tomastvivlaren

…
Det är intressant med människor.
Att samtala är intressant, att lyssna, och att
fundera själv, och att tänka … själv.

Tänka själv ?

Men folk har oftast inte tid att tänka idag.
Inte tid att samtala och lyssna. Och med lyssna menar
jag inte nödvändigtvis att vara gråt-axel åt medmänniska
i nöd, inte enkom iaf. Utan även lyssna på andras perspektiv,
hur tokiga eller främmande de än må vara för en själv,
utifrån den verklighet jag lever i. Och det utifrån den värld jag
mött under alla mina levnadsår, och hur jag mäktat hantera
svårigheter … vem jag blivit utifrån det.

Att lyssna på idioter, likväl som bra människor.

Jag sitter här med min andra kopp kaffe för dagen.
Den första var godast, fast det var samma kaffesort.
Och jag har hunnit tittat på SVT Play. Sommarpratarna.
Med Bodil Jönsson, Per Fritzell, Anton Abele, Helene Ripa
och Fredrik ”Benke” Rydman. Som alltid sådana sammanhang
så i förväg har man blanka ark, personer man tycker om,
och personer man känner avog inför, av olika anledningar.
Ungefär som ”så ska det låta”. Fördomar ? Ja delvis !
Men oxå beteende, åsikter de har uttryckt, självgodhet
på andras bekostnad osv osv. Men jag tror det är nyttigt
att lyssna på människor, även idioter och semi-idioter,
eller empatilösa människor. Däremot så lyssnar jag inte för
länge på förprogrammerade människor som upprepar sig
utan att ta till sig information, i en diskussion.

Spår av att själv vara dubbelbottnad.

Det kan vara nyttigt för att se komplexiteten hos människor,
djupet eller grundheten, ytligheten. Men också hur dubbelbottnade
människor är, och ofta dubbelmoraliska. Det kan även finnas spår av
sådant hos mig, som jag inte ser. Jag tycker ju nånstans att
jag är en förträffligt fin människa, men har alltid brottats med
dålig självkänsla, även om den är skyhögt mycket bättre nu.
Lite motsägelsefullt ?

Fantastiska program

”Sommar” (P1) och ”Sommarpratarna” (SVT) är i mångt och
mycket fantastiska program, där människor just berättar från
sina liv, saker man annars aldrig kunnat få veta i en värld
där människor mer än nånsin segregeras socialt och ekonomiskt
utifrån vad vi själva väljer för liv, vilka politiker vi röstar på,
vilka produkter vi köper, och vilka jobb vi har, eller är utan.

Tänk om jag skulle varit med

Ibland tänker jag hur det skulle vara att hålla ett
sådant program på radio, och sitta med främmande människor
för en tv-produktion. Vad skulle jag prata om i mitt program ?
Och hur skulle jag förhålla mig i en sån diskussionsgrupp ?
Jag skulle nog ha problemet att ha för mycket att prata om
i radioprogrammet på den korta tiden. Och jag tror att jag
skulle behöva inta en väldigt strikt lyssnande position i
tv-programmet… för att inte bli för het och konfrontativ.

Något som inte stämmer

Anton Abele tex, … jag visste nu att han är moderat politiker.
Och ja vet ganska ingående vad moderaterna står för,
och hur det påverkar välfärden, segregation, vård,
klyftor mm mm. Att då sitta och lyssna på honom som en som
kämpar mot gatuvåldet. Att se honom I PROGRAMMET
vara en lyssnande person, som nickar och förstår, åtminstone
de som sitter bredvid honom, inför TV…. det .. det
ja det blir svårsmält minst sagt. Och känns något falskt
utifrån vad jag vet att han stöttar politiskt, som påverkar
många utsatta i negativ riktning.
Hur hanterar man sånt ? Hur borde man bemöta
en människa som genom sin politiska uppfattning ser ner på mig
och hundratusentals andra utifrån pengar och status ?
Bör jag respektera honom ? Bör jag respektera hans åsikter ?
Jag känner spontant att jag inte behöver det.
Han har rätt att yttra sig, han har rätt att finnas, men jag
behöver inte respektera honom eller hans åsikter.

Ett bra program, med halvtaskig representation

”Sommar” är ändå ett intressant program. En av dess svagheter är
uppenbart att även om det är människor med olika sysselsättningar,
olika hinder i livet, så är det allt som oftast människor
ur den ekonomiskt och socialt högre samhällsklassen. asså om man
ser det ut ett representativt hållningssätt, av befolkningen.
Och det förklara nog också att Anton Abele, nästa kan framstå som
förstående och empatisk. Det hade blivit svårare för honom
om det suttit en kåkfarare en fattigpensionär, eller en cancersjuk
som blivit nekad sjukskrivning av hans parti.

Jag fattar … visst fattar jag

Men visst fattar jag att det är inte kanske är så lätt
att få till ett sådant pratprogram, med vanliga dödliga,
mindre lyckligt lottade. Det blir svårt att ha en diskussion
med en som snedtänder på en sil i sändning.
Och en döende cancerpatient tar sig inte dit. Och jag…
jag vet inte … jag tror inte den klassens människor
vill höra vad jag har att berätta om jag ska vara uppriktig.
Jag är uppenbarligen för frispråkig och direkt
tom för de flesta jag känner personligen, vad gäller
feminism, kapitalism, socialmoderater, miljöförnekare,
främlingsfientlighet etc etc. Jag skulle kanske inte ha en
enda vän om man utgår från det.
Och jag tillhör inget fack av förprogrammerade.
Men det kan ändå vara bra att ha i åtanke när man
lyssnar på de här programmen.

…
Jag känner mig mer trygg i mig själv
än någonsin i mitt liv, men även mer vilsen
i den tid och den värld jag lever i.

Kristdemokraterna har en ledare som inte verkar ha en aning
om vad Jesus predikade. Hennes och Sara Skyttedahls sk
”kristendom” äcklar mig. Finns ingenting av Jesus kvar i den,
men lite av Donald Trump, och lite av Jimmie Åkesson. Jesus hade
nog inte godkänt något politiskt parti av idag, men jag
tror han hade varit närmast vänsterpartiet. Han hade dock
under inga omständigheter accepterat någonting Ebba och
Sara i KD står för … ingenting !

Socialdemokraterna har tillsammans med SD skapat ett
politiskt landskap där man genom medvetet
avskaffande av blockpolitiken, i praktiken förvandlat
höger-vänster-andelarna från 40 – 40 till 90 – 8 till högern.
Inte ett spår av vänsterpolitik i socialdemokraterna.

Sedan Lasse Kronér blev bortplockad från
sitt tv-program ”smartare än en 5e-klassare,
så har jag inte klarat av att se på det, när personförföljelse
och äckligt politiskt maktspel ligger bakom att han
”fick sluta”. Nu bombarderas tv med reklamsnuttar
om kvinnors/flickors rätt att spela fotboll. Nilla fortsätter
att uppröra sig över hur ”lite” hon får i jämförelse med Messi.
Och kallar det ojämställt. Det är alltså fotboll vi pratar om.
Jag är definitivt självklart 100 % för att flickor och pojkar ska
spela fotboll om de vill. Men vem är det inte i Sverige ? Däremot kunde
jag inte bry mig mindre om Nilla Fishers drömmar om att bli
ekonomiskt oberoende på en lek.

Själv blev jag som 6-åring petad från laget, inte en match,
utan från laget. Men jag räknades väl skulle ta det som en man,
”upp och hoppa Tomas, sluta lipa nu”

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.

Vi har gått vilse i en nordisk djungel med giftiga
dollar-plantor, låne-träd och mammon-gruvor.
Förblindade av guldets glans har vi glömt allt vad
vi en gång drömde om, vi i arbetarrörelsen. Nu åker
Socialdemokraten Jan Emanuel, tro det eller ej, de facto
omkring i en tvättäkta Rolls-Rolls, och har fortfarande mage
att kalla sig sosse. Göran Persson har blivit greve och
Veronica Palm, den tjejen som jag för ett par år sedan
såg upp till för sina ställningstaganden för riktig vänsterpolitik,
hon har nu blivit chef för en välgörenhetsrörelse,
där hennes höga lön ingår i bidragen.
Hon får inte nåt av mig

Däremot överväger jag att ge till en annan kvinnas verksamhet,
en svensk läkare med ursprung från mellersta östern, vid namn
Nemam Ghafouri, som med jämna mellanrum riskerar sitt liv
i flyktingläger där fd IS-medlemmar sitter med grepp om
sexslavar ännu i flyktinglägren. Hjärntvättade små barn som
inte längre kan sitt modersmål. Hon åker ner inkognito för att
hjälpa dem att bli fria. Om detta hör jag inget i den Metoo-dominerade
pressen och TV. Här är det toppchefspositioner, fotbollslöner
och klappar på stjärten i fokus, till världens mest fria
men samtidigt av feministrörelsen omyndigförklarade kvinnor.

I en artikel läste jag tom till min förvåning om att den svenske
mannen blivit daltad med i media, och tyckt synd om, och kallad Ove…
som mysfarbror. Troligtvis syftande till filmen ”en man som heter Ove”
Barriärerna är sedan länge sprängda, och ingenting, precis ingenting
är längre något problem att omvandla till att den svenska kvinnan,
är det mest synd om i hela vida världen. Uppenbarligen skiter artikelförfattaren
i att självmords-statistiken är brutalt mycket högre hos män.
Men den allmänna slutsatsen i Metoo-tider, är hör och häpna att
även det …är männens fel.

Den svenske mannens könsroll är som byggt för att tiga
kring allt som sker nu, attacken på män i allmänhet,
skammen vi ska känna för vad en liten procent gör fel.
Blinda ögat till allt som kvinnor i likhet med män faktiskt
gör fel, för vi är bara människor, med brister. Detta kan bara ske i Sverige
och ingen annanstans. Pga av den tystlåtna mansrollen, som
ska kunna ta all skit som slängs på honom med ro, för han är ju man !
En mansroll som både män och kvinnor är lika skyldiga till.
Bara i Sverige ! Det är inget jättemysterium för mig
att fler män begår självmord än kvinnor. Det har för övrigt varit väldigt
tyst om just detta under metoo. Vi ska vara glada att Virtanen och Kronér
lever… och några ska skämmas över Benny Fredrikssons död.

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga,
med världens bästa sjukvård, med det tryggaste samhället
där alla skulle med och ledorden var solidaritet och demokrati.
Ju mer jag inser att jag hittat mig själv, desto mer inser jag
samtidigt hur vilse vi gått… vi svenskar.
Vi som tog emot norrmän, och Judar när världskriget
bröt ut. Vi som slogs för lika rättigheter i skola.

Jag önskar att bensinupprorsmakarna, metoo-revolutionärerna,
”Sverigevännerna”, nyliberalerna och Blå-sossarna, tar och
funderar lite kring läkaren Nemam Ghafouri, kring lilla pojken
Soraj som fick sina tänder utslagna av en IS-terrorist som Soraj
inte ville krama. Och pojken skäms över sina utslagna tänder.

Jag känner inte igen mig i det Sverige vi skulle bygga

…
Det blir visst svalare igen har de sagt.
Mer likt en vanlig svensk högsommarvärme
på 24 grader på dagen. Nu vandrar temperaturen
nedåt, när det bara är 38 minuter kvar på 8 Juni
år 2019. Jag har minimerat bruset här, tagit ut
batteriet ur ett ur, som inte tickade i takt.

Jag känner mig hel, men frustrerad, glad men arg,
stundvis lycklig, men även ledsen. Från dag till dag, timme
till timme, ofta finns det flera känslor samtidigt.
Jag kan även nu, när jag känner mig mer hel inuti,
och inte jagar andras tycke, för en sekund i deras liv,
även nu då och då känna mig aningen ledsen när
min erbjudna vänskap inte är besvarad, eller när
den rent utav blir utnyttjad.

I den ljusa sommarnatten hörs diverse dova ljud på avstånd,
men ändå ligger det en sommarnatts mättade tystnad i luften.
En bilmotor från långt ifrån, går knappt att urskilja. Och om jag
lyssnar noga, hör jag frysen i hallen brumma lite kyligt.
Jag vet inte mycket om imorgon. Några saker är planerade.

Jag kan då och då bli trött på mänskligheten, på människorna
runt om, på människors likgiltighet inför andra människors
situation. Kallhamrat cyniska inför vår egen del allt destruktivt.
Människor utan empati, människor utan ryggrad, som sitter
på första parkett, eller gör allt i sin makt för att snart
få komma dit, till första parkett, och generas inte över
att behöva trampa på mindre lyckligt lottade för att få
göra det. Jag skäms ibland över att vara människa.

Ändå var det länge sedan jag såg sommaren så klart,
klara gröna färger, med vita blomster på mark och i träd.
Förundrad över den skönhet jag har omkring mig, som
om jag såg världen genom en magisk kamera med skärpedjup,
med färgförstärkning … för varje blick jag tar, registrerar jag ett
konstverk, en levande tavla, genom mina nya glasögon, utan flagor,
utan repor och med rätt skärpa. Jag andas lugnt när jag går,
sträcker på bröstet lite … tar plats …lite !

Jag sätter mig på caféet och tar mig en kopp
kaffe, och en kula pistageglass. Och njuter av stunden.
Söker inte blickar, söker inte sällskap, men välkomnar det,
där det finns respekt.

Hostan…. gör sig påmind, jag går ner i parken, för att
inte host-kräkas mitt på gågatan. Där spelar Janne och
Daniel boule. Jag säger hej, sätter mig en stund och tittar,
och går hemåt, får en trevlig pratstund med Katarina efter
strandpromenaden längs älven. När jag kommit hem
ser jag vattenskotrar på Ångermanälven, och blir så trött
så trött på människorna… Storskrakes-paren är mycket skygga
har sina nästen vid dessa strandkanter. Så trött, så trött.
Bara för att några har för mycket pengar, och måste lägga dem
på lyxleksaker. Att det är den kategorin människor som varken förstår
eller bryr sig om konsekvenser för omgivningen, är dock föga
överraskande.

Jag hör röster i sommarnatten genom vädringsfönstret.
Jag tycker om den typen av ljud. Bakgrundsljud,
på livsflödet. Barn som skrattar, fåglar som kvittrar om
dagarna, bilar på distans, vindens sus.

Känner mig lite lätt besviken idag,
och då har jag ändå bakat grahamsfranskor.

…
Kluck, kluck, kluck…
Små små vågor slår mot ekans för.
Solen speglar sig i sjön. Harmoni,
lugn , allt är självklart, det finns inga frågor.
Ingenting som är konstigt, utom morfars magiska
metspö, som jag och min bror på riktigt trodde var magiskt
och drog till sig abborrar och gäddor, från det svarta
kalla vattnet, mitt i den kalla, klara sommarkvällen,
i Stordegerssjön.

Men när vi lånade morfar-spöet,
så var magin borta. Men vad gjorde väl det ?
Visst var det spännande att få napp, men det var precis
lika underbart att sitta i morfars värmande anorak,
målarkeps från nån lokal färgaffär, mot myggen runt huvet,
och höra vågorna klucka mot fören.

Jag tittade mot morfars fårade ansikte, där han satt i aktern
och drog upp abborrar, han såg mig, och plirade med ögonen,
viftade med öronen, som om han vore i paradiset.
Bättre än så mådde aldrig morfar, som när han satt i
en eka med sina två barnbarn.
Och bättre än så, mådde aldrig jag,
när morfar plirade med ögon, och spred harmoni,
utan ett ord.

…
Förord:
Jag gick ut i solskenet häromdagen,
och andades in den underbara sommarluften,
och nös (allergisk). Men gick leende vidare.
På gården såg jag två krossade källarfönster,
vilket jag bara log åt utan att vredgas alls.Två små
ungar sparkade fotboll på gårdsplanen, och som barn är
utan tanke på konsekvenser och fönsterrutor. En spark
flög två våningar upp i luften, och hade kunnat träffa ett
lägenhetsfönster. Normalt sett när ungar bråkar, mobbar
eller förstör saker, brukar jag som vuxen kliva in och säga ifrån.
Men nu sa jag medvetet ingenting, och här är varför:

Det var en gång ett lite vackert bostadsområde
i en Ångermanländsk småstad. Folket bodde
i ett vackert läge intill älven, och barnen lekte och
skrattade och spelade fotboll, på en fotbollsplan
med uppsatta målramar och nät, så som ofta görs
av små barn, på platser avsedda för lek.

En medelålders herre tyckte det var så trevligt
med barnskratten, att han öppnade fönstret
och tänkte på Cornelis Vreeswijks rader i
”Turistens klagan”: ”Om inga ungar funnes så sluta jag”
Genom sitt fönster på glänt, hörde han hur
det sprang omkring små ”Diego Maradonas”, Ronaldos,
Messis … i sina drömmar när de sparkade iväg
en tå-fjutt som blev så sned att det blev inkast.
Men drömmen var där. De spelade och skrattade,
stora och små barn, svenskfödda barn med svenska
föräldrar, svenskfödda barn till utländska föräldrar,
och barn som haft turen att undslippa krig och landminor,
och nu spelar ihop med de andra barnen.
För ni förstår, innan vi vuxna matat dem med annan information,
så är alla barn bara ännu en lekkamrat.. ingenting annat.

En gång hjälpte den medelålders herren dem att få tillbaka
sin boll, som de sparkat ner i älven, genom att kasta stenar
bortom bollen men ändå så pass nära bollen att
svallvågorna fick den att närma sig stranden. Ibland hade han lust
att gå ner och sparka boll med dem. Det hade gått bra på 70-talet,
men inte på 2010-talet i dagens Sverige. Orsaken förtäljer inte
just denna saga. Men skulle kunna finnas anledning att
återkomma till vi tillfälle.

Hur som helst. Barnen skrattade och sparkade boll,
på något så praktisk för det ändamålet, som en bollplan,
med skyddsnät. Helt underbart tänkt från början.
Men nu var det inte bara medelålders farbröder som tyckte om
att höra barnen skratta och leka, som bodde i bostadsområdet.

Det bodde även, förmodligen bara ett fåtal, men ändå, damer
som avskydde barnskratt, då det enligt egen utsago störde
deras TV-tittande om kvällarna. De hade INTE vårtor på näsan,
och ingen flygande kvast eller elakt, vasst skratt vill jag bara
förtydliga. De skrattande barnen störde damerna så till den milda
grad, att de kände sig nödgade att beklaga sig inför hyresvärden.
Och damerna veta, att enkom den klagande människan får
sin vilja igenom i Konungariket Sverige, i all välfärd och lyx.
De tysta må vara saliga, men blevo icke hörda.

Och hyresvärden lyssnade på damerna utan vårtor på näsan,
och tog därför bort fotbollsmålen, skyddsnätet.
Förmodligen som oftast är fallet för att få tyst på de som klagar,
utan minsta tanke på vad de tysta hyresgästerna i majoritet
tyckte i frågan. Nå… som tur är hittar barn på nya sätt att leka,
och detta tackar den medelålders mannen gudarna för.
Både Jahve, Allah och Buddha.
Så barnen spelar fortfarande fotboll, nu bland felparkerade bilar
och källarfönster som helt logisk då och då får en förlupen fotboll
sparkad på sig. Och krossas.

Nå … mannen hade gärna med bestämd, vänlig farbro-röst,
eller, om det behövts, en strängare ”jävla-gubbe-röst”
förvisat dessa barn som sparkade en tvåvåningsspark på gården,
bland felparkerade bilar, och krossade källarfönster… förvisat dem till
en plats avsedd för bollsparkande… men … mannen har tyvärr inte
längre någonstans att bestämt tala om för dem att gå till.

Epilog:

På förmiddagen, genom vår oförskämt vackra stad, på väg ned till
Bangolfen, cyklade jag förbi en karavan av ungar i ordnade led,
säkert hundra stycken. Fulla av röster och skratt.

Nej barnen har inte förlorat sina barnskratt…
det är vi som förlorat deras underbara levande skratt.

Och nu är damerna arga över att barnen spelar på gården,
och till synes helt oförstående till varför ?
Huruvida det i ilska och grinighet börjat växa vårtor på näsor,
förtäljer inte denna saga !

Sov gott nu alla vuxna !

…
Är livet för kort för att bry sig om
politik, nyheter, mord, kultur-rasism.
könsrasism, våldtäkter mm mm ?

Det kanske är så att vi ska leva våra liv,
den korta tid vi har ? Vi kanske ska nyttja varje krona
för egen del, ta en tur på fyrhjulingen ?
Vi kanske ska njuta av vår flygsemester till Thailand,
för allt går ju ändå åt helvete, så varför
inte hjälpa helvetet på traven lite.

Eller är livet för kort för att inte bry sig om
sin nästa ? Är livet för kort för att slösas på stora
högar av digitala låtsas-pengar på korrupta banker ?
Är livet för kort för att samla på prylar och se till
sig själv i varje sekund, varje handling ?
Är livet för kort för att inte hjälpa din nästa,
hitta andra värden än pengar, andas den luft vi givits,
den skog vi alla tillsammans har till låns, av vår
nästa generation, våra barn ?
Är livet för kort för att INTE bry sig om politik ?

Är det så här du egentligen vill ha det ?

…
”Jag är inte intresserad av politik”
känns den igen ? För mig är det ändå lite konstigt.
Det är det samma som att inte vara intresserad av sig själv,
sin omgivning eller sin värld, och vad som händer med mig,
min värld och min omgivning. Men så länge man har pengar
på kontot, banken, och ett bra jobb… så har man väl råd att skita
i politiken.

Det är intressant med hur politiska partier,
politiska riktningar vinner mark nu för tiden,
och där i bakgrunden de som under bordet köpt politiken
som genomdrivs; Globala och nationella miljardföretag.

Att kasta in lite falsk och brutalt missvisande anklagelser
mot Malin Björk en vecka innan val, plockar med ens bort 3
%-enheter för hennes parti. Det var SVT som ”avslöjade”
Malin med att ta ut traktamente, vilket ALLA får.
Intressant eller hur ?

Uttrycket ”Politisk korrekthet” används flitigt av i synnerhet
”Sverigevänner”, naturligtvis i syfte att döda all eventuell
debatt. När de blir ifrågasatta så hör man ofta: ”Men det får
man ju inte tycka i det här j-a landet” Trots att uppenbarligen
nu mera uppåt en miljon väljare i det här jävla landet tycker det
utan att bli inspärrade för det.

Men vad innebär det då ”Politisk korrekthet” och ”åsiktskorridorer” ?

Åsiktskorridor är en metafor för gränserna för vilka åsikter som är allmänt accepterade i samhällsdebatten.

Politisk korrekthet, alternativt PK, är en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar och att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten.

Alltså ungefär samma sak.
Men om det stämmer att ungefär en miljon väljare delar
Sverigedemokraternas värderingar … vilket tyvärr verkar vara fallet,
blir inte dessa åsikter då PK ? blir det inte ”rådande politiska värderingar”
att vara ”invandrings-politiskt kritisk” ???
Men ändå äger fortfarande Sverigevännerna ordet PK, ur
ett underifrånperspektiv, där de fortfarande påstår sig
vara offer för PK-maffian. Eller ”godhets-knarkare” som ofta
används av samma människor. Märkligt eller hur ?
Dessutom trodde jag att godhet var nånting bra …
”Men det får jag väl inte säga i det här jävla landet”

…
Flaggan hasade ner på halv stång,
utan att någon människa gjorde det.
Någonting eller någon dog… någonstans.
Och något nytt föddes på en annan plats,
eller inom någon… livet…. livet.

Jag är en idiot… men en rätt så fantastisk sådan.
Klok som en bok, men begriper ingenting.
Vad tänker du med Tomas ? Du har ju gett upp kärlek
sa du ju ? Och ändå låter du dig attraheras av henne ?
Uppsatt hår, blyg blick …äh sluta nu.
Jag är en idiot !
Tunghäfta ? … allvarligt ?
53 år gammal och tunghäfta ?
Nåja … säkrast så ändå. Hemma igen i
tryggheten, ensamheten … och suck … saknaden.
Jag är en idiot.

Tittar rakt fram… för nära … för farligt.
För ont, för smärtsamt, för underbart ?
Priset är för högt… det blir samma igen,
Nej jag kan inte riskera allt igen…
Jag längtar så … jag är en idiot.

Äntligen på fötter igen, hittat n娒n slags
självrespekt, lärt mig så mycket.
Men vet inte om jag är bräcklig eller stark,
eller både och. Ögonblicket är borta,
chansen är borta … hon gick… så klart.
Hon kanske också är en idiot, som jag.
Nåja … spelar ingen roll.

Pånyttfödd… mognad ….självrespekt
i någon form…. men en idiot,
för dum för att låta sig älskas.

…
Mina två klassresor

Jag har en gång gjort en enorm ”klassresa”…..

….I kanoter, längs hela Svartälven i Värmland med klass
9C från Albyskolan/Botkyrka. Skolan där Magnus 14 år blev
mördad av en yngre elev, för att han inte hade en krona.
Orten där rapparen Dogge Doggelito och DJn Robert Wåtz växte upp.
Robert som inte tyckte jag var värd en 5a i musik,
trots att jag fick 150/150 rätt på två vitt skilda provskrivningar
över en hel termins arbete. Och där ett bortglömt benrangel,
tonårsbarn vid namn Tomas tillbringade några år där
bland sprit och gräl.

Den andra sortens klassresa jag gjorde gick lätt utför
från låginkomsttagare till sjuk-pensionär. Mina rötter fanns
dock i Kramfors Ådalen, dit jag återvände på skolloven,
och sedan återvände att bo som vuxen, i Sollefteå,
Ådalens pärla. Röda Ådalen även kallat, har alltid varit ett
starkt fäste för socialdemokratin, ända sedan Ådalen 31.
Och när jag följt vad som hänt med solidaritet och
arbetarrörelsen de senaste decennierna, samt ikväll tittar
på ”dokumentären” om Stefan Löven, ”Svetsaren i Rosenbad”
och tidigare på Janne Josefssons återblickar och påstådda ånger
från hans reportage. Så stärks återigen för mig bilden om vad
makt och pengar gör med människors tillhörighet, minne och
var de till slut lägger sina sympatier.

Jannes kamp mot folket

Janne Josefsson som på nåt sätt
försöker rannsaka sig huruvida han farit för hårt fram
eller inte. J.J säger bland annat att ”personer med makt
har drabbats hårt av mina reportage” Vid åtminstone ett tillfälle
valde J.J att frångå att sätta maktpersoner under press,
och istället använda Skjutjärnsjournalistiken emot massorna,
när han ”granskade” Proteströrelsen mot nedläggningen av BB
i Sollefteå. Och han vände ”skjutjärnet” emot en fredlig
proteströrelse, utan att ta reda på vad just makthavarna
gjort för att reta upp massorna.

Ådalen 31 och barnehemsbarnet

På tal om skjutjärn mot massorna, så sägs det i dokumentären
Stefan, att han blev starkt påverkad av Bo Widerbergs
film ”Ådalen 31” och stärkt honom i hans socialistiska
övertygelse. Stefan Löfven, barnhemsbarnet som älskades
av en familj utanför Undrom. Ture och Iris Melander.
Iris vars praktfulla blomsterträdgård jag beskådat på
plats, Och Ture som jag spelat boule med vid Kalknäs skola,
några tillfällen. Och faktiskt i samma veva som Expressens
sportjournalist Stickan Bodin var med och startade upp
boulespelandet i Undrom.

Ers Majestät konungen

Dokumentären romantiserar Stefan, och inga kritiska frågor
alls tas upp. Barnhemsbarnet, som blivit fackpamp
och sedan statsminister i Sverige. Det är nästan lika
vördnadsfullt och försiktigt tå-tassande som när någon
underdånig ”journalist” intervjuar kungen till nyår,
och tilltalar i tredje person, som en kvarleva från
när kungar var enväldiga och ingen demokrati fanns.
Alla i reportaget tycker om Stefan, och vi Ådalingar är ju lite stolta.
jag satt själv och gladde mig åt att se bilder från min
hembygd, och personer jag kände igen. Men det var
väldigt underdånig ton på dokumentären.
Inte samma ton som Janne Josefsson höll när han
pressade vanliga demonstranter som ville ha sitt
sjukhus kvar. I det ”Röda Ådalen” Då var det
mer en fråga om hur illa Erik Lövgren blev behandlad,
han som drivit nedläggningen av Sollefteå Sjukhus
till gagn för det stora Sundsvalls sjukhus. Länets
Socialdemokrater hade gått tillbaka på sina vallöften
om tre fungerande akutsjukhus i länet. Och Stefan,barnhemsbarnet
från Undrom utanför Sollefteå ser overksamt på när det sker.
Och Janne granskar protestaktionen. Han som nyss sagt
att han granskade makthavare.

Den underbara resan

Det måste ha varit en underbar resa för barnhemsbarnet
Stefan att få växa upp i Ådalen, i en trygg familj med
godhjärtade föräldrar, som hade bägge fötterna på jorden.
Som arbetare, svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik,
börjar klassresan för det forna barnhemsbarnet. Nu är han
en ”arbetare”. Det finaste en socialdemokrat KUNDE vara
på den tiden. Resan gick vidare, uppåt, och plånboken
var inte det enda som blev större. Och till slut efter det
att Socialdemokratiska partiets ledning varit de starkaste
drivande i drevet mot Håkan Juholts vänsterpolitiska
hållning, och avsatts via pressen. Till slut så sprack
plånboken, och hemorten var sedan länge glömd.
Landsbygden var ointressant och nu gällde Rosenbad.
Barnhemsbarnets underbara resa var fulländad.

Konsten att se åt andra hållet

Ockupationen av Sollefteå BB startade måndag 30 januari
2017 kl 18:00 med stor uppslutning av medborgare och
media utanför sjukhusets entré.

Ett och ett halvt år senare smög Stefan dit
under radarn, utan press, pliktskyldigast och utan
att stödja bygden som vaggade honom till sömns när
han inte hade möjlighet att bo hos sin biologiska mor
Statsministerposten var än en gång Stefans, och allt han behövde
göra för att få den, var att regera på Moderaters och
kristdemokraters budget, samt ge Annie Lööf och Majoren nästan
allt de ville ha. Han kallade det för ”förhandlingar”
han kallade det för att ”ge och ta”. Borta var blockpolitiken,
och det var den tidigare Undromspojkens våta dröm.
Att splittra alliansen, och eliminera vänsterpartiets inflytande,
eliminera alla möjligheter till någon form av vänsterpolitik.

Fladdrar nu i blått

Mannen som påstår sig blivit starkt berörs och influerad
av Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” Där fyra demonstranter
och en flicka som var åskådare sköts ner av armén.
Röda Stefan Löfven, Barnhemsbarnet från röda Ådalen,
som blev en politisk kameleont, men nu fladdrar i olika blå
nyanser, men även anammat lite bruna flagor efter de
stora flyktingvågen.

Sveket mot Helgum ?

Nyligt stod även att läsa om hur Sverigedemokraterna
gått om Socialdemokraterna i Helgum/Sollefteå.
det pratades otydligt och svepande om hur orten
och landsbygden blivit bortglömda, att det ”kändes så”.
Att S hade svikit dem, glömt bort dem. Och här blir det
intressant och skrämmande. För visst instämmer jag naturligtvis
i Socialdemokratins svek mot de svaga i samhället. Jag som alltid
haft ett djupt rött hjärta, rödare än S. Och jag likt många
här omkring är av olika anledningar kritiska till EU.
Om röda väljare blir besviken på att sitt röda parti blivit
blått, så röstar man istället på …. ehh … hmm få se nu
mörkblåa Sverigedemokraterna, med starka undertoner av bruna
skjortor och inga större fans av fakta.

Som Laleh sjunger – Tack förlåt

Förlåt mig om mitt röda hjärta gråter över
människors slutledningsförmåga. Förlåt mig om jag rodnar
knallrött över Undromspojkens underbara resa till Rosenbad,
förlåt mig om jag blir desillusionerad när maktens
skjutjärnsreporter Janne Josefsson gör en helomvändning
och skjuter mot folket istället för makthavarna med
avgångsvederlag, svikna vallöften och feta plånböcker.

Så vem står då på min sida ?
på det utstötta folkets sida ?
Vem bryr sig om landsbygden ?
Jag har själv sett Ådalen 31.
Och den grep starkt tag i mig också
Stefan Löfven, och jag blev också i någon mån
en Stockholmspojk, som blev omhändertagen och
älskad av två genomstarka vänliga Ådalingar.
Och mitt hjärta är fortfarande rött Stefan.
Grattis till din resa !

…
Jag älskar att vara ensam,
men inte att känna mig ensam.
Och aldrig känner jag mig så ensam,
som när jag bevittnar familjers vardag,
små älskliga smeknamn som ”vännen” och ”älskling”,
hur medveten än jag är om att det inte är
så hela tiden i någon familj.

Det eviga såret blöder då, de outsinliga
tårarna rinner…. och måste få rinna.
Tids nog blir det sol igen, innan nästa skur,
väter mina kinder. Så är det bara, och så måste det få vara.
Det borde vara en rättighet att få bli
älskad, när livet börjar. Men det är faktiskt
inte på det viset för alla.

Vad som var, kan inte förändras, de som har
gått bort, är borta för alltid, utom i våra minnen,
utom i mitt minne. Många känner saknad efter
en älskad familjemedlem, en del har svårt att gå vidare,
vilket kan betyda olika saker för olika människor.
Men jag känner ofta saknad efter saknad. Saknar att ha någon,
ha haft några som saknar mig tillbaka.
Hur underbart månne det inte vara,
att känna sig saknad?

Jag fick det liv jag fick, och jag är tacksam
över mitt liv och allt det goda jag sett, känt
och upplevt. Jag skulle inte heller kunna tänka mig
att inte gått igenom det hemska, det sorgliga,
för då hade jag inte varit jag. Jag är glad för varje dag,
för varje regn som ger grönska, för varje solskensdag
som värmer mitt ansikte.

Jag har svårt att lita på människors kärlek,
och välmening. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.
Massor av dem. Och det är inget konstigt i det.
Men jag känner mig kanske inte ens älskad
om jag skulle varit det, för jag litar inte
på någons kärlek. Och det finns fullständigt logiska orsaker till det.

Jag slås av hur många Sollefteåbor, som troligtvis
inte ser det undersköna, paradis av nipor, älven
skogen, bergen och dalarna … för att det är för nära,
för mycket vardag, och blicken är fixerad på nästa fotsteg,
på det förhatliga sk ”livspusslet”.
Och lika tänker jag, utifrån vem jag är,
vad jag fått och inte fått. att många inte heller ser
hur bra de har det materiellt, familjemässigt, beröring,
samvaro… för att det är för nära, för mycket vardag,
och blicken är fixerad på nästa fotsteg.

…. men jag ser … och gråter mina outsinliga tårar,
innan solen åter kommer och värmer min min kind,
och jag naivt drömmer igen om att få känna mig saknad.